Att radera vänner på sociala medier?
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Det är jag, Eddie, som är Eddieman och det är ytterligare en fredag och det är dags att skriva ihop något i den här bloggen. En intressant men jobbig vecka har det varit för min del och för att göra saken ännu svårare så har det även kombinerats med för lite sömn vilket är lite problematiskt men vi överlever detta, hoppas jag. Jag hoppas ni andra mår som ni ska göra.
[Att radera vänner på sociala medier]
Sociala medier såsom Facebook, Twitter och Instagram; det är fantastiska verktyg för att socialisera och integrera sig med andra människor. Det är dessutom så pass globalt att det är unikt men också spännande att prata eller diskutera med människor på långa distanser via dessa verktyg. Du kan även använda sociala medier för att kontakta personer relativt snabbt och tryggt. Det är så jag oftast kommunicerar med folk då jag vet att sociala medier är en trygg och snabb tjänst och service att kontakta personer. Visst, det går att ringa olika samtal eller liknande men då snackar vi alltså om privata samtal. Det är så jag ser det. Visst, du kan ha privata samtal via sociala medier också, självfallet.
Men ibland fungerar det inte som det ska när man har dessa verktyg och jag har nämnt det tidigare i denna blogg om den problematik som kan uppstå när man har sociala medier såsom Facebook eller Twitter.
Vi människor tycker olika om olika saker eller hur? Det är så vi är som människor, ingen människa är sig lik, vi är unika varelser allihopa och ibland kan vi inte tycka likadant.
Har ni hört om uttrycket; vänner för livet? Det var så jag trodde man kunde ha sina vänner listade på Facebook åtminstone men så är inte fallet då det finns alternativa metoder att "ta bort" vänner från vänner-listan. Och tro mig, det är obehagligt bara man tänker på just det när någon uttrycker sig att "nu ska jag rensa i min vänlista". Jag förstår inte den logiken egentligen.
När någon skriver som i exemplet ovan, det är då jag brukar få panik och när någon väl tar bort mig på Facebook så vet jag redan vem det var som tog bort mig. Hey, det ni gör förblir offentligt i alla fall då jag ser vilka det är som försvinner från min vänlista. Det är många som tagit bort mig från Facebook, minst 30st personer och majoriteten av dem är klasskamrater från grundskolan/högstadiet, gymnasiet och högskola. En annan grupp är arbetskamrater eller liknande. Vad jag försöker säga här är att det är mycket obehagligt att veta att man nu är nästa person som blir lämnad eller raderad från att kommunicera med folk som man integrerat med tidigare men inte kan göra det längre på grund av dessa beslut som man tar. Och de brukar komma så spontant också. Det finns inget syfte, i alla fall inte från den majoritet som tagit bort mig som vän; det finns inget syfte mer än att jag är för ointressant eller annat dylikt. Det är som folk ogillar mig och det klassar jag som mobbing. New.co.au tar upp detta i deras artikel om detta exempel.
Ja, om jag känner obehag och lite rädsla när någon skriver något liknande på sociala medier, då gäller det att se upp och ta emot konsekvenserna om man är drabbad. Och jag känner mig 90% drabbad. Jag har klarat mig ett fåtal gånger men som sagt, en stor siffra har redan raderat ut mig.
Mobbing säger Eddie. Ja, det är mobbing då jag känner mig utstött och totalt ignorerad och kränkt när någon som för precis ett par timmar sedan, en f.d, arbetskollega, tog bort mig från deras vänlista på Facebook. Jag SER när ni gör det, tro inte att jag inte ser det för jag gör det och när jag gör det så mår jag inombords, mycket illa. Det är då som jag brukar uttrycka mig att; "det är nu som Eddie behöver terapi". och det är precis vad som behövs nu efter en brutal vecka. Jag hoppas ni andra infinner ro och harmoni mer än mig, denna miserabla fredag.
//Eddie
"Jag gör aldrig min familj nöjd..."
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet där jag, försöker åtminstone, uppdatera er med vad som förekommer och dyker upp under mina dagar som aktiv människa som försöker leva livet till 100%. Det är ju i alla fall tanken och inspirerande och glädjefyllda dagar är alltid bra faktorer som leder en till positivt tänkande. Men ibland dyker det upp dagar där det inte kan generera glädje eller positivt tänkande. Det räcker med ett ord, en mening eller ett "felaktigt" påstående för det att trigga igång alla dessa negativa faktorer som alla skadar en gradvist, inte minst våra absolut vassaste verktyg; hjärnan.
Lördagen som gick hade jag aktiviteter inplanerade vilket alla skulle bidra till något euforiskt eller annat positivt eller dylikt. Något som inte var planerat var den sedvanliga åkturen med farsan och familjen till Köping för en massa olika fynd och det är ju trevligt så länge de inte klagar på min frisyr eller min stil så som jag vill att jag ska se ut för tro mig, det är hela tiden klagomål på bland annat hur jag ser ut och att jag "inte ser bra ut för samhället". Men jag har tidigare nämnt för min far och andra i hans närhet att det brukar jag oftast strunta i. Så länge jag inte ser "för djävligt" ut så är jag nöjd men nu vet jag ju inte vad den rätta definitionen av "djävligt" ser ut egentligen. Så länge jag har kläder på mig så är jag i alla fall nöjd. Men ibland kan man inte göra någon nöjd tyvärr.
Jag gör aldrig min familj nöjd och det kan vara om vad som helst egentligen, allt från att inte äga toppdesign-kläder till att gå normalt. Men seriöst... Att gå normalt? Hur går en människa "normalt"? Den kommentaren fick jag återigen av min far när vi strosade i Köping med vackert väder och en trasig hörlur vid min sida och så sade han den kommentaren och jag kunde inte längre känna mig trygg för att jag hade fått ett klagomål av min far för att jag inte kunde gå normalt. Jag nämnde att mina skor inte var av bästa skick de heller och det beror ju på att jag använder ju mina skor varje dag och sliter ut dem ännu mera vilket är tanken. Allt blir lite slitigt eller liknande men att försöka ändra på min gångstil är som att försöka redigera en tråd i registreringseditorn/postern på Windows systemet.
Fortfarande i Köping frågar farsan ut mig om mina framtida planer, något som han bör veta om egentligen men då och då frågar ut mig och det är ganska djupa frågor vi snackar om egentligen. Jag nämnde om att jag fortfarande jobbar deltid och att jag trivs med det jobb jag gör och försöker leva ett liv med en inkomst, något som jag saknat under hela mitt liv samtidigt som jag gör annat nyttoarbete under vardagarna. Många undrar fortfarande vad jag håller på med om i fritiden men jag har ju redan nämnt att jag mestadels älskar PC-universumet och älskar dessutom att ta promenader, cyklar, lyssnar på musik och tar mig ibland en läsare över en intressant bok och jag dessutom är en fritidspolitiker. Det har jag nämnt far min och han vet om mina aktiviteter. Anledningen till att han frågade ut mig var att farsan fick syn på en utav mina f.d lärare i Arboga någon gång i veckan där läraren frågade ut honom om vad hans barn håller hus idag. Och jag kan absolut inte förstå hur i hela helsike, farsan förbaskade svar till honom. Svaret löd ungefär; "för att vara helt ärlig, jag har ingen aning om vad de håller på med. De studerar men mer vet jag inget om". Det är som om farsan är helt blind eller för ignorant.
Efter det samtalet försökte jag få honom att förstå att dels var det ett orimligt svar, att det inte stämmer och att dels också är helt otroligt vilket svar han gav honom och resan till Köping som skulle vara givande och inspirerande omvandlades till negativitet och misstro.
När jag kom hem berättade jag det för brorsan min som för övrigt höll på med sina vanliga aktiviteter som gör honom nöjd, inte var beredd på att även han skulle må psykologiskt dåligt under den lördagen när jag berättade för honom vilka argument och debatt som jag hade under resan med farsan till Köping. Brorsan mådde dåligt ganska snabbt och vi båda var psykologiskt krossade...
Brorsan får aldrig sådana "heta" debatter någonsin med farsan. Det är bara med mig som det hela tiden förekommer och det är något som jag tar verkligen allvarligt och illa upp när farsan fortfarande har lågt eller inget förtroende alls för mig. Så varför var jag då hans "privilegium nummer ett" när vi var yngre och växte upp i samma hem?
Detta var i lördags som detta inträffade...
En död blogg...
Är en urtråkig och ointressant blogg. Det ska Eddie försöka rätta till, trotts omständigheterna (inga dåliga inte). Det har gått sina månader och Eddie har några ämnen att prata om. Så varför inte bara och börja skriva ihop något igen? Välkomna till min blogg! 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018
