Eddie Henríquez | Skapa en profillänk
Eddiemans Fredagspub - *** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub

*** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Ett kärleksbrev i fel händer

Hej. Har ni fått ett kärleksbrev skickat till er någon gång i ert liv? Självklart, vem skulle inte få det liksom? Det är en standard sak att få ett sådant brev som betyder mycket för båda parterna, dels den som skriver ihop det brevet och den som får det brevet. Det är en form av bekräftelse, fast i brevform som beskriver hur mycket man betyder för en eller hur? Well, jag antar det i alla fall. Men jag antar att de flesta har fått några kärleksbrev inskickade till sig i livet eller hur?

För en person som är ofrivilligt ensam så betyder det att nej, jag har aldrig fått ett kärleksbrev inskickat eller skrivet till mig (no surprise there). Så varför skriver jag om detta då? Varför ska jag bli påmind om saker och ting som jag vet, inte existerar på grund av otur? Jobbar man nätter så ser man ganska många saker inträffa och saker som man hittar också ute i stadens mörka gator. Idag fredag hittade jag om vad jag tror är, ett brev, ett kärleksbrev till och med som jag antar att den som skrev ihop det brevet, tappat bort det och jag hittar det istället.

 

Någonting som jag aldrig berättat om förut var att en liknande scenario inträffade mig i grundskolan och någonting som triggade igång det minnet när jag fann det brevet idag.

 

Okej, så jag måste ha varit ganska ung. Jag gissar att jag var 10 – 12 år gammal och jag vet att jag aldrig fick några brev eller kärleksbrev inskickade till mig. Vi kan till och med bekräfta detta genom att säga att varje gång när februari-månad anlände så började alla elever, speciellt under alla hjärtans dag, bygga ihop brevlådor i form av olika kartonger som eleverna hittade runtom i skolan. Jag vet att jag försökte bygga ihop min egen där det stod mitt namn på men den var alltid tom. Men jag visste ju ingenting om kärlek och sånt (inte nu heller) så jag tog inte det så hårt om jag inte fick något brev eller inte. Bara det faktum att jag hade byggt ihop min lilla brevlåda fick mig att känna stolthet. Tänk att så små saker som man gör, kan verkligen tillfredsställa en och känna en stor stolthet och det måste jag verkligen ha känt då. Jag minns ju klart och tydligt den känslan nu när jag skriver om det.

[Ej relaterat]

Men en ”vacker” dag så hittar jag ett brev hopskrynklat precis vid mitt skåp, ett elevskåp för att vara mer tydlig och jag läser upp den tyst för mig själv och får reda på att det förmodligen var ett kärleksbrev skriven till en helt annan person. Men vad jag gör istället var att jag tar det som om brevet var skrivet till mig och jag får för mig att det finns en beundrare i skolan någonstans. Och jag tänker på brevet hela tiden och funderar på om det verkligen finns en beundrare i närheten? Och klandra mig inte, brevet var ju hopskrynklat och vid mitt skåp. Så det är ju inte så konstigt att jag tar det brevet som om det skulle nå till mig. Men jag vet att det är en lögn, i alla fall gör jag det nu.

 

Om jag gjorde det då, det är en annan historia. Jag tror inte jag gjorde det. Jag var så blind i den tanken om att det fanns en beundrare någonstans att det fick mig att känna mig i extas.

 

Så jag vet att jag tog hem det brevet och behöll det i många år.

 

Det skulle inte förvåna mig om jag har kvar det brevet någonstans hemma.

 

Så när jag fann det brevet hopskrynklat på gatan i natt så fick mig det att trigga igång detta minne. Jag lät brevet vara kvar på marken sen efter att jag fann den men det brevet som jag har hemma någonstans… Hittar jag det brevet så skall den brännas. Jag vill inte se den och jag vill inte bli påmind om denna händelse igen!

 

Seriöst, jag blir ju bara förbannad när man tänker efter att vilken förbannad otur jag haft med kärleken i mitt liv att det är så fucking plågsamt när man blir påmind om den om och om igen.

 

Så jag vart ganska så distraherad efter denna händelse under min runda i natt men jag blev i alla fall klar till slut.

 

Att bli påmind om saker som jag haft otur med i mitt liv, speciellt detta med kärleken, får mig att bli oerhört förbannad och ledsen. Att jag tog brevet och antog att det var skrivet till mig är ju ett tecken på blindhet och oerfarenhet. Idag ställer jag mig dock den frågan om varför jag tog det kärleksbrevet som om den var skriven till mig? Varför tog jag det beslutet och kom jag vidare med det? Jag gjorde ju inte det. Det är bara att kolla hur det ser ut idag. Jag förstår inte varför egentligen idag. Jag är så fruktansvärt konfunderad just nu att jag inte kan formulera meningar längre. Det kanske är dags att sluta skriva om detta elände och bara fortsätta med mitt liv som det är?

 

Fruktansvärt irriterande…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Att återkalla hemska minnen

Oj, jag trodde jag var färdig med att diskutera om mina problem men det hände någonting igår kväll som fick mig att rysa av rädsla och frustration som snabbt övergick sen till förtvivlan.
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.

Så det hände någonting konstigt igår kväll efter att jag, syrran och hennes pojkvän var ute och handlade lite och fixade lite småärenden och det var dags för hemfärd. När jag väl kommer hem så ser jag ett gäng glada barn vid porten, trodde jag då. Det såg i alla fall ut som om de var glada. Jag antog det i alla fall, det var väl säkert ett gäng på minst 7st barn i olika åldrar men de var i alla fall barn. Det kan jag vara riktigt säker på. Men att jag antog att de var glada var ju som sagt hur jag såg på deras leenden och att de skrattade tillsammans i en grupp.

 

Men… Det var något konstigt. Jag var ju utanför porten och de var inne vid trappuppgången och de fick syn på mig. Men jag såg ganska klart sen att de inte bara var glada eller något liknande. De… De skrattade åt mig… De skrattade åt mig av ingen orsak… Så när jag närmade mig porten och öppnade porten så försvann alla barn, skrattandes förstås till den lägenhet som de lekte och var i för den stunden. Och jag stod där… Förvirrad först men sen gick den känslan över till förtvivlan. Varför? Jag fick Flashbacks. Jag återkallade minnen igen från min skolgång… Den känslan jag fick var exakt samma känsla jag fick när ungdomar i skolan retade mig för hur jag såg ut och agerade.

Om ni inte visste det redan så var jag ensam mycket i skolan. Men det hindrade inte barnen och ungdomarna att försöka hitta nackdelar med att leva ett sådant ”konstigt” liv och retade mig på grund utav det. Och jag vet att de skrattade åt mig också på grund utav min ensamhet. De tyckte inte det var normalt och med all rätt att de tänkte så (tror jag, anledningen är ju på grund utav att en normal ungdom i skolan oftast brukar leka med andra ungdomar i skolan men jag gjorde inte det då jag kände komfort inom min egen ensamhet).  Och det var alltid ett gäng som kritiserade mig.

 

Det största minnet jag kan minnas från skoltiden var den incidenten som hände med min nytvättade jacka som jag tog med mig till skolan. Jag kände mig stolt att ha en nytvättad jacka så jag hade den med mig för att bara timmar senare infinna min jacka nedspottad i ”äcklig” saliv i en soptunna. Jag fick aldrig en förklaring på varför jag fick den jackan i det skicket som den var.

 

Några andra tjejer hade sett händelsen och pratade med mig om det men jag fick fortfarande inget tydligt besked. Om ni visste och såg händelsen, varför agerade inte ni emot? Och varför i hela helvete slösade ni bort min tid för att berätta nonsens om ni inte kunde agera emot? Det är sådana tankar jag får än idag och analyserar händelsen i detalj för att hitta lösningar, alternativa fakta med mera. Men det är ett sådant starkt minne att jag inte kan släppa det.

Mycket verbalt stryk fick jag också tåla på grund av min hudfärg också. Illinformerade ungdomar tyckte det var normalt att kalla mig för, ja ni vet. Saker som inte stämmer på grund av min hudfärg. Med andra ord, på min tid var rasism något inte diskuterades i skolan flitigt i samhällskunskapslektionerna. Men alla var så hypade att läsa om andra världskriget av suspekta orsaker. Men det gjorde ju inte saken bättre egentligen. Huvudsaken är i alla fall att jag klarade mig fint vissa dagar men andra dagar gjorde jag inte det. Jag kunde ju ingenting göra heller på grund av att jag är en sådan svag människa och så extremt konflikträdd att det inte finns andra saker än att bara själva ihop alla anklagelser man fått i livet och gråta ut av förtvivlan för att man en värdelös piece of shit.

 

Så många minnen som plötsligt dök upp igår vid trappen gjorde mig mållös. Jag berättade det inte för någon om det igår heller utan jag bara reflekterade vidare sen. Men det var just dessa minnen som jag återkallade från min barndom som gjorde saken spektakulärt att jag bara var tvungen att skriva om det. Jag kallar detta fenomen för fascinerande men också kusligt. Jag ska inte behöva återkalla dåliga minnen bara för att några oskyldiga barn skrattade åt mig av okända saker.

Kanske skrattade de åt mig på grund utav mina trasiga glasögon? Var det därför?

 

Mina trasiga glasögon…

Mina trasiga glasögon…

 

Oh herregud, jag måste fixa mina glasögon men det… Men det är en annan kostnadsfråga

Suck…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

2018: Det destruktiva året

2017 var ett fantastiskt år för mig. Men vid slutet av det året hände något som skulle förändra mitt liv till det jag gör idag. Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet, där vi idag undersöker om varför år 2018 har varit en av de absolut värsta år jag någonsin har erfarit. 
Det kanske låter lite tungt när jag skriver ned dessa rader men tro mig gott folk, detta år har varit fruktansvärt jobbigt för mig. Det är som en berg- och dalbana fylld med olika känslor som man åker igenom och berörs utav och helt utan förvarning. Kanske till och med förvarning, jag vet inte, detta känns bara helt otroligt bara. 
 
Året 2017 avslutas mediokert vill jag minnas men jag fick ju fira julen trotts allt med min närmaste familj och jag hade det roligt tror jag. Inte för att jag vill komma ihåg slutskedet men det var trevligt att fira den med en nyfunnen vän jag hade införskaffat mig under min systers studentfirande samma år. Och det var på grund av honom som jag fick uppleva en trevlig jul tillsammans och det tackar jag verkligen min nyfunna bror till. (Du vet vem du är, hermano.). 
[En kanske så nöjd, Eddie 2017]
Och så börjar detta nya år. 2018. Ett skitår helt enkelt. Ingenting går bra för mig. Jobbet fallerar pga minskade prenumerationer, ekonomin är i bitar och min hälsa är så pass krasslig att jag var tvungen att ta till drastiska metoder för att ändra på mina livsvanor och det har inte varit lätt. 
 
Både min hälsa och min ekonomi har varit hela tiden i fokus under hela detta år. Ingen dag har varit säker. Det har alltid varit så pass otroligt dåligt för mig att jag kanske gått in i väggen utan att tänka på det. Jag stänger in mig själv och jag vet att det är ett självdestruktivt beteende då jag vet att det är en helande process för mig, trotts att så kanske inte är fallet men jag känner så i alla fall. Jag vet inte, jag vill ju inte vara den inlåsta typen som jag varit tidigare sedan 2013. Det var då som brorsan flyttade in hos mig. Men någon gång under år 2018 flyttar brorsan ut på grund av att han äntligen hittat sin nya livsstil och liv att jag faktiskt begrundar honom och hans enorma förändring som skett under detta år. 
För min bror har det gått alldeles utmärkt. En nyfunnen kärlek, en fantastisk resa genom kultur har han fått genomskåda och ett liv i harmoni. Vem skulle liksom inte tycka om det som han fått uppleva på så kort tid? Det måste vara en fantastisk känsla att få uppleva saker tillsammans med någon man älskar. Något som jag aldrig upplevt själv och februari-månad närmar sig med stormsteg och ni vet mycket väl hur mycket jag hatar San Valentino och dess fenomen? För min bror har det alltså varit ett fantastiskt 2018 och det är något jag får att tänka; gud, jag är en worthless piece of shit... 
 
Nog för att det varit kämpigt år men något som var ännu mer kämpigt och jobbigt var att jag i år fick uppleva döden på nära håll. 
 
Min farbror (rest in peace) dör och jag upplevde det som ett helvete när jag var på min farbrors begravning. Det som var ännu tyngre var när jag såg min pappa gråta och tro mig. Pappa brukar inte gråta då jag får den känslan att han ganska känslokall. Men jag fick se det på nära håll så jag var tvungen att krama om honom hårt. Likaså att se min bror gråta. Jag har ju typ aldrig sett honom gråta då jag också upplever min bror som känslokall. Men även han fällde många tårar och jag kan inte se någon gråta då jag gråter automatiskt on command. Jag är extremt känslig. Så känslig in fact att jag som tidigare nämnde, kan gråta faktiskt om jag vill. Visst, det kan ta en liten stund men tänker man oftast på negativa faktorer som jag gjort i år så är det inte så konstigt att man gråter utav förtvivlan ofta och det är ju väldigt tragiskt. 
Sommaren i år var också ett rent helvete. Fyllda med många aktiva soldagar men inget regn gjorde att extremtorkan kunde florera så att det var varma och fuktiga men besvärliga dagar att försöka genomgå. 
Dont get me wrong, jag älskar sommaren, sommaren i all ära men när inget fungerar och att det blir varma, tropiska soldagar hela tiden gör att man som genomgår sjukdomar såsom astman och diabetes, det gör så att man saknar den svala sommaren. Några sådana dagar fick vi men det var inte många. Och det kommer att synas, tro mig. Vi får hoppas att vi får en skön sommar nästa år som man kan faktiskt njuta av för att det vill jag verkligen. 
 
Mina bekymmer med ensamheten kom dock att vara ett stort fokus i år. Nog för att jag inte brytt mig om att vara ensam tidigare men det hände något i höst. Hösten 2018 har varit en av de absolut värsta jag någonsin upplevt i mitt liv och jag har aldrig känt mig så hemsk förut. Jag har skrivit en hel del inlägg om mina problem och bekymmer med den ofrivilliga ensamheten att det som jag gjorde en tidigare slutsats om att det kanske också kommer att vara min död. Jag har vågat berätta detta för mina vänner och mina syskon och de har verkligen ställt upp med mina bullshit-tankar om detta med att vara ofrivilligt ensam men det som fick mig att tänka sådana banor var när mamma ringde mig och tog upp en sak som jag alltid haft i åtanke: Varför jag inte skaffat mig en partner ännu? 
 Den frågan hade jag alltså ställt mig mot väggen och frågat mig under en tre månaders period. Vi snackar om hela hösten 2018 som gick i spillror när mamma helt plötsligt ringer mig från det blåa och frågar mig när jag var ute på en Pokémon Jakt med min telefon i högsta hugg. Och jag hade säkert bara varit ute innan jag insåg att det var ett komplett slöseri med tid med vad jag höll på med att göra. Jag var ute som sagt och när jag la på luren så insåg jag i mig själv och frågade mig själv tusen gånger i mitt huvud? Ja, varför har jag ingen partner? Tycker ingen om mig? Är jag så värdelös? Är jag så ensam att INGEN VILL BRY SIG OM EDDIE LÄNGRE? 
 
USCH. Jag blir ju tårögd när jag tänker på detta idag när jag skriver dessa rader men det var så jag kände mig denna mörka septemberkväll jag var ute. Jag höll på att jaga virtuella monster för mig själv och min kompis Millan som jag vet är upptagen med studier och kan inte själv jaga pokémon. 
Det var så många tankar i mitt huvud att jag stängde av mig själv i tre dagar. 
 
Jag kontaktade mina närmsta peers förrän jag kände att det var dags att berätta vad som hade hänt. Det kanske inte är en sådan stor deal tänker ni som kanske har "cojones" eller den där jävla armbågen som präglat mig i mitt liv men för mig är det verkligen en stor "deal". Jag är en extremt känslig person och som jag har sagt tidigare, jag kan faktiskt gråta, on command. 
 
Så jag låste in mig själv i tre dagar. Jag grät i tre dagar och funderade verkligen vad som hade gått snett i mitt liv. Vad hade jag gjort för fel? Mycket Eddie. Så mycket in fact att det kanske är dags att ändra inriktningar och aspekter i livet. Det är dock helt otroligt att jag, den som alla trodde skulle ha det jävligt nice i livet efter 2015, ändå skulle få det fucked up tre år senare i livet och det gick bra för andra. Titta på min bror igen. Han har det gött. Så varför misslyckades jag med allt i mitt liv? 
Konklusionen; Jag är för snäll. Jag är naiv. Jag är "blind" och jag är ett misslyckande. 
 
Hårda ord men det är sanningen. Det är så jag tycker om mig själv just nu. Året 2018 som skulle vara ett bra år resulterade istället att det var en av de absolut värsta på flera år. Jag vet inte riktigt, det kanske har funnit värre år jag genomskådat och upplevt men 2018 har varit ett känslosamt år för mig och jag vet att mina närmsta vänner också haft det väldigt tungt i sina liv detta år.
 
Därför har vi kunnat bilda vårt Team Shiny gäng som är den sista gruppen som "överlevde" efter att alla hade lämnat den tidigare gruppen av olika orsaker, vare det sig handlar om att man gått vidare i livet med att ta hand om sin nya familj eller på grund av att man hittat en ny kärlek och den grupp vi hade tidigare inte platsade "kriterierna" för att vara ett säkert umgänge. Och ja, vi snackar om det gänget som jag en gång i tiden kallade för den Hyggliga Klubben. Det som först kom att vara startpunkten för att vi alla skulle må bra ur alla perspektiv. Men alla har vi våra liv och vi går och följer dessa genvägar som livet för med sig och väljer dessa före mig och mitt lilla team. 
 
*** RISE AND SHINE: TEAM SHINY! WE WILL TOGETHER COME STRONG AND SURVIVE TOGETHER  ***
 
Ett destruktivt år säger jag? Absolut. Må det vara destruktivt. Det har gjort mig svag. Jag är svag fortfarande men jag hoppas för guds skull att nästa år inte blir en känslig berg- och dalbana. För att om det blir det igen, vettesjutton vad som kommer att hända med mig och mitt liv. 
 
//Eddie
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Lördagsnonsens: Dark Eddie

**Följande inlägg handlar om totalt nonsens därav titeln och kategorin "Lördagsnonsens" handlar om.  (Saker som jag inte brukar skriva vanligtvis)
 
Vet ni vad, det är en lördag idag och det var längesedan vi skrev ett inlägg om totalt nonsens. Och eftersom majoriteten av mina inlägg är om just nonsens (inte riktigt men jag trycker ned mig själv ganska ofta i mina inlägg) så är det ändå lämpligt att skriva om något som har ingenting med något att göra utan finns bara där. Det konceptet existerar i en fantasi, i alla fall konceptet om den onde alter egon som jag skapade i samband med att försöka förstå vad och hur det är att vara ond, elak och totalt anti-social (ur ett psykologiskt perspektiv, i detta fall handlar det om att vara under total spänning och inte ha kontroll över sig själv. 
 
Vi ska prata om Dark Eddie
För att förstå vem denna mystiska och onda Dark Eddie är för någon måste jag börja med att förklara lite "enkla" uttryck och definitioner. 
 
Vi (Eddie) på lördagsnonsens gillar alltid att skriva i tredjeperson och vi refererar alla våra saker med källor och insikter från den så kallade "Eddiemans Book of Knowledge"
 
Jag har nämnt denna bok av kunskap ganska så många gånger under några inlägg men det är ingen som förstått konceptet. Är denna bok av kunskap så kryptisk? Kan bero på att det är en fiktiv bok och som inte existerar. Men jag har förklarat vad det är för något tidigare men jag kan repetera det för er som inte kommer ihåg. 
Eddiemans Book of Knowledge är helt enkelt ett ställe där jag skriver, skapar och memorerar mina idéer, tankar och påminner mig själv om saker och ting som hänt mig i mitt liv. Vare det sig är på jobbet, äventyr (om jag haft sådana) Pokémon Go-turer, promenader etc. ja, överallt. Adda lite fiktiva karaktärer och fantasi  i det hela och du får en kunskapsbok som är rätt så fylld med sagor och berättelser som kanske är intressanta för sådana som läser den.
 
För att vara ärlig; Syftet med denna reflektion är att förstå och begripa sig in i en persons känslor, agerande och tankar för och när att man är ond. Det är dock oklart hur ondskan kommer till en. Oftast brukar det handla om brist på empati och avsaknaden av spänning som gör en så att man måste söka till sig områden, ageranden och saker som är till naturen, eller normalt fall, vara dåligt för den som inte har en sådan avsaknad. 
 
Miljön är en enorm faktor också, inte minst hur man blivit uppfostrad i sin ungdom som spelar roll om hur man i senare livsstadie och skede, beter sig mot gemene man. 
Och vi har kartlagt och kommit fram till en konklusion av vad en person som är "ond i sin natur" är för något med dessa definitioner nedan. Och självklart ha vi valt att använda vår fiktiva karaktär, Dark Eddie, som ett exempel. 
 
1, Hat - Dark Eddie är fientlig och har en stark motvilja att tycka om saker och ting
2, Ilska - Dark Eddie är oftast arg och utrycker ilska och aggression. 
3, Ondska - Skoja inte med Dark Eddie. Han har extremt kort stubin och är ond i sin natur. 
3, Empatilös - Dark Eddie är empatilös och tycker inte synd om någon och något. 
4, Känslokall - Dark Eddie är iskall. Så pass kall att han inte vill träffa människor. Han hatar människan och känner ingen som helst saknad av någon. 
5, Cynisk - Dark Eddie är fräck utav sig i sin natur. 
 
Dessa definitioner är bara ett urval av vad en person är för en som är "ond i sin natur". Detta kan fyllas på med mer saker men eftersom vi valt att undersöka Dark Eddie så är det nog med definitioner och förklaringar... 
Nu är ju frågan, varför skapade Eddie denna fiktiva onda karaktär? 
Som sagt, syftet var ju att förstå varför och hur man reagerar som en ond människa. Vad gör man som en ond människa? 
 
Well...
Det är här som det kommer en liten twist. 
 
Vi vet ju inte. Vi vet fortfarande inte hur vi ska kunna applicera denna onda karaktär i en värld där man inte vuxit upp med till exempel brist på empati och ondska. 
 
Här är ett liten reflektion på tidigare experiment med att försöka vara ond..
- Har jag försökt att vara ond? Jag har testat men jag saknar erfarenhet. Antingen så blir jag upptäckt ganska så fort efter det att jag inlett processen med att vara just "ond". Detta upptäcktes ganska så fort när jag spelade ett spel med spelföreningen där ett kort som man blir tilldelad visar att man antingen är ond eller god. När jag fick upp kortet "ond" så försökte jag spela ond men vart ganska så blixtsnabbt upptäckt min "ondska".
 
Irritationen dök dock upp när spelet var slut när några påpekade att jag var ond på grund av mina så "hektiska" rörelser som dök upp när jag fick upp kortet "ond". När jag fick reda på det ruinerades hela spelkänslan för mig helt och kände att jag behövde snabbt gå hem för att hela mina synder men när jag gjorde det bestämde sig gruppen för att gå hem och avsluta dagen också. Men att spelet var ruinerat på grund av att de visste att jag var ond, utan min vetskap förstås, gjorde att spelet helt enkelt inte var spelbart om det hade varit så att jag hade upptäckt det själv under spelets gång men för det är det helt omöjligt egentligen att veta det. Jag kände mig hopplös...
 Så om vi nu tar och småanalyserar detta.
Vi försökte spela oss ond i ett spel men misslyckades. 
 
Vi försökte applicera den "onda" naturen i ett spel men misslyckades då man vart upptäckt snabbt pga brist på erfarenhet. 
 
Vi försökte applicera den fiktiva karaktären "Dark Eddie" i en värld där definitionerna av att vara ond, inte existerade på grund av brist på erfarenhet och att man helt klart växte upp i en värld tvärt om vad definitionerna som vi förklarade tidigare i denna reflektion, om att vara ond i naturen...
 
Så då kommer vi fram till en slutsats som är mer OBEGRIPLIG än begriplig...
 
Vad i helvete har vi hamnat någonstans? Vi skulle ju försöka förstå konceptet med att vara ond och förstå ondskan men misslyckades TOTALT på grund av brist på erfarenhet. 
 
- Detta var ett fantastisk inlägg om totalt nonsens på en lördag. Lördagsnonsens
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Min blogg fyller 10 år]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Oh herregud vilken hektisk vecka jag haft. Det har varit en känslofylld vecka fylld med ångest, tankar och funderingar kring mitt liv. Jag vet inte varför jag tänker just på dessa banor idag men tydligen så är det en sådan period just nu. Jag misstänker att det är pga att höstens mörka sidor fyller en med tomhet att man verkligen måste tänka på dessa saker och ting. Nog för att jag är en ganska tålig kille egentligen men ibland blir det bara för mycket..
Förutom detta med ångest, oro och skit som är dåligt för hälsan. Vad har jag gjort mer för att förgylla mina dagar med hopp och framtidstro? 
 
Löjlig fråga.. Så löjlig.. Jag frågar mig själv detta också. Ni vet ju precis vad jag gör hemma just nu. Jag städar och fixar min förbannade lägenhet som aldrig blir klar. Så mycket skit som måste rensas och saker som måste slängas, det är ju helt otroligt. Varför har jag sparat på så mycket onödigt skit? 
 
Men jag måste verkligen lätta på stresstrycket nu eftersom jag inte gjort någonting mer än just att just hålla på med detta projekt. Jag har ju inte spelat Pokémon Go som jag borde ha gjort nu i veckan till exempel vilket är jättetråkigt. Vi får se hur helgen ser ut med det. Jag hörde att det verkar vara ett evenemang imorgon för en eventuell Pokémonjakt. Så vi får se hur det går imorgon. 
 
[Bloggen är nu 10 år]
Det är alltid trevligt att få feedback från mina läsare. Det värmer verkligen att ni läser mina inlägg. Så om det fortsätter så, så ska vi fortsätta skriva en massa saker på denna blogg. Som om jag inte gjort det tidigare liksom. Skapade ju denna blogg 2008 och still counting. 2008?! 
 
Så det betyder att bloggen är hela tio år nu! 
Vilken resa vi gjort. Jag har definitivt ändrat på det sättet jag skriver på och verkligen förbättrat mig i den aspekten att, jag försöker inte vara "tråkig" för en läsare. I början hade jag ju ingen aning om hur man skrev. Jag fick lära mig själv. Och inga bilder hade jag för att illustrera mina poäng med. Och jag var allmänt arg, sur och deppig. Lite som nu faktiskt men inte på samma nivå. Nu är det ju helt andra saker som står i vägen för mig och jag hoppas detta är som sagt, temporärt. 
Ugh... Vad försöker jag säga här egentligen? Detta är mitt allra första inlägg på bloggen. 
 
Big Eddies MiniSite? Vad i helvete är det för någonting? 
Detta mina damer och herrar, är egentligen min allra första blogg. Den som Windows Live Spaces tog bort 2011 och valde istället att satsa på andra bloggtjänster som Wordpress på grund av att det var för få som använde sig utav den tjänsten. 
 
16 år gammal? 2006? Oh my god... 
Hur och varför sparade jag denna bild? Och vad var syftet? Egentligen ingenting att bry sig om nu, detta är ju fascinerande, there i say it, fascinerande! 
 
Jag gillade dock stilen på Windows Live Spaces. Det såg coolt ut med den designen så det var ju egentligen synd att det togs bort. Jag har lite minnen från detta faktiskt men att jag sparade denna bild är helt otroligt. 
 
Det märks ganska tydligt på dessa inlägg att jag hade den stora passionen att fortsätta med beatboxandet. Något som jag nämnt tidigare i bloggen att jag slutade helt... Förrän idag då. År 2018. Tio år sedan och fortsätter som vanligt. Eller nej, det måste ju vara mer än tio år sedan. Hursomhelst, så många år som man hållit på med beatboxandet borde man vara en "gud" vid detta tillfälle i att uttrycka sin konst och intresse med beatboxen. Men som sagt, det hade det, också sina motgångar som jag har berättat om i denna blogg tidigare. 
 
Ett kort inlägg idag. Lite speciellt från andra fredagspub-inlägg. 
 
Jag hoppas ni får en fantastisk fortsatt trevlig fredagskväll önskar Eddie er alla! 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fixa dig själv, Eddie!

Så, ännu ett inlägg om någonting som är destruktivt. Men vad ska man göra egentligen när man sitter hemma, ordnar saker och ting och aldrig blir klar? Det är så sjukt mycket som måste göras här och så får man lite småhinder här och där som förlänger processen ännu mera att det börjar snart kännas jobbigt och stressigt att hantera situationen. Och jag stressar mig just nu helt i onödan. Och jag vet inte varför detta har blivit så på bara några veckor...
 
God kväll mina kära läsare... 
Så dessa senaste dagar har jag stressat sönder mig i onödan. Och jag vet dock inte hur jag stressar ihjäl mig i onödan. Det märks dock när jag ska gå och lägga mig ibland när jag kan ligga timmar i min säng och inte kunna sova, som idag till exempel. Det har varit en sådan sjuk känsla inom mig dessa veckor som gått att det är omöjligt att beskriva. Jag tänker alldeles för mycket på saker och ting som är extremt destruktivt för mig. Börjar jag bli galen? 
 
Jag borde inte stressa ihjäl mig, jag tycker inte det men jag gör det... Helt i onödan och det är oroande.. Jag vet inte vad jag ska göra åt det egentligen. Så många tankar jag har i huvudet om mitt liv är ju helt sinnessjukt egentligen att jag sakta men säkert tar kål på mig och det är så himla dåligt för mig... 
 
Men varför tänker jag på sådana banor just nu för? 
 
Ärligt talat så vet jag inte. Jag har inte en blekaste aning. Kan det ha med hösten att göra? Kan det ha med mitt absolut sämsta livssituation just nu eller är det andra faktorer? 
 
Well, min livssituation är just nu, en av de absolut sämsta på tre år och det säger en hel del faktiskt. Hur kunde detta ske egentligen? 
 
Det är så himla många frågor som just nu är helt obesvarliga. Jag har inga lösningar på dem heller i dagsläget. Men jag har fått några tips från bland annat min bror om hur jag kanske, och jag säger kanske eftersom jag själv är osäker om dessa tips, kan ändra på mig och min livssituation. 
 
[Fixa din lägenhet]
Detta tips är en av de svåraste sakerna jag gör just nu. Och jag är fasiken inte klar med detta elände om att fixa min lägenhet så att den såg ut år 2013 innan brorsan flyttade in hos mig.  
[Lägenheten innan den skulle fixas] 
Under åren som min bror varit hemma har det otroligt nog, samlats in en massa saker och ting att det är sjukt hur mycket skit det finns överallt. Jag undrar hur många sopsäckar som har slängts nu bara för det? Och ännu är jag inte klar. Men jag håller sakta men säkert på med detta men detta har påverkat mig i den aspekten att jag inte hinner att utföra min fritid som jag gjorde innan som till exempel att spela Pokémon Go och gå ut och ta en frisk promenad. Detta förgyller min vardag just nu. 
 
[Fixa dig själv]
Detta är en sjuk men också en av de absolut svåraste sakerna jag kan göra. Lite har jag gjort för att förändra på mig och mina beteenden men det är så mycket som står i vägen. Så mycket motgångar att det är sjukt hur illa det ser ut för mig i den fronten. Men detta är något som jag absolut måste göra också. För er som inte har en susning på vad detta betyder ska jag försöka dra till en sammanfattning här. 
[2009, 2014, 2018]
Det kanske inte ser ut som några förändringar på dessa bilder men vad jag försöker illustrera för er här är att jag håller på att ändra mina hälsovanor. Jag har inte sagt detta offentligt men det är nog rätt läge att göra det nu. 
Förra året i december blev jag "äntligen" diagnostiserad av diabetes. Vilket inte kom som en chock eftersom jag hade enorma problem med magen, problem med min hälsa, astman och allt det negativa som kommer med att vara fet. Och jag har varit fet nästan hela mitt liv och detta är något som jag sakta men säkert ändrar på just nu. Äntligen...
 
Huh... Äntligen.. Det tog mig en förbannad diagnos för att försöka ändra på mig. Det är ju helt sinnes. Jag tror min far hade rätt i den aspekten men ack, man lyssnar inte. Det kanske är nog dags att lyssna på vad han har att säga. 
 
Det är en viss viktskillnad på dessa bilder dock. (15kg) Och det är ingen trevlig syn det där. Det är otroligt "cringe" (obehagligt) att titta på gamla bilder. Vilken jävla waste.... usch... 
 
Men jag är på rätt spår i alla fall och det kommer att ta sin tid. 
 
[Fixa ditt hår]
Och att fixa sig själv innebär också en rad andra förändringar också. Ett problematik som jag haft länge vilket mina syskon har påpekat, speciellt min bror, att min frisyr alltid varit... Ehm... Inte bra om man säger så, vilket jag kan förstå. Vem vill se liksom en människa som mig med sådant lockigt hår. Usch, jag hatar det egentligen.
 
[Fixa din livssituation]
Är den sista och tunga delen i det hela. Jag kan inte fortsätta hålla på med det jag gör. Det tycker inte ens mina föräldrar vilket de påpekat hela tiden till mig ända sedan jag fick mitt jobb 2015.  Och att se andra vara mer framgångsrik än mig är något som jagar mig hela tiden vilket kan vara orsaken till att jag mår som jag gör just nu och det är otroligt sorgligt. Jag är inte deprimerad eller så, det vet vi ju redan men sakta men säkert kanske jag går i en djup depression och kanske döljer mig från allt och alla på grund av mina misslyckanden. Ja, tyvärr, jag känner mig otroligt värdelös i samhället trots att jag lever som jag lever just nu. Nej, jag tror inte jag mår bra innerst inne. I alla fall inte just nu. 
Ha en fortsatt trevlig torsdagskväll önskar Eddie er alla. 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Den destruktiva ångesten

Hejsan och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet. 
Oh boy... Efter gårdagens inlägg om depression blev man verkligen känslig. Så pass känslig in fact, att jag fick nog några lätta tårar rinna ner på mina kinder. Det är inte ofta jag gråter på grund av mina djupt emotionella inlägg men sånt kan faktiskt inträffa. 
 
Det är dock väldigt otroligt att jag fick en djup insikt om att jag aldrig varit deprimerad. Det för det första, är en stor chock för mig då jag vet i mina ungdomsdagar, inte hade det så lätt och gick alltid i mina egna tankar och hade min lilla säkerhet i min egna bubbla hemma. Något som kanske hindrade mig på att ha dessa ångestfyllda känslor och depression hela tiden. Som sagt, det är fruktansvärda tankar som går i ens huvud när man har sådana psykiska aspekter. Och den psykiska ohälsan är ju tyvärr en trend som ökar i vårt samhälle, inte minst för våra barn och ungdomar. 
 
Idag tänkte jag diskutera lite om ångest. Det är ju så att vi människor upplever och uppfattar ångestkänslorna olika och att det triggas igång av en rad olika saker. De flesta jag känner brukar lida av social fobi/ångest, något som mina syskon vet jag, lider utav. Jag med, jag är inte ensam heller i den fronten. Det är sjukt många människor som lever med social fobi. Jag kan verkligen inte förstå hur det egentligen började för mig men jag ska försöka illustrera lite hur min sociala fobi har utvecklats genom min tid. För att vi människor, vi är inte perfekta, oh nej. Det finns ingen jävel där ute som kan kalla sig för den perfekta människan. Nån måste ju ha sina nackdelar också. Tyvärr, inget ont menat för er som är sjukt successful i era liv, stora gratulationer till er. Men för sådana som mig som är en miserabel failure i detta samhälle, är detta någonting som man tyvärr tänker på hela tiden. 
Det måste ha börjat genom ung ålder. Det är dock vaga minnen om det men jag vet att jag var utsatt för mobbning ganska ofta vilket har påverkat hur jag är idag gentemot folk. Jag har till exempel extremt svårt att se folk rakt i ögonen. Det är sjukt svårt, jag vet att det kanske låter löjligt men jag har så svårt för detta att det är ett vardagligt problem. Kanske inte ett sådant problem att jag tänker på det varje dag men den finns där, den där ångestkänslan att jag måste stirra i folks ögon. Jag kan inte göra det, jag tittar bort fort och fortsätter med mitt liv som normalt. Kan vara en stor anledning till varför jag har svårt att införskaffa mig nya vänner. Folk kanske tänker att jag är en "asshole". 
 
Men jag bryr mig egentligen inte i den aspekten faktiskt nu när jag tänker efter. Jag har ju min musik i öronen och det är ett stort botemedel mot dessa ångestfyllda känslor. Men de finns alltid kvar. Det finns ingenting som kan reparera detta, om inte jag går igenom en psykologisk kognitiv beteendeterapi kanske men det tycker jag just nu är inaktuellt. 
 
The main focus i det hela inlägget idag handlar om den ångesten som uppstår för mig när det ringer i min telefon... Oh god... Hur ska jag börja här egentligen? 
 
Det spelar ingen roll vem det är som börjar ringa. Jag måste veta vem det är först. Annars är det en 100% chans att jag inte svarar i telefonen. Det är ju så, för att jag ska känna mig säker för att prata med en annan människa i den andra tråden så måste jag i förväg, veta vem det är som ringer mig. Annars får jag den känslan av obehag i mig och jag svarar inte telefonen. 
 
Det kanske inte är en stor deal för er som inte har denna problematik men jag har en sådan sjuk ångest av detta att det är ju helt otroligt och jag hatar mig själv på grund utav det också. 
Helt otroligt hur telefonen kan vara en riskfaktor för mig. Jag hatar att svara i telefonen. Jag föredrar att skriva till folk istället, vare det sig är sms eller i olika chattfunktioner. Det är så mycket enklare, då brukar jag svara ganska snabbt om inte jag sover förstås. Det är jag bra på, att sova...
Den andra aspekten i det hela är att ringa "måste" samtal till exempel. jag är otroligt, sjukt, extremt känslig i den aspekten. Ibland kan jag inte göra det. Antingen skjuter jag upp det och planerar strategiskt i min hjärna, hur jag ska inleda samtalet eller också ignorerar det tills det är absolut deadline. Och jag hatar dessa samtal. Oftast brukar dessa uppstå när man ska ringa myndigheter och andra statliga organisationer.
 
Och jag ringer aldrig mina vänner om det inte är måste ärenden förstås vilket jag måste verkligen be om ursäkt för mina närmsta vänner och peers för. Jag vet, jag är usel på att svara och inleda samtal i telefonen men jag funkar inte så helt enkelt. Jag är som sagt, inte perfekt Jag är rent av, for fucks sake, inte perfekt... Jag känner mig sjukt värdelös i detta samhälle... 
 
Tänk att telefonen, trotts dess funktioner, kan vara min fiende ibland... Otroligt... 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Den destruktiva depressionen

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Oh boy... Vart ska jag börja nu? Det har hänt lite saker här och där men ingenting som boostar upp mitt självförtroende. Det har alltid varit något som har och är ett problem som jag kämpar med varje dag. Det är en sådan sjuk tanke att ha egentligen när man ibland tänker att "jag har ett mycket komplicerat, tråkigt och jobbigt liv" vilket jag i skrivande stund, kan hålla med till 75%. Och även om jag försöker ändra på mina vanor, sakta men säkert, så blir det fortfarande fel. Jag tänker fel hela tiden. 
Det största botemedlet för detta är helt enkelt support från sina peers, vare det sig är familjen eller sina vänner vilket jag verkligen har men antalet är inte många. 
Familjen i all ära men mina vänner då? Som sagt, Eddie har extremt svårt för sig att skaffa sig nya vänner. Vi är sociala varelser och behöver den ständiga kontakten med varandra. 
Don't get me wrong, jag har mina vänner. Vänner for life och det vore förödande om jag förlorade dessa. Vad hade hänt i det mardrömsscenariot om bara de försvann från mitt liv? 
 
Det har redan hänt ett flertal gånger och jag vill inte att det ska hända igen. Så därför betyder mina vänner som jag umgås med extremt mycket. Ni betyder allt för mycket för mig och jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade er. Om det hände... Hur hade jag reagerat dock? Jag hade kanske gått in i väggen? Jag hade kanske varit ångestfylld om dagarna och kanske gått i en djup depression
 
Det är just detta som jag vill prata om idag. 
I lördags hade jag en extremt djup konversation med mina syskon. Något som inte hänt på några år nu av olika orsaker.
 
Jag är ju av naturen, en peacekeeper vilket betyder att om något illa farar kring mina syskon så kommer Eddie till undsättning. Så har jag ibland tolkat mig själv i olika situationer men under min uppväxt var det inte så. Det var mest min bror som var en grym peacekeeper medan jag gick min underliga värld av ensamhet och egna fria fantasi. (Ja ni ser, ensamheten har verkligen präglat mitt liv hela tiden).  Så min bror har alltid varit stödet för åtminstone min syster vill jag minnas. Jag var bara där... Något som jag idag ångrar så något förbannat. 
 
Att jag inte kunde vara den stora stöttepelaren för min syster lika hårt som min bror var är verkligen något som jagar mig otroligt hårt fortfarande då jag inte vet vad mina syskon tycker om mig ibland. Det kanske inte är en sådan "big deal" men för mig är detta fortfarande lika aktuellt då som det är nu. Jag blir fruktansvärt arg på mig själv. Jag blir otroligt ledsen och jag skäms på mig själv för att jag inte kunde vara där. 
Det är egentligen otroligt när man nu tänker efter att vilken förbannad "asshole" jag var som ung. Men jag visste inte att jag var en sådan "asshole" men det tog ju hårt på min syster kan jag tro. 
 
Så vi hade en djup reflektion i lördags då och berätta om saker, livet och aktuella händelser tillsammans med min mor. Och min syster berättade om sina framgångar och motgångar som hon har och började också reflektera om sina djupa problem med depression och ångest. Och sedan började brorsan också reflektera om sina problem under hans uppväxt och hur han hade ångest och depression. Och jag satt där ju och kom fram till en konklusion att jag aldrig varit deprimerad. Visst, jag har mina ångestkänslor, dessa känslor som får en att fly i panik åt olika håll men att ge upp och att vara djupt deprimerad är något som jag aldrig genomlidit vilket jag har reflekterat MÅNGA gånger i min blogg att jag gjort...
 
Men så är inte fallet. Jag kan idag säga rent ärligt, jag har aldrig varit deprimerad och jag trodde fel om mig i den aspekten. Så när jag hörde mina syskon berätta om detta var det inte bara sorgligt och ledsamt, detta var också djupt för mig och inte minst för min stackars mor som vill allt gott för sina barn. Jag kan inte se någon gråta. Jag är ju så förbannat känslig i den aspekten också men att se min mamma gråta... Det är där jag faller... 
 
Jag tycker så synd om min syster. Jag är helt ärligt, mållös. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ge henne den kärlek och support som hon saknade under hennes viktiga uppväxt. Än är det ju inte försent men...
 
FUCK....
 
Jag hatar mig själv på grund utav det... Och jag kan inte förstå det.... 
 
Eddie signing out...
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Pokémon Go]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet! 
 
Ännu en fredag vilket också betyder ett fredagspubinlägg. En mycket sen sådan men det beror på som sagt, Eddie jobbar nätter och då sover Eddie på dagen. Typiskt men så funkar det för mig och kommer att vara så ett mycket bra tag framöver. 
 
Och vi börjar som sagt med en lokal väderprognos
 
[Vädret]
Okej, så vädret har varit en total katastrof för mig som är aktiv om nätterna. 100% har innehållit någon form av regn och rusk vilket är ganska standard för en höst som denna i år men kunde detta regn inte komma lite tidigare, kanske i somras när det väl behövdes eftersom det var torrt överallt?? Ugh, jag kan inte påverka vädret men jag kan ha åsikter om den och vi är för tillfället, inte överens. Men på dagarna, vad jag förstått, så har det varit väldigt fint ute. 
[Pokémon Go]
Förra veckan pratade vi om mobbning och ångest. Med andra ord, vi pratade om saker som var ganska deprimerande och som kanske orsakade oråd. Men tro mig, det är sanningen bakom all text som skrivs här. Det är egentligen det som jag är mest usel på, att försöka ljuga. Jag är så dålig på det att det inte ens känns värt att ljuga för någon om saker och ting. Det förorsakar mer problem och eftersom jag är extremt konflikträdd så funkar inte det att ljuga så det är alltid bäst att vara godhjärtad som möjlig och se till att inte ljuga för någon. Vem skulle jag ljuga förf egentligen? Men vi skulle inte prata om detta. Det jag hade i tankarna är det som har förgyllt mina dagar sedan starten en sommardag i juli 2016; Pokémon Go
För er som inte vet vad Pokémon Go är för något så ska jag sammanfatta detta till er.
Pokémon Go är ett platsbaserat spel som använder sig utav "Augumented Reality" eller förstärkt verklighet som låter de som spelar Pokémon Go, att fånga unika virtuella monster som man kan samla till sig, träna dessa och strida med dem om man nu så önskar.
 
Pokémon Go skapades av Niantic 2016 och när det väl lanserades i världen vart det genast en succé. Nog för att man hade problem under lanseringen vill jag minnas med all form utav belastning eftersom detta koncept med att fånga unika och virtuella monster ute i naturen var ganska så nytt koncept. Det fanns ett spel tidigare (finns fortfarande) som hade denna funktion att man var tvungen att lokalisera, utforska och samla på sig olika verktyg ute vilket var spelet Ingress men Pokémon Go förenklade idén så att den är gästvänlig. Vem vill inte fånga dessa virtuella monster liksom? 
 
Jag har selat sedan start. Visst, nu har det varit kanske lite uppehåll lite då och då men nu sedan januari i år har jag faktiskt spelat Pokémon Go nonstop. Jag går ut varje dag och tar min dagliga promenad med min telefon i högsta hugg och gör det som jag tycker om att göra, promenera med musiken i öronen, spela ett spel jag älskar och gå ut och ta frisk luft. Så mycket positivt allt på en gång. Och ja, man kan lugnt säga att Pokémon Go är min fritid om nu någon skulle fråga om min fritid igen. Jag vet att jag haft problem med att säga vad jag egentligen tycker om att göra på fritiden då jag vet att majoriteten av folket som jag stött på, inte har samma fritidsintressen som mig (vi människor är ju olika eller hur?) och då menar jag att det är ytterst få personer som jag träffat som spelar just spel. 
När Pokémon Go lanserades i juli 2016 så spelade alla jag kände nästan. Det var ju så nytt att alla ville vara med på tåget och spela. Men när vintern 2016 kom, det var då som majoriteten slutade att spela och endast en minoritet fortsatte. För min del fortsatte jag men det kom en period då jag slutade. Men den varade inte länge då jag fortsatte då och då men jag avinstallerade dock inte spelet. Jag hade den kvar.
 
Men när Niantic började lansera nytt material till spelet, det var då som jag började spela på nytt och sedan dess har jag spelat nonstop. Jag ska försöka fortsätta med det eftersom det får ju mig att gå ut och få frisk luft och den promenad jag behöver.  Och dessutom det trevliga folket som jag stött på tack vare Pokémon Go. 
 
I Arboga har vi ett fantastiskt nätverk med likasinnade människor som spelar detta spel och där vi tillsammans spelar, löser olika spelrelaterade problem, tränar våra virtuella monster tillsammans och strider med eller mot varandra. Jag har stött på mycket trevligt folk nu på sistone och jag tycker det är väldigt roligt att se andra spela Pokémon Go. Visst, nu kanske vi inte är så många aktiva men vi är ett gäng glada spelare som går ut och "jagar" monster varje dag. Det tycker Eddie är roligt. 
 
Dock är inte det alltid så roligt. Det måste ju ha konsekvenser eller hur? 
Nja, det måste egentligen inte. 
Mina föräldrar hatar det. Speciellt när de får höra att jag spelar ett sånt "spel för barn". Men det är inte bara för barn.
Det är för alla försöker jag få dem att inse men de gillar inte det konceptet och det är då man tar sig ibland en funderare; måste jag spela mer verkligen? Och gynnar detta mig i längden? Jag ser en hel familj spela Pokémon Go till exempel. Varför kunde inte jag få detta? Och det är bara jag som spelar känns det som.
 
Även om det är jag som fortsätter att spela för mig själv (vilket jag egentligen inte gör, som sagt, vi har en fantastisk community) så gör jag det jag tycker om i alla fall. Jag får mig en daglig tur och det får mig att tänka på andra banor och funderingar. Och inte på depression eller ångest..
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fördjupning: Ensamheten

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet. 
Så detta inlägg är en liten fördjupning på det som jag skrev om på Flax 'N Cherry vilket var om Mobbning. 
Flax 'N Cherry skriver jag lite kort om hur min mobbningssituation såg ut lite vagt men man kan inte riktigt få alla detaljer i ett enda inlägg eftersom det är ett sådan komplicerad fråga. Mobbning är aldrig roligt och jag önskar ingen som blir utsatt för det för att jag vet att det är hemskt. 
 
Millans mobbningshistoria som hon belyser på vår gemensamma blogg gjorde mig väldigt djupt berörd i det att när jag läste hennes rader kände jag mig chockad, otroligt ledsen, djupt emotionell, orolig och tom i skallen. Jag hade aldrig tidigare vetat eller hört om dessa saker tidigare och med all rätt eftersom det är så djupa och emotionella saker som hon har levt med under så många år att det var nog dags att skriva och berätta av sig. Som sagt, jag hade ingen aning om det...
 
Som jag berättar lite på vår andra gemensamma blogg är att den största och enorma skillnaden mellan mig och Millans berättelser här är att, vad jag vet (du får rätta mig igen Millan, jag kan ju ha fel) är att jag hade ett mycket ensamt liv till skillnad från henne. Jag antar att hon hade några goda kamrater som hon kunde umgås med på fritiden. Jag hade inte det så. Som jag berättar mer i den andra bloggen, ett mycket ensamt liv (fortfarande än idag) belyste ju min fritid. Jag hade ingen att kontakta med utanför skolan och det var nog ingen som brydde sig om det.
 
Jag var dock extremt loyal och var alltid i skolans alla dagar, även senare under gymnasietiden var jag fortfarande loyal fram till och med sista året i gymnasiet när jag började utveckla en mer aggressiv personlighet men det tog sjutusan många år för att utveckla den aggressiva personligheten men det var alldeles för sent och det syntes när man till slut tog studenten när man hade glömt att informera mig om den kommande och traditionsenliga firanden av studentens lyckliga dag. 
Och kom inte med bullshit om att ni som anordnade denna event hade någon kontakt med mig för det hade ni för tusan inte alls. Jag vart inte informerad om vart saker och ting skulle hållas så det var inte så konstigt att jag missade halva dagen på grund av eran så kallade miss. 
 
Men detta är verkligen min punkt i det hela. Det hade inte spelat någon roll alls. Jag fyllde inte någons roll i klassen whatsoever. Jag var ett tomrum, var ganska så enkel att glömma bort och ingen visste vad jag gjorde om dagarna. Men nu ska ni veta, igen! Jag var alltid hemma och trygg. Jag var alltid hemma och gjorde mina egna sysslor hemma och kände mig bra i den aspekten är att så länge jag var hemma och trygg så var ju aldrig jag i någon form av fara och jag behövde ju ingen heller. 
Nu kommer ju argumenten som måste belysas detta i det hela. Varför i hela helvete gjorde du inget åt detta? 
 
Enkelt. 
 
Jag var livrädd. Jag var för feg. Som sagt, mina ungdomsdagar var ju fyllda av ett tomrum, oftast lekte jag ju för mig själv och gjorde min lilla business. Allt för att jag skulle känna mig trygg. Jag gjorde ju aldrig dumma saker. Jag gjorde det som jag tyckte var bäst för mig själv; att vara ensam och leva i ensamhet. Det var livet och jag klagade inte. 
 
Men när det var dags att utsätta mig för vissa farhågor som till exempel att ha samtal med andra oliksinnade människor med helt andra synvinklar och idéer, då var det ju läskigt helt plötsligt och jag ville därifrån. 
Det var helt enkelt ångest, den känslan att inte titta någon i ögonen och alltid ha den rädslan att inleda konversationer och utrycka sig saker eller liknande, det var läskigt. Det är läskigt än idag och när jag skriver detta menar jag det till ett hundra procent. 
 
Ja, för mig var dessa former någon form utav en farhåga eftersom jag var extremt svag och kunde gråta "on command". Ja, jag var alldeles för svag och klen i klassen att det inte var så konstigt att jag var en måltavla för andra starka barn eller ungdomar med bättre socioekonomiskt och social tillställning. 
Och det eskalerade ännu högre sedan när jag äntligen skulle plugga på högskolenivå och paniken som uppstod när jag fick frågan av min lärare om vad jag gjorde på fritiden. 
Herregud vilken hemsk fråga egentligen. 
 
Jag skriver mer om det personligen i en annan artikel här men den är extremt klurig att läsa så jag ska försöka sammanfatta det här istället så att ni får en inblick om vad som egentligen hände en dag 2013. 
 
Som sagt, vi hade en vanlig lektion och vi alla stod i en ring och vi började samtala med klassen och där läraren ställde en rad frågor till oss för att påbörja en konversation. Meningen var ju att vi skulle presentera oss om vad vi gjorde under tiden. 
 
Och då när jag pluggade så kände jag att jag kan ju inte berätta om mina fritidsintressen till mina klasskamrater för vilka skulle jag delge min information med. Majoriteten av alla i klassen hade inget spelintresse till att börja med och alla hade någon form utav en socioekonomisk tillväxt och bakgrund bakom sig vilket gjorde att jag genast kände obehag i den formen att jag kände mig extremt värdelös och kanske rent utav, fattigast av alla i klassen och det var jag nog säkert. Jag har alltid haft en fattig bakgrund bakom mig.. 
Så när det var min tur att berätta om mig själv och mina fritidsintressen... Oh man... Jag stod säkert still i hela 20 sekunder innan en annan, förmodligen en av de högst sociala i klassen, skriker åt mig att jag ska skynda mig för att "de andra måste också hinna berätta om sina intressen". Det stressade min situation ännu mer så jag hittade på någonting, slurrade en massa onödigt nonsens och kände mig extremt psykologiskt förstörd efter den händelsen.
 
Jag har aldrig mått så dåligt efter den dagen. Så när det var dags för avslut tog jag den snabba bussen och sedan tåget hemåt för att sedan sörja mig i min ensamhet om att denna dag nu änltigen var över fast förstörd. 
 
Men som jag inledde i detta inlägg; Ensamheten, den har präglat mig hela mitt liv och kommer fortfarande att göra det. Men den historia som Millan berättade. Oh man. Den sitter fortfarande kvar i mig. 
 
För olika referenser kring detta ämne så finns det mer att läsa om genom att klicka på länkarna nedan. Ha en fantastisk dag! 
 
 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Om

Min profilbild

Eddie

RSS 2.0