Ignorerad...
Otroligt att det är fredag idag... Dessutom är det den 11 september... Vilken dag... En stor dag i USA måste det vara eftersom det var för 8 år sedan som det otroliga kunde äga rum... Patriots Day...
Men det var ju inte det jag ville snacka om nej...
Och jag är inte på sådan bra humör eftersom mycket saker har hänt NEGATIVT och jag gillar det inte längre...
[Ni har ignorerat mig tillräckligt nu...]
Idag råkade jag klicka mig in på UKM sidan igen och de hade åtminstone uppdaterat med ett fotoalbum... Men det fotoalbumet var en av de VÄRSTA fotoalbum som jag någonsin har skådat... Och inte ens de bästa framträdanden fanns med och de flesta bilder är tagna av så "dumma" ungdomar... Jo, det var ungdomar i hela bunten som arrangerade UKM.
Och jag letade mig vidare och kom fram till lösningen att JAG inte fanns med på ett jävla kort ens...
Och för att vara ärlig kände jag mig ÅTERIGEN ensam när jag var i den vistelsen... Respekt fick jag men bara en kortvarig respekt för när vi skildes åt så var jag totalt glömd i den avdelningen.
Men varför är det så? Varför måste jag lida så J*VLA mycket... Varför känner jag mig inte trygg NÅGONSTANS?!?!??!
Svaret finns någonstans i mina ungdomsår... Så gammal är jag inte men jag menar när jag fortfarande gick i skolan, blev trakasserad av varenda j*vel på skolan och så himla mobbad av mitt utseende...
Jag gick på Gäddgårdsskolan... Många som nu kallar den skolan för "Fängelset" av någon konstig anledning eller? Nej, för att vara ärlig håller jag faktiskt fullständigt med eftersom lärarna då och nu, inte är beredd på att försöka eliminera mobbningen till 1000%. Och inte det funkade på mig och det var helt enkelt JAG SJÄLV som var tvungen att ELIMINERA MOBBNINGEN i skolan... Och det gick tack vare "killen med telefonen." Utan honom hade jag aldrig kunnat försvara mig och hade tydligen gått i "Jonas Spår". Och jag tackar även Jarmo för den fina insatsen med hans "Visa Armbågen" tekniken.
Men en av de största orsaker till att de flesta har ignorerat mig under mina ungdomsår och NU är på grund av min synliga sjukdom, Fetma...
Fetman har förstört KRAFTIGT, mina speciella kontakter med människor runt omrking mig...
Och eftersom jag har försökt dölja ordet FETMA i min blogg, så är jag ändå tvungen att skriva det nu...
Om man tänker positivt; jag eliminerar sjukdomen sakta men säkert tack vare cyklingen... Men tyvärr har mina cyklar blivit bestulna av idioter och jag misstänker att det är dem där hemska grannarna vid trädgårdsgatan.
Jag har en sista cykel kvar som jag gärna använder, dock är den också lånad, precis som mina två andra...
Även om jag var så glad över att vi skulle resa till mitt hemland år 2006, så kom jag även hem till Sverige igen, efter ett helvetes, överlevnadsprov... Jag har aldrig tidigare mått så himla dåligt i mitt liv...
Först av allt var det sjukdomarna som tog över... Men sedan kom ensamheten igen...
Och eftersom folket i El Salvador inte vet vad ordet "RESPEKT" är för någonting så sa dem varför de ignorerade mig även där; "På grund av du är för stor och fet"...
Efter den dagen har jag gråtit i eviga stunder... På ensamma platser har jag gråtit, över ensamheten... Så himla trist... Jag gråter även nu när jag tänker på det...
Musiken är som en drog för mig för när musiken kommer och tränger sig in i mina öron så glömmer jag bort alla mina bekymmer. Det funkar ett tag men sedan kommer återigen tankarna i huvudet och jag gråter lite till...
Det var även en lokalfest i El Salvador den dagen och eftersom alla de andra var bjudna var jag den ende som stannade hemma hos farmor i deras hus på La Palma i El Salvador... Nej jag var inte bjuden på grund av att jag saknade en partner... Just det, man var även tvungen att ha en partner på den festen... För mig var det helt omöjligt så jag bara längtade hem till Sverige, hem till mamma, hem till min lilla syster, hem till mitt boende... Hem till Sverige där jag tillhör...
Jag grät i El Salvador också... Känslorna tog över mig vissa dagar och det enda jag ville under den vistelsen var att få vara hemma i Sverige....
Vissa "tjocka" personer får en sådan j*vla respekt från andra utan att ens tänka på det... Det är så himla sjukt att få vara mindre "värd" än de andra...
Visst, jag var konstigast av alla dock var jag GLADAST av alla och det var inte många som var det... Inte ens i min egen klass i gymnasiet FFS...
Jag minns inte hur det var i grundskolan men stökigast är det enda jag kan komma på, resten är som sagt historia och förträngt..... Mycket av det som hände i grundskolan hade jag alltid förtängt, med hjälp av maten och på grund av detta, åt jag mer än väntat och blev den som jag är idag...
Många vet inte om detta men det som står här är, om jag får säga, SANT.
Om jag tänker på de som mobbade mig mest i grundskolan... De var alltid de lite äldre barnen förståss... men även de som var yngre än mig på den tiden,. mobbade mig också, på grund av mitt beteende och utseende.
Och rasismen var även stor på den tiden så inte så konstigt att ordet "neger" var stor, inte minst när de sa det ÅT mig...
Dåvarande rektorn där kunde inget göra och dessutom avgick han från den posten och togs över av rektor Rolf...
På rasterna, enligt uppgifter från de äldre, lekte jag alltid ensam på gården eller utanför och som om jag ville ha det ensamt runt omkring mig, därför kom det aldrig någon och skulle vara med.
Och enligt andra uppgifter så sjöng jag "opera" i korridorerna... Herregud tänkte jag, så illa var det och hjälp fick man, dock räckte det inet förrän han med telefonen nu igen... Utan honom och hans galenskaper hade jag aldrig försvarat mig...
Idag är mobbarna, eller de som mobbade mig, trevliga och roliga att prata med... Det är nu som de är vänliga mopt mig men dock är jag ensam hela tiden...
Jag har sagt nog varför och tänker inte repetera det igen... Men hursomhelst har vi kommit till slutspurten för denna hemska ensamhets-problem som jag haft under hela mitt liv...
Psykologiskt, om man tänker så enligt upgifter började allt i El Salvador 1989...
Det var fortfarande inbördeskrig där och mina föräldrar, pappa som var extremt rädd och mamma som var det även hon och dessutom var gravid... Jag vet inte hur historien ser ut i den aspekten men vad jag har hört är att en helikopter kastar en bomb på marken så att både mamma och pappa ihjälskrämdes och eftersom hon var gravid, kunde även barnet (jag) vara påverkad av denna smäll och rädsla...
Och så var det fallet...
Jag föddes i april 1989...
Efter några år av liv så började pappa bli förtvivlad över att jag inte kunde prata... Så de söker vård i Sverige och gör allt för att jag skulle försöka prata...
Det tog tid och inte ens när jag var 5 år, började jag äntligen tala, tack vare psykologens hjälp...
Jag hade dessutom problem med att gå, jag kunde inte gå rakt och balansen var helt enkelt fel det med... Men all den hjälp jag fick, var tack vare mina föräldrars mod och läkarnas och psykologernas hjälp... Och även personalen på dagis var hjälpsamma och kunde bidra med hjälp...
Med andra ord hade jag en TUFF uppväxt... Jag var tvungen att lära mig saker, i bekostnad av tid... Och så är det tyvärr fortfarande idag... Och all hjälp jag får är från min familj.
Jag har blivit ignorerad fullt ut... Till och med från de som kommer från mitt hemland har på många sett, ignorerat mig och inte kontaktat mig på grund av, någonting... Jag har ingen som helst kontakt med någon annan medmänniska från mitt hemland i Arboga... Ingen alls... Alla tycks känna igen varandra men jag är glömd i deras värld...
Ibland när jag vill samtala med folk så går det inte... Automatiskt säger det nej eller lyssnar inte på mina ord...
Även när jag har beatboxat för de flesta så är jag sedan glömd, efter tio minuter från mitt spel... helt otroligt vad jag är så ignorerad av folk idag... Och det är den sortens "mobbning" jag känner varje dag...
Så det enda trygga stället jag kan vara på är hemma eller med familjen... Och självklart i den familjen som jag växte upp i... I El Salvador var jag även ignorerad, I MITT HEMLAND...
Jag har inget ställe där borta...
Även om mitt beatboxande gett mig lite respekt från vissa delar, är det fortfarande svårt att... GODDAMMIT; det är inte svårt men FAN att det ska vara på detta viset!!! Jag blir ju förbannad på att jag var TVUNGEN att gå igenom SÅ MYCKET bara för att jag EXISTERAR.
Som min pappa brukar säga, ingen är Fri från några problem... Och det har han fan i mig rätt i... Inte ens jag...
//Eddie
