Eddie Henríquez | Skapa en profillänk
Eddiemans Fredagspub - *** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub

*** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Lördagsnonsens: Dark Eddie

**Följande inlägg handlar om totalt nonsens därav titeln och kategorin "Lördagsnonsens" handlar om.  (Saker som jag inte brukar skriva vanligtvis)
 
Vet ni vad, det är en lördag idag och det var längesedan vi skrev ett inlägg om totalt nonsens. Och eftersom majoriteten av mina inlägg är om just nonsens (inte riktigt men jag trycker ned mig själv ganska ofta i mina inlägg) så är det ändå lämpligt att skriva om något som har ingenting med något att göra utan finns bara där. Det konceptet existerar i en fantasi, i alla fall konceptet om den onde alter egon som jag skapade i samband med att försöka förstå vad och hur det är att vara ond, elak och totalt anti-social (ur ett psykologiskt perspektiv, i detta fall handlar det om att vara under total spänning och inte ha kontroll över sig själv. 
 
Vi ska prata om Dark Eddie
För att förstå vem denna mystiska och onda Dark Eddie är för någon måste jag börja med att förklara lite "enkla" uttryck och definitioner. 
 
Vi (Eddie) på lördagsnonsens gillar alltid att skriva i tredjeperson och vi refererar alla våra saker med källor och insikter från den så kallade "Eddiemans Book of Knowledge"
 
Jag har nämnt denna bok av kunskap ganska så många gånger under några inlägg men det är ingen som förstått konceptet. Är denna bok av kunskap så kryptisk? Kan bero på att det är en fiktiv bok och som inte existerar. Men jag har förklarat vad det är för något tidigare men jag kan repetera det för er som inte kommer ihåg. 
Eddiemans Book of Knowledge är helt enkelt ett ställe där jag skriver, skapar och memorerar mina idéer, tankar och påminner mig själv om saker och ting som hänt mig i mitt liv. Vare det sig är på jobbet, äventyr (om jag haft sådana) Pokémon Go-turer, promenader etc. ja, överallt. Adda lite fiktiva karaktärer och fantasi  i det hela och du får en kunskapsbok som är rätt så fylld med sagor och berättelser som kanske är intressanta för sådana som läser den.
 
För att vara ärlig; Syftet med denna reflektion är att förstå och begripa sig in i en persons känslor, agerande och tankar för och när att man är ond. Det är dock oklart hur ondskan kommer till en. Oftast brukar det handla om brist på empati och avsaknaden av spänning som gör en så att man måste söka till sig områden, ageranden och saker som är till naturen, eller normalt fall, vara dåligt för den som inte har en sådan avsaknad. 
 
Miljön är en enorm faktor också, inte minst hur man blivit uppfostrad i sin ungdom som spelar roll om hur man i senare livsstadie och skede, beter sig mot gemene man. 
Och vi har kartlagt och kommit fram till en konklusion av vad en person som är "ond i sin natur" är för något med dessa definitioner nedan. Och självklart ha vi valt att använda vår fiktiva karaktär, Dark Eddie, som ett exempel. 
 
1, Hat - Dark Eddie är fientlig och har en stark motvilja att tycka om saker och ting
2, Ilska - Dark Eddie är oftast arg och utrycker ilska och aggression. 
3, Ondska - Skoja inte med Dark Eddie. Han har extremt kort stubin och är ond i sin natur. 
3, Empatilös - Dark Eddie är empatilös och tycker inte synd om någon och något. 
4, Känslokall - Dark Eddie är iskall. Så pass kall att han inte vill träffa människor. Han hatar människan och känner ingen som helst saknad av någon. 
5, Cynisk - Dark Eddie är fräck utav sig i sin natur. 
 
Dessa definitioner är bara ett urval av vad en person är för en som är "ond i sin natur". Detta kan fyllas på med mer saker men eftersom vi valt att undersöka Dark Eddie så är det nog med definitioner och förklaringar... 
Nu är ju frågan, varför skapade Eddie denna fiktiva onda karaktär? 
Som sagt, syftet var ju att förstå varför och hur man reagerar som en ond människa. Vad gör man som en ond människa? 
 
Well...
Det är här som det kommer en liten twist. 
 
Vi vet ju inte. Vi vet fortfarande inte hur vi ska kunna applicera denna onda karaktär i en värld där man inte vuxit upp med till exempel brist på empati och ondska. 
 
Här är ett liten reflektion på tidigare experiment med att försöka vara ond..
- Har jag försökt att vara ond? Jag har testat men jag saknar erfarenhet. Antingen så blir jag upptäckt ganska så fort efter det att jag inlett processen med att vara just "ond". Detta upptäcktes ganska så fort när jag spelade ett spel med spelföreningen där ett kort som man blir tilldelad visar att man antingen är ond eller god. När jag fick upp kortet "ond" så försökte jag spela ond men vart ganska så blixtsnabbt upptäckt min "ondska".
 
Irritationen dök dock upp när spelet var slut när några påpekade att jag var ond på grund av mina så "hektiska" rörelser som dök upp när jag fick upp kortet "ond". När jag fick reda på det ruinerades hela spelkänslan för mig helt och kände att jag behövde snabbt gå hem för att hela mina synder men när jag gjorde det bestämde sig gruppen för att gå hem och avsluta dagen också. Men att spelet var ruinerat på grund av att de visste att jag var ond, utan min vetskap förstås, gjorde att spelet helt enkelt inte var spelbart om det hade varit så att jag hade upptäckt det själv under spelets gång men för det är det helt omöjligt egentligen att veta det. Jag kände mig hopplös...
 Så om vi nu tar och småanalyserar detta.
Vi försökte spela oss ond i ett spel men misslyckades. 
 
Vi försökte applicera den "onda" naturen i ett spel men misslyckades då man vart upptäckt snabbt pga brist på erfarenhet. 
 
Vi försökte applicera den fiktiva karaktären "Dark Eddie" i en värld där definitionerna av att vara ond, inte existerade på grund av brist på erfarenhet och att man helt klart växte upp i en värld tvärt om vad definitionerna som vi förklarade tidigare i denna reflektion, om att vara ond i naturen...
 
Så då kommer vi fram till en slutsats som är mer OBEGRIPLIG än begriplig...
 
Vad i helvete har vi hamnat någonstans? Vi skulle ju försöka förstå konceptet med att vara ond och förstå ondskan men misslyckades TOTALT på grund av brist på erfarenhet. 
 
- Detta var ett fantastisk inlägg om totalt nonsens på en lördag. Lördagsnonsens
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Min blogg fyller 10 år]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Oh herregud vilken hektisk vecka jag haft. Det har varit en känslofylld vecka fylld med ångest, tankar och funderingar kring mitt liv. Jag vet inte varför jag tänker just på dessa banor idag men tydligen så är det en sådan period just nu. Jag misstänker att det är pga att höstens mörka sidor fyller en med tomhet att man verkligen måste tänka på dessa saker och ting. Nog för att jag är en ganska tålig kille egentligen men ibland blir det bara för mycket..
Förutom detta med ångest, oro och skit som är dåligt för hälsan. Vad har jag gjort mer för att förgylla mina dagar med hopp och framtidstro? 
 
Löjlig fråga.. Så löjlig.. Jag frågar mig själv detta också. Ni vet ju precis vad jag gör hemma just nu. Jag städar och fixar min förbannade lägenhet som aldrig blir klar. Så mycket skit som måste rensas och saker som måste slängas, det är ju helt otroligt. Varför har jag sparat på så mycket onödigt skit? 
 
Men jag måste verkligen lätta på stresstrycket nu eftersom jag inte gjort någonting mer än just att just hålla på med detta projekt. Jag har ju inte spelat Pokémon Go som jag borde ha gjort nu i veckan till exempel vilket är jättetråkigt. Vi får se hur helgen ser ut med det. Jag hörde att det verkar vara ett evenemang imorgon för en eventuell Pokémonjakt. Så vi får se hur det går imorgon. 
 
[Bloggen är nu 10 år]
Det är alltid trevligt att få feedback från mina läsare. Det värmer verkligen att ni läser mina inlägg. Så om det fortsätter så, så ska vi fortsätta skriva en massa saker på denna blogg. Som om jag inte gjort det tidigare liksom. Skapade ju denna blogg 2008 och still counting. 2008?! 
 
Så det betyder att bloggen är hela tio år nu! 
Vilken resa vi gjort. Jag har definitivt ändrat på det sättet jag skriver på och verkligen förbättrat mig i den aspekten att, jag försöker inte vara "tråkig" för en läsare. I början hade jag ju ingen aning om hur man skrev. Jag fick lära mig själv. Och inga bilder hade jag för att illustrera mina poäng med. Och jag var allmänt arg, sur och deppig. Lite som nu faktiskt men inte på samma nivå. Nu är det ju helt andra saker som står i vägen för mig och jag hoppas detta är som sagt, temporärt. 
Ugh... Vad försöker jag säga här egentligen? Detta är mitt allra första inlägg på bloggen. 
 
Big Eddies MiniSite? Vad i helvete är det för någonting? 
Detta mina damer och herrar, är egentligen min allra första blogg. Den som Windows Live Spaces tog bort 2011 och valde istället att satsa på andra bloggtjänster som Wordpress på grund av att det var för få som använde sig utav den tjänsten. 
 
16 år gammal? 2006? Oh my god... 
Hur och varför sparade jag denna bild? Och vad var syftet? Egentligen ingenting att bry sig om nu, detta är ju fascinerande, there i say it, fascinerande! 
 
Jag gillade dock stilen på Windows Live Spaces. Det såg coolt ut med den designen så det var ju egentligen synd att det togs bort. Jag har lite minnen från detta faktiskt men att jag sparade denna bild är helt otroligt. 
 
Det märks ganska tydligt på dessa inlägg att jag hade den stora passionen att fortsätta med beatboxandet. Något som jag nämnt tidigare i bloggen att jag slutade helt... Förrän idag då. År 2018. Tio år sedan och fortsätter som vanligt. Eller nej, det måste ju vara mer än tio år sedan. Hursomhelst, så många år som man hållit på med beatboxandet borde man vara en "gud" vid detta tillfälle i att uttrycka sin konst och intresse med beatboxen. Men som sagt, det hade det, också sina motgångar som jag har berättat om i denna blogg tidigare. 
 
Ett kort inlägg idag. Lite speciellt från andra fredagspub-inlägg. 
 
Jag hoppas ni får en fantastisk fortsatt trevlig fredagskväll önskar Eddie er alla! 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fixa dig själv, Eddie!

Så, ännu ett inlägg om någonting som är destruktivt. Men vad ska man göra egentligen när man sitter hemma, ordnar saker och ting och aldrig blir klar? Det är så sjukt mycket som måste göras här och så får man lite småhinder här och där som förlänger processen ännu mera att det börjar snart kännas jobbigt och stressigt att hantera situationen. Och jag stressar mig just nu helt i onödan. Och jag vet inte varför detta har blivit så på bara några veckor...
 
God kväll mina kära läsare... 
Så dessa senaste dagar har jag stressat sönder mig i onödan. Och jag vet dock inte hur jag stressar ihjäl mig i onödan. Det märks dock när jag ska gå och lägga mig ibland när jag kan ligga timmar i min säng och inte kunna sova, som idag till exempel. Det har varit en sådan sjuk känsla inom mig dessa veckor som gått att det är omöjligt att beskriva. Jag tänker alldeles för mycket på saker och ting som är extremt destruktivt för mig. Börjar jag bli galen? 
 
Jag borde inte stressa ihjäl mig, jag tycker inte det men jag gör det... Helt i onödan och det är oroande.. Jag vet inte vad jag ska göra åt det egentligen. Så många tankar jag har i huvudet om mitt liv är ju helt sinnessjukt egentligen att jag sakta men säkert tar kål på mig och det är så himla dåligt för mig... 
 
Men varför tänker jag på sådana banor just nu för? 
 
Ärligt talat så vet jag inte. Jag har inte en blekaste aning. Kan det ha med hösten att göra? Kan det ha med mitt absolut sämsta livssituation just nu eller är det andra faktorer? 
 
Well, min livssituation är just nu, en av de absolut sämsta på tre år och det säger en hel del faktiskt. Hur kunde detta ske egentligen? 
 
Det är så himla många frågor som just nu är helt obesvarliga. Jag har inga lösningar på dem heller i dagsläget. Men jag har fått några tips från bland annat min bror om hur jag kanske, och jag säger kanske eftersom jag själv är osäker om dessa tips, kan ändra på mig och min livssituation. 
 
[Fixa din lägenhet]
Detta tips är en av de svåraste sakerna jag gör just nu. Och jag är fasiken inte klar med detta elände om att fixa min lägenhet så att den såg ut år 2013 innan brorsan flyttade in hos mig.  
[Lägenheten innan den skulle fixas] 
Under åren som min bror varit hemma har det otroligt nog, samlats in en massa saker och ting att det är sjukt hur mycket skit det finns överallt. Jag undrar hur många sopsäckar som har slängts nu bara för det? Och ännu är jag inte klar. Men jag håller sakta men säkert på med detta men detta har påverkat mig i den aspekten att jag inte hinner att utföra min fritid som jag gjorde innan som till exempel att spela Pokémon Go och gå ut och ta en frisk promenad. Detta förgyller min vardag just nu. 
 
[Fixa dig själv]
Detta är en sjuk men också en av de absolut svåraste sakerna jag kan göra. Lite har jag gjort för att förändra på mig och mina beteenden men det är så mycket som står i vägen. Så mycket motgångar att det är sjukt hur illa det ser ut för mig i den fronten. Men detta är något som jag absolut måste göra också. För er som inte har en susning på vad detta betyder ska jag försöka dra till en sammanfattning här. 
[2009, 2014, 2018]
Det kanske inte ser ut som några förändringar på dessa bilder men vad jag försöker illustrera för er här är att jag håller på att ändra mina hälsovanor. Jag har inte sagt detta offentligt men det är nog rätt läge att göra det nu. 
Förra året i december blev jag "äntligen" diagnostiserad av diabetes. Vilket inte kom som en chock eftersom jag hade enorma problem med magen, problem med min hälsa, astman och allt det negativa som kommer med att vara fet. Och jag har varit fet nästan hela mitt liv och detta är något som jag sakta men säkert ändrar på just nu. Äntligen...
 
Huh... Äntligen.. Det tog mig en förbannad diagnos för att försöka ändra på mig. Det är ju helt sinnes. Jag tror min far hade rätt i den aspekten men ack, man lyssnar inte. Det kanske är nog dags att lyssna på vad han har att säga. 
 
Det är en viss viktskillnad på dessa bilder dock. (15kg) Och det är ingen trevlig syn det där. Det är otroligt "cringe" (obehagligt) att titta på gamla bilder. Vilken jävla waste.... usch... 
 
Men jag är på rätt spår i alla fall och det kommer att ta sin tid. 
 
[Fixa ditt hår]
Och att fixa sig själv innebär också en rad andra förändringar också. Ett problematik som jag haft länge vilket mina syskon har påpekat, speciellt min bror, att min frisyr alltid varit... Ehm... Inte bra om man säger så, vilket jag kan förstå. Vem vill se liksom en människa som mig med sådant lockigt hår. Usch, jag hatar det egentligen.
 
[Fixa din livssituation]
Är den sista och tunga delen i det hela. Jag kan inte fortsätta hålla på med det jag gör. Det tycker inte ens mina föräldrar vilket de påpekat hela tiden till mig ända sedan jag fick mitt jobb 2015.  Och att se andra vara mer framgångsrik än mig är något som jagar mig hela tiden vilket kan vara orsaken till att jag mår som jag gör just nu och det är otroligt sorgligt. Jag är inte deprimerad eller så, det vet vi ju redan men sakta men säkert kanske jag går i en djup depression och kanske döljer mig från allt och alla på grund av mina misslyckanden. Ja, tyvärr, jag känner mig otroligt värdelös i samhället trots att jag lever som jag lever just nu. Nej, jag tror inte jag mår bra innerst inne. I alla fall inte just nu. 
Ha en fortsatt trevlig torsdagskväll önskar Eddie er alla. 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Den destruktiva ångesten

Hejsan och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet. 
Oh boy... Efter gårdagens inlägg om depression blev man verkligen känslig. Så pass känslig in fact, att jag fick nog några lätta tårar rinna ner på mina kinder. Det är inte ofta jag gråter på grund av mina djupt emotionella inlägg men sånt kan faktiskt inträffa. 
 
Det är dock väldigt otroligt att jag fick en djup insikt om att jag aldrig varit deprimerad. Det för det första, är en stor chock för mig då jag vet i mina ungdomsdagar, inte hade det så lätt och gick alltid i mina egna tankar och hade min lilla säkerhet i min egna bubbla hemma. Något som kanske hindrade mig på att ha dessa ångestfyllda känslor och depression hela tiden. Som sagt, det är fruktansvärda tankar som går i ens huvud när man har sådana psykiska aspekter. Och den psykiska ohälsan är ju tyvärr en trend som ökar i vårt samhälle, inte minst för våra barn och ungdomar. 
 
Idag tänkte jag diskutera lite om ångest. Det är ju så att vi människor upplever och uppfattar ångestkänslorna olika och att det triggas igång av en rad olika saker. De flesta jag känner brukar lida av social fobi/ångest, något som mina syskon vet jag, lider utav. Jag med, jag är inte ensam heller i den fronten. Det är sjukt många människor som lever med social fobi. Jag kan verkligen inte förstå hur det egentligen började för mig men jag ska försöka illustrera lite hur min sociala fobi har utvecklats genom min tid. För att vi människor, vi är inte perfekta, oh nej. Det finns ingen jävel där ute som kan kalla sig för den perfekta människan. Nån måste ju ha sina nackdelar också. Tyvärr, inget ont menat för er som är sjukt successful i era liv, stora gratulationer till er. Men för sådana som mig som är en miserabel failure i detta samhälle, är detta någonting som man tyvärr tänker på hela tiden. 
Det måste ha börjat genom ung ålder. Det är dock vaga minnen om det men jag vet att jag var utsatt för mobbning ganska ofta vilket har påverkat hur jag är idag gentemot folk. Jag har till exempel extremt svårt att se folk rakt i ögonen. Det är sjukt svårt, jag vet att det kanske låter löjligt men jag har så svårt för detta att det är ett vardagligt problem. Kanske inte ett sådant problem att jag tänker på det varje dag men den finns där, den där ångestkänslan att jag måste stirra i folks ögon. Jag kan inte göra det, jag tittar bort fort och fortsätter med mitt liv som normalt. Kan vara en stor anledning till varför jag har svårt att införskaffa mig nya vänner. Folk kanske tänker att jag är en "asshole". 
 
Men jag bryr mig egentligen inte i den aspekten faktiskt nu när jag tänker efter. Jag har ju min musik i öronen och det är ett stort botemedel mot dessa ångestfyllda känslor. Men de finns alltid kvar. Det finns ingenting som kan reparera detta, om inte jag går igenom en psykologisk kognitiv beteendeterapi kanske men det tycker jag just nu är inaktuellt. 
 
The main focus i det hela inlägget idag handlar om den ångesten som uppstår för mig när det ringer i min telefon... Oh god... Hur ska jag börja här egentligen? 
 
Det spelar ingen roll vem det är som börjar ringa. Jag måste veta vem det är först. Annars är det en 100% chans att jag inte svarar i telefonen. Det är ju så, för att jag ska känna mig säker för att prata med en annan människa i den andra tråden så måste jag i förväg, veta vem det är som ringer mig. Annars får jag den känslan av obehag i mig och jag svarar inte telefonen. 
 
Det kanske inte är en stor deal för er som inte har denna problematik men jag har en sådan sjuk ångest av detta att det är ju helt otroligt och jag hatar mig själv på grund utav det också. 
Helt otroligt hur telefonen kan vara en riskfaktor för mig. Jag hatar att svara i telefonen. Jag föredrar att skriva till folk istället, vare det sig är sms eller i olika chattfunktioner. Det är så mycket enklare, då brukar jag svara ganska snabbt om inte jag sover förstås. Det är jag bra på, att sova...
Den andra aspekten i det hela är att ringa "måste" samtal till exempel. jag är otroligt, sjukt, extremt känslig i den aspekten. Ibland kan jag inte göra det. Antingen skjuter jag upp det och planerar strategiskt i min hjärna, hur jag ska inleda samtalet eller också ignorerar det tills det är absolut deadline. Och jag hatar dessa samtal. Oftast brukar dessa uppstå när man ska ringa myndigheter och andra statliga organisationer.
 
Och jag ringer aldrig mina vänner om det inte är måste ärenden förstås vilket jag måste verkligen be om ursäkt för mina närmsta vänner och peers för. Jag vet, jag är usel på att svara och inleda samtal i telefonen men jag funkar inte så helt enkelt. Jag är som sagt, inte perfekt Jag är rent av, for fucks sake, inte perfekt... Jag känner mig sjukt värdelös i detta samhälle... 
 
Tänk att telefonen, trotts dess funktioner, kan vara min fiende ibland... Otroligt... 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Den destruktiva depressionen

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Oh boy... Vart ska jag börja nu? Det har hänt lite saker här och där men ingenting som boostar upp mitt självförtroende. Det har alltid varit något som har och är ett problem som jag kämpar med varje dag. Det är en sådan sjuk tanke att ha egentligen när man ibland tänker att "jag har ett mycket komplicerat, tråkigt och jobbigt liv" vilket jag i skrivande stund, kan hålla med till 75%. Och även om jag försöker ändra på mina vanor, sakta men säkert, så blir det fortfarande fel. Jag tänker fel hela tiden. 
Det största botemedlet för detta är helt enkelt support från sina peers, vare det sig är familjen eller sina vänner vilket jag verkligen har men antalet är inte många. 
Familjen i all ära men mina vänner då? Som sagt, Eddie har extremt svårt för sig att skaffa sig nya vänner. Vi är sociala varelser och behöver den ständiga kontakten med varandra. 
Don't get me wrong, jag har mina vänner. Vänner for life och det vore förödande om jag förlorade dessa. Vad hade hänt i det mardrömsscenariot om bara de försvann från mitt liv? 
 
Det har redan hänt ett flertal gånger och jag vill inte att det ska hända igen. Så därför betyder mina vänner som jag umgås med extremt mycket. Ni betyder allt för mycket för mig och jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade er. Om det hände... Hur hade jag reagerat dock? Jag hade kanske gått in i väggen? Jag hade kanske varit ångestfylld om dagarna och kanske gått i en djup depression
 
Det är just detta som jag vill prata om idag. 
I lördags hade jag en extremt djup konversation med mina syskon. Något som inte hänt på några år nu av olika orsaker.
 
Jag är ju av naturen, en peacekeeper vilket betyder att om något illa farar kring mina syskon så kommer Eddie till undsättning. Så har jag ibland tolkat mig själv i olika situationer men under min uppväxt var det inte så. Det var mest min bror som var en grym peacekeeper medan jag gick min underliga värld av ensamhet och egna fria fantasi. (Ja ni ser, ensamheten har verkligen präglat mitt liv hela tiden).  Så min bror har alltid varit stödet för åtminstone min syster vill jag minnas. Jag var bara där... Något som jag idag ångrar så något förbannat. 
 
Att jag inte kunde vara den stora stöttepelaren för min syster lika hårt som min bror var är verkligen något som jagar mig otroligt hårt fortfarande då jag inte vet vad mina syskon tycker om mig ibland. Det kanske inte är en sådan "big deal" men för mig är detta fortfarande lika aktuellt då som det är nu. Jag blir fruktansvärt arg på mig själv. Jag blir otroligt ledsen och jag skäms på mig själv för att jag inte kunde vara där. 
Det är egentligen otroligt när man nu tänker efter att vilken förbannad "asshole" jag var som ung. Men jag visste inte att jag var en sådan "asshole" men det tog ju hårt på min syster kan jag tro. 
 
Så vi hade en djup reflektion i lördags då och berätta om saker, livet och aktuella händelser tillsammans med min mor. Och min syster berättade om sina framgångar och motgångar som hon har och började också reflektera om sina djupa problem med depression och ångest. Och sedan började brorsan också reflektera om sina problem under hans uppväxt och hur han hade ångest och depression. Och jag satt där ju och kom fram till en konklusion att jag aldrig varit deprimerad. Visst, jag har mina ångestkänslor, dessa känslor som får en att fly i panik åt olika håll men att ge upp och att vara djupt deprimerad är något som jag aldrig genomlidit vilket jag har reflekterat MÅNGA gånger i min blogg att jag gjort...
 
Men så är inte fallet. Jag kan idag säga rent ärligt, jag har aldrig varit deprimerad och jag trodde fel om mig i den aspekten. Så när jag hörde mina syskon berätta om detta var det inte bara sorgligt och ledsamt, detta var också djupt för mig och inte minst för min stackars mor som vill allt gott för sina barn. Jag kan inte se någon gråta. Jag är ju så förbannat känslig i den aspekten också men att se min mamma gråta... Det är där jag faller... 
 
Jag tycker så synd om min syster. Jag är helt ärligt, mållös. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ge henne den kärlek och support som hon saknade under hennes viktiga uppväxt. Än är det ju inte försent men...
 
FUCK....
 
Jag hatar mig själv på grund utav det... Och jag kan inte förstå det.... 
 
Eddie signing out...
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Pokémon Go]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet! 
 
Ännu en fredag vilket också betyder ett fredagspubinlägg. En mycket sen sådan men det beror på som sagt, Eddie jobbar nätter och då sover Eddie på dagen. Typiskt men så funkar det för mig och kommer att vara så ett mycket bra tag framöver. 
 
Och vi börjar som sagt med en lokal väderprognos
 
[Vädret]
Okej, så vädret har varit en total katastrof för mig som är aktiv om nätterna. 100% har innehållit någon form av regn och rusk vilket är ganska standard för en höst som denna i år men kunde detta regn inte komma lite tidigare, kanske i somras när det väl behövdes eftersom det var torrt överallt?? Ugh, jag kan inte påverka vädret men jag kan ha åsikter om den och vi är för tillfället, inte överens. Men på dagarna, vad jag förstått, så har det varit väldigt fint ute. 
[Pokémon Go]
Förra veckan pratade vi om mobbning och ångest. Med andra ord, vi pratade om saker som var ganska deprimerande och som kanske orsakade oråd. Men tro mig, det är sanningen bakom all text som skrivs här. Det är egentligen det som jag är mest usel på, att försöka ljuga. Jag är så dålig på det att det inte ens känns värt att ljuga för någon om saker och ting. Det förorsakar mer problem och eftersom jag är extremt konflikträdd så funkar inte det att ljuga så det är alltid bäst att vara godhjärtad som möjlig och se till att inte ljuga för någon. Vem skulle jag ljuga förf egentligen? Men vi skulle inte prata om detta. Det jag hade i tankarna är det som har förgyllt mina dagar sedan starten en sommardag i juli 2016; Pokémon Go
För er som inte vet vad Pokémon Go är för något så ska jag sammanfatta detta till er.
Pokémon Go är ett platsbaserat spel som använder sig utav "Augumented Reality" eller förstärkt verklighet som låter de som spelar Pokémon Go, att fånga unika virtuella monster som man kan samla till sig, träna dessa och strida med dem om man nu så önskar.
 
Pokémon Go skapades av Niantic 2016 och när det väl lanserades i världen vart det genast en succé. Nog för att man hade problem under lanseringen vill jag minnas med all form utav belastning eftersom detta koncept med att fånga unika och virtuella monster ute i naturen var ganska så nytt koncept. Det fanns ett spel tidigare (finns fortfarande) som hade denna funktion att man var tvungen att lokalisera, utforska och samla på sig olika verktyg ute vilket var spelet Ingress men Pokémon Go förenklade idén så att den är gästvänlig. Vem vill inte fånga dessa virtuella monster liksom? 
 
Jag har selat sedan start. Visst, nu har det varit kanske lite uppehåll lite då och då men nu sedan januari i år har jag faktiskt spelat Pokémon Go nonstop. Jag går ut varje dag och tar min dagliga promenad med min telefon i högsta hugg och gör det som jag tycker om att göra, promenera med musiken i öronen, spela ett spel jag älskar och gå ut och ta frisk luft. Så mycket positivt allt på en gång. Och ja, man kan lugnt säga att Pokémon Go är min fritid om nu någon skulle fråga om min fritid igen. Jag vet att jag haft problem med att säga vad jag egentligen tycker om att göra på fritiden då jag vet att majoriteten av folket som jag stött på, inte har samma fritidsintressen som mig (vi människor är ju olika eller hur?) och då menar jag att det är ytterst få personer som jag träffat som spelar just spel. 
När Pokémon Go lanserades i juli 2016 så spelade alla jag kände nästan. Det var ju så nytt att alla ville vara med på tåget och spela. Men när vintern 2016 kom, det var då som majoriteten slutade att spela och endast en minoritet fortsatte. För min del fortsatte jag men det kom en period då jag slutade. Men den varade inte länge då jag fortsatte då och då men jag avinstallerade dock inte spelet. Jag hade den kvar.
 
Men när Niantic började lansera nytt material till spelet, det var då som jag började spela på nytt och sedan dess har jag spelat nonstop. Jag ska försöka fortsätta med det eftersom det får ju mig att gå ut och få frisk luft och den promenad jag behöver.  Och dessutom det trevliga folket som jag stött på tack vare Pokémon Go. 
 
I Arboga har vi ett fantastiskt nätverk med likasinnade människor som spelar detta spel och där vi tillsammans spelar, löser olika spelrelaterade problem, tränar våra virtuella monster tillsammans och strider med eller mot varandra. Jag har stött på mycket trevligt folk nu på sistone och jag tycker det är väldigt roligt att se andra spela Pokémon Go. Visst, nu kanske vi inte är så många aktiva men vi är ett gäng glada spelare som går ut och "jagar" monster varje dag. Det tycker Eddie är roligt. 
 
Dock är inte det alltid så roligt. Det måste ju ha konsekvenser eller hur? 
Nja, det måste egentligen inte. 
Mina föräldrar hatar det. Speciellt när de får höra att jag spelar ett sånt "spel för barn". Men det är inte bara för barn.
Det är för alla försöker jag få dem att inse men de gillar inte det konceptet och det är då man tar sig ibland en funderare; måste jag spela mer verkligen? Och gynnar detta mig i längden? Jag ser en hel familj spela Pokémon Go till exempel. Varför kunde inte jag få detta? Och det är bara jag som spelar känns det som.
 
Även om det är jag som fortsätter att spela för mig själv (vilket jag egentligen inte gör, som sagt, vi har en fantastisk community) så gör jag det jag tycker om i alla fall. Jag får mig en daglig tur och det får mig att tänka på andra banor och funderingar. Och inte på depression eller ångest..
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fördjupning: Ensamheten

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet. 
Så detta inlägg är en liten fördjupning på det som jag skrev om på Flax 'N Cherry vilket var om Mobbning. 
Flax 'N Cherry skriver jag lite kort om hur min mobbningssituation såg ut lite vagt men man kan inte riktigt få alla detaljer i ett enda inlägg eftersom det är ett sådan komplicerad fråga. Mobbning är aldrig roligt och jag önskar ingen som blir utsatt för det för att jag vet att det är hemskt. 
 
Millans mobbningshistoria som hon belyser på vår gemensamma blogg gjorde mig väldigt djupt berörd i det att när jag läste hennes rader kände jag mig chockad, otroligt ledsen, djupt emotionell, orolig och tom i skallen. Jag hade aldrig tidigare vetat eller hört om dessa saker tidigare och med all rätt eftersom det är så djupa och emotionella saker som hon har levt med under så många år att det var nog dags att skriva och berätta av sig. Som sagt, jag hade ingen aning om det...
 
Som jag berättar lite på vår andra gemensamma blogg är att den största och enorma skillnaden mellan mig och Millans berättelser här är att, vad jag vet (du får rätta mig igen Millan, jag kan ju ha fel) är att jag hade ett mycket ensamt liv till skillnad från henne. Jag antar att hon hade några goda kamrater som hon kunde umgås med på fritiden. Jag hade inte det så. Som jag berättar mer i den andra bloggen, ett mycket ensamt liv (fortfarande än idag) belyste ju min fritid. Jag hade ingen att kontakta med utanför skolan och det var nog ingen som brydde sig om det.
 
Jag var dock extremt loyal och var alltid i skolans alla dagar, även senare under gymnasietiden var jag fortfarande loyal fram till och med sista året i gymnasiet när jag började utveckla en mer aggressiv personlighet men det tog sjutusan många år för att utveckla den aggressiva personligheten men det var alldeles för sent och det syntes när man till slut tog studenten när man hade glömt att informera mig om den kommande och traditionsenliga firanden av studentens lyckliga dag. 
Och kom inte med bullshit om att ni som anordnade denna event hade någon kontakt med mig för det hade ni för tusan inte alls. Jag vart inte informerad om vart saker och ting skulle hållas så det var inte så konstigt att jag missade halva dagen på grund av eran så kallade miss. 
 
Men detta är verkligen min punkt i det hela. Det hade inte spelat någon roll alls. Jag fyllde inte någons roll i klassen whatsoever. Jag var ett tomrum, var ganska så enkel att glömma bort och ingen visste vad jag gjorde om dagarna. Men nu ska ni veta, igen! Jag var alltid hemma och trygg. Jag var alltid hemma och gjorde mina egna sysslor hemma och kände mig bra i den aspekten är att så länge jag var hemma och trygg så var ju aldrig jag i någon form av fara och jag behövde ju ingen heller. 
Nu kommer ju argumenten som måste belysas detta i det hela. Varför i hela helvete gjorde du inget åt detta? 
 
Enkelt. 
 
Jag var livrädd. Jag var för feg. Som sagt, mina ungdomsdagar var ju fyllda av ett tomrum, oftast lekte jag ju för mig själv och gjorde min lilla business. Allt för att jag skulle känna mig trygg. Jag gjorde ju aldrig dumma saker. Jag gjorde det som jag tyckte var bäst för mig själv; att vara ensam och leva i ensamhet. Det var livet och jag klagade inte. 
 
Men när det var dags att utsätta mig för vissa farhågor som till exempel att ha samtal med andra oliksinnade människor med helt andra synvinklar och idéer, då var det ju läskigt helt plötsligt och jag ville därifrån. 
Det var helt enkelt ångest, den känslan att inte titta någon i ögonen och alltid ha den rädslan att inleda konversationer och utrycka sig saker eller liknande, det var läskigt. Det är läskigt än idag och när jag skriver detta menar jag det till ett hundra procent. 
 
Ja, för mig var dessa former någon form utav en farhåga eftersom jag var extremt svag och kunde gråta "on command". Ja, jag var alldeles för svag och klen i klassen att det inte var så konstigt att jag var en måltavla för andra starka barn eller ungdomar med bättre socioekonomiskt och social tillställning. 
Och det eskalerade ännu högre sedan när jag äntligen skulle plugga på högskolenivå och paniken som uppstod när jag fick frågan av min lärare om vad jag gjorde på fritiden. 
Herregud vilken hemsk fråga egentligen. 
 
Jag skriver mer om det personligen i en annan artikel här men den är extremt klurig att läsa så jag ska försöka sammanfatta det här istället så att ni får en inblick om vad som egentligen hände en dag 2013. 
 
Som sagt, vi hade en vanlig lektion och vi alla stod i en ring och vi började samtala med klassen och där läraren ställde en rad frågor till oss för att påbörja en konversation. Meningen var ju att vi skulle presentera oss om vad vi gjorde under tiden. 
 
Och då när jag pluggade så kände jag att jag kan ju inte berätta om mina fritidsintressen till mina klasskamrater för vilka skulle jag delge min information med. Majoriteten av alla i klassen hade inget spelintresse till att börja med och alla hade någon form utav en socioekonomisk tillväxt och bakgrund bakom sig vilket gjorde att jag genast kände obehag i den formen att jag kände mig extremt värdelös och kanske rent utav, fattigast av alla i klassen och det var jag nog säkert. Jag har alltid haft en fattig bakgrund bakom mig.. 
Så när det var min tur att berätta om mig själv och mina fritidsintressen... Oh man... Jag stod säkert still i hela 20 sekunder innan en annan, förmodligen en av de högst sociala i klassen, skriker åt mig att jag ska skynda mig för att "de andra måste också hinna berätta om sina intressen". Det stressade min situation ännu mer så jag hittade på någonting, slurrade en massa onödigt nonsens och kände mig extremt psykologiskt förstörd efter den händelsen.
 
Jag har aldrig mått så dåligt efter den dagen. Så när det var dags för avslut tog jag den snabba bussen och sedan tåget hemåt för att sedan sörja mig i min ensamhet om att denna dag nu änltigen var över fast förstörd. 
 
Men som jag inledde i detta inlägg; Ensamheten, den har präglat mig hela mitt liv och kommer fortfarande att göra det. Men den historia som Millan berättade. Oh man. Den sitter fortfarande kvar i mig. 
 
För olika referenser kring detta ämne så finns det mer att läsa om genom att klicka på länkarna nedan. Ha en fantastisk dag! 
 
 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Artistdrömmen]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet. 
Första riktiga fredagspubinlägget på mycket länge. Det vet vi redan att Eddie har tendensen att bara försvinna från bloggen i olika perioder. Som sagt, vi har redan analyserat varför i förra inlägget som skrevs igår. Så jag hoppas det inte ska behöva göras alltför ofta eftersom det är ju sorgligt att missa inlägg man vill och kan skriva om när det sedan bara försvinner på grund av dålig motivation och orken inte är uppe. 
 
Och eftersom hösten nu officiellt är här så kan vi väl börja med dagens väderprognos. 
 
[Väderprognos]
Molnig fredagsmorgon (gårdagens ösregn var dock inte trevlig) och en fantastisk solig men också kall fredag förgyllde min dag verkligen. Detta är vad som kännetecknar en fantastisk höstdag där färgerna nu är synliga vid alla våra träd och buskar. Hösten har varit saknad efter en mycket torr sommar. 
 
[Vad har hänt den senaste tiden, Eddie?]
Well, på tal om en torr sommar. Den var extremt brutal. Så brutal att saknaden av regn aldrig varit så hög som den varit någonsin. Jag och min familj försökte be för våra vädergudar att det skulle åtminstone komma någon regnskur eller två men det kom aldrig någon. Och adding insult to injury; det var extremt varmt. Tropisk-klimatzon för att vara mer specifik så ni kan ju tänka er hur det var i somras? Och det har ju klara konsekvenser och något måste göras nu verkligen. Tiden, vi har ont om tid, vänner. 
 
Förutom den torra och varma sommaren. vad mer har hänt? 
Well, i mitt perspektiv brukar det inte inträffa så stora saker egentligen. 
Och jag brukar inte vara den stora utforskaren heller. Även om jag önskade. Mina drömmar är ju fylld av äventyr som "artist". Något som jag aldrig kommer att vara heller så vi kan redan nu bara glömma bort det. 
 
Eller?
 
[Artistdrömmen]
Ahh yes. Varje natt, varje gång jag går och lägger mig så tänker jag alltid samma tanke; tänk om jag var en framgångsrik artist? Underhöll folket med min egna musik och fick många människor att fylla med glädje och nöje genom musiken? Ahh. Vilka drömmar. Några drömmar jag hade som ung faktiskt när jag speciellt höll på med Beatboxing. Och jag nämner beatboxing eftersom det var så jävla nära. FÖRBANNAT nära att mina drömmar skulle gå i uppfyllelse om jag hade bara haft en gnutta motivation och support från mina peers. 
Bilden ovan illustrerar verkligen det som jag höll på med för längesedan. Och jag tyckte det var fascinerande men samtidigt mycket svårt att hålla på med något som på den tiden, fortfarande var ett ganska nytt koncept. Åtminstone i Sverige är det ganska så nytt fortfarande men det finns ju ett beatboxing-community för alla människor i världen att åskåda. 
 
Men när allting var på topp så var det faktiskt en underbar känsla att få underhålla för den lilla publiken som faktiskt såg oss på Ahllöfsparken i Arboga 2004. 
Men jag nämner detta gång på gång i min blogg. Vid kategorisektionen på denna blogg finns det just en flik där det står "Beatbox" där ni kan klicka och läsa om mina lyckade och misslyckade "spelningar", tankar och diskussioner kring vad som var det bästa med beatboxing samt vad som kom att vara döden för det intresset. 
 
Men för att sammanfatta det för nya läsare; Ja, jag höll på med denna konstform men jag gjorde det dock ensam. Jag har för det mesta i mitt liv, hållit på med saker och ting, ensamt, så detta med beatboxing var verkligen inget undantag att göra och utöva den ensamt. Fast jag hade dock i början av denna konstform, hjälp av min bror som tragiskt nog slutade med beatboxing då han kände sig utnyttjad av ett annat gäng som höll på med annan musik.  
Drömmen är jämt där och finns där hela tiden. Varje gång jag spelar musik och går och lägger mig med lurarna i öronen och blundar. Och jag tänker på att jag är på en scen. En scen och framträder. Jag underhåller med någon form utav musik i samma takt som musiken som jag brukar lyssna på. Där står jag, spelar med ett band och musiken som framförs av bandet och jag sjunger. Det har alltid varit min dröm.  
 
Men idag tänker jag det som bara, äsch, det är ingenting som kommer att hända i alla fall. Inte med det liv jag lever idag. Verkligen inte. Även om jag var nära på att uppfylla den drömmen kom det alldeles för många motgångar mot en och motivationen återigen, spräcktes och föll ihop. Den föll samman som de flesta andra projekt som jag haft tidigare. Brist på motivationen verkar vara min främsta och största fiende tydligen. 
 
Det är en stor riskfaktor, för att uttrycka det, en riskfaktor. Brist på motivation... 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Välkommen tillbaka, Eddie!

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredgaspub! Bloggen där jag återkommer, fast försvinner men återkommer igen med en speciell twist. Eller ja, kanske ingen speciell twist men jag kommer tillbaka hela tiden efter ett långt avbrott. 
 
Precis, denna blogg är fylld med avbrott där jag återkommer med inlägg år efter år typ. Fast det sista inlägget som jag skrev på denna blogg var i år, APRIL för att vara mer exakt och det var då veckan innan jag fyllde år. 
Men vad är orsakerna till varför jag försvinner hela tiden? Det efter dagens väderprognos. 
 
[Väderprognos]
Regn, blåst och åter regn med en kylig effekt. Det kan man sammanfatta dessa dagar (26 - 27 september 2018). med andra ord, solen är avsaknad och molnen pekar finger och gör som de brukar göra när hösten anländer. Precis, eftersom det nu är september och hösten nu är inledd, så brukar väderleken mestadels innehålla dessa typer av väderprognoser. Det normala inte sant? 
 
Nu när väderprognosen är avklarad kan vi fortsätta i det vi var inne på tidigare; Avbrotten. 
 
[Blogga eller inte blogga?]
Det finns en mängd olika orsaker till att varför jag gör dessa avbrott. Mestadels ligger i att jag inte har ork och motivation till bloggandet eftersom det kräver mycket ifrån en faktiskt. Det är inte så lätt att formulera sig i en skriven text bara sådär som andra framgångsrika bloggare brukar göra eller v-loggare på Youtube minst. De måste även ha orken och motivationen för att göra någonting produktiv för deras respektive kanaler och sidor. Och jag förstår dem till 100%
 
Men varför då komma tillbaka? Mestadels, igen, handlar om att man inte gjort det på ett tag, man har saker att skriva och berätta för allmänheten som vill läsa ens texter och nu kan jag faktiskt säga att denna gång har en twist!
Twisten i det hela denna gång är att jag tillsammans med en mycket nära vän till mig, Millan (såsom vi kallar henne) har börjat starta på en helt ni blogg på Flax 'N Cherry
 
Nu tillsammans med Millan har intresset för bloggandet ökat dramatiskt igen eftersom dels, jag har nu saker att dela med mig ännu mer och dels också på grund av Millan, som jag nu kan uttrycka mig saker och ting med en annan person i textformat vilket jag ALDRIG gjort tidigare. Och nu snackar vi inte om att ha en skrivkamrat i skolan eller universitet för att skriva en avhandling eller uppgifter för att jag kallar inte det för samma sätt "att skriva" på. 
 
För mig är detta mycket unikt och någonting att verkligen ta vara på och det ska vi se till att det ska vara på sin plats igen. Jag, Eddie, ska försöka blogga ännu mera och ha alltid något att prata och diskutera om. Även om jag har svårt ibland att hitta på saker och ting att berätta om men nu är det ett mycket ypperligt tillfälle, att uttrycka sig.
 
Så där har ni, välkommen tillbaka Eddie! (: 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Friends for Life [Fredagspub]

Godkväll och hjärtligt välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Aprilmånad har nu återkommit och det med öppna och kalla vindar. Inte för att bråka om vädret igen men seriöst, det är fortfarande så pass kallt ute att man nästan tänker på att våren kanske inte kommer att göra sin återkomst i år och bara dissa oss så hårt och låta sommaren överta den istället. Förvisso är det goda nyheter att sommaren kanske gör intrång men jag vill ha vårvärme och en massa sol. Sol har vi fått och första regnet i Arboga. Den kom lagom till under torsdagen vilket egentligen inte är bra eftersom jag jobbar nätter och alltid ska det då vara så oturligt nog för mig, att det ska regna. 
 
Och otroligt nog såg jag även några snöflingor droppa av i morse, denna fredag, som ännu ett slag i ansiktet: Nej, du ska inte ha någon vår. Inte i år. 
 
Så där har ni väderprognosen för veckan egentligen summerat; En massa sol blandat med ilsken kyla. 
 
[Födelsedagen närmar sig]
Otroligt nog fyller jag snart år. Ja! Nu på söndag, in fact! Inget jag tänker skryta om så mycket. Ville bara mest tala om det. Jag är så otroligt dålig på att arrangera och sammankalla en födelsedag, speciellt sin egen liksom. Inget jag har i bakhuvudet direkt. Speciellt inte med tanke på hur mycket hårdare det nu varit på jobbet efter att tagit över ett helt nytt distrikt som måste nu hanteras med inlärning och respekt. 
 
[Friends for Life - Konceptet]
Eftersom vi nyligen firat av påsken och vi inte haft ett lördagsnonsens eller ett fredagspub på länge så tänkte jag nog prata av mig lite om ett tema idag och det är vänner. 
Vad vore jag utan mina vänner? Mina närmaste vänner och vänner överlag? Hur skulle jag klara mig utan dem? 
 
Vi kan åtminstone backa lite i historieboken, Eddiemans Book of Knowledge if you wish... 
För att vara helt ärlig så tänker jag faktiskt säga detta; för mig har det alltid varit svårt att införskaffa mig vänner överlag. Nog för att jag är blyg och lite utav en socialfobi-människa så försöker jag åtminstone göra någonting med saken som att socialisera sig med andra människor. Men det är fasiken inte lätt alltså. Men jag kanske inte försöker alls?
 
Detta kan man undersöka lite i varför jag misslyckas med att ändra på mitt beteende. Eller åtminstone fenomenet med att införskaffa sig mera unika vänner och att socialisera mig med annat folk. Jag erkänner att jag misslyckats på båda fronterna och det har ju sina orsaker. Jag vågar helt enkelt inte. Den där så kallade "approachen" funkar inte i verkligheten. I teorin kan man snacka om det i timtal men inte fasiken gör man någonting åt saken? Detta kan man till och med fördjupa sig i ännu mera och det är frågan om kärleken. Detta hänger ihop med den frågan i att "approacha" någon. Nog måste man agera för att det ska hända något men inget händer. Inte för mig och jag gör inget åt saken. jag flyr ganska långt bort. Det är nog en stor förklaring till varför jag är så ensam fortfarande i den aspekten med kärleken fortfarande. Sen spelar fysiken en stor roll i det hela.
 
Skoja inte, jag vet att utseendemässigt, handlar majoriteten av kärleken baserat på utseende. Och håller ni inte med mig så förstår jag varför. Ni kanske har det bättre ställt än mig i den frågan? Ni kanske inte tänker på utseende utan mer på personlighet. Men med dagens teknik såsom dejtingsidor och appar baseras ju det ganska mycket på utseende. Hur ser det ut för er? "Nej, jag swipar vidare". - Utseende, mina damer och herrar. 
 
Men vad vet jag liksom? Jag har ju INGEN ANING om detta med kärleken. Jag har skrivit alltför många texter och artiklar om "San Valentino" och kommer alltid till slutsatsen att jag suger hårt i den frågan. Jag är aningslös. 
 
OCh detta kanske överrenstämmer med detta med att införskaffa sig nya vänner? Jag har svårt för den där så kallade approachen. 
Och samma sak var det i skolan. Inte så konstigt att jag idag, inte har kontakt med 98% av alla skolkamrater som jag umgicks med då. Och det syns att kontakten spärras av. Man vill helt enkelt komma bort från det gamla och leva med det nya. Sånt är livet och jag respekterar verkligen denna tankesätt. Men att trenden ser ut så när man börjar komma in i 30- årsåldern, då börjar man tänka lite i sådana banor med saknaden av den gamla goda tiden. 
 
[Dorans FanClub]
Ett gott exempel på saknaden av goda tider är gruppen som jag och några lokala arbetskamrater och goda livskamrater skapade, vilket hade som uppgift att nästan varje månad; träffas, umgås och att festa till det hela och vi var ett gäng på minst 15 personer eller mera. Och det var personer som jag fortfarande känner idag men att vi inte träffas så ofta som vi gjorde för snart 10 år sedan. Nästa år blir det 10 år sedan vi skapade Dorans FanClub. Och innan vi döpte om den till det valda namnet så hette gruppen "Den hyggliga Klubben" eftersom mina vänner ville hjälpa varandra med vad man kunde bistå med på den tiden. Och jag var för tio år sedan, extremt pank och ganska så dåligt ställd i den socioekonomiska biten på den tiden efter att ha misslyckats komma in i socionomutbildningen år 2008 och 2009. Men den hyggliga klubben hjälpte mig med mycket såsom ge mig tps och råd, boendeform, ekonomiskt stöd och vänskap för livet. 
 
Gruppen fanns på Facebook och skapades också på samma plattform
 
Så när jag hamnade tillslut på ett arbetsmarknadspolitisk enhet så fick jag träffa alla dessa fantastiska människor som jag umgicks med då och som jag verkligen kan kalla friends for life, såsom inlägget heter. 
 
Men tyvärr varar inte lyckan för evigt. Som jag nämnde tidigare så försvinner många eftersom några går på nya uppdrag och vägar som livet skapar vilket gör det svårare för en att träffas idag. Man hamnar i olika situationer medan man själv är fast i samma liksom. Men sånt är ju livet. Inget varar ju för evigt. Men minnena varar ju i för sig, för livet. Så jag får nog avnjuta dessa minnen. Men roligt, ja det hade vi. Verkligen roligt...
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Om

Min profilbild

Eddie

RSS 2.0