Eddiemans Fredagspub [5 feb]
Det är ytterligare en fredag och det betyder att årets FÖRSTA FREDAGSPUB publiceras idag!
Fantastiskt! Tack så mycket för ert stöd och support genom åren. Det syns att ni läser mina inlägg i bloggen TROTTS den stora inaktiviteten som tyvärr präglar mig på grund av situationerna som nu befinner sig i Eddies värld.
Tänk nu att det är februari 2016 nu. 2016! Vart tar tiden vägen någonstans och är det något att börja oroa sig över att tiden bara försvinner? Så länge man gör någonting produktivt eller känner att man har sitt liv i en harmonisk balans så tycker jag att man absolut inte bör oroa sig för tiden. Ziggy Marley, en världskänd reggaemusiker och den äldste sonen till den legendariske reggaeartisten Bob Marley, beskriver i en av hans låtar; Dragonfly, "Everybody is worried about time, but i keep that s**t out of my mind". Och jag kunde inte sagt eller uttryckt mig bättre än Ziggy Marley.
Förra inlägget berättade jag lite grann om glädje, eller ja... Det var just inte ett ämne som skulle diskuteras i bloggen. Det var ett ämne som skulle tas upp i en av de nya idéerna som jag fifflat med ett par veckor nu vilket är idén om att ha en audiologg av något slag där jag uttrycker mig om några ämnen som präglar mer eller mindre min vardag och glädje var just ett utav de nämnda ämnen, där ni, mina gäster, får höra och lyssna på mina inlägg. Tänk er Eddiemans Fredagspub, version två.
Glädje är inget komplicerat ämne. Det är ingenting som är svårt att få fram men det är många människor som inte upplever glädje varje dag. Det kan inträffa så mycket psykologiska incidenter att det är ibland helt omöjligt för människan att uppleva glädje och istället upplever rädsla, oro och depression. Eddie lider verkligen med er som upplever detta då jag vet precis hur den känslan är och den känslan är verkligen obehaglig. Men när man väl upplever den känslan av lycka och glädje, det är då den euforiska känslan uppstår att allt det man gör (nästan) känns som om det flyter och rullar på vilket är en härlig känsla. Men återigen... Det var just inte det vi skulle diskutera om på bloggen. Det får ni i en framtida inspelning av Eddiemans Fredagspub - The Audiologs.
[Väderprognos]
Solen lyste med sin närvaro idag efter en vecka med absurda väderförhållanden. Regn och rusk började redan göra entré under tisdagen med en massa blåst på köpet och i onsdags; what a miserable day... Veckans onsdag var extremt horribel då jag fick uppleva tre olika väderförhållanden samtidigt under ett av mina absolut värsta pass någonsin; det började med regn och rusk som sedan omvandlades till regn, rusk och blåst. När sedan temperaturen sjönk ett par grader började det komma snöblandat regn och ett par sänkta grader i temperaturskalan till, och vi fick oss ett snöoväder som, lyckligtvis, inte varade för länge men där fick jag min onsdag förstörd. Så därför anser jag att eftersom det är fredag idag, att i tar vara på denna fantastiska vackra dag för att efter vackert väder och solsken, så kommer det tyvärr regn... Eller ja, snö eftersom det fortfarande är vinterperiod. Ge mig flera vackra väderdagar för guds skull...
Foto: En sen januaridag.
Det som präglat mig nu i veckan är oron att tiden inte räcker till att uträtta ärenden, att närvara på diverse möten och att planera i veckans arbetsdagar. Det känns som att det är bara under helgerna som jag kan uträtta det mesta men annars under veckodagarna förblir jag ganska så upptagen med annat och för att inte tala om det jobb jag har som kräver "nattlig närvaro". Om vi jämför med förra årets aktiviteter så var jag 100% arbetslös. Hade dock plugget bredvid mig men det var där som jag gick in i väggen efter för många misslyckanden och onödigt läsande. Och nej, jag tänker inte lägga plugget vid sidan om mig. Jag tänker ta upp böckerna men inte just nu med tanke på det som jag benämnde i ett viktigt inlägg förra gången jag publicerade något i bloggen; känslan att äntligen tjäna riktiga pengar...
Foto: Typisk lokalvårdare.
[En annan tidslinje?]
Jag kan inte kalla det för att ha "aldrig tjänat riktiga pengar" på grund av ett extremt långt uppehåll? Jag har inte haft det lätt att få ett jobb och blir förvisso fundersam och oroad när min närhet, i alla fall de flesta i min närhet som jag vet har nästan samma kvalifikationer och meriter som mig men ändå fick jag inget som nappade. Kan det ha varit på grund av att jag saknar ett körkort? Det är och kommer prägla mig så länge jag saknar den meriten, det kortet som bevisar att jag kan trafikreglerna och bilens alla utrustning och delar med mera...
Vad jag försöker säga här är att jag fick en extremt usel start i livet efter skoltiden 2008. Jag hade redan ekonomiska bekymmer som jag inte märkte av förrän ett år senare då jag vart placerat i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Något som jag absolut inte ångrar med tanke på vilka människor jag lärde känna då under svåra förhållanden. Men vad hade hänt om jag inte hade några ekonomiska bekymmer? Vad hade hänt om jag hade kommit in på socionomutbildningen 2008? Vilka människor hade jag stött på då? Hur hade jag varit som människa då? Det är, och tro mig, en skrämmande scenario med tanke på att jag, som jag nämnde tidigare, ångrar inte till ett hundra procent, att jag gick på det arbetsmarknadspolitiska programmet 2009 som Arbetsförmedlingen hade planerat för mig då via den trevliga arbetslinjen, ack... Arbetslinjen... Så ironiskt... Men vi fortsätter...
Jag kan inte se den tidslinjen för Eddie och det kanske är lika bra för att ju mer jag tänker på det scenariot desto mer oro och rädsla som dyker upp med tanke på att jag hade förmodligen aldrig träffat de människor som idag hjälper och stöttar mig och samtidigt de människor som jag umgås med mycket idag. Men... Tänk om det inte var så? Tänk tanken på att jag kanske hade träffat likasinnade människor även om jag hade kommit in i utbildningen 2008? Men då återstår ju nästa problem som inträffade 2009; jag vart politisk aktiv...
Jag joinade ju politikens värld också eftersom jag anser fortfarande än idag, att vi människor måste leva i ett harmoniskt samhälle som präglar en med rättvisa och solidaritet för alla människor. ALLA MÄNNISKOR! Visa respekten för varje medmänniska. Som jag nämnde tidigare, vi alla kan inte uppleva glädje eller lycka men som Ricky Gervais brukar använda sig som uttryck; "Kindess is magic" och det är, mina damer och herrar, något som jag håller med till fullo.
Jag kan säga er att om jag hade kommit in i utbildningen 2008 hade jag ALDRIG kommit till tanken inom politiken. Och det är väl tur det för att politiken är ju något som finns överallt idag. Se dig omkring och politiken finns där ute i samhället.
Så... För att avsluta inlägget... Hade det inte varit så att jag hade kommit in i socionomutbildningen 2008 hade mitt liv totalförändrats och jag hade kommit in i en annan tidslinje. Den tidslinje som inte existerar idag på grund av att jag inte kom in i ovannämnda utbildning. Allt på grund av den tidslinjen egentligen? Är det verkligen så? I sådana fall vill jag inte tänka på den tanken längre över den tidslinjen som hade varit verklighet, om jag hade kommit in i utbildningen.. Gud så skrämmande men intressant samtidigt.
Eddie önskar er alla en trevlig helg så syns vi nästa gång! ^_^
Ett händelserikt 2015
Goddag och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. En blogg som inte längre varit aktiv eller en blogg som uppdateras alltför sällan men som av någon okänd anledning; fortfarande existerar sedan jag skapade den en sen höstdag i september 2008. Och trott eller ej, det är några som tittar förbi bloggen i alla fall enligt statistiken vilket förvånar mig då jag vet att jag sällan får några läsare även när jag ständigt bloggade, det när jag var aktiv förstås.
Tanken med bloggen var ju först och främst en idé som jag tänkte då att jag skulle ha det som en personlig dagbok med mina minnen, mina tankar och diskussioner samlade under ett tak men sedan skulle det vara även inslag med humoristiska intryck och att det skulle vara roligt och intressant för läsaren att följa med Eddie, en normal och vanlig kille från Arboga, på hans resa till framgång och lycka. Men det har inte alltid varit lätt. Eller ja, det har aldrig varit lätt och jag ska definitivt inte säga att jag är unik. Det är många som erfar liknande händelser eller liknande men vad jag försöker säga är att det var just det som var tanken med bloggen, en personlig resa till framgång.
Foto: Eddie 2008
Men det har aldrig varit lätt... Nej, vad är framgång egentligen? Och hur ser den ut för människan? Rättare sagt, hur ser den ut för mig? Framgång är ju synonym med lycka. Och lycka ger en människa trygghet och glädje. Och glädje mina damer och herrar, är det som vi människor är det vi strävar efter. Ett liv fyllt med glädje uppfyller harmoni i ens vardag och tryggheten att man inte känner någon form utav oro eller negativitet vilket är och borde vara på någon människas agenda. Hell, det är något som uttrycker det så kallade empowerment-känslan, en känsla när man helt enkelt är på topp. Men har Eddie funnit det nu eller är det fortfarande lika illa som det var eller har varit dessa närmaste snart 10 åren?
Glädje är egentligen ett tema jag tänkte ta upp under min nya idé till Eddiemans Fredagspub - The Audiologs där jag för mig själv, berättar lite om vad jag anser och tycker om ett specifikt ämne, i detta fall, glädje, fast i ljudformat. Det är ingen podcast utan snarare en audio-bok eller en audiolog där jag uttrycker mina åsikter och känslor så att lyssnare får ta del utav mina idéer. Som sagt, det är skillnaden mellan podcasten och audiologgen, att man är flera personer som pratar om ett tema och delar med sig utav sina visioner med folket som lyssnar på dessa. Jag brukar lyssna på flera podcaster via en internettjänst, helst på Youtube eller Itunes vilket fungerar alldeles utmärkt för detta. Och det kan vara allt om politik till spel etc.
[Ett händelserikt 2015]
Det tar tid att skriva en blogg som ska summera nästan ett helt år som nu passerat oss och vi befinner oss alldeles strax i februarimånad 2016. Tiden går som den ska egentligen och det visar ju sig med tanke på hur vädret har hittills sett ut hos oss; mörkt, iskallt och en massa nederbörd i form utav snö, snöblandat regn och sedan regn. Men våren gör snart sin comeback vilket gör dagarna lite ljusare och grönskan och glädjen lär ju återfinnas.
2015 har bestått mycket utav frustration, ilska, självständigt arbete och sedan jobb. Precis. Jobb. Helt otroligt men jag måste ju uttrycka mig offentligt nu när jag hållit detta ganska för mig själv en bra stund. Jag har ett jobb nu. Ett jobb jag är nöjd att prestera och leverera utan någon problematik och det passar mig alldeles utmärkt just nu av den enkla anledningen till att jag ALDRIG haft ett riktigt jobb förut. Och jag pratar inte om arbetsmarknadspolitiska program eller enheter. Nej, här snackar vi företag.
Trotts att jag fick en ganska så absurd start på året 2015 så slutade 2015 ganska så lyckligt i alla fall. Enligt mig var nog 2015 tuff men klart värt alla planeringar, tankar, brainstorming och det idéela arbetena som jag uppfyllde under 2015. Men sedan en sen vår 2015 vart det tyst igen och det av den enkla anledningen till att jag gick in i väggen. Jag vart snabbt deprimerad och såg ingen ljus någonstans. Allt vart extremt mörkt och jag gjorde inte mycket mer än att låta dagarna flyga förbi mig. Jag sökte ingen att prata med och jag sökte ingen hjälp what so ever... Jag kände mig svag. Men sedan kom det ett viktigt samtal i början av sommaren 2015 och det var det sommarlovsjobbet jag hade sökt till tidigare under våren. Började jobba sommaren 2015 och sedan vart jag tillsvidareanställd i augusti för ett väl presterande jobb. The rest is history.
Men trotts det glädjande beskedet att jag fick ett jobb tog det ytterligare två månader till innan jag vart nöjd med mina tankar då jag fortfarande var hemskt deprimerad, ledsen och rädd för att det inträffade så mycket negativt. Det värsta som dessutom kunde hända mig var när min cykel jag hade fixat fram tidigare den sommaren, vart stulen den första september 2015 då jag var på ett oroväckande personalmöte med jobbet. Jag minns verkligen den dagen. Den dagen var en av mina absolut värsta för 2015.
Sedan dess har jag sakta men säkert försökt bygga upp mitt liv efter mitt nya jobb och det är fortfarande inte lätt då jag jobbar vardagsnätter. Men det har ju fungerat men det är som sagt, inte enkelt. Därför ber jag om ursäkt till alla er som jag inte kunnat nå ut till, där har ni förklaringen; Eddie har varit för upptagen helt enkelt. Men det ska vi försöka ändra på under året 2016 och det ska Eddie lova. Jag bara hoppas att jag inte går in i väggen igen eller att av någon som helst orsak, hamnar i en depressionskris igen och det är verkligen inget som Eddie vill uppleva igen. Det var hemskt...
/Eddie
Att radera vänner på sociala medier?
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Det är jag, Eddie, som är Eddieman och det är ytterligare en fredag och det är dags att skriva ihop något i den här bloggen. En intressant men jobbig vecka har det varit för min del och för att göra saken ännu svårare så har det även kombinerats med för lite sömn vilket är lite problematiskt men vi överlever detta, hoppas jag. Jag hoppas ni andra mår som ni ska göra.
[Att radera vänner på sociala medier]
Sociala medier såsom Facebook, Twitter och Instagram; det är fantastiska verktyg för att socialisera och integrera sig med andra människor. Det är dessutom så pass globalt att det är unikt men också spännande att prata eller diskutera med människor på långa distanser via dessa verktyg. Du kan även använda sociala medier för att kontakta personer relativt snabbt och tryggt. Det är så jag oftast kommunicerar med folk då jag vet att sociala medier är en trygg och snabb tjänst och service att kontakta personer. Visst, det går att ringa olika samtal eller liknande men då snackar vi alltså om privata samtal. Det är så jag ser det. Visst, du kan ha privata samtal via sociala medier också, självfallet.
Men ibland fungerar det inte som det ska när man har dessa verktyg och jag har nämnt det tidigare i denna blogg om den problematik som kan uppstå när man har sociala medier såsom Facebook eller Twitter.
Vi människor tycker olika om olika saker eller hur? Det är så vi är som människor, ingen människa är sig lik, vi är unika varelser allihopa och ibland kan vi inte tycka likadant.
Har ni hört om uttrycket; vänner för livet? Det var så jag trodde man kunde ha sina vänner listade på Facebook åtminstone men så är inte fallet då det finns alternativa metoder att "ta bort" vänner från vänner-listan. Och tro mig, det är obehagligt bara man tänker på just det när någon uttrycker sig att "nu ska jag rensa i min vänlista". Jag förstår inte den logiken egentligen.
När någon skriver som i exemplet ovan, det är då jag brukar få panik och när någon väl tar bort mig på Facebook så vet jag redan vem det var som tog bort mig. Hey, det ni gör förblir offentligt i alla fall då jag ser vilka det är som försvinner från min vänlista. Det är många som tagit bort mig från Facebook, minst 30st personer och majoriteten av dem är klasskamrater från grundskolan/högstadiet, gymnasiet och högskola. En annan grupp är arbetskamrater eller liknande. Vad jag försöker säga här är att det är mycket obehagligt att veta att man nu är nästa person som blir lämnad eller raderad från att kommunicera med folk som man integrerat med tidigare men inte kan göra det längre på grund av dessa beslut som man tar. Och de brukar komma så spontant också. Det finns inget syfte, i alla fall inte från den majoritet som tagit bort mig som vän; det finns inget syfte mer än att jag är för ointressant eller annat dylikt. Det är som folk ogillar mig och det klassar jag som mobbing. New.co.au tar upp detta i deras artikel om detta exempel.
Ja, om jag känner obehag och lite rädsla när någon skriver något liknande på sociala medier, då gäller det att se upp och ta emot konsekvenserna om man är drabbad. Och jag känner mig 90% drabbad. Jag har klarat mig ett fåtal gånger men som sagt, en stor siffra har redan raderat ut mig.
Mobbing säger Eddie. Ja, det är mobbing då jag känner mig utstött och totalt ignorerad och kränkt när någon som för precis ett par timmar sedan, en f.d, arbetskollega, tog bort mig från deras vänlista på Facebook. Jag SER när ni gör det, tro inte att jag inte ser det för jag gör det och när jag gör det så mår jag inombords, mycket illa. Det är då som jag brukar uttrycka mig att; "det är nu som Eddie behöver terapi". och det är precis vad som behövs nu efter en brutal vecka. Jag hoppas ni andra infinner ro och harmoni mer än mig, denna miserabla fredag.
//Eddie
"Jag gör aldrig min familj nöjd..."
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet där jag, försöker åtminstone, uppdatera er med vad som förekommer och dyker upp under mina dagar som aktiv människa som försöker leva livet till 100%. Det är ju i alla fall tanken och inspirerande och glädjefyllda dagar är alltid bra faktorer som leder en till positivt tänkande. Men ibland dyker det upp dagar där det inte kan generera glädje eller positivt tänkande. Det räcker med ett ord, en mening eller ett "felaktigt" påstående för det att trigga igång alla dessa negativa faktorer som alla skadar en gradvist, inte minst våra absolut vassaste verktyg; hjärnan.
Lördagen som gick hade jag aktiviteter inplanerade vilket alla skulle bidra till något euforiskt eller annat positivt eller dylikt. Något som inte var planerat var den sedvanliga åkturen med farsan och familjen till Köping för en massa olika fynd och det är ju trevligt så länge de inte klagar på min frisyr eller min stil så som jag vill att jag ska se ut för tro mig, det är hela tiden klagomål på bland annat hur jag ser ut och att jag "inte ser bra ut för samhället". Men jag har tidigare nämnt för min far och andra i hans närhet att det brukar jag oftast strunta i. Så länge jag inte ser "för djävligt" ut så är jag nöjd men nu vet jag ju inte vad den rätta definitionen av "djävligt" ser ut egentligen. Så länge jag har kläder på mig så är jag i alla fall nöjd. Men ibland kan man inte göra någon nöjd tyvärr.
Jag gör aldrig min familj nöjd och det kan vara om vad som helst egentligen, allt från att inte äga toppdesign-kläder till att gå normalt. Men seriöst... Att gå normalt? Hur går en människa "normalt"? Den kommentaren fick jag återigen av min far när vi strosade i Köping med vackert väder och en trasig hörlur vid min sida och så sade han den kommentaren och jag kunde inte längre känna mig trygg för att jag hade fått ett klagomål av min far för att jag inte kunde gå normalt. Jag nämnde att mina skor inte var av bästa skick de heller och det beror ju på att jag använder ju mina skor varje dag och sliter ut dem ännu mera vilket är tanken. Allt blir lite slitigt eller liknande men att försöka ändra på min gångstil är som att försöka redigera en tråd i registreringseditorn/postern på Windows systemet.
Fortfarande i Köping frågar farsan ut mig om mina framtida planer, något som han bör veta om egentligen men då och då frågar ut mig och det är ganska djupa frågor vi snackar om egentligen. Jag nämnde om att jag fortfarande jobbar deltid och att jag trivs med det jobb jag gör och försöker leva ett liv med en inkomst, något som jag saknat under hela mitt liv samtidigt som jag gör annat nyttoarbete under vardagarna. Många undrar fortfarande vad jag håller på med om i fritiden men jag har ju redan nämnt att jag mestadels älskar PC-universumet och älskar dessutom att ta promenader, cyklar, lyssnar på musik och tar mig ibland en läsare över en intressant bok och jag dessutom är en fritidspolitiker. Det har jag nämnt far min och han vet om mina aktiviteter. Anledningen till att han frågade ut mig var att farsan fick syn på en utav mina f.d lärare i Arboga någon gång i veckan där läraren frågade ut honom om vad hans barn håller hus idag. Och jag kan absolut inte förstå hur i hela helsike, farsan förbaskade svar till honom. Svaret löd ungefär; "för att vara helt ärlig, jag har ingen aning om vad de håller på med. De studerar men mer vet jag inget om". Det är som om farsan är helt blind eller för ignorant.
Efter det samtalet försökte jag få honom att förstå att dels var det ett orimligt svar, att det inte stämmer och att dels också är helt otroligt vilket svar han gav honom och resan till Köping som skulle vara givande och inspirerande omvandlades till negativitet och misstro.
När jag kom hem berättade jag det för brorsan min som för övrigt höll på med sina vanliga aktiviteter som gör honom nöjd, inte var beredd på att även han skulle må psykologiskt dåligt under den lördagen när jag berättade för honom vilka argument och debatt som jag hade under resan med farsan till Köping. Brorsan mådde dåligt ganska snabbt och vi båda var psykologiskt krossade...
Brorsan får aldrig sådana "heta" debatter någonsin med farsan. Det är bara med mig som det hela tiden förekommer och det är något som jag tar verkligen allvarligt och illa upp när farsan fortfarande har lågt eller inget förtroende alls för mig. Så varför var jag då hans "privilegium nummer ett" när vi var yngre och växte upp i samma hem?
Detta var i lördags som detta inträffade...
En död blogg...
Är en urtråkig och ointressant blogg. Det ska Eddie försöka rätta till, trotts omständigheterna (inga dåliga inte). Det har gått sina månader och Eddie har några ämnen att prata om. Så varför inte bara och börja skriva ihop något igen? Välkomna till min blogg! 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018
Destruktiva fobier.
Ahh yes. Vi människor är sociala varelser. Vi är levande varelser. Vi är till personligheten, också unika. Vi människor är varelser som i dagens samhälle, kommunicerar med människor vare det sig är hemma med sin egen familj eller med andra människor runt sin egen omgivning. Det sättet att kommunicera med varandra genom ett språk som vi alla förstår tillsammans är ett kraftfullt verktyg som alla tar del utav. Tyvärr finns det människor som tyvärr har svårigheter med att kommunicera med andra människor eller har andra svårigheter med att träffa människor runt omkring en och man känner genast obehag eller någon form utav rädsla som gör att man flyr undan den omgivningen till ett mycket säkrare ställe som släpper tanken och känslan av obehag.
Jag har precis sammanfattat för er, i alla fall för att få in en ganska passande inledning; en fobi av någon form. Det jag valt att fokusera mig i detta inlägg är social fobi så som jag ser det.
Jag vill dock klargöra att jag inte "lider" utav någon social fobi. Det är främst mina två yngre syskon, (speciellt min bror) som lider utav social fobi. Eller det är i alla fall vad jag tror han har för fobi då han beskriver de obehag som uppstår när han är illa tvungen att uträtta ärenden som inte kräver extra hjälp från utomstående person. Oftast är det då jag som hjälper honom med att uträtta lätta ärenden tillsammans som till exempel handla varor, gå ut tillsammans eller annat som får honom att bli tvingad att lämna sin komfortzon.
Annars sitter han hemma om dagarna och gör absolut ingenting eller också så studerar han till något på distansutbildningar som jag personligen, har problem med. Jag känner att jag inte lär mig alls genom dessa distansutbildningar. Jag har testat och det var ett rent misstag helt enkelt. Jag vart bestraffad, helt i onödan...
Just detta beteende har lett ibland till ilska och frustration då det jämt förekommer ärenden som måste uträttas. För att dessa ärenden ska uträttas måste det meddelas i förväg enligt brorsans mekanism till "rutiner" som jag anser är bedrövliga. Det är därför som jag sällan, eller vi skriver aldrig, för att jag får fasiken aldrig några besök till min lilla lägenhet längre sedan brorsan flyttade in en sen sommar 2013.
När brorsan flyttade in förväntade jag mig nya hopp om framtiden; vi skulle fungera som ett team helt enkelt. Det har vi, det ska jag inte neka men mycket utav detta team har varit negativt också då jag tröttnar så in åt skogen ibland (läs ofta) på honom och hans ibland, ganska bisarra agerande.
Och ja, jag använder ordet bisarrt då jag tycker det är bisarrt att till exempel, ha en sådan usel ursäkt för att inte gå ut för att uträtta ett ärende; "för att jag inte har rena kläder" när detta påstående, enligt mig, är ett påhitt och att han har mer kläder än mig och kan använda dessa helt utan problem. Men tyvärr lider han utav en annan fobi utöver sin sociala fobi som utformar detta beteende och det är bakterieskräck, så kallat mysofobi.
För att vara helt ärlig, jag vet ingenting om dessa fobier eller beteende om hur dessa fobier uppstod. Vi båda hade identisk uppväxt men det hände verkligen något tragiskt för honom en kall och mörk dag som han beskriver som en av sina värsta.
Sammanfattningsvis kan jag berätta om att han var ute med några vänner. Sedan kommer det fram en bil och där blir gruppen utfrågade av en man som ville ha en tio-kronors mynt. Gruppen anar oråd och de flyr undan platsen och olyckligtvis får mannen tag på min bror och lägger honom på marken och hotar honom med vad jag tror han har beskrivit det, som en kniv och blir aggressiv. Det hela slutar med att en annan man från bilen kommer fram och hjälper brorsan upp och tar med sig mannen som var hotfull tillbaka fram till bilen och brorsan, i ett chocktillstånd, går hem och berättar det för oss (familjen) om denna händelse. Detta är ett sådan otrolig händelse att han efter denna dagen utvecklar en fobi mot människor; en socialt fobi.
Detta är så oerhört tragiskt ska ni veta. Jag tycker synd om honom när det gäller denna fobi. Men den tar till helt nya nivåer verkligen när vi är hemma och försöker hålla ordning och reda. För det förekommer verkligen sällan, ordning och reda så att säga. Privatlivet är ju för länge sedan förstört för mig och för varje dag som kommer och går känner jag mig mer ensam och ensam på grund utav detta.
Brorsan kan leva precis utan vänner och liknande men det kan ju inte jag. Men det känns som om hans liv automatiskt applicerade det mot mig och detta helt ofrivilligt när jag trodde att det skulle gynna mig positivt. Men det har verkligen varit mixade känslor när det gäller detta verkligen.
Det var inte hans fel...
Men...
Det drabbade mig i alla fall oavsett...
Enda utvägen ut ur detta är helt enkelt om jag hittar någon form utav försörjning eller jobb som tvingar mig att hitta ett annat ställe för mig för att bo såhär som jag gör just nu, med en bror som håller sig inomhus om dagarna på grund av sina fobier, är verkligen inget som jag tänker ha som ett levnadsstandard för resten av mitt liv.
Han har ju klarat sig själv förut så att säga......
Om jag säger såhär, för att försöka runda av detta...
Jag syns ofta. Brorsan syns extremt sällan ute.
Här har ni förklaringen till varför. Åtminstone som en ren sammanfattning utöver detta.
//Eddie
Eddie älskar vatten.
Ahh yes. Det är lördag idag. En lördag som kommer att spenderas med familjen. Idag hemma hos gamle far min och imorgon söndag besöker jag morsan lagom till mors dag vilket jag tycker är fascinerande.
Igår var en riktigt hemsk dag och den var hemsk i psykologiska aspekter; jag kände mig för ensam och var allmänt deprimerad. Varför det må ni då fråga er. Av ekonomiska orsaker. Jag har aldrig haft tur med ekonomin, inte under min uppväxt då jag ser att min uppväxt var tragisk nog, och sedan under mitt unga vuxenliv som än idag, borde florera, det borde belysas med framgång men det gör ju inte det för mig. Jag har alltid haft otur med det och det är ingen förutom mig själv som måste rätta till mina enormt djupa misstag jag tagit av i mitt liv. Men det var ju självklart inte det vi skulle snacka om. För att hela mina sår, genom tiden förstås, så lugnar jag ned mig med att bara gå ut och ta en nypa luft för mig själv i detta regnande som jag tycker är så fascinerande. Det är alltid så himla mysigt och trevligt när vatten kommer från de gråa molnen uppe vid himlen och faller ned mot marken.
Foto: Eddie i Motala Hamn Augusti 2014
Som ung och vilsen har jag alltid fascinerats av regn och vatten i allmänhet. Bara att höra hur regnet faller ned på olika ställen har alltid varit lugnande, euforiskt för mig. En eufori som får mig att känna lugn och stillhet. Det är åtminstone väldigt trevligt och unikt att bara känna sig lugn av detta ljud. Därför har jag alltid gillat "dåliga väderförhållanden" på något sätt. Dock har det aldrig varit så.
Fortfarande ung och vilsen, yngre till och med var jag extremt rädd för åska och dunder. Och detta var då problematiskt i skoltiden då jag hela tiden efter varje muller och dunder, alltid grät av förtvivlan och rädsla.
Men under åren har jag lärt mig att hantera denna rädsla och idag känner jag ingen rädsla mot åska, blixt och dunder och förknippar det istället med häftigt och naturens lagar. Det är så naturen fungerar och vi som människor, bör värna om naturen. Det är just naturen som ger oss liv helt enkelt.
Det är inte bara regn som får mig att få vara lugn och känna någon form utav ro, stillhet och eufori; som jag nämnde tidigare, vatten i allmänhet. Ljudet av vattendroppar, en bäck, vattenfall, vattenfontäner. Ja, allt med vatten helt enkelt. Det är så djupt lugnande och fascinerande. Jag älskar verkligen vatten.
Älskar ni också vatten?
Låt mig få veta.
Ha en fantastisk dag!
^_^
//Eddie
Kännetecken på ett ointressant inlägg...
...Skrev jag igår. Verkligen, det syntes att ingen var intresserade av inlägget. Då vet man vilka saker man helst bör undvika att skriva om.
Och det är ingenting som man bör ursäkta sig för eftersom jag sakta men säkert börjar lära mig att inte behöva be om ursäkt 24/7 om saker och ting för även det tröttnar vissa människor ut på ganska rejält och då vet man att en varningsklocka är satt.
Vad kännetecknar ett ointressant inlägg?
Klagomål. Definitivt klagomål. Jag tycker dock inte att jag klagar i mina inlägg. Klagar jag så gjorde jag det ganska så rejält i början av min så kallade "bloggkarriär" och det syns verkligen. Idag har jag lärt mig att vara kreativ och informationsrik till mina blogginlägg för det är så man får unika läsare att fånga upp intresset och det utan utbildning förstås. Jag är självlärd för det mesta. Det finns utbildningar till bloggandet men det är inget som jag tänker gå på men om någon erbjuder mig det vore det ju fantastiskt. Att söka sig till mer kunskap är makt verkligen för då vet man mer.
Gårdagens inlägg handlade också om mina mål som jag inte lyckats nå ännu. Mål och drömmar. Tanken var ju att dela med mig utav mina problem och "synder" om det nu ska tolkas på det viset men det var då ingen som läste den och det märksa av verkligen då det finns statistikvisningar för respektive blogg.
Jag antar att när jag skriver om mina intressen och delar med mig av mina intressen är helt enkelt för tråkigt och det vet vi ju från tidigare artiklar om bland annat musiken och varför vissa inte gillar när jag har musiken i öronen exempelvis.
Drömmen om att vara en berömd musiker/artist...
...Försvann i samband med att jag förlorade backup och att jag aldrig lyckades utveckla mig själv som musiker och/eller beatboxare samtidigt som folket förlorade intresse och att det sedan inte var populärt med denna unika genre.
Tjenare!
För er som undrar varför jag började ett inlägg på detta vis var helt enkelt på grund av att jag ibland minns saker och ting som har hänt och som jag tycker borde upplysas... Igen.
Jag har tidigare berättat om vad beatboxing är för något på bloggen så jag behöver egentligen inte göra en insider-analys av det hela igen.
För många som känner mig så är jag också en musikälskare, speciellt inriktad och förälskad i genren Reggae, gör att jag alltid får den där euforiska känslan av så kallat "flow" varje gång jag lyssnar på reggaemusiken i öronen och jag har hela tiden fantiserat mig själv som en "berömd reggaemusiker."
Ahh yes, kära reggaemusik. Jag dyrkar all form utav reggaemusik, det spelar ingen roll om det är Bob Marley eller Ziggy Marley till Elijah Prophet och Beres Hammond; jag älskar reggaemusiken i alla former. Jag vet egentligen inte hur jag utvecklade denna unika form utav "kärlek" till en musikgenre men det kan ha varit mycket på grund av vad det var för musik som kom ut från högtalarna eller radion då under min unika uppväxt. Så något otroligt har jag faktiskt gjort i alla fall under min uppväxt, den som jag oftast brukar kritisera vart jag än befinner mig och i denna blogg också förstås. Mer om det får ni en annan gång.
Mina syskon hatar reggaemusiken dock så jag förstår inte hur jag kunde gilla reggaemusiken och när jag menar "hatar" så menar jag att de ogillar musikstilen och att de absolut inte kan lyssna på grund av dess rytm och takt. Åtminstone om man frågar bror min om varför han avskyr musiken så får man ungefär det svaret.
Jag vet inte exakt hur jag kunde "älska" reggaemusiken. Det är ett mysterium och ja, jag har funderat väldigt länge på hur jag kunde favorisera reggaemusiken men jag gjorde det tydligen och jag kan avnjuta musiken hela tiden. Alla mina spellistor har reggaemusik och jag har den alltid med mig vart jag än går någonstans. Det är alltid bra att ha med sig musik överhuvudtaget då jag kan tänka på positiva tankar och kanske forma nya idéer såsom mina drömmar som jag bara kan tänka på vid det här laget. Tänka och spekulera kring mina drömmar...
Ahh yes, jag vet, jag har konstiga drömmar. Det är inga drömmar som är lätta att en gång lyckas uppnå, det är drömmar som är just nu, omöjliga att uppfylla då jag saknar både kunskap och erfarenhet kring det. Det jag behöver är utbildning eller liknande för att få ökad kunskap och erfarenheter kring musiken. Och ja, det är ingenting som verkligen är något som jag vid dagsläget, strävar efter. Som jag nämnt hela tiden; det jag strävar är att infinna den där egna försörjningen som jag hittills har sökt och åter sökt och saknat. Och detta är 2015.. Jag har misslyckats i så många aspekter och är orolig att jag hamnar i en sådant hål som jag aldrig lär komma ut från. jag är fast i ett hemskt hål och jag behöver verkligen någon som räddar mig från detta hål.
Nej, vi snackar inte om fiktion, vi snackar alltså om saker som stämmer och som är på riktigt för just nu, det enda jag känner just nu är sorg och kanske depression, trotts att det inte syns...
Jag är tydligen väldigt bra på att dölja mina känslor men de kommer fram om man frågar mig dessa frågor. Det kanske är privata saker men jag har verkligen misslyckats i alla aspekter. Därför vill jag hjälpa mig själv på något sätt men jag misslyckas och misslyckas. Jag kan inte fatta varför jag har misslyckats så horribelt i livet. Mycket har med min bakgrund och uppväxt att göra som jag måste kanske berätta om en vacker dag.
Att en vacker dag, uppträda för folk, att göra folk lycklig genom att de lyssnar på mina låtar, uppträdanden, föreläsningar och får samtidigt höra framtidens euforiska musik och kreativitet, det vore verkligen en dröm. En dröm som jag, i dagsläget kan drömma om och det; rejält...
Godkväll...
Världens sämsta kompis?
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. En blogg där jag, Eddie, berättar lite om mitt liv och hur jag ser på saker och ting som jag tycker borde nämnas i denna blogg. Det kan vara allt från min fina frisyr till människors unika beteenden och den sysselsättning jag ständigt söker.
Jag har funderat rätt så mycket nu på senaste tiden om allting egentligen. Någonting som fick mig dock att fundera på extra mycket var mitt beteende och hur jag beter mig som människa för andra personer i omvärlden. Nu är ju inte jag direkt världselit eller kändis eller någonting sådant men hur är jag som person mot andra?
För er som känner mig mycket väl; jag är en glad, nöjd och optimistisk, fantasifull kille med det brinnande intresset att utvecklas mer som person genom att skriva, som jag gör nu, en unik blogg. Jag vill en vacker dag, underhålla folket genom att bidra och ge folk den lycka som många idag söker och glädje. Någon att samtala med och någon som verkligen behöver min hjälp och stöd. Det låter ju som en fantastisk människa eller hur? Eller hur???
Funderingen i det hela ligger och uppstod när jag i lördags gick ner mot lilla staden Arboga och ville utforska då det var barnens dag samtidigt som den lokala Kulturveckan invigdes samma dag. Det var väldigt mycket folk och det fantastiskt fint väder. Lyssnade till reggaemusiken i öronen och njöt utav den euforiska känslan som uppstår varje gång jag lyssnar på en fantastisk reggaelåt. Men den varade dock inte länge och jag kanske var bara ute en halvtimma vilket jag tycker var en riktigt hemsk upplevelse. Jag hade alltså längtat efter att gå ut och ta mig en rundtur runt stadens gator och torg men den var verkligen kortvarig. Men varför var den kortvarig? Vi ska ta och undersöka det...
Jag vet inte hur jag ska börja med detta egentligen men det jag kände när jag var där och utforskade var en känsla av obehag och rädsla. Det brukar jag vanligtvis inte få men det var verkligen obehagligt. Och det är inte så att jag "lider" utav någonting eller har en fobi eller liknande. Det var bara en konstig känsla där jag helt enkelt tänkte att det inte kändes rätt till på något sätt.
Och för att göra saken ännu värre; jag gick ensam. Ensam, trotts det att jag normalt brukar gilla det när jag är ensam och gör mina saker och ting men just denna dag som i lördags kändes det inte alls rätt att vara ensam. Men jag har ju varit det hela mitt liv så varför just denna dag?
Jag har många vänner. Jag älskar alla mina vänner, don't get me wrong!
Som jag sade tidigare, jag är ingen världselit, jag har mina vänner som jag normalt, brukar umgås med när alla har tid och/eller lust, när vi helt enkelt vill så att säga men jag undrar om jag är en bra vän? Det var just sådana tankar som surrade mer extra i lördags och det var kanske då som obehaget kom fram; jag är ingen bra kompis. Vi analyserar vidare om detta då jag just nu har problem med att försöka få fram det jag egentligen menar med mitt påstående om att jag kanske är världens sämsta kompis...
För det första måste vi snacka om ensamheten som jag brukar prata jämt och ständigt om här i bloggen. Som jag nämnde i ett annat inlägg; det är en omgående trend och det är precis vad detta är just nu. Det kommer fram och tillbaka och ensamheten har just varit den enormt stora faktorn i hur jag lever mitt liv idag. Det är därför som jag på alla möjliga sätt, försöker visa mig genom att vara aktiv i alla möjliga forum och evenemang men ibland finns det gränser och det är just den där känslan att begränsa sig själv på något sätt, som gör det för mig ibland omöjligt att nå alla mina mål och förutsättningar i livet. Heh, det är därför som jag burkar misslyckas på många andra områden men det är just mitt liv detta och för att ändra på dessa vanor måste jag alltså ändra helt och hållet mitt beteende. Och nej, jag försöker inte ens trotts att min hjärna säger det men det gör jag inte. Det syns inte heller så sluta ljug, Eddie.
Ahh yes, kära ensamhet. Jag önskade du bara försvann helt enkelt. Jag orkar ibland inte med att leva livet som en ensam liten prick i detta jordklot. Vad tusan hände i min uppväxt egentligen som skapade och formade mig till den som jag är idag? Det kan vi kanske ta och undersöka en annan dag men vad jag försöker säga här idag är att dessa stora faktorer såsom ensamheten och mitt beteende gör mig till den människa jag är idag. Och detta påverkar förstås mina relationer till andra människor.
För det andra, om jag nu måste skriva så...
Vad har detta med "världens sämsta kompis" med att göra? Det är ju självklart inte den andre personen som det handlar om. Nej, det handlar återigen om mig och hur jag är som kompis mot andra.
Som jag började inlägget; jag är en glad, nöjd och optimistisk kille. Det räcker för att beskriva mig som person. Men när det där känslan av obehag som uppstod när jag gick ut ner mot staden då? Och ensamheten? Hey, vi måste dra en konklusion av detta och jag vet att i skrivande ögonblick, att det är riktigt komplicerat då jag har återigen, problem med att formulera mig men jag ska försöka.
För att dra en kort konklusion av vad jag försökt förklara i detta inlägg; på grund av mina vanor och beteende (kanske utseende) så kanske jag inte är en bra kompis för andra personer. Trotts att jag försöker påvisa att jag är social och försöker hjälpa andra så gott jag kan i mån av tid så räcker det fortfarande inte.
Därför är jag kanske världens sämsta kompis helt enkelt på grund av att jag är den personen som jag är; oerfaren, ensam och för ointressant.
Detta är mina ord.
En trevlig lördag
En trevlig lördag fyllt med aktiviteter hemma har gjort att jag nästan glömt bort att blogga. Det är inget nytt egentligen, bloggen har ju varit död annars innan men det ska bli förändring på det. Dock har jag sagt det tusen gånger redan tidigare men jag hoppas det inte ska dö ut nu i alla fall när jag har intresset fortfarande på topp.
En lördag spenderat med familjen är alltid trevligt. Att höra visdomsord från min far och annat smått och gott från mor min är alltid lika trevligt. Jag får vara väldigt glad eftersom det finns tyvärr de som inte kan uppleva kvalitetstid med föräldrar av många olika orsaker så jag har verkligen tur med det att jag får göra det.
Ett kort inlägg idag men ni får ett som vanligt imorgon.
Önskar er alla en fortsatt trevlig lördagskväll!
//Eddie
Du passar inte i keps, Eddie!
Tjenare och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. En blogg där jag, Eddie, berättar om mitt liv i princip med lite humoristiska inslag trotts att det jag berättar är 100% sanna. jag ljuger inte längre efter att ha tagit till mig alla mina hemska lögner under min uppväxt. Jag kan inte ljuga helt enkelt. Jag kan inte bara. Det går inte. Det är därför som många, speciellt från en speciell lokal förening i Arboga, sagt och uttryckt sig att jag, Eddie, ha ren usel pokerface.
Tjenare!
Det är fredag idag. Det brukar normalt vara fyllda med fredagspubinlägg men jag känner att jag inte tänker summera veckorna längre. Det är inte min uppgift längre känns det som. Det är nog inge som är intresserade av vad jag gör om veckorna. Hahahaha.
Jag skrattar åt mig själv lite hysteriskt eftersom många frågat mig detsamma. Eller?
Nej, det där var en ren lögn. Det är ingen som frågat mig det. Det är jag själv som frågar mig den frågan om vad jag gör om dagarna och svarar jag ingenting småljuger jag lite trotts det att jag är med i projekt och annat smått och gott som jag nämnde igår dock att det genererar ingen försörjning.
Men herregud Eddie. Vart är jag på väg med detta egentligen? Är jag lite av en pessimist nu eller är det helt enkelt så att jag hatar livet?
Nej, jag hatar definitivt inte livet men jag har bara en extrem otur. Därför skriver jag på detta viset. Men nu över till huvudsaksfrågan.
Jahaja. En ny och unik titel för en gångs skull! Jag var inte kreativ denna gång när jag funderade på ämne och titel. Detta är något som jag pratat om dels tidigare snack på min Twitter (@TheTharox) och dels också minnen som jag kommer ihåg lite sådär egentligen. Varför de dök upp vet jag inte men vi kanske får en liten uppfattning och kanske en förklaring lite längre fram...
Foto: Eddie 2009
Jahaja. En ny och unik titel för en gångs skull! Jag var inte kreativ denna gång när jag funderade på ämne och titel. Detta är något som jag pratat om dels tidigare snack på min Twitter (@TheTharox) och dels också minnen som jag kommer ihåg lite sådär egentligen. Varför de dök upp vet jag inte men vi kanske får en liten uppfattning och kanske en förklaring lite längre fram...
"Du passar inte i keps, Eddie!".
Vem har sagt detta till mig och varför och i vilket syfte? Och varför passar jag inte i keps? För att svara på några utav dessa frågor måste vi gå tillbaks i tiden, tillbaka till året 2009. Det hände mycket detta specifika årtal. Jag började intressera mig för politik, jag beatboxade, jag underhöll mycket med musiken och jag jobbade som lokalvårdare. Inte mycket så där egentligen men för mig var detta ganska mycket aktiviteter åtminstone. Tanken var ju att förgylla mina vardagar med något för att inte göra familjen besviken eller annat som får att tänka att; "du gör ingenting med ditt liv" mentaliteten. Det är lite som nu egentligen fast utan den där rädslan förstås. Och år 2009, då var jag 20 år gammal. Med andra ord, en ung kille med framtidsvisioner att bli någonting unikt och annat som får en att tänka att; jag är inte värdelös. Idag när man tänker efter så letar jag fortfarande efter vissa frågor när det gäller att existera. Eller ja, något åt det hållet i alla fall men vad jag vill komma till är att jag var ung!
Jag hade mina framtidsvisioner men jag kunde fortfarande inte bestämma över mig själv som individ då jag på den tiden förstås, var väldigt oerfaren i många aspekter i livet (är det fortfarande, bli inte förvånade). Till exempel som jag nämnde igår angående min frisyr och hårstil. Det var mycket som jag inte fick till exempel ha på mig eller liknande för att då ansåg majoriteten att jag var ful. Och ja, vi snackar fortfarande om min familj.
Det är många otydliga och onödiga normer och regler som om jag tänker på idag, får mig att spy egentligen. Vem i helvete kan liksom inte gilla en unik frisyr på sin egen son/dotter? Seriously? "Du ser ut som en älg" eller "du ser sjuk ut" får jag då till svars.
Men vad har då detta med kepsen då? Det är i princip på samma nivå fast det tog en helt annan nivå samma årtal då; 2009. I maj 2009 så skulle jag hålla ett första maj-tal för SSU Arboga tillsammans med Socialdemokraterna i Arboga.
Det var ett eventfyllt evenemang med mycket publik, äldre publik, men också några ungdomar och småbarn som lekte i parken. Och det var då mitt första tal någonsin för en publik och på offentlig plats och jag tyckte det var väldigt trevligt och fint tal jag höll i. Jag hade dessutom kepsen i högsta hugg när jag höll mitt tal och det kanske var ett av mina grymma misstag någonsin då alla som kontaktade mig efteråt gjorde en kommentar om min så kallade "approach" och keps om att "det inte passar när man håller tal". På ett sätt kan jag faktiskt hålla med om att det är ju ett tal man håller i och det är ju dessutom ett formellt evenemang men samtidigt måste ni förstå att jag kommer alltså från en bakgrund som på denna tid kan kort sammanfattas som en "kulturell" bakgrund. Detta betydde alltså att jag hela tiden, under denna tid, hade keps och andra kläder som symboliserade min stil då. Att säga då att jag inte passade i denna nya stil, kort för bara en dag och för ett tal, det kom som en chock för mig. Och inte nog med att det hela tiden kom folk och inte beundrade mig för mitt första tal någonsin. Det kom alltså folk hela tiden och kommenterade om att kepsen inte passade för detta evenemang.
Foto: På bilden ser man mig tydligt med den där vita "trademark" kepsen.
Det var ett eventfyllt evenemang med mycket publik, äldre publik, men också några ungdomar och småbarn som lekte i parken. Och det var då mitt första tal någonsin för en publik och på offentlig plats och jag tyckte det var väldigt trevligt och fint tal jag höll i. Jag hade dessutom kepsen i högsta hugg när jag höll mitt tal och det kanske var ett av mina grymma misstag någonsin då alla som kontaktade mig efteråt gjorde en kommentar om min så kallade "approach" och keps om att "det inte passar när man håller tal". På ett sätt kan jag faktiskt hålla med om att det är ju ett tal man håller i och det är ju dessutom ett formellt evenemang men samtidigt måste ni förstå att jag kommer alltså från en bakgrund som på denna tid kan kort sammanfattas som en "kulturell" bakgrund. Detta betydde alltså att jag hela tiden, under denna tid, hade keps och andra kläder som symboliserade min stil då. Att säga då att jag inte passade i denna nya stil, kort för bara en dag och för ett tal, det kom som en chock för mig. Och inte nog med att det hela tiden kom folk och inte beundrade mig för mitt första tal någonsin. Det kom alltså folk hela tiden och kommenterade om att kepsen inte passade för detta evenemang.
Till och med min familj höll med detta och jag kunde inte annat än bara att svälja all kritik och lägga min älskade vita keps någonstans i vinden och samla på sig damm och sedan gråta av förtvivlan för något som inte jag visste skulle vara så stort.
Det var då som jag, efter denna hemska dag, valde att besluta att jag aldrig skulle ha på mig keps igen.
Idag då?
När jag har keps på mig så ser jag till att mitt hår inte är för långt för är det långt så passar jag tydligen inte i keps heller då för långt hår plus keps inte är lika med. Men vem som gjort denna konstiga och fundersamma matematik bör kanske ta sig en funderare. Jag vet inte varför det är så. Jag kan tydligen inte få ha en egen stil för då kommer familjen kalla mig för sjuk igen eller varför inte göra en fuling till genom att addera att jag ser ut som en förbannad älg. För det har jag redan sagt att jag inte alls begriper mig på.
Godkväll!
Den perfekta frisyren?
Tjenare. Kanske inte världens bästa bild på mig men damn, vilken frisyr. Eller ja, vilken utstyrsel!
Godkväll.
Jahaja, ännu en titel med ordet "perfekt" i. Det är som en omgående trend som jag skapar verkligen. Det är inte på grund av att jag håller till en trend eller liknande. jag vet ingenting om något sådant och inte följer jag trender heller. Vad jag dock följer med är strömmen. Ingen aning vad jag menade där. jag fastnar lika enkelt som min förebild och idol; Karl Pilkington.
Den perfekta frisyren. vad innebär det då? Och varför vill jag prata något som detta, igen till och med?
Det är ett förekommande ämne, speciellt i min familj då och jag ska tala om varför.
För det första vill jag dock bara säga att jag har ingenting emot förslag eller idéer till förbättring. Vad jag dock har problem är när någon inte kommer med nya idéer eller för konstruktiv kritik till mig. Det är bara kritik jag fått och det är mestadels hemma som jag får det.
Alla i min familj hatar att jag har för "långt" hår. Och ja, jag skriver ned "hatar" i detta sammanhang då jag inte hört eller sett något annat mer än bara hat från min familj när det gäller detta. Vad brukar de säga då?
Det brukar vara i denna stil;
- Du ser sjuk ut med det håret.
- Klipp dig, du ser ju förjävlig ut!
- Du ser ju ut som en älg.
- Du passar inte med långt hår.
(Med en fårmask så ser jag fruktansvärd ut; som ett får alltså)
Och många andra kommentarer som jag tyvärr inte kommer ihåg just nu men detta är alltså sant. Dett har jag fått alldeles för ofta. Men säg mig kära läsare... Ser jag ut som en... Älg?
Jag är ju en människa och ingen älg för det första.
Alla dessa kommentarer kommer från min familj trott eller ej och det är det som jag nämnde tidigare; det är sjutusan inte konstruktiv kritik. Och jag har tjatat om detta med att ge konstruktiv kritik tidigare i bloggen och sagt det face to face med familjen om detta men de tycker att jag inte passar med långt hår i alla fall.
Är det för att jag inte tar hand om frisyren? Jag försöker hålla i alla fall en liten stil men det räcker väl tydligen inte för att ful, det har vi ju redan konstaterat att jag är med tanke på vad jag skrivit om kärleken tidigare.
Undrar om jag söker efter den perfekta frisyren och i sådana fall, hur ser den ut? Eller har vi den perfekta frisyren överhuvudtaget? Det kanske skulle en utbildad frisör kunna försöka svara mig en vacker dag. jag får helt enkelt be om förslag på en bättre frisyr eller helt enkelt bara raka av detta hår. Men det är ju inte tanken för att som jag nämnde tidigare; jag älskar mitt långa hår och tänker inte lyssna på kritik som jag får konstant av min familj. Bara för att jag har långt hår betyder det inte för guds skull att jag ser ut som en älg.
EN ÄLG!??!?!
Ibland förstår jag mig inte på mig den logiken.
Ett kort inlägg idag. Undrar varför? Det kan bero på mitt humör. Jag ber om ursäkt för det.
The "Perfect" Guy
Jahaja. Ännu en dag fylld med möten och aktiviteter. Jag gör någonting som genererar information men ingen försörjning. Vilken bra start på bloggen, jag vet, det är fruktansvärt men vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och se att vara glad och nöjd ut. Det är jag ju som en personlig sak liksom, det sker automatiskt så att säga.
Godkväll!
Igår fick jag fantastiskt många visningar till bloggen. Det är fantastiskt att bara ett inlägg gav så mycket visningar och att många ens läste mitt inlägg om min så kallade oerfarna kunskap om kärleken som jag idag, inte förstått alls mig på konceptet av den enkla anledningen till att jag helt enkelt inte upplevt den så kallade romatiska biten i det hela och det har vi ju redan undersökt så varför prata om det igen?
Det är så intressant att jag valt att fortsätta undersöka denna unika upplevelse eller känslan som uppstår när man blir kär i någon person som man verkligen visat intresse för.
Nu är det så här att jag tyvärr inte haft den känslan på ett extremt bra tag. Varför? Enkelt, det gjorde vi ju en analys på igår och kom fram till konklusionen att; jag definitivt inte är attraktiv och att jag dessutom är oerfaren. Det är nu som den tredje faktorn kommer in i det hela och det är som själva titeln till detta inlägg kommer att handla om; the "perfect" guy.
Vem är då denna "perfekta" killen då? Vem är han? Vad har han presterat i livet och vad är det så speciellt med just honom? Då jag inte har en absolut aning om just detta kan vi åtminstone spekulera i detta. Jag tror jag nämnt detta tidigare i ett annat inlägg men jag minns inte men vi prövar oss fram i alla fall.
Har ni hört talas om "The Alpha Male"? Om ni gjort det så behöver jag inte förklara så mycket mer om det men för er som inte vet vad detta handlar om kan jag dra åtminstone en liten kort sammanfattning om detta. Dock behöver det inte just betyda att jag har svaret på detta, som sagt, jag har för lite erfarenhet kring detta och det var under ett podcastinspelning som jag nämnde detta om just alfahannen-perspektivet.
Vad jag förstått så är alfahannen, sedd ur ett människoperspektiv förstås, en människa som är född att vara ledare. En som utstrålar enorm karisma samtidigt som han är extremt duktig, fylld med rikedomar och är superattraktiv. Wow... Jag är inget utav det som nämndes nyss. Inte en chans! Det finns ingen chans på miljoner symboler att jag är något utav detta. Detta är vad man kallar för den "perfekta" killen.
Under inspelningen av podcasten vart jag enormt ledsen inombords (är just nu också i skrivande stund) för att jag inte på de föregående symboler jag nämnde, var den perfekta killen.
Men vänta nu. Perfekta killen? Perfekta? Är det så att om man har några utav dessa kännetecken, en alfahanne? Den perfekta killen? Jag tror det handlar om två unika saker detta men om detta överensstämmer så är det extremt sorgligt att det ska vara så. Som sagt, detta är spekulationer i och med att jag inte vet så mycket om just detta ämne samt jag inte heller vet så mycket om den perfekta killen.
För mig... Den perfekta killen är den personen som fortfarande utstrålar karisma, har en unik och fantastisk personlighet och dessutom är snäll. Rikedomar kan man helt enkelt skippa, det är vad som finns i insidan som räknas, brukar man ju säga och jag hoppas detta överensstämmer med verkligheten. Men tyvärr har jag inte upplevt det och har haft denna mentalitet hela livet. Det kanske kommer en förändring men just nu är den förändringen inte existerande. Dock är det pengar som lockar majoriteten tyvärr och detta är sant. Det sa till och med mina kamrater under inspelningen också vilket jag uttryckte ilska om att det egentligen inte borde vara pengar som lockar en till kärleken. Det är vad man som människa erbjuder en såsom den unika personligheten, karisman och välviljan. Man älskar sin partner för all evighet dessutom och man är som ett DREAM TEAM varje dag, varje månad, varje år tills dödens skiljer de åt.
Det var just så jag uttryckte mig under podcasten men då visade sig att mina kamrater inte höll med mig i den aspekten att det är omöjligt för en människa att ha ett sådant perspektiv. Men är inte det som är målet med ett förhållande? Det är bara synd att man har en sådan mentalitet. Hade jag haft en partner hade jag verkligen gett min framtida kvinna och partner för all framtid, den respekt som hon verkligen förtjänar. Det är så som enligt min bror uttrycker, våra indian-förfäder gjorde i Amerika. Man respekterade kvinnan för allt hon gjorde. Och det är precis så jag kommer att behandla min partner, med kärlek och respekt!
Hmm. Intressant ämne verkligen. Jag skulle kunna fortsätta men jag tror jag gör ett break här om kärleken. Jag tror inte jag förstått ännu. Det kanske kommer men just nu ser det inte så ut att jag kommer att förstå.
Godkväll och jag hoppas ni alla mår bra. Verkligen.
Peace and love.
//Eddie
Forever love? Forever Alone...
Jahaja, dött var det i min blogg. Precis som vanligt med andra ord. Att hitta motivation eller dagar att skriva några rader är inte lätt ibland. Speciellt när man ibland undrar hur det går med en i livet så sent som denna majmånad, Godkväll.
Att försöka infinna titlar till ett inlägg är inte lätt det heller med tanke på att man måste göra någon form utav undersökning i hjärnan för att hitta de passande orden och de unika uttrycken som symboliserar det man ska försöka skriva om. Forever. För alltid, en ren översättning om ni inte redan visste det. Varför har jag titulerat detta på detta sätt? Well, jag tar och tänker tillbaka i februari först och främst. En speciell dag som jag hatar så in åt helgskogen och det är den 14:de februari. För många är det en betydelsefull dag. För minoriteten som jag tillhör i är det en plåga att försöka leva in sig i den propaganda som fylls varje gång detta specifika datum gong-gongar fram - precis, alla hjärtans dag.
Men ursäkta mig för en sekund här. Jag börjar alltså reflektera det som jag skrev om i feburari samt att jag yttrar mig om alla hjärtans dag och kärlek generellt igen? Det är ett intressant diskussionsämne verkligen och jag vill ju kunna förstå konceptet med kärleken och min tanke om "att ha en kärlekspartner för alltid".
Men innan jag börjar så vill jag dock påpeka om att det här som jag säger just nu är från MITT perspektiv då jag INTE har någon alls erfarenhet om kärlek överhuvudtaget. Detta är som sagt vad jag "tror" mig uppfatta vad kärleken innefattar.
Alright...
För majoriteten är kärleken något som kommer automatiskt. Det brukar sägas "kärlek vid första ögonkastet". Det inträffar ofta antar jag. Det andra brukar vara om man spanar varandra tillräckligt länge för att sedan ha konversationer som sedan leder till vad jag antar är partnership. Och mycket tror jag handlar också om utseende samt personlighet. Jag tror i dagens perspektiv att personlighet spelar mycket roll när det gäller att infinna en partner men utseendet spelar också en betydande roll. Det är problematiken för mig kommer in. För det första så är jag inte alls, enligt mig då eftersom jag gör en självanalys här, snygg. Nope, period. Helt ursnygg, nej, det har aldrig varit så och det är inte så att folk säger det till mig, det har aldrig inträffat. Jag är ful som stryk. Det är just den faktorn som har gjort till att jag inte har någon att dela mina åsikter med, förstås av det motsatta könet. Ful? Yes, jag är ganska kraftig samtidigt som jag är blyg.
-Har du barn, Eddie?
-Nej.
-Har du en partner, Eddie?
-Nej.
-Är du kär, Eddie?
-Nej.
Har är jag ganska tveksam till att säga nej som svar till frågan, är du kär... Kär har jag varit, det ska jag inte neka men om jag är det just nu så, nej. Det beror på när man frågar mig om just den frågan.
Hmm. Jag gör det för mig EXTREMT svårt just nu att försöka vända mig om och rätta till mig själv och omvandla detta till något positivt då jag erkänner här att jag inte är attraktiv. Meningen är ju, åtminstone om man söker sig till lyckan, är att man som individ, människa, att infinna ro och harmoni i livet genom att leva ett hälsosamt liv. För mig har det inte ens inträffat alls och många gånger handlar det om ekonomiska frågor. Jag har dessutom fått enorma mängder inbjudningar till grupper eller evenemang om att köpa preparat eller liknande för att på så vis gå ned i vikt och att förbättra sin hälsa - när det finns tillräckligt med forskning om att dessa produkter inte hjälper en i längden; hälsoperspektivmässigt. Ska jag försöka hålla mitt liv ur ett hälsomässigt perspektiv så ska jag helt enkelt äta rätt och träna genom motion och styrketräning. That's it.
Nu när jag vet hur jag ska försöka hålla mig under balans är det helt enkelt dags för mig att göra det också men det är dock inte så lätt men en dag kanske jag ser mig själv i spegeln och säger; mission f****** accomplished.
Det finns orsak till varför jag skriver om detta. Varje gång jag kommer på något så måste jag säga det till någon men till vem egentligen? Familjen är inte intresserad och resulterar oftast i att någon förmodligen kommer att känna sig besviken vilket inte är meningen egentligen. En annan är inte intresserad... En annan är för upptagen och en annan håller på att glömma bort mig. Ja, det ser ju väldigt ljust ute nu. Nä, nu är jag verkligen sarkastisk...
Godkväll!
Ett tragiskt tankesätt?
Hejsan.
Aprilmånad har bestått av mycket aktiviteter; alla utåtriktade förstås vilket är bra för det gynnar både för Arbogas kulturliv och mig själv eftersom jag får ta del utav aktiviteter som jag annars hade aldrig varit delaktig i vilket det tankesättet alltid är tragiskt.
Varför är det tankesättet tragiskt? Vi ska ta och undersöka det noga.
Västerås, en kall marsdag.
"Hade jag aldrig varit delaktig i något hade jag aldrig upplevt det," har jag sagt ett x antal gånger i mitt liv. Och min fråga var helt enkelt varför detta tankesätt inte bara är skadligt för mig, det är dåligt för mig eftersom det gynnar bara pessimism; alltså det frambringar enormt mycket ignorans och allmänt dåliga tankesätt vilket skadar min syn på livet eller aspekterna kring det.
Men varför tänker jag i dessa banor för och varför ställer jag mig denna så absurda fråga till mig idag när titeln till detta inlägg skulle vara "Fortfarande aprilmånad". Jag är så illa tvungen att byta titel då detta ska enbart handla om ett synsätt som jag länge suttit och spekulerat kring.
Det är bra att vara delaktig i något då jag vet att det gynnar för en person genom att personen känner sig aktiv, delaktig och frambringar kunskap till gruppen eller liknande aktivitet. Är man inte delaktig i något så SYNS MAN INTE. Och jag vet detta då jag upplever detta nästan varje dag under mina aktiviteter eller liknande. Nyckelorden för detta borde vara "att synas". Att man helt enkelt visar sin existens genom att man frambringar något unikt eller annat som kan vara bra för något. Att man syns för sina vänner och att man ställer upp när det krisar för någon annan.
Jag fick i veckan frågan om jag var naiv. Då jag vet att jag inte är så förtjust i detta ord var jag så illa tvungen att hitta en enkel definition av just detta ord. Det närmaste jag kan komma fram när det gäller odet "naiv" är att man är godtrogen samtidigt som man är lättlurad?
Den beskrivningen passar mig extremt bra med tanke på att jag precis som definitionen eller synonymerna pekar på; att jag är godtrogen; tänker på alla genom positivism men samtidigt är lättlurad.
Är jag lättlurad dock?
Kanske, eller kanske inte. Det beror på situationen. Jag blir dock uttråkad väldigt lätt om det är ett skämt eller liknande som jag inte förstår eller liknande och det är just det som är problematiken egentligen; jag förstår oftast inte poängen eller syftet med skämtet. Jag må vara lättlurad i den aspekten........
Verkligen, att beskriva hur lättlurad jag är i det verkliga livet är väldigt svårt. Jag kanske är osäker på definitionen av "lättlurad" eller definitionen att vara "naiv". Jag har alltid haft det problemet att förstå meningen med vissa påståenden eller ord. Så att verkligen skriva och säga att " den beskrivningen passar mig väldigt bra" är extremt vagt.
Usch vilket hemskt inlägg. Jag ber så verkligen mycket om ursäkt för detta urusla inlägg. Det började dåigt och det slutade tragiskt. Ett tragiskt tankesätt? Lite för mycket av pessimism.
:(
Det är påsk 2015
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub - Eddies personliga blogg på nätet där det uppdateras... När jag kan egentligen. Jag har verkligen varit upptagen hela marsmånad och april ser heller inte lovande ut när det gäller lediga stunder. Och jag har inte ett arbete ännu vilket gör mig småförbannad bara att tänka efter att; trotts att jag befinner mig lite överallt har jag inte ett arbete som jag tillbringar min annars lediga tid på något som att utföra en tjänst och vara klar med tjänsten för dagen och få en belöning för det. Lite psykologi; ett belöningssystem är precis vad jag saknar just nu. Men det kommer väl antar jag, någon gång.
Jaha. Det är påsk 2015. Det kom som ett vänligt brev på posten. Jag hade totalt glömt bort påsken annars om det inte vore för dels min kalender som upplyste detta först och sedan på sociala medier såsom Twitter och Facebook som påminner mig om detta.
[Firar du påsk, Eddie?]
Jag fick en sådan ganska trevlig fråga i veckan om jag firade påsken rent allmänt. Nu måste jag själv tänka efter... Jag frågar mig själv om hur man egentligen firar påsken? Alltså rent allvarligt. Hur firar man påsk? Jag vet inte med tanke på att jag inte växte upp med traditioner för övrigt, trotts att jag vet att min familj ursprungligen har katolska rötter (religion) bakom sig. Men jag gjorde inte det och jag har helt enkelt på grund av (kanske) min ignorans, inte firat eller fått in mig kunskaper om påskfirandet. Med julen så är det dock en annan sak eftersom man ser sig omkring då det är juletider och att alla i princip firar den oavsett traditioner. Men med påsken; jag var nära på att glömma bort den i år och i fjol minns jag ingenting mer än att jag kanske drack mig nöjd till en påskmust som är synonym till julmusten. Eller är det ett synonym? Det får ni avgöra.
Jag vet att många i min närhet kommer att fira påsken. Inte jag. Jag har inte fått någon inbjudan. Eller får man det? Eller är det vanligt att man firar den med familjen? Det tror jag det är faktiskt men jag kommer inte att fira den för att; jag inte har tid. Eller jo, jag har tid men det är inget som kommit fram till mig som julen brukar göra. Alla vet vad det är och alla vet hur man ska fira den. Påsken är med andra ord, synonym till julen.
Påskfirandet har för mig, inte varit lika stort som julen brukar vara. Men i andra länder vet jag det betyder så enormt mycket. Men här hos mig betyder det ingenting mer än att få några dagars ledighet som jag oftast ibland önskade jag kunde få sådär trotts vilka omständigheter det är hemma just nu.
Annars önskar jag er alla en trevlig påsk!
//Eddie
Eddiemans Fredagspub [6 mars 2015]
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet där vemsomhelst är alltid välkommen att läsa mina inlägg.
Veckorna måste jag säga, är intensiva och med det så menas det att jag jämt och ständigt är ute på vift antingen på ett viktigt möte eller uträttar ärenden åt vänner som behöver min hjälp och expertis. Nu är det ju inte så att jag är expert i allt alltså. Jag har mina svagheter också och en av dem som jag kan meddela er idag är minnet. Mitt brutala och hemska minne gör att Eddie glömmer bort saker och ting mycket enkelt. Det är därför jag ibland önskade jag hade ett fotografiskt minne där jag enkelt kunde komma ihåg saker och ting illustrerande med bilder inplanterade i min hjärna och tro mig, jag älskar bilder och kan analysera för mig själv en fantastisk bild som till exempel bilden ovan. Vad ska den illustrera?
Trott eller ej men bilden är sju år gammal. Den togs en kall och mörk oktobermånad 2008 och den ska enligt mig då, illustrera en sorglig och trist dag fylld med depressionstankar och ångest. Varför det undrar ni? Well, vart ska jag börja... Hey, det var ju ändå jag som startade detta så det är lika enkelt att försöka förklara vad jag menar med detta.
Foto: Eddie 2008
[Motgångarna är fler än framgångarna]
Jag var vilsen. Oftast visste jag inte ens var jag skulle ta vägen någonstans. Heck, vart är jag på väg med mitt liv idag egentligen? Det är en sak att fundera över. Men just under denna period var saker och ting mycket väl i ett skick som inte går ens att beskriva. Det är mycket osäkerhet på vägen och en guide för att försöka hitta mig själv fanns inte heller. Ingen support och med den ständigt oroliga tid som väntade mig 2008, inte så konstigt att mitt liv när det gäller att vara "successful in life" totalt varit katastrofalt. Ett liv som innehåller osäkerhet och tvivel har gjort att jag inte avancerat. Jag hade inte tillräckligt med kompetens. Än idag saknar jag kompetens men jag har i alla fall förbättrat min situation men det betyder inte fortfarande att jag har lyckats. Jag har misslyckats med många faktorer.
Jag var vilsen. Oftast visste jag inte ens var jag skulle ta vägen någonstans. Heck, vart är jag på väg med mitt liv idag egentligen? Det är en sak att fundera över. Men just under denna period var saker och ting mycket väl i ett skick som inte går ens att beskriva. Det är mycket osäkerhet på vägen och en guide för att försöka hitta mig själv fanns inte heller. Ingen support och med den ständigt oroliga tid som väntade mig 2008, inte så konstigt att mitt liv när det gäller att vara "successful in life" totalt varit katastrofalt. Ett liv som innehåller osäkerhet och tvivel har gjort att jag inte avancerat. Jag hade inte tillräckligt med kompetens. Än idag saknar jag kompetens men jag har i alla fall förbättrat min situation men det betyder inte fortfarande att jag har lyckats. Jag har misslyckats med många faktorer.
Detta hade dock kunnat vänt om jag hade fått kunskap och kompetens i tidig ålder men jag bråkade ständigt med att dels vara ensam om dagarna och inte utforskat något som kunde generera kunskap och inblick och dels också inte fått tillräcklig support och guide från familjens sida. Visst, det gäller att lära sig själv men det är mycket som jag än idag inte har en aning om hur det fungerar vilket normalt människor med kompetens förstår i men inte jag.
Foto: Eddieman 2009
Istället genererade det oro och irritation för att jag inte lyckades. Jag lyckades inte få ett normalt extrajobb som många utav mina vänner redan hade införskaffat. Jag hade inte lyckats skaffa mig en högskoleutbildning för att det var för många som sökte. Jag hade inte fått en anställning på mitt arbetsmarknadspolitiska arbete för att det drog ut på tiden och att jag nog var för ung för att få det. Det är mycket som jag "failat" i så otroligt. Än idag ser det inte riktigt ut som jag hade tänkt mig och detta mina damer och herrar har dragit ut på tiden eftersom det är sju år sedan som jag tog studenten i hopp om att framtiden skulle bringa lycka och framgång.
Tro mig, det har det men många motgångar och hinder ligger fortfarande i vägen och hindrar mig från att hitta framgångar, det är som en barriär som jag inte kan klättra över. Jag är fortfarande på andra sidan...
Hmm, det började med att jag skulle berätta om mitt hemska minne men efter att ha analyserat detta noggrant kommer jag fram till konklusionen att jag har ett bra långtidsminne men korttidsminnet är och förblir hemskt.
Ett traditionsenligt fredagspubinlägg brukar innehålla en analys av veckan och en analys av veckan ska ni få och vi börjar först med en lokal väderprognos.
[Väderprognos]
Nog för att dagen började grått, kallt och trist påminner detta mig om att det kanske är slutet på vintern med tanke på att jag tog mig upp mot Rasta i Arboga och jag såg inte någon snö alls. Ett tecken på att våren är på intrång och att värmen gjorde debut igår. Idag är det åter kallt och det gillar Eddie. Men att våren är här, det kan Eddie inte förneka men det gör mig väldigt ledsen och att vintern nu tagit farväl och vi närmar oss värme och våren... Det gör mig så ledsen....
[Veckan]
Vecka 10 har som jag började med dagens fredagspub-inlägg, varit intensiv fyllt med framtidsplaneringar, möten och goda stunder. Måndagen började som det brukade göra men fram mot kvällen var det återigen dags att ha ett medlemsmöte med Socialdemokraterna i Arboga och det var då ett tag sedan man hade ett sammanträde med mina partikamrater. Det är inte likadant dock då jag saknar tiderna då jag kunde även gå på kommunfullmäktigesammanträden tillsammans med mina partikamrater men det är ju andra tider nu och jag är ju istället med i världens bästa nämnd; Fritids- och kulturnämnden. Det känns bra att man fått ett förtroende från sitt parti och det är otroligt värmande att få den support från er allihopa.
Här kommer korttidsminnet in i bilden igen. För att vara helt ärlig kommer jag inte ihåg vad jag gjorde i tisdags. Kalendern hjälper mig inte heller för den delen så vi skippar den här dagen!
Onsdagen tillbringade jag mestadels min dyrbara tid på att försöka fixa min lägenhet och dokumenthantering. Tanken var tidigare denna dag att besöka Örebro med en kompis där agendan var att gå på jobbmässan men jag var tvungen att ställa in den träffen. Jag hade inte hunnit annars om jag hade gått så jag var tvungen att förklara det för min vän.
Torsdagen samma saker egentligen fast fram mot kvällen var det återigen dags för ett planeringsmöte med #ChristiansTalkshow- planerarna. Just nu består det av tre personer, mig inkluderat där jag helt enkelt agerar guide och sammankallar. Det är intressant hur Christian vill ha sin talkshow och jag förstår honom; det är en dröm att få kunna intervjua live i studiopanelen med sina idoler och personer som han beundrar. Jag med faktiskt för att tänka efter... Men jag har ju inte det glöd och motivation som Christian har. Där kan vi snacka om mod också eftersom han är envis och ger sig inte alltför lätt och kommer hela tiden på med nya idéer som han vill dela med sig där vi kan utveckla och planera. Igår gick det till och med så långt att vi pratade privat med en känd profil i Sverige under vårt sammanträde. Gissar verkligen att det var nervöst men samtidigt också givande. Synd bara att vi kör en no-budget för detta om vi inte hittar sponsorer förstås vilket Christian skulle prata med några som skulle tänka sponsra Christians Talkshow.
Att intervjua kända profiler med en no-budget är lite svårt verkligen. Det första gick suveränt men om man planerar med andra gäster och kändisar lär det vara betydligt svårare och kraven ökar, inte minst kostnader. Tyvärr, alla vi människor måste ju leva på något och ha en bra ekonomi, vilket jag önskade idag att jag hade det också; en bra ekonomi. Gissar nu också på att det jag nyss skrev fick en trevlig "twist" där jag återkommer med den ekonomiska problematiken igen under analysen av veckan. Detta är så typiskt mig egentligen.
Bildkälla: Wikimedia Commons
Under torsdagen också fick vi det chockande och hemska beskedet om att Maxis, det spelföretag som vart superkända genom deras "The Sims" och "Sim City"- spel, nu fick sina dörrar stängda av Electronic Arts. Så tragiskt egentligen. Westwood Studios gick i graven av samma orsak egentligen och det var även chockerande och tragiskt att det var tvungen att inträffa. Vi lever ju i en helt annan värld idag. Men jag säger definitivt inte att det var "bättre förr" för att det kan jag inte hålla med om. Vissa aspekter såsom jobben kanske var flera och att Arbetsförmedlingen kanske fungerande effektivt men när det gäller forskningsfrågor, jämställda förhållanden och vården? Nej...
Idag fredag planerar jag på att vila hela dagen. Fick ett telefonsamtal från morsan att det skulle inträffa något imorgon lördag och jag vet inte vad som kommer att hända nu på lördag. Det jag vet redan nu är att under lördagen som spenderar jag min tid vid spelföreningen men när morsan kommer med sådana kryptiska samtal blir man inte förvånad eftersom det så hon är och hon skulle återkomma med det. Så jag vet egentligen inte om jag kommer att närvara vid spelföreningen på lördag. Jag hoppas mamma kommer med ett besked idag helst. Annars måste jag ringa henne och det vill jag egentligen inte men måste jag så måste jag.
Och på söndag kommer vi att få ett kärt återbesök från en person som har tillbringat tre månader i El Salvador och det ska bli spännande att träffa personen i fråga igen. Jag fick besked i veckan att personen lär komma till Sverige ganska så sent om kvällen och att de kanske är i Arboga efter klockan 20.00. Jag har faktiskt saknat personen. Pappa lär bli lycklig men även han har problem... Men det tar vi en annan gång.
Det var veckan det. Jag hoppas ni får en fantastisk fredag och glöm för guds skull inte att älska varandra, nära och kära. Love and respect.
Eddiemans Fredagspub [Delayed]
Jahaja. Vilken hemsk vecka.. Så hemsk att det verkligen inte behöver nämnas i detta blogginlägg. Sjukdomar och stress är bovarna som ligger bakom saken som gjort att jag inte känt mig 100% plus att delar utav min sömncykel förstörts på grund av för mycket sömn. Sömnen har varit den helande effekten för mig och nej, här kör vi inte på mediciner, även ibland om jag önskade mig några helande piller ibland men sömnen är ju den stora och viktiga helande effekten egentligen så varför ta mediciner då?
Hursomhelst, ursäkta mig för den röran och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub; Eddies personliga blogg på nätet. Vet ni inte vem jag är så checka självbiografin som borde vara listad i kategorin på menyn till höger.
Detta känns som det kommer att vara ett ganska så kort inlägg med tanke på hur sent som jag skriver ned detta och som jag nämnde tidigare, det fanns några orsaker. Men vi kan i alla fall analysera veckan som gått i alla fall.
Dessa mörka dagar börjar i alla fall sakta men säkert försvinna från oss och det gör mig så fruktansvärt deprimerad. Varje år ska det inträffa och alltid ska det vara samma sak; den känslan som uppstår när snön smälter och dagarna blir varmare och ljusare. Men det borde egentligen inte vara så djupa och deprimerande tankar. Det är ju awesome om man tänker efter. Men nej... Jag har alltid associerat våren med sjukdomar och smärta. Och när våren anländer kommer dessa med in som ett vanligt brev från posten. Därför kan jag inte se något positivt om det egentligen.
[Sjukdom]
Måndagen började som det brukar börja egentligen, vissa ärenden, möten och annat som finns tillgängligt på agendan och tisdagen ägnade man åt att helt enkelt planera in framtiden vilket det är här som jag måste nämna; började "sjukdomspanoramat". Och på onsdagen orkade man absolut inte göra något produktivt så sängen fick vara bästa vännen. Konstaterade att migrän var boven och att få migrän är inte roligt alls. Migränen varade en hel dag men jag orkade inte göra någonting på torsdagen heller. Så där beslutade jag för att helt enkelt sova bort mina smärtor vilket vart lyckat men sömncykeln fick jag förstörd istället.
Att få sömncykeln förstörd är hemskt. Det betyder ungefär att dygnet vänt sig och att istället att sova under natten sover man under dagen vilket kan vara hemskt när man som jag då, är upptagen med saker i princip hela tiden vilket gör att jag inte får missa saker egentligen som kan vara viktigt. Men här gick det inte. Här var jag extremt tvungen att stänga av mig i min egen bubbla för att hela mig. Det resulterade i att jag hade extremt många notiser både på sociala medier men också på min telefon som är extremt aktiv av någon okänd anledning. Detta är ju verkligen inte bra men så är det helt enkelt när man valt att prioriterar på "fel" saker nästan hela tiden men nyckelfaktorn i det hela har varit att "synas". That's the main reason.
Men detta kommer att vara din död, Eddie. I can assure you on that...
Under fredagen minns jag för att vara helt ärlig, inte så mycket alls vad jag gjorde. Det är skrämmande egentligen. Och vad som gjorde att detta inlägg vart försenat tror jag inte ni kommer att få en konkret svar eftersom jag inte minns vad jag gjorde då. Vila? Sov? Ingen blekaste aning...
"The future is not bright, Eddie! Keep on dreamin'!"
Men på lördagen vet jag vad jag gjorde i alla fall eftersom man då gick till Brandsta i Arboga där ungdomarna från Ungdomsfullmäktige, arrangerade det traditionsenliga LAN;et som brukar anordnas på Brandstas lokaler vilket jag tycker är bra att ungdomarna engagerar sig. Och LAN;et såg ut att vara fyllt med ungdomar i alla åldrar, killar och tjejer och det är bra att det finns många som intresserar sig för detta. Sedan var det ju vi från spelföreningen The Odd One's som agerade "crew" som höll saker och reda på LAN;et vilket ordförande i spelföreningen meddelade senare att det vart ett lyckat LAN och att det fanns intressenter och ungdomar som kunde vara med.
Samtidigt som ungdomarna hade sitt evenemang hade spelföreningen ett årsmöte där det diskuterades väldigt mycket bland annat framtiden och evenemang som kommer samt att det beslutades om en ny styrelse. För det mesta vart det omval och alla kände sig vara nöjda med valberedningens förslag och jag ska egentligen inte klaga heller. Det är kul att vara sekreterare för spelföreningen The Odd One's.
Och söndagen spenderade man först att småfixa saker hemma, det behövs alltid något att fixa hemma och sedan gick man och spenderade kvalitetstid med vänner och spelade in vår framtida podcast som jag håller också på att redigera för fullt. Eller i alla fall så att jag hör någonting för just nu har jag problem med programvaran hemma men det ska försöka vara fixat idag i alla fall (måndagen den 2 mars).
Det var veckans försenade fredagspub. Jag ska försöka hålla mig i tid nu efter dessa dagar av vila och konfundering. Annars tar jag mig tipsen jag fått av majoriteten av mina närmaste vänner; ta det lugnt Eddie. Stressa inte.
Ha en fortsatt trevlig måndag.
//Eddie
Jag har mycket att skriva om
...Men jag har ont om tid. Denna vecka har varit brutal, mina damer och herrar. Fullt ös och sedan medvetslös, bokstavligen. I mitten av veckan tappade jag fokus och vart sjuk. Min sömncykel har varit katastrofal och min hälsa allmänt dåligt. Därför har jag inte hunnit med något konstruktivt eller produktivt i veckan och jag ber om ursäkt för det.
//Eddie
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018
