Eddiemans Fredagspub

Det är torsdagen den 27 december, en helt vanlig men ganska så ruskigt kall torsdag, jag och min bror hade redan planerat för att småhandla varor för överlevnadens skull under torsdagsförmiddagen. Innan vi kliver in i butiken så får jag ett okänt telefonsamtal och mannen presenterade sig först som en Magnus från Arbetsförmedlingen som hade ett jobb till mig och om jag kunde börja arbeta redan direkt. Jag, frusen som jag var då var först skeptisk och tänkte; varför skulle Arbetsförmedlingen ringa mig och förmedla jobb när jag inte ens var inskriven hos dem sedan den hemska sommaren 2012? Så jag var tvungen att ställa frågor om vart jag skulle börja någonstans, när, dag, tider etc, för att försäkra mig om att det verkligen var ett jobb som de hade åt mig och när han sa att arbetsplatsen var på Arbetsmarknadsenheten, då var jag inte skeptisk länge och hälsade mannen i luren att hälsa alla dem på Hemservice och att Eddie var på väg men först på listan var ju som sagt tidigare, den lilla handlingen samt det bokade mötet jag hade senare och efter det var det bara att rusa till Arbetsmarknadsenheten för min första så kallade ”job assignment” efter bara ett halvår sedan jag var då och jobbade, jag tänker först under de två dagar som jag jobbade extra under sommaren men det är en annan historia...

Det lustiga var att jag kände igen rösten i luren och tänkte hela tiden vem det kunde ha varit och hur han fick det numret var också en fundering som jag hade under den tiden jag var på väg till enheten. Jag tog med min vandringsstav som vanligt och när jag anlände till min destination välkomnades jag av två kända ansikten och de presenterade hur situationen såg ut och att de var underbemannade igen och att många dessutom hade sjukanmält sig och inte kunde komma och jobba dessa dagar precis efter julen. En av de anställda på enheten tyckte min vandringsstav såg patetisk ut och gav mig istället en promenadskäpp med dubb för att inte halka eftersom det var då ruskigt halt att vandra till enheten. Jag tackade så mycket för den uppgraderingen och såg ganska stolt ut tills en annan anställd på enheten frågade min ålder där jag svarade 23 år. ”Farbror Eddie” kom genast ut ur hans mun och jag skrattade åt det som om det verkligen var roligt men ni vet redan hur jag är eller hur?

Efter det fick jag mina arbetskläder och var redo för ”briefing” och min arbetsplats var Lunger, ett område utanför Arboga där det väntades städning.
En av brukarna kände igen mig när jag var och städade åt honom och det var verkligen roligt att åtminstone någon kände igen mig efter att inte varit och städat där på ett ganska bra tag men det var roligt att bli igenkänd.
Eftersom tiden var dålig och knapp började det närma sig 15.50 när min städkamrat hojtade till och sa att jag skulle skynda mig och tänkte jösses... Hur kunde tiden går så himla fort? Jag analyserade dock att vi inte började städa förrän vid 14.00 och kan nog ha varit därför vi kom in så sent hem tillbaka till enheten. Jag brukar aldrig stressa dock när jag vet att när det gäller tuffa städ. Städar man så ska man städa ordentligt brukade mottot lyda men det är såklart vissa som inte har den sortens uppfattning och är fast vid 8 timmars passet vilket i sig är något som man bör respektera men är så många borta och sjuka såsom det har varit denna torsdag så antar jag att det blir sent och det förvaranade också min arbetsledare om det tidigare den dagen så jag var redo. Vi var tillbaka till enheten i Arboga 16.13 och förstod att de flesta redan hade gått hem och det var några få som väntade dock på oss och då var den torsdagens arbetspass över och även jag fick gå hem, dock med stora smärtor i benen och armen av en okänd anledning och tänkte direkt att sängen var den ända platsen som kunde hela mina smärtor tillsammans med den sömnen som jag hade missat efter att jag och min bror hade planerat inhandlingen lite väl sent om morgonen men jag överlevde dock och det var det som var poängen med det hela. Och jag fick med mig förstås en fin souvenir från dagens arbetspass och det var den tidigare promenadskäppen jag fick och med den vandrade jag mig hemåt och trotsade kylan som började anlända...  

Det är fredagen den 28 december, jag vaknar 05.49, helt frisk och redo för en ny dag, vaknade ganska pigg också och förberedde mig min frukost för överlevnadens skull och vandrade tillsammans med min nya promenadskäpp till Arbetsmarknadsenheten, väldigt halt på vägarna och gatorna gjorde så att jag kom fem minuter sent till enheten men det verkade som om ingen brydde sig och jag gjorde mig i ordning och var redo för den vanliga ”briefing” som uppstår varje morgon.
Arbetsledaren tyckte jag skulle handla idag och gjorde upp grupperna men jag tyckte dock att jag städar hellre än att handla varor eftersom jag kan dock inte handla varor till brukarna eftersom jag helt enkelt är dålig på det; det tar tid, jag ser dåligt och jag kan inte så mycket till huvudräkning eftersom jag tidigare berättat för dem flesta att jag har haft problem med siffror och matematik. Men min arbetsledare tyckte det lät absurt när jag sa att jag inte kunde handla och stirrade på mig med en hemsk blick såsom han ville börja bråka eller slåss och försvarsmekanismen mot sådana situationer är helt enkelt att ignorera blicken eller också skratta åt saken, vilket jag nu gjorde.

Det finns alltid nya människor på enheten där man måste förnya sina egenskaper och sina svagheter till dem och precis som jag sa tidigare; ” det tar tid, jag ser dåligt och jag kan inte så mycket till huvudräkning eftersom jag haft problem med siffror och matematik ”. Men jag ville inte berätta om mina problem för just den arbetsledaren eftersom rummet som vi var inne i var fyllt med folk som kunde höra om samma problem som jag har och då hade det varit en tuff situation att dra sig ur, så jag gjorde det rätta, ansåg ju jag då förstås, att skratta bort det och ignorera arbetsledarens hemska blick. Intimidating...
Vår briefing var slut och vi fick våra nya uppgifter, våra nya städkamrater och var redo för den tuffa dagen som stod bara och väntade; sju städ som vanligt per dag, jag klagade inte då eftersom jag inte hade städschemat och när man väl har städschemat så ser man också vilka ställen man skulle städa. Stora lägenheter, kåkar och rum väntade oss och det första städet var det lite så konfunderande än vanligt med tanke på att mannen där var så himla snurrig och trodde först vi var politiker som skulle ”sno” hans pengar och allt annat... Han frågade också om min nationalitet och frågade om jag var Afrikan vilket inte alls stämde... Men visst, han får fråga mig om sådana frågor eftersom jag är så himla van med sådana frågor och det är ju inte fel att fråga om nationalitet, men varför just Afrikan? Hursomhelst, allt gick som planerat, frukosten var det inga problem med tyckte jag, allt såg precis som det skulle. Lunchen? Lite för tyst i matsalen, ingen som serverade några goda och kalla läskedrycker, nej ingenting, förutom den där nya kaffeapparaten men jag hatar ju kaffe... EN av de anställda lyckades handla in just en coca-cola från en annan affär och jag bara stirrade på honom när han njöt utav sin dricka medan jag ”njöt” utav mitt vatten men som brorsan säger; vattnet renar och det gör inte sockret, vilket stämmer men ack... Colan...

Eftermiddagen såg dock lite tuffare ut, kodnamnet; Spökhuset skulle städas tillsammans med andra stora kåkar vilket gjorde att min nya städkamrat varnade om klockan igen där den stod 15.50 och då var det dags att skynda sig igen. Undrade vart tiden försvann egentligen och varför tog det en sådan lång tid att utföra städen?
Min teori är enkel; Stora lägenheter eller kåkar gör städjobbet svårare och det beror också på hur smutsigt det egentligen är i rummen. I detta fall så var det enorma rum och stora kåkar som gör så att det tar tid att städa. Och jag brukar vara noga med städningen men även idag var jag tvungen att skynda mig eftersom tiden rann bara iväg... När vi var klara med den sista var jag alldeles så slut i kroppen att jag inte orkade göra saker, tänkandet var borta och jag behövde hela mig nu igen. Och jag kollade klockan, 16.05, dem andra hade redan gått hem och när vi väl anlände på enheten hörde jag en massa skrik, antagligen negativa skrik från min arbetskamrat men jag fick smaka på ett wienerbröd och julmusten var även den lockande, och jag kollade klockan igen; 16:15, wow, övertid nu igen men jag brydde mig inte, jag kunde som sagt inte tänka mig, jag var ändå sist inne i enheten men jag behövde plocka mina saker och göra mig iordning hemåt. Hemfärden var också hemsk med tanke på smärtan i huvudet, benen och ryggen... Hur ska jag ta mig hemåt med dessa smärtor?

Jag tog tag i min promenadskäpp och vandrade hemåt men just dessa minuter var kaotiska, jag förstod inte att det var sent, jag förstod inte att jag var sist ute men en sak var säker; jag såg månen. Månen var så fantastisk vacker att jag började smågråta och tänkte vad naturen är så fantastisk vacker att skåda. Med månen i himlen kunde jag sakta men säkert ta mig hemåt och reflektera över dessa två jobbiga decemberdagar avklarade på Hemservice på Arbetsmarknadsenheten i Arboga.

Men en sak tänkte jag på, dock väldigt försent; jag hann inte tacka alla en god fortsättning och ett gott nytt år på enheten...
Men det gör jag nu till alla...

Ha en god fortsättning och ett Gott Nytt År önskar:

Edison ”Eddie” Henriquez
Arboga
2012