Den destruktiva ångesten
Hejsan och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet.
Oh boy... Efter gårdagens inlägg om depression blev man verkligen känslig. Så pass känslig in fact, att jag fick nog några lätta tårar rinna ner på mina kinder. Det är inte ofta jag gråter på grund av mina djupt emotionella inlägg men sånt kan faktiskt inträffa.
Det är dock väldigt otroligt att jag fick en djup insikt om att jag aldrig varit deprimerad. Det för det första, är en stor chock för mig då jag vet i mina ungdomsdagar, inte hade det så lätt och gick alltid i mina egna tankar och hade min lilla säkerhet i min egna bubbla hemma. Något som kanske hindrade mig på att ha dessa ångestfyllda känslor och depression hela tiden. Som sagt, det är fruktansvärda tankar som går i ens huvud när man har sådana psykiska aspekter. Och den psykiska ohälsan är ju tyvärr en trend som ökar i vårt samhälle, inte minst för våra barn och ungdomar.
Idag tänkte jag diskutera lite om ångest. Det är ju så att vi människor upplever och uppfattar ångestkänslorna olika och att det triggas igång av en rad olika saker. De flesta jag känner brukar lida av social fobi/ångest, något som mina syskon vet jag, lider utav. Jag med, jag är inte ensam heller i den fronten. Det är sjukt många människor som lever med social fobi. Jag kan verkligen inte förstå hur det egentligen började för mig men jag ska försöka illustrera lite hur min sociala fobi har utvecklats genom min tid. För att vi människor, vi är inte perfekta, oh nej. Det finns ingen jävel där ute som kan kalla sig för den perfekta människan. Nån måste ju ha sina nackdelar också. Tyvärr, inget ont menat för er som är sjukt successful i era liv, stora gratulationer till er. Men för sådana som mig som är en miserabel failure i detta samhälle, är detta någonting som man tyvärr tänker på hela tiden.
Det måste ha börjat genom ung ålder. Det är dock vaga minnen om det men jag vet att jag var utsatt för mobbning ganska ofta vilket har påverkat hur jag är idag gentemot folk. Jag har till exempel extremt svårt att se folk rakt i ögonen. Det är sjukt svårt, jag vet att det kanske låter löjligt men jag har så svårt för detta att det är ett vardagligt problem. Kanske inte ett sådant problem att jag tänker på det varje dag men den finns där, den där ångestkänslan att jag måste stirra i folks ögon. Jag kan inte göra det, jag tittar bort fort och fortsätter med mitt liv som normalt. Kan vara en stor anledning till varför jag har svårt att införskaffa mig nya vänner. Folk kanske tänker att jag är en "asshole".
Men jag bryr mig egentligen inte i den aspekten faktiskt nu när jag tänker efter. Jag har ju min musik i öronen och det är ett stort botemedel mot dessa ångestfyllda känslor. Men de finns alltid kvar. Det finns ingenting som kan reparera detta, om inte jag går igenom en psykologisk kognitiv beteendeterapi kanske men det tycker jag just nu är inaktuellt.
The main focus i det hela inlägget idag handlar om den ångesten som uppstår för mig när det ringer i min telefon... Oh god... Hur ska jag börja här egentligen?
Det spelar ingen roll vem det är som börjar ringa. Jag måste veta vem det är först. Annars är det en 100% chans att jag inte svarar i telefonen. Det är ju så, för att jag ska känna mig säker för att prata med en annan människa i den andra tråden så måste jag i förväg, veta vem det är som ringer mig. Annars får jag den känslan av obehag i mig och jag svarar inte telefonen.
Det kanske inte är en stor deal för er som inte har denna problematik men jag har en sådan sjuk ångest av detta att det är ju helt otroligt och jag hatar mig själv på grund utav det också.
Helt otroligt hur telefonen kan vara en riskfaktor för mig. Jag hatar att svara i telefonen. Jag föredrar att skriva till folk istället, vare det sig är sms eller i olika chattfunktioner. Det är så mycket enklare, då brukar jag svara ganska snabbt om inte jag sover förstås. Det är jag bra på, att sova...
Den andra aspekten i det hela är att ringa "måste" samtal till exempel. jag är otroligt, sjukt, extremt känslig i den aspekten. Ibland kan jag inte göra det. Antingen skjuter jag upp det och planerar strategiskt i min hjärna, hur jag ska inleda samtalet eller också ignorerar det tills det är absolut deadline. Och jag hatar dessa samtal. Oftast brukar dessa uppstå när man ska ringa myndigheter och andra statliga organisationer.
Och jag ringer aldrig mina vänner om det inte är måste ärenden förstås vilket jag måste verkligen be om ursäkt för mina närmsta vänner och peers för. Jag vet, jag är usel på att svara och inleda samtal i telefonen men jag funkar inte så helt enkelt. Jag är som sagt, inte perfekt Jag är rent av, for fucks sake, inte perfekt... Jag känner mig sjukt värdelös i detta samhälle...
Tänk att telefonen, trotts dess funktioner, kan vara min fiende ibland... Otroligt...
Den destruktiva depressionen
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Oh boy... Vart ska jag börja nu? Det har hänt lite saker här och där men ingenting som boostar upp mitt självförtroende. Det har alltid varit något som har och är ett problem som jag kämpar med varje dag. Det är en sådan sjuk tanke att ha egentligen när man ibland tänker att "jag har ett mycket komplicerat, tråkigt och jobbigt liv" vilket jag i skrivande stund, kan hålla med till 75%. Och även om jag försöker ändra på mina vanor, sakta men säkert, så blir det fortfarande fel. Jag tänker fel hela tiden.
Det största botemedlet för detta är helt enkelt support från sina peers, vare det sig är familjen eller sina vänner vilket jag verkligen har men antalet är inte många.
Familjen i all ära men mina vänner då? Som sagt, Eddie har extremt svårt för sig att skaffa sig nya vänner. Vi är sociala varelser och behöver den ständiga kontakten med varandra.
Don't get me wrong, jag har mina vänner. Vänner for life och det vore förödande om jag förlorade dessa. Vad hade hänt i det mardrömsscenariot om bara de försvann från mitt liv?
Det har redan hänt ett flertal gånger och jag vill inte att det ska hända igen. Så därför betyder mina vänner som jag umgås med extremt mycket. Ni betyder allt för mycket för mig och jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade er. Om det hände... Hur hade jag reagerat dock? Jag hade kanske gått in i väggen? Jag hade kanske varit ångestfylld om dagarna och kanske gått i en djup depression?
Det är just detta som jag vill prata om idag.
I lördags hade jag en extremt djup konversation med mina syskon. Något som inte hänt på några år nu av olika orsaker.
Jag är ju av naturen, en peacekeeper vilket betyder att om något illa farar kring mina syskon så kommer Eddie till undsättning. Så har jag ibland tolkat mig själv i olika situationer men under min uppväxt var det inte så. Det var mest min bror som var en grym peacekeeper medan jag gick min underliga värld av ensamhet och egna fria fantasi. (Ja ni ser, ensamheten har verkligen präglat mitt liv hela tiden). Så min bror har alltid varit stödet för åtminstone min syster vill jag minnas. Jag var bara där... Något som jag idag ångrar så något förbannat.
Att jag inte kunde vara den stora stöttepelaren för min syster lika hårt som min bror var är verkligen något som jagar mig otroligt hårt fortfarande då jag inte vet vad mina syskon tycker om mig ibland. Det kanske inte är en sådan "big deal" men för mig är detta fortfarande lika aktuellt då som det är nu. Jag blir fruktansvärt arg på mig själv. Jag blir otroligt ledsen och jag skäms på mig själv för att jag inte kunde vara där.
Det är egentligen otroligt när man nu tänker efter att vilken förbannad "asshole" jag var som ung. Men jag visste inte att jag var en sådan "asshole" men det tog ju hårt på min syster kan jag tro.
Så vi hade en djup reflektion i lördags då och berätta om saker, livet och aktuella händelser tillsammans med min mor. Och min syster berättade om sina framgångar och motgångar som hon har och började också reflektera om sina djupa problem med depression och ångest. Och sedan började brorsan också reflektera om sina problem under hans uppväxt och hur han hade ångest och depression. Och jag satt där ju och kom fram till en konklusion att jag aldrig varit deprimerad. Visst, jag har mina ångestkänslor, dessa känslor som får en att fly i panik åt olika håll men att ge upp och att vara djupt deprimerad är något som jag aldrig genomlidit vilket jag har reflekterat MÅNGA gånger i min blogg att jag gjort...
Men så är inte fallet. Jag kan idag säga rent ärligt, jag har aldrig varit deprimerad och jag trodde fel om mig i den aspekten. Så när jag hörde mina syskon berätta om detta var det inte bara sorgligt och ledsamt, detta var också djupt för mig och inte minst för min stackars mor som vill allt gott för sina barn. Jag kan inte se någon gråta. Jag är ju så förbannat känslig i den aspekten också men att se min mamma gråta... Det är där jag faller...
Jag tycker så synd om min syster. Jag är helt ärligt, mållös. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ge henne den kärlek och support som hon saknade under hennes viktiga uppväxt. Än är det ju inte försent men...
FUCK....
Jag hatar mig själv på grund utav det... Och jag kan inte förstå det....
Eddie signing out...
Fredagspub [Pokémon Go]
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet!
Ännu en fredag vilket också betyder ett fredagspubinlägg. En mycket sen sådan men det beror på som sagt, Eddie jobbar nätter och då sover Eddie på dagen. Typiskt men så funkar det för mig och kommer att vara så ett mycket bra tag framöver.
Och vi börjar som sagt med en lokal väderprognos
[Vädret]
Okej, så vädret har varit en total katastrof för mig som är aktiv om nätterna. 100% har innehållit någon form av regn och rusk vilket är ganska standard för en höst som denna i år men kunde detta regn inte komma lite tidigare, kanske i somras när det väl behövdes eftersom det var torrt överallt?? Ugh, jag kan inte påverka vädret men jag kan ha åsikter om den och vi är för tillfället, inte överens. Men på dagarna, vad jag förstått, så har det varit väldigt fint ute.
[Pokémon Go]
Förra veckan pratade vi om mobbning och ångest. Med andra ord, vi pratade om saker som var ganska deprimerande och som kanske orsakade oråd. Men tro mig, det är sanningen bakom all text som skrivs här. Det är egentligen det som jag är mest usel på, att försöka ljuga. Jag är så dålig på det att det inte ens känns värt att ljuga för någon om saker och ting. Det förorsakar mer problem och eftersom jag är extremt konflikträdd så funkar inte det att ljuga så det är alltid bäst att vara godhjärtad som möjlig och se till att inte ljuga för någon. Vem skulle jag ljuga förf egentligen? Men vi skulle inte prata om detta. Det jag hade i tankarna är det som har förgyllt mina dagar sedan starten en sommardag i juli 2016; Pokémon Go
För er som inte vet vad Pokémon Go är för något så ska jag sammanfatta detta till er.
Pokémon Go är ett platsbaserat spel som använder sig utav "Augumented Reality" eller förstärkt verklighet som låter de som spelar Pokémon Go, att fånga unika virtuella monster som man kan samla till sig, träna dessa och strida med dem om man nu så önskar.
Pokémon Go skapades av Niantic 2016 och när det väl lanserades i världen vart det genast en succé. Nog för att man hade problem under lanseringen vill jag minnas med all form utav belastning eftersom detta koncept med att fånga unika och virtuella monster ute i naturen var ganska så nytt koncept. Det fanns ett spel tidigare (finns fortfarande) som hade denna funktion att man var tvungen att lokalisera, utforska och samla på sig olika verktyg ute vilket var spelet Ingress men Pokémon Go förenklade idén så att den är gästvänlig. Vem vill inte fånga dessa virtuella monster liksom?
Jag har selat sedan start. Visst, nu har det varit kanske lite uppehåll lite då och då men nu sedan januari i år har jag faktiskt spelat Pokémon Go nonstop. Jag går ut varje dag och tar min dagliga promenad med min telefon i högsta hugg och gör det som jag tycker om att göra, promenera med musiken i öronen, spela ett spel jag älskar och gå ut och ta frisk luft. Så mycket positivt allt på en gång. Och ja, man kan lugnt säga att Pokémon Go är min fritid om nu någon skulle fråga om min fritid igen. Jag vet att jag haft problem med att säga vad jag egentligen tycker om att göra på fritiden då jag vet att majoriteten av folket som jag stött på, inte har samma fritidsintressen som mig (vi människor är ju olika eller hur?) och då menar jag att det är ytterst få personer som jag träffat som spelar just spel.
När Pokémon Go lanserades i juli 2016 så spelade alla jag kände nästan. Det var ju så nytt att alla ville vara med på tåget och spela. Men när vintern 2016 kom, det var då som majoriteten slutade att spela och endast en minoritet fortsatte. För min del fortsatte jag men det kom en period då jag slutade. Men den varade inte länge då jag fortsatte då och då men jag avinstallerade dock inte spelet. Jag hade den kvar.
Men när Niantic började lansera nytt material till spelet, det var då som jag började spela på nytt och sedan dess har jag spelat nonstop. Jag ska försöka fortsätta med det eftersom det får ju mig att gå ut och få frisk luft och den promenad jag behöver. Och dessutom det trevliga folket som jag stött på tack vare Pokémon Go.
I Arboga har vi ett fantastiskt nätverk med likasinnade människor som spelar detta spel och där vi tillsammans spelar, löser olika spelrelaterade problem, tränar våra virtuella monster tillsammans och strider med eller mot varandra. Jag har stött på mycket trevligt folk nu på sistone och jag tycker det är väldigt roligt att se andra spela Pokémon Go. Visst, nu kanske vi inte är så många aktiva men vi är ett gäng glada spelare som går ut och "jagar" monster varje dag. Det tycker Eddie är roligt.
Dock är inte det alltid så roligt. Det måste ju ha konsekvenser eller hur?
Nja, det måste egentligen inte.
Mina föräldrar hatar det. Speciellt när de får höra att jag spelar ett sånt "spel för barn". Men det är inte bara för barn.
Det är för alla försöker jag få dem att inse men de gillar inte det konceptet och det är då man tar sig ibland en funderare; måste jag spela mer verkligen? Och gynnar detta mig i längden? Jag ser en hel familj spela Pokémon Go till exempel. Varför kunde inte jag få detta? Och det är bara jag som spelar känns det som.
Det är för alla försöker jag få dem att inse men de gillar inte det konceptet och det är då man tar sig ibland en funderare; måste jag spela mer verkligen? Och gynnar detta mig i längden? Jag ser en hel familj spela Pokémon Go till exempel. Varför kunde inte jag få detta? Och det är bara jag som spelar känns det som.
Även om det är jag som fortsätter att spela för mig själv (vilket jag egentligen inte gör, som sagt, vi har en fantastisk community) så gör jag det jag tycker om i alla fall. Jag får mig en daglig tur och det får mig att tänka på andra banor och funderingar. Och inte på depression eller ångest..
