Eddie Henríquez | Skapa en profillänk
Eddiemans Fredagspub - *** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub

*** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

The Road to Happiness - Kära Edison [Part 3]

Tjenare Edison, din alter ego Eddie skriver ett par rader till dig idag. Hur står det till? Oh, ett stort grattis i efterskott käre kamrat. Tänk att vi delar på samma födelsedagsdatum och ålder? Så otroligt in fact att det är fascinerande att äntligen behöva ”dinga” 30 år?

 

Nu är du egentligen ”vuxen” på riktigt. Så tänkte jag skriva ett par rader som kommer att väcka alla dina sinnen, bror. För att det du hållit på med den närmsta tiden har verkligen förstörd både dig och mig i den aspekten att vi inte mår så bra ur ett psykologiskt perspektiv. För att du ”lider” påstår du hela tiden vilket måste på något sätt motarbetas, eller hur Edison?

 

Det är dags att skriva ned dessa rader till dig, Edison, eftersom jag vet att du inte mått bra ur alla psykologiska aspekt på ett bra tag. Kan du minnas en fantastisk bra dag någon gång? Det är dags att du börjar göra det och med dessa rader ska jag försöka få det att ”svida” extra mycket så att du inser att det du gör mot dig själ är ett stort nej ur alla perspektiv.

 

Edison, du är för negativ och elak mot dig själv och för det ska jag nog säga att du är en jävla asshole. Nej, på riktigt, du är en jävla asshole och jag säger inte det för att retas eller liknande. Jag säger det eftersom du förstör så förbaskat mycket för dig själv att det kanske kommer att leda till att du kanske inte kommer att existera imorgon. Det är dags att tänka helt i andra tankar och banor. Tänk på framtiden mannen. Tänk på alla de människor som tycker mycket om dig? Vad händer om du förlorar dem på grund av ditt beteende? De kommer förmodligen att tröttna och till slut kanske försvinna ifrån ditt liv och när dem gör det, då kommer det att svida rejält för dig. Jag vet det på grund av att det har hänt ”oss” förr eller hur, Edison? Geezus Christ mannen…

 

Folk kommer att tröttna på dig om du inte slutar att nedgradera dig själv och det är dags att sluta tycka synd om dig själv. Livet är inte enkelt, det är det inte för någon. Men du kan infinna genvägar och andra saker för att det ska underlätta för en människa och det viktiga i det hela är att du MÅSTE börja älska dig själv som människa.

 

Dude, du är nu 30 och fortsätter du, som jag sa sist, du kanske inte kommer leva imorgon. Och då kommer du förmodligen också att göra de människor som älskar dig, att får dem att bli grymt besvikna och ledsna över det liv som du levt. Och när det händer, då jävlar kommer jag nog att säga, mission accomplished, dude om det var det du ville… Leva ett liv i totalt mörker. FML…

 

Nej, Edison. Det är dags att du slutar upp med dina mörka tankar och försöka tänka positivt i ditt liv. Det är bra att du gör dina hälsokontroller och det är bra att du tänker på din hälsa nu. Det är positiva aspekter och för det ska du få credd för verkligen. Det måste du fortsätta med men försök också att se det positiva i livet nu också. Så här får du en lista på vad du ska göra för att du ska må bra, aiit?

 

·         Sluta tänka negativt. Tänk om, börja om och tänk på andra perspektiv i livet. Allt har en lösning.

·         Fortsätt med att förbättra din hälsa, aiit.

·         SLUTA OMEDELBART att nedvärdera dig själv. Sluta tycka synd om dig själv och istället tänk på att försöka göra något som du älskar med att göra till exempel.

·         Gör något som du gillar och försök att motivera dig själv att göra sakerna och avsluta med att belöna dig själv med något positivt. Kan vara vad som helst.  Mission Accomplished – tänket (Du vet vad jag snackar om).

·         Fortsätt att lyssna på musik, dude. Det lugnar ned dig själv och dina nerver.

·         Fortsätt med att älska varje medmänniska. Du vet att du har människor som tycker om dig. Lämna dem aldrig, ta hand om dem. Ta kontakt med dem varje dag, dude.

 

Jag hoppas denna lilla lista kommer att hjälpa dig i framtiden. En avslutande mening är detta, hermano – Älska dig själv mer, por favor.

 

Peace..
 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The Road to Happiness – Konsten att trycka ned sig själv [Part 2]

Hej. Har du någon gång i ditt liv känt dig helt värdelös, ensam som en liten prick i världen och som inte kan bli synlig av någon annan människa i samhället och att du känt dig svag på grund av det? Grattis, då är du precis som mig då. Jag tycker så om mig själv hela tiden och det är ett destruktivt beteende och som måste på något sätt motarbetas så att jag inte trycker ned mig själv i en daglig basis.

 

Vägen till lyckan är en enda fet och stor klump av en hinderbana på elitnivå. Jag skojar inte, det är så sjukt svårt att infinna ro och harmoni i livet. Men vi måste fortsätta identifiera problematiken som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om prestationsångesten.

 

Att identifiera problematiken i detta syfte är helt enkelt att försöka förstå varför dessa uppkommit och sedan konkludera med en djup analys för att sedan agera för att motverka dessa motgångar. Detta kommer naturligtvis betyda att jag måste ändra på mina vanor ytterligare, något som jag är beredd att göra. Även om jag vet att försöka bryta ned på vanor för mig är lika med att ta bort något gudomligt från mitt inre på grund av att man vill känna sig trygg i sin egen bubbla av trygghet men det är den där BUBBLAN som fått mig att leva som en vilsen isbjörn – trygg i sin omgivning men hotat och måste förflytta sig på grund av klimatkonsekvenserna. Kanske ingen bra jämförelse men jag försökte i alla fall. Eller misslyckades, igen, ni får avgöra det.

 

Nästa steg blir som jag nämnde tidigare, att sluta trycka ned på sig själv (Som jag gjorde nyss).  

 

När det finns så många motgångar och att jag helt enkelt är tom i huvudet och allmänt vilsen i livet är det inte så konstigt egentligen att jag tycker så illa om mig själv. Kom också ihåg att jag inte hade det lätt i uppväxten heller. Nog för att jag klarade mig ganska bra betygsmässigt så betyder inte det att jag hade det ”bra”. Det är svårt att definiera orden ”bra” och ”välmående” ur dessa aspekter i livet eftersom det är som jag sa tidigare, en enda stor hinderbana.

 

Frågan kvarstår dock; varför fortsätter jag att trycka ned mig själv? Varför tycker jag så illa om mig själv? Hur många gånger ska jag säga till mig själv att jag är värdelös?

 

Det kan bero som jag har beskrivit det många gånger tidigare i min blogg, jag har försökt göra någonting, jag har försökt att synas bland den stora massan av människor men jag är helt slutkörd och kan inte synas längre. I alla fall inte nu. Jag ser ingen väg ur detta mörker men vi ska försöka undersöka det sen mer i detalj. Det vi idag ska fokusera i detta inlägg är just konsten att trycka ned sig själv och förstå varför och om det finns andra alternativ för att ändra på detta destruktiva tankesätt.

 

Konsten att trycka ned sig själv? Vad betyder det egentligen? Det betyder, enligt mig förstås, att man väljer att se på sig själv ur ett destruktivt och nedvärderande sätt. Man är helt enkelt svag i samhället och syns inte och då väljer man att stänga in sig själv och må dåligt på grund av det. Och får man ingen support från någon annan människa för att försöka motverka denna ”nedtryckning” av en själv så fortsätter man tills man blir helt tom, mållös och allmänt deprimerad. Man kan säga helt enkelt att man tycker synd om en själv och man gråter sig själv kanske till sömns så som jag brukar göra då eftersom jag inte har problem med att sova för att det är jag bra på.

 

Men för andra människor är det dock problematiskt att sova och då tänker man istället på högvarv till den punkten att man helt istället för att man sover igenom det och helar sig själv efter en ”nedtryckning” att man får en panikattack eller panikångest och oroar sig för mycket att hela kroppen börjar skaka av rädsla. Då kommer den så kallade ”bomben” och man ger upp och börjar gråta av förtvivlan och då hamnar man i den onda cirkeln igen, på repeat. Man lider helt enkelt av att tänka för mycket ut av det negativa men frågan blir istället, är det mitt fel för att tänka så destruktivt som jag gör det hela tiden?

 

Ja och nej.

 

Ja för att det finns alltid svar till alla problemen egentligen. Men problemen, i detta syfte, hindren, är så pass många att man inte ser andra utvägar än att ge upp och tycka illa om sig själv och ser en själv som värdelös.

 

Eller nej ur den aspekten att du (man) föddes med otur i bagaget.  – Ponera att du föddes i ett rikemansland. Du växer upp och blir en ledande kung eller drottning och du har allt du behöver; kunskap, intellekt, makt och rikedom. Du har allt helt enkelt men varför det? För att du hade tur i livet och att du föddes i ett område som redan var fyllt med det som alla strävar efter. Du föddes helt enkelt med turen i handen eller i livet i denna hypotes.

 

Föddes man med otur i bagaget (som mig då) så blir livet svårt (eller gör det svårt för en om man fortsätter att trycka ned sig själv) och då måste man kämpa för att nå ett resultat förstås. Men det är inte lätt och det är därför det är bra att försöka dokumentera detta. Men det är också därför som man ser ned på en hela tiden, för att man har otur ur alla perspektiv, något som jag tänker ta upp i ett annat inlägg.

 [Eddie vid året 2017, gammal bild]
 

Det är inte enkelt att sluta trycka ned på en själv. Därför är det bra att KOMMUNICERA med likasinnade folk eller vänner. Att prata om sina dåliga vanor, problem eller andra saker med en annan likasinnad människa är nog det bästa botemedlet som kan finnas. Ingen människa är perfekt sägs det vilket jag är beredd på att hålla med till 100 %. Det finns ingen människa i världen som lever det perfekta livet eller under ett harmoniskt liv. Nog för att vi alla strävar efter det eller att man påstår leva det just nu men jag tror inte det. Och jag tror inte det eftersom jag vet att jag aldrig gjort det eftersom jag aldrig fått uppleva det.

 

Därför är det också bra för mig att dela med mig utav mina erfarenheter kring detta. Det känns bra på något sätt att försöka dokumentera detta. För att vägen till lyckan, som jag sade tidigare, är inte enkel.

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The road to happiness – Prestationsångesten [Part 1]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg som innehåller allt om ingenting, typ.

 

Ahh yes, vad är lycka? Jag har frågat mig den frågan ganska länge nu. Så länge att jag faktiskt blev ångestfylld och flydde i panik när jag skulle ut häromdagen. Jag ville inte se någon i ansiktet (vilket jag för övrigt har svårt med i alla fall) Men vi ska ta snart och undersöka detta i detalj men först måste vi besvara den föreviga frågan; vad är lycka?

 Jag har beskrivit vad lycka är tidigare och jag tycker jag skrev en sådan fantastisk beskrivning då att det förtjänar att nämnas igen och jag skrev detta för fem år sedan.
 

Känslan av just lycka är när du känner välbehag och att allt har ett flyt. Annan nära beskrivning till lycka är när du till exempel får ett glädjande besked att du känner dig upprymd och att inget kan stoppa dig. Det där är lycka.”

 

Med andra ord, när du får ett flow, att du har kontroll över ditt liv och att du känner dig upprymd och älskar det du gör, det är vad lycka är idag för mig. Något som jag inte känt av sedan jag valde att abrupt, avsluta mina studier (också för fem år sedan) på grund av dåliga villkor, klass, miljö och min ständiga strid med min ensamhet. Men det kan inte bara vara det som gjort att jag inte känt av lycka eller flow på mycket länge? Som jag sa tidigare, min eviga strid med min ensamhet gör saker otroligt svårt med tanke på att det medför ju saker som hela tiden är negativa. Vägen till lyckan är en enda stor hinderbana för mig och det är där som vi måste identifiera problematiken först.

 Därför har jag valt att skriva om detta idag och detta kommer förmodligen delas upp i olika inlägg för att försöka konvertera denna mörka och farliga värld som jag befinner mig i just nu till en värld fylld av harmoni, lycka och glädje. För att harmoni, lycka och glädje, det har jag inte just nu. Även om jag ser ut att vara glad, nöjd och optimistisk så är det helt tvärtom för mig. Jag är inte glad. Jag är ledsen och frustrerad över mitt liv just nu.

 

Att denna känsla alltid kommer när våren början titta fram är inget nytt koncept. Detta händer mig varje år och för varje år som kommer så hamnar jag fortfarande i den där mörka och dystra värld där allt jag gör inte har någon betydelse.

 

Varför befinner jag mig i en mörk och dyster värld just nu? På grund av inkompetens. Jag ser inget annat än inkompetens. Det låter hårt men det är den djupa sanningen. Jag har försökt göra saker och ting som jag försökt tyckt om men alltid saknas det något och alltid slutar det olyckligt. Jag förblir aldrig lycklig när jag försökt ändra på mina vanor till exempel och jag snackar om min fritid som för övrigt är riktigt tomt. Jag har ingen fritid. Jag hade världens fritid för ett x antal år sedan men ju mer jag var involverad i projekt som jag försökte hålla fokus och vid liv. Syftet var hela tiden att SYNAS och att synas, det har jag försökt att göra men det känns som om det jag gör för att synas istället leder till att någon annan syns istället och det leder sedan till en djup prestationsångest som jag för övrigt, pratar och diskuterar om varje dag, med min hjärna.

 

Ahh yes, prestationsångesten. Det är dags att skriva om prestationsångesten. Denna eviga och förbannade känsla av obehag som uppstår varje gång jag ser folk runtomkring mig som gör någonting med sina liv. Varför är alla runt omkring mig mycket bättre och har så otroliga talanger, presterar mycket mer saker än mig med mera medan jag som gör mina simpla saker varje dag? Jag kan inte jämföra det. Alla är så mycket bättre än mig och det är så fruktansvärt irriterande för att jag själv ville verkligen synas och förbättra min livssituation när jag till exempel hade olika projekt som involverade podcasting och media år 2015 men NÅGONTING hände som jag beskrev det då som att ”jag gick in i väggen” vilket antyder på att jag försökte komma undan med något. Men så var inte fallet.

 

Sanningen är i själva verket att nog för att jag hade något att göra, jag fick utöva min dröm om att hålla en egen podcast med en och en annan kompis (totalt 4st) så kraschade allt så något fruktansvärt. Det blev tyst från alla olika håll och jag blev ju självklart drabbad av denna tystnad att jag var tvungen att avbryta och avsluta mina idéer om att skapa någon form av ett verksamhetsområde inom media. Det har och kommer alltid att vara mina mål. Jag vill förverkliga min barndomsönskan om att bli en framgångsrik podcaster. Det har alltid varit min dröm också om att ha (kanske) en egen radio-talkshow. Jag gillar konceptet men man måste ju börja någonstans eller hur? Jag försökte ge mig in i olika projekt och var delaktig i det men på något sätt så gynnade det mer andra personer än mig själv och det är därför jag får en sådan djup ångestfylld känsla av obehag när jag tänker på det. Jag misslyckades naturligtvis och det gjorde ju inte saken bättre…

 [Gammal bild från 2017 där jag fick ta del utav verksamheter som finns i Karlshamn)

Men vad är då prestationsångest för er som inte har någon aning om vad jag pratar om?

 

En enkel förklaring är helt enkelt någon form av rädsla för att misslyckas i livet och när den känslan uppstår (i mitt fall) så är det en känsla av ilska och frustration som i sin tur leder till förtvivlan och till sist att man ger upp och gråter sig själv till sömns. Det har hänt mig så många gånger nu att det är svårt ibland att sova om nätterna och att störa en god natt sömn är hälsofarligt.

 

Att ge upp sina drömmar och mål är det som fyller prestationsångesten ännu mera och det är därför extra svårt för mig att ”reparera” detta och gör jag det så låser jag in mig själv och spelar spel och att spela spel för mig är ett sätt att hålla sig distraherad från problematiken och då mår jag verkligen som bäst. Och när jag spelar spel menar jag naturligtvis spel på datorn eller konsoler. Om man jämför sig med personer, inte minst om man kollar på sociala medier om människor som är lyckliga med sina liv, har en partner som de kan dela med sig av sina egenskaper och skaffar sig familjer, lycka och rikedomar. Då är det också ett skadligt beteende och tro mig, det här händer mig varje dag. Nu som jag skriver detta har det säkert publicerats en helt ny novell om personer som delar med sig utav deras glädje i sina liv. That’s totally fine men jag då?

 Här har du en som alltid varit ensam i ett litet hörn som vill synas men som misslyckas hela tiden och som oftast blir bortglömd av allt och alla. Och när jag väl gör saker så slutar det alltid abrupt och jag måste börja om.

 

Jag vill inte vara ensam längre…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

A Hopeless Leadership

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet.

Så det är dags att uppdatera bloggen lite tycker jag med aktuell nonsens vilket inte skapar denna obehagliga känsla varje gång jag läser sektionen på min blogg ”A Hopeless Leadership”. För att tro mig, när jag skrev dessa texter för snart 10 år sedan (oj då) så är det fascinerande att läsa dem och göra en återblick samtidigt som man blir ”cringad” på hög nivå. Och med cringe i detta fall så handlar det om som jag nämnde tidigare, denna känsla av obehag på hur vidrigt det var att uppleva det. Men varför är det så egentligen? Sättet jag skrev texterna och artiklarna på var rent utsagt utav ren ilska men också en aning smula av ignorans, okunskap och förvirring. Inte så konstigt att jag inte kunde skriva texter på denna tid, den okunskap som florerade (nu också) på den tiden får mig att fundera på vad jag egentligen gjorde i skolan?

 

Så vad handlar detta om då vill ni veta? Surely. Jag ska förklara det för er. Men vi börjar med varför jag valde att kliva in i en värld där jag hade ett brinnande intresse som ung och ville följa min goda pappas råd om förbättring utav livskvaliteten – Politiken.

Så det brinnande intresset inom politiken började väldigt sent för mig. Jag har visserligen en fader som är jämt och ständigt informerad om dagens politiska agenda i hemlandet El Salvador men inte i Sverige och det var här som jag kommer in i bilden. För att påverka eller agera så gäller det att ha en agenda och ett mål. Visioner om inte annat samt ett brinnande intresse för men det var inte alltid så lätt. Som sagt, jag blev debuterad inom politiken väldigt sent och det började så sent som i gymnasiet.

 

I en värld av nyfikenhet fick jag ett erbjudande i skolan från en högst respekterad lektor i samhällskunskap om att vara med och påverka Arbogas politik genom att medverka i det Ungdomsfullmäktige som på den tiden var ett mycket stort, nytt, drivet samt intressant aspekt då äntligen fick ungdomarna i Arboga försöka påverka politiken genom att diskutera, influera och analysera politiken i Arboga. Syftet med Ungdomsfullmäktige var att öka möjligheten för ungdomar att påverka utvecklingen i samhället och vara rådgivande till politiker vilket är ett stort ”statement” tagen från Arboga Kommuns hemsida för referens.

 

För mig var detta nästan en dröm som hade kommit i uppfyllelse men en hel del jobb kvarstod dock och eftersom jag kom in i en period där denna nya aspekt för ungdomar att påverka så fanns det också självklart konkurrens vilket inte förvånar mig ett dugg idag. Allt har en förbannad konkurrens men det tar vi en annan dag.

Jag vill minnas att ungdomsfullmäktige startades upp året 2005 men jag kom in året efter en inbjudan som jag nämnde tidigare. Och det var här som jag fick en inblick om hur politiken fungerade. Eller försökte få in den informationen vilket skulle leda till någon vart eller hur? Det var ju tanken från början. Ahh, min käre far ville att det skulle bli någonting stort efter att ha ”joinat in” denna nya aspekt i livet. Men boy gjorde jag ju honom besviken på den fronten också, men vi fortsätter.

 

Om man analyserar tiden i ungdomsfullmäktige för mig så tycker jag det var givande vilket kom och bestod av att jag senare blev medlem i Socialdemokraterna i Arboga samtidigt som vi skulle starta upp ett nytt ungdomsförbund i Arboga vilket inte var lätt eftersom det för det första, inte fanns för många delaktiga och intressegivande ungdomar som ville vara med och påverka politiken. Men vi skapade ett nytt ungdomsförbund i Arboga som hade legat i vila i många år tidigare men som startades upp av mig och en annan framgångsrik person, vilket kom att vara SSU Arboga.

Så med detta i bagaget hade jag någonting att se fram emot. Jag var en ny medlem i en politisk förening och en ny medlem i ett ungdomsförbund vilket är två prestationer som jag tycker att jag borde vara nöjd med, villket jag är, don’t get me wrong.

 

Men var jag redo för denna nya förändring? Var jag tillräckligt kompetent nog med att vara med och påverka politiken? Svaret är nej. Jag var verkligen inte redo. Och jag känner fortfarande än idag att jag inte är redo eller kompetent nog att utföra uppdrag inom politiken. Jag fick uppdrag att utföra inom politiken, det fick jag vilket jag gläds utav men jag var nog fel person att utföra dessa uppdrag på grund av den brist på kunskap och kompetens som krävdes för att fullfölja uppdragen. Vissa politiska uppdrag var superenkla att utföra men att bemöta folk och inleda politiska samtal i ett fullsatt kommunfullmäktige, det är där som blodpulsen ökade rejält från att vara chill till panikslagen.

Jag minns ett fullmäktigemöte där jag som ersättare, fick en plats i fullmäktige men det var alltså en plats som dåvarande kommunalråd i Arboga satt i och det är en tuff plats. Inte nog med att jag var redan nervös för att jag fick den platsen, paniken som uppstod när jag skulle införa ett samtal med att bara säga ”ja eller nej” om ett pågående beslut var en av de absolut värsta upplevelser jag någonsin har beskådat i mitt liv vilket efter denna händelse kom att vara vändpunkten inom min politiska karriär. Nog för att det handlar om ovana, inkompetens och okunskap, det var inget ställe för mig egentligen. Jag har ju redan tidigare i bloggen nämnt om att jag lider utav social fobi och att träffa nya människor är oftast inte min specialitet. Och att sedan bemöta folk i ett fullsatt fullmäktige, det högst beslutande organet i kommunen, ja, då uppstår det ju panik och ångestfyllda känslor – jag borde stannat hemma. Vilket kom att vara sanningen efter den händelsen.

 

Så inte nog med att jag sedan väljer att säga upp alla mina politiska uppdrag några år senare, sa jag också upp alla uppdragen inom den politiska föreningen jag var insatt i och alla uppdragen i det ungdomsförbund jag var tidigare insatt i. Men även där fick jag uppdrag som var givetvis givande men var jag tillräckligt kompetent nog att utföra dessa?

 

Jag vill minnas att jag dessutom blev vald som ordförande för SSU Arboga vilket kom att vara en annan stor milstolpe eftersom det var ju lite som en dröm som kom i uppfyllelse eller hur? Så var tanken då men när jag tänker tillbaka lite idag så, ja, må det vara en dröm som gick i uppfyllelse med den drömmen kom att bestå utav ”skräckvälde” hela vägen ut eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända efter att man blev vald som ordförande. Och det var panikångest som djupast alltså. Jag var inte glad för majoriteten av 2016. Jag var extremt deprimerad och ville bort från allt som handlade inom politiken och det, rapido.

Mycket som kom att vara orsaken till detta var att bemöta folk, det som alltid varit min svaghet och som kommer att plåga hela mitt liv, min sociala fobi och här var den extremt tung. Det kom uppdrag och möten efter möten vilket gjorde att jag som ordförande, inte var lämplig för just det uppdraget. Det är en stor uppgift och jag misslyckades extremt hårt med att fullfölja det uppdraget. Så när det äntligen var dags att ”avsätta” min plats som ordförande, det var då som jag innerst inne, kände en sådan lättnad som aldrig förut. Det var en extrem lättnad som jag inte hade känt tidigare faktiskt och det är så djupt sorgligt nu när man tänker efter att jag, på grund av detta, är så patetisk och löjlig så det är inte klokt.

 

Jag borde ha typ ”man the f, out” för länge sen men allt har med min ”traumatiska” barndom att göra. Det är så som jag utvecklades till den jag är idag, ett misslyckande inom många aspekter och detta är något som inte ser bra ut om man ska titta ut så att säga. Vem vill till exempel berätta om sina problem och obehag varje dag liksom? Det finns många tappra människor som gör det och jag är en av dem. Men jag känner att det som jag berättar här kanske blir ett problem i framtiden?

Visst, jag kanske inte platsar som ordförande, sekreterare eller kassör men jag platsar definitivt med inom andra uppdrag som inte kräver så mycket till exempel en lojal lyssnare eller medlem?  Det är jag bra på, jag lyssnar och blir fascinerad av människor som berättar saker för mig. Jag blir enkelt betagen av historia och saker som andra likasinnade människor berättar för mig. Jag kanske ska fortsätta med det? För att vara född ledare, det är jag verkligen inte. Så ja, jag har nog gjort min pappa ännu mera besviken inom den aspekten. Sorry, pappa. Jag var inte redo, jag är inte redo och kommer förmodligen aldrig att vara redo för detta igen.

 

Därför kallar jag detta fenomen för ”A Hopeless Leadership. Att vara född ledare, det blev jag aldrig och kommer aldrig att vara. Men nu är det andra tider, förstås. 

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The Torture Room (Tortyrrummet)

Hejsan och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet där jag, Eddie, tar upp och samlar in och delar med mig nödvändig eller onödig information till mina kära läsare.

 

Så detta ämne har jag grubblat lite nu ett tag och blev förverkligat (eller förvärrat om man nu ser på realismen i det hela) efter att ha utsatt mig för en sak som jag absolut hatar, har emotionella känslor för eller inte har tillräckligt med kompetens för att kunna utföra handlingen. Men innan vi kan börja med denna analys måste jag ändå förklara definitionen av vad denna så kallade ”torture room” är för något.

Ponera att ni sitter i ett rum fyllt av det som ni absolut hatar, har fobi över och är fyllt av känslor som fyller obehag, besvär och emotionella ansträngningar och ni vill absolut inte vara i detta rum, fyllt av inslag som kan ha drabbat er i ert liv, vare sig att det kan vara traumatiskt eller annat, vad vet jag? Hursomhelst, detta rum är alltså fyllt av inslag som inte är så bra för den mentala hälsan. Det är ett rum fyllt av obehag. Det är ett rum som helt enkelt är tortyr för en svag människa som inte kan hantera sådana obehagliga inslag i livet. Allt det hemska finns i detta rum, det är vad detta rum av terror verkar vara om.

 

Men hur är detta relaterat till något av det som sagts nu? Well, det började i min barndom igen. (No surprise there).

 

En gång, under min barndom kommer min pappa fram till mig och ger mig en udda sak. En okänd sak (osäker här faktiskt, jag har än idag, ingen aning om vad det kunde ha varit för något.) Det såg ut som en metallbit med en massa skruvar som skulle skruvas isär. Och det är en sak som jag än idag inte kan identifiera mer än min bror som kommer ihåg vad det var för någonting. Han har sagt det förut vad det var för någonting men eftersom jag är ganska bra på att glömma bort saker och ting på grund av att jag vill slippa mina traumatiska minnen och att bli påmind om traumatiska händelser i sitt liv har man tendensen att glömma och förtränga bort saker.

 (Gammal bild från 2014, jag ser så förbannad och ledsen ut, what the hell?)
 

Alltid ska det inträffa saker under sin uppväxt men jag hade inga traumatiska upplevelser, i alla fall inte om jag tänker lite efter nu vilket är egentligen skönt att veta eftersom det inte är kul att ha traumatiska upplevelser efter sig i livet då det drabbar en både fysiskt men också djupt psykiskt vilket kräver beteendeterapi eller liknande för att försöka leva med ett trauma – något som jag tack och lov, ännu inte fått uppleva.

 

Men känslor av obehag som i sin tur leder till demotivation och motvilja över att göra saker i livet är verkligen destruktivt och jag kan tala om det av ren erfarenhet eftersom det plågat mig hela mitt liv.

 

Nej men seriöst, det är så många saker som jag inte vet hur man tar tag i saker och ting att jag faktiskt tror rent ärligt att jag kanske är dum i huvudet på riktigt och då menar jag inte att jag är en jävla asshole av något slag. Nej, dum i huvudet i denna aspekt handlar helt enkelt om saknad av erfarenhet och inkompetens.

 

När jag var yngre, under min uppväxt vill säga, så ville mina föräldrar mig mycket. Jag skulle vara någon form av en hjälte i mitt liv och prestera (vara superior) över saker och ting och helt enkelt vara bättre än alla andra i hemmet. Jag skulle vara den där perfekta ”junior” eftersom jag framförallt heter Edison som tilltalsnamn trott eller ej. Det är en av orsakerna till varför jag valt att kalla mig för Eddie, det är helt enkelt för att dölja den där svaga Edison i samhället och istället släppa fram den där nya Eddie med andra perspektiv och idéer men sådant är inte fallet i alla fall. Jag är fortfarande den där förbannade svaga killen som ligger lugnt i bakgrunden och är allmänt vilsen. Så känner jag mig i alla fall och det är också en daglig känsla. En känsla av inkompetens kanske? Det känns så i alla fall. Det må vara så också med tanke på hur mycket som jag inte känner till i saker och ting eftersom jag ofta brukar säga ”jag har aldrig gjort” exempelvis.

[El Perfecto] (Gammal bild från 2009) 
 

Ahh, saker som man aldrig gjort. Det är ett förekommande ämne vilket är en intressant aspekt. Det känns som om folk runt omkring mig har upplevt mer saker än mig vilket må kanske stämma till 99%. Men det var ju på grund av min tråkiga barndom. Min uppväxt har spelat mycket roll i hur jag är som person idag vilket jag tycker om man undersöker det lite noggrannare, väldigt synd att jag inte kunde göra eller prestera mer som barn och ungdom men det var nog mer rädsla som spelade roll och feghet. Den feghet som jag ”lider” av idag har och kommer fortsätta att prägla mitt ”tråkiga” liv idag vilket är jättesynd. Det är därför som vissa utav mina vänner vill att jag gör saker med dem lite då och då vilket jag tycker är uppskattat eftersom de vet hur lite jag åstadkommit i mitt patetiska liv.

 

Så, angående the torture room, vilket inlägget handlar om. Jag har ju redan börjat lite grann med att måla upp den bilden om vad detta så kallade ”tortyr-rum” handlar om. Det är alltså ett rum fylld av hat, ilska, obehag, rädsla och trauma. Ja, allt negativt som ni kan tänka er. Men hur relaterar sig detta rum till en aktuell händelse? Well, let me tell you.

 

Dessa negativa känslor som vi nyss radade upp triggades igång av två saker som jag gjort tidigare vilket är att rita/måla och att beatboxa.

 

Beatboxa säger du? Varför just beatbox när jag tyckt om det och haft det som en hobby? Och konsten att rita/måla, hur kan det vara negativt?

 

Allt handlar om motivation. Och är man inte motiverad så vill man inte göra saker helt enkelt och vet man dessutom att man inte kan dessa konster så gör man det inte heller. Men jag vet innerst inne att alla människor kan lära sig nya saker oavsett ålder. Det är lättare som yngre absolut men som äldre kräver det lite träning och passion att utföra sådana konstformer.

 (Gammal bild från 2009)

 

Men blir man tvingad till att göra saker och ting som exemplet med den där metallbiten som farsan gav mig av ren överraskning, så blir man demotiverad och gör inte saker som man blir tillsagd att man ska göra. Det är exakt samma känsla som uppstår när jag till exempel ska rita en sak eller att beatboxa. Det känns som om jag blir tvingad fast jag vet att sådant är inte fallet och det är därför som jag inte utför dessa konstformer längre eftersom jag tycker att jag är så himla dålig på att utföra dessa saker och ting. Att beatboxa säger du? Det kan du ju kanske du tänker? Men jag tänker att sådant inte är fallet eftersom det gick ju åt helvete med det efter min sista spelning som jag gjorde i Köping 2009 under ett Beach Rock event. Jag åkte till Köping, var på eventet, gjorde min akt i ca 10 minuter eftersom jag glömde att hämta en vattenflaska eftersom jag blir konstant törstig efter ett sådant pass, sticker därifrån eftersom jag var alldeles själv under det eventet och hade ingen att göra sällskap med, åker hem, traumatiserad över vad som hade hänt.

 [Beack Rock eventet för referens)

 

Jag hade misslyckats ännu en gång med att underhålla folket som jag hade lovat. Brorsan hade lovat också men avböjde i sista sekund (igen såsom många gånger tidigare, tack för den…) Och detta misslyckande bär jag än idag i mig och det plågar mig eftersom jag vill kunna utföra beatbox utan att känna sådant obehag, denna motvilja att INTE kunna utföra en sak som man gillade förr. Det är obegripligt att det är hemskt, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det mer för er men det känslan av obehag, den är enorm när jag ska utföra beatbox. Och gör jag det vill jag oftast vara ensam.

 

Samma sak är detta med att måla/rita. En gång för längesedan i skolan så hade man dessa kära bildlektioner som för många är ett paradis eftersom man får utöva konsten att måla och rita under en lektion och bli bedömd för sina unika förmågor. Jag då? Det var ett säkert ställe ett tag för mig också tills man fick reda på att det jag målade var helt enkelt skit för min bildlärare. Min lärare tyckte att jag ritade udda och försökte tvinga mig till att måla andra saker men eftersom jag visste att jag var dålig på att måla och rita så lydde jag aldrig min bildlärare och fortsatte att rita mina saker på mitt sätt vilket ledde till ett sämre betyg på bildlektionen. Och när man jämförde betygsättningen med de flesta elever som var det långt ifrån verkligen. Jag var basically, usel och sämst bland alla vilket fick mig att tänka att jag aldrig kommer att utöva denna konstform igen i mitt liv eftersom just denna traumatiska händelse i mitt liv är så inprintad så in åt skogen att jag rent utsagt, hatar att rita och måla. Speciellt med tanke på att jag vet att jag är så usel på det. Jag hatar att bli tvingad till saker och ting vilket får mig att bli, återigen, demotiverad till att göra saker och ting. Ni ser ett tydligt mönster här va?

 

 

Så om vi ska dra en slutsats i det hela. Som jag nämnde tidigare, allt handlar om motivation. Och har man inte motivationen så utför man inte saker och ting. Och det blir ännu värre om man blir tvingad till att göra saker och ting som man vet inte är bra på, då gör man inte saker och detta fenomen kallar jag för ”The Torture room” - Tortyrrummet.

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Ett kärleksbrev i fel händer

Hej. Har ni fått ett kärleksbrev skickat till er någon gång i ert liv? Självklart, vem skulle inte få det liksom? Det är en standard sak att få ett sådant brev som betyder mycket för båda parterna, dels den som skriver ihop det brevet och den som får det brevet. Det är en form av bekräftelse, fast i brevform som beskriver hur mycket man betyder för en eller hur? Well, jag antar det i alla fall. Men jag antar att de flesta har fått några kärleksbrev inskickade till sig i livet eller hur?

För en person som är ofrivilligt ensam så betyder det att nej, jag har aldrig fått ett kärleksbrev inskickat eller skrivet till mig (no surprise there). Så varför skriver jag om detta då? Varför ska jag bli påmind om saker och ting som jag vet, inte existerar på grund av otur? Jobbar man nätter så ser man ganska många saker inträffa och saker som man hittar också ute i stadens mörka gator. Idag fredag hittade jag om vad jag tror är, ett brev, ett kärleksbrev till och med som jag antar att den som skrev ihop det brevet, tappat bort det och jag hittar det istället.

 

Någonting som jag aldrig berättat om förut var att en liknande scenario inträffade mig i grundskolan och någonting som triggade igång det minnet när jag fann det brevet idag.

 

Okej, så jag måste ha varit ganska ung. Jag gissar att jag var 10 – 12 år gammal och jag vet att jag aldrig fick några brev eller kärleksbrev inskickade till mig. Vi kan till och med bekräfta detta genom att säga att varje gång när februari-månad anlände så började alla elever, speciellt under alla hjärtans dag, bygga ihop brevlådor i form av olika kartonger som eleverna hittade runtom i skolan. Jag vet att jag försökte bygga ihop min egen där det stod mitt namn på men den var alltid tom. Men jag visste ju ingenting om kärlek och sånt (inte nu heller) så jag tog inte det så hårt om jag inte fick något brev eller inte. Bara det faktum att jag hade byggt ihop min lilla brevlåda fick mig att känna stolthet. Tänk att så små saker som man gör, kan verkligen tillfredsställa en och känna en stor stolthet och det måste jag verkligen ha känt då. Jag minns ju klart och tydligt den känslan nu när jag skriver om det.

[Ej relaterat]

Men en ”vacker” dag så hittar jag ett brev hopskrynklat precis vid mitt skåp, ett elevskåp för att vara mer tydlig och jag läser upp den tyst för mig själv och får reda på att det förmodligen var ett kärleksbrev skriven till en helt annan person. Men vad jag gör istället var att jag tar det som om brevet var skrivet till mig och jag får för mig att det finns en beundrare i skolan någonstans. Och jag tänker på brevet hela tiden och funderar på om det verkligen finns en beundrare i närheten? Och klandra mig inte, brevet var ju hopskrynklat och vid mitt skåp. Så det är ju inte så konstigt att jag tar det brevet som om det skulle nå till mig. Men jag vet att det är en lögn, i alla fall gör jag det nu.

 

Om jag gjorde det då, det är en annan historia. Jag tror inte jag gjorde det. Jag var så blind i den tanken om att det fanns en beundrare någonstans att det fick mig att känna mig i extas.

 

Så jag vet att jag tog hem det brevet och behöll det i många år.

 

Det skulle inte förvåna mig om jag har kvar det brevet någonstans hemma.

 

Så när jag fann det brevet hopskrynklat på gatan i natt så fick mig det att trigga igång detta minne. Jag lät brevet vara kvar på marken sen efter att jag fann den men det brevet som jag har hemma någonstans… Hittar jag det brevet så skall den brännas. Jag vill inte se den och jag vill inte bli påmind om denna händelse igen!

 

Seriöst, jag blir ju bara förbannad när man tänker efter att vilken förbannad otur jag haft med kärleken i mitt liv att det är så fucking plågsamt när man blir påmind om den om och om igen.

 

Så jag vart ganska så distraherad efter denna händelse under min runda i natt men jag blev i alla fall klar till slut.

 

Att bli påmind om saker som jag haft otur med i mitt liv, speciellt detta med kärleken, får mig att bli oerhört förbannad och ledsen. Att jag tog brevet och antog att det var skrivet till mig är ju ett tecken på blindhet och oerfarenhet. Idag ställer jag mig dock den frågan om varför jag tog det kärleksbrevet som om den var skriven till mig? Varför tog jag det beslutet och kom jag vidare med det? Jag gjorde ju inte det. Det är bara att kolla hur det ser ut idag. Jag förstår inte varför egentligen idag. Jag är så fruktansvärt konfunderad just nu att jag inte kan formulera meningar längre. Det kanske är dags att sluta skriva om detta elände och bara fortsätta med mitt liv som det är?

 

Fruktansvärt irriterande…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Att återkalla hemska minnen

Oj, jag trodde jag var färdig med att diskutera om mina problem men det hände någonting igår kväll som fick mig att rysa av rädsla och frustration som snabbt övergick sen till förtvivlan.
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.

Så det hände någonting konstigt igår kväll efter att jag, syrran och hennes pojkvän var ute och handlade lite och fixade lite småärenden och det var dags för hemfärd. När jag väl kommer hem så ser jag ett gäng glada barn vid porten, trodde jag då. Det såg i alla fall ut som om de var glada. Jag antog det i alla fall, det var väl säkert ett gäng på minst 7st barn i olika åldrar men de var i alla fall barn. Det kan jag vara riktigt säker på. Men att jag antog att de var glada var ju som sagt hur jag såg på deras leenden och att de skrattade tillsammans i en grupp.

 

Men… Det var något konstigt. Jag var ju utanför porten och de var inne vid trappuppgången och de fick syn på mig. Men jag såg ganska klart sen att de inte bara var glada eller något liknande. De… De skrattade åt mig… De skrattade åt mig av ingen orsak… Så när jag närmade mig porten och öppnade porten så försvann alla barn, skrattandes förstås till den lägenhet som de lekte och var i för den stunden. Och jag stod där… Förvirrad först men sen gick den känslan över till förtvivlan. Varför? Jag fick Flashbacks. Jag återkallade minnen igen från min skolgång… Den känslan jag fick var exakt samma känsla jag fick när ungdomar i skolan retade mig för hur jag såg ut och agerade.

Om ni inte visste det redan så var jag ensam mycket i skolan. Men det hindrade inte barnen och ungdomarna att försöka hitta nackdelar med att leva ett sådant ”konstigt” liv och retade mig på grund utav det. Och jag vet att de skrattade åt mig också på grund utav min ensamhet. De tyckte inte det var normalt och med all rätt att de tänkte så (tror jag, anledningen är ju på grund utav att en normal ungdom i skolan oftast brukar leka med andra ungdomar i skolan men jag gjorde inte det då jag kände komfort inom min egen ensamhet).  Och det var alltid ett gäng som kritiserade mig.

 

Det största minnet jag kan minnas från skoltiden var den incidenten som hände med min nytvättade jacka som jag tog med mig till skolan. Jag kände mig stolt att ha en nytvättad jacka så jag hade den med mig för att bara timmar senare infinna min jacka nedspottad i ”äcklig” saliv i en soptunna. Jag fick aldrig en förklaring på varför jag fick den jackan i det skicket som den var.

 

Några andra tjejer hade sett händelsen och pratade med mig om det men jag fick fortfarande inget tydligt besked. Om ni visste och såg händelsen, varför agerade inte ni emot? Och varför i hela helvete slösade ni bort min tid för att berätta nonsens om ni inte kunde agera emot? Det är sådana tankar jag får än idag och analyserar händelsen i detalj för att hitta lösningar, alternativa fakta med mera. Men det är ett sådant starkt minne att jag inte kan släppa det.

Mycket verbalt stryk fick jag också tåla på grund av min hudfärg också. Illinformerade ungdomar tyckte det var normalt att kalla mig för, ja ni vet. Saker som inte stämmer på grund av min hudfärg. Med andra ord, på min tid var rasism något inte diskuterades i skolan flitigt i samhällskunskapslektionerna. Men alla var så hypade att läsa om andra världskriget av suspekta orsaker. Men det gjorde ju inte saken bättre egentligen. Huvudsaken är i alla fall att jag klarade mig fint vissa dagar men andra dagar gjorde jag inte det. Jag kunde ju ingenting göra heller på grund av att jag är en sådan svag människa och så extremt konflikträdd att det inte finns andra saker än att bara själva ihop alla anklagelser man fått i livet och gråta ut av förtvivlan för att man en värdelös piece of shit.

 

Så många minnen som plötsligt dök upp igår vid trappen gjorde mig mållös. Jag berättade det inte för någon om det igår heller utan jag bara reflekterade vidare sen. Men det var just dessa minnen som jag återkallade från min barndom som gjorde saken spektakulärt att jag bara var tvungen att skriva om det. Jag kallar detta fenomen för fascinerande men också kusligt. Jag ska inte behöva återkalla dåliga minnen bara för att några oskyldiga barn skrattade åt mig av okända saker.

Kanske skrattade de åt mig på grund utav mina trasiga glasögon? Var det därför?

 

Mina trasiga glasögon…

Mina trasiga glasögon…

 

Oh herregud, jag måste fixa mina glasögon men det… Men det är en annan kostnadsfråga

Suck…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

2018: Det destruktiva året

2017 var ett fantastiskt år för mig. Men vid slutet av det året hände något som skulle förändra mitt liv till det jag gör idag. Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet, där vi idag undersöker om varför år 2018 har varit en av de absolut värsta år jag någonsin har erfarit. 
Det kanske låter lite tungt när jag skriver ned dessa rader men tro mig gott folk, detta år har varit fruktansvärt jobbigt för mig. Det är som en berg- och dalbana fylld med olika känslor som man åker igenom och berörs utav och helt utan förvarning. Kanske till och med förvarning, jag vet inte, detta känns bara helt otroligt bara. 
 
Året 2017 avslutas mediokert vill jag minnas men jag fick ju fira julen trotts allt med min närmaste familj och jag hade det roligt tror jag. Inte för att jag vill komma ihåg slutskedet men det var trevligt att fira den med en nyfunnen vän jag hade införskaffat mig under min systers studentfirande samma år. Och det var på grund av honom som jag fick uppleva en trevlig jul tillsammans och det tackar jag verkligen min nyfunna bror till. (Du vet vem du är, hermano.). 
[En kanske så nöjd, Eddie 2017]
Och så börjar detta nya år. 2018. Ett skitår helt enkelt. Ingenting går bra för mig. Jobbet fallerar pga minskade prenumerationer, ekonomin är i bitar och min hälsa är så pass krasslig att jag var tvungen att ta till drastiska metoder för att ändra på mina livsvanor och det har inte varit lätt. 
 
Både min hälsa och min ekonomi har varit hela tiden i fokus under hela detta år. Ingen dag har varit säker. Det har alltid varit så pass otroligt dåligt för mig att jag kanske gått in i väggen utan att tänka på det. Jag stänger in mig själv och jag vet att det är ett självdestruktivt beteende då jag vet att det är en helande process för mig, trotts att så kanske inte är fallet men jag känner så i alla fall. Jag vet inte, jag vill ju inte vara den inlåsta typen som jag varit tidigare sedan 2013. Det var då som brorsan flyttade in hos mig. Men någon gång under år 2018 flyttar brorsan ut på grund av att han äntligen hittat sin nya livsstil och liv att jag faktiskt begrundar honom och hans enorma förändring som skett under detta år. 
För min bror har det gått alldeles utmärkt. En nyfunnen kärlek, en fantastisk resa genom kultur har han fått genomskåda och ett liv i harmoni. Vem skulle liksom inte tycka om det som han fått uppleva på så kort tid? Det måste vara en fantastisk känsla att få uppleva saker tillsammans med någon man älskar. Något som jag aldrig upplevt själv och februari-månad närmar sig med stormsteg och ni vet mycket väl hur mycket jag hatar San Valentino och dess fenomen? För min bror har det alltså varit ett fantastiskt 2018 och det är något jag får att tänka; gud, jag är en worthless piece of shit... 
 
Nog för att det varit kämpigt år men något som var ännu mer kämpigt och jobbigt var att jag i år fick uppleva döden på nära håll. 
 
Min farbror (rest in peace) dör och jag upplevde det som ett helvete när jag var på min farbrors begravning. Det som var ännu tyngre var när jag såg min pappa gråta och tro mig. Pappa brukar inte gråta då jag får den känslan att han ganska känslokall. Men jag fick se det på nära håll så jag var tvungen att krama om honom hårt. Likaså att se min bror gråta. Jag har ju typ aldrig sett honom gråta då jag också upplever min bror som känslokall. Men även han fällde många tårar och jag kan inte se någon gråta då jag gråter automatiskt on command. Jag är extremt känslig. Så känslig in fact att jag som tidigare nämnde, kan gråta faktiskt om jag vill. Visst, det kan ta en liten stund men tänker man oftast på negativa faktorer som jag gjort i år så är det inte så konstigt att man gråter utav förtvivlan ofta och det är ju väldigt tragiskt. 
Sommaren i år var också ett rent helvete. Fyllda med många aktiva soldagar men inget regn gjorde att extremtorkan kunde florera så att det var varma och fuktiga men besvärliga dagar att försöka genomgå. 
Dont get me wrong, jag älskar sommaren, sommaren i all ära men när inget fungerar och att det blir varma, tropiska soldagar hela tiden gör att man som genomgår sjukdomar såsom astman och diabetes, det gör så att man saknar den svala sommaren. Några sådana dagar fick vi men det var inte många. Och det kommer att synas, tro mig. Vi får hoppas att vi får en skön sommar nästa år som man kan faktiskt njuta av för att det vill jag verkligen. 
 
Mina bekymmer med ensamheten kom dock att vara ett stort fokus i år. Nog för att jag inte brytt mig om att vara ensam tidigare men det hände något i höst. Hösten 2018 har varit en av de absolut värsta jag någonsin upplevt i mitt liv och jag har aldrig känt mig så hemsk förut. Jag har skrivit en hel del inlägg om mina problem och bekymmer med den ofrivilliga ensamheten att det som jag gjorde en tidigare slutsats om att det kanske också kommer att vara min död. Jag har vågat berätta detta för mina vänner och mina syskon och de har verkligen ställt upp med mina bullshit-tankar om detta med att vara ofrivilligt ensam men det som fick mig att tänka sådana banor var när mamma ringde mig och tog upp en sak som jag alltid haft i åtanke: Varför jag inte skaffat mig en partner ännu? 
 Den frågan hade jag alltså ställt mig mot väggen och frågat mig under en tre månaders period. Vi snackar om hela hösten 2018 som gick i spillror när mamma helt plötsligt ringer mig från det blåa och frågar mig när jag var ute på en Pokémon Jakt med min telefon i högsta hugg. Och jag hade säkert bara varit ute innan jag insåg att det var ett komplett slöseri med tid med vad jag höll på med att göra. Jag var ute som sagt och när jag la på luren så insåg jag i mig själv och frågade mig själv tusen gånger i mitt huvud? Ja, varför har jag ingen partner? Tycker ingen om mig? Är jag så värdelös? Är jag så ensam att INGEN VILL BRY SIG OM EDDIE LÄNGRE? 
 
USCH. Jag blir ju tårögd när jag tänker på detta idag när jag skriver dessa rader men det var så jag kände mig denna mörka septemberkväll jag var ute. Jag höll på att jaga virtuella monster för mig själv och min kompis Millan som jag vet är upptagen med studier och kan inte själv jaga pokémon. 
Det var så många tankar i mitt huvud att jag stängde av mig själv i tre dagar. 
 
Jag kontaktade mina närmsta peers förrän jag kände att det var dags att berätta vad som hade hänt. Det kanske inte är en sådan stor deal tänker ni som kanske har "cojones" eller den där jävla armbågen som präglat mig i mitt liv men för mig är det verkligen en stor "deal". Jag är en extremt känslig person och som jag har sagt tidigare, jag kan faktiskt gråta, on command. 
 
Så jag låste in mig själv i tre dagar. Jag grät i tre dagar och funderade verkligen vad som hade gått snett i mitt liv. Vad hade jag gjort för fel? Mycket Eddie. Så mycket in fact att det kanske är dags att ändra inriktningar och aspekter i livet. Det är dock helt otroligt att jag, den som alla trodde skulle ha det jävligt nice i livet efter 2015, ändå skulle få det fucked up tre år senare i livet och det gick bra för andra. Titta på min bror igen. Han har det gött. Så varför misslyckades jag med allt i mitt liv? 
Konklusionen; Jag är för snäll. Jag är naiv. Jag är "blind" och jag är ett misslyckande. 
 
Hårda ord men det är sanningen. Det är så jag tycker om mig själv just nu. Året 2018 som skulle vara ett bra år resulterade istället att det var en av de absolut värsta på flera år. Jag vet inte riktigt, det kanske har funnit värre år jag genomskådat och upplevt men 2018 har varit ett känslosamt år för mig och jag vet att mina närmsta vänner också haft det väldigt tungt i sina liv detta år.
 
Därför har vi kunnat bilda vårt Team Shiny gäng som är den sista gruppen som "överlevde" efter att alla hade lämnat den tidigare gruppen av olika orsaker, vare det sig handlar om att man gått vidare i livet med att ta hand om sin nya familj eller på grund av att man hittat en ny kärlek och den grupp vi hade tidigare inte platsade "kriterierna" för att vara ett säkert umgänge. Och ja, vi snackar om det gänget som jag en gång i tiden kallade för den Hyggliga Klubben. Det som först kom att vara startpunkten för att vi alla skulle må bra ur alla perspektiv. Men alla har vi våra liv och vi går och följer dessa genvägar som livet för med sig och väljer dessa före mig och mitt lilla team. 
 
*** RISE AND SHINE: TEAM SHINY! WE WILL TOGETHER COME STRONG AND SURVIVE TOGETHER  ***
 
Ett destruktivt år säger jag? Absolut. Må det vara destruktivt. Det har gjort mig svag. Jag är svag fortfarande men jag hoppas för guds skull att nästa år inte blir en känslig berg- och dalbana. För att om det blir det igen, vettesjutton vad som kommer att hända med mig och mitt liv. 
 
//Eddie
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Lördagsnonsens: Dark Eddie

**Följande inlägg handlar om totalt nonsens därav titeln och kategorin "Lördagsnonsens" handlar om.  (Saker som jag inte brukar skriva vanligtvis)
 
Vet ni vad, det är en lördag idag och det var längesedan vi skrev ett inlägg om totalt nonsens. Och eftersom majoriteten av mina inlägg är om just nonsens (inte riktigt men jag trycker ned mig själv ganska ofta i mina inlägg) så är det ändå lämpligt att skriva om något som har ingenting med något att göra utan finns bara där. Det konceptet existerar i en fantasi, i alla fall konceptet om den onde alter egon som jag skapade i samband med att försöka förstå vad och hur det är att vara ond, elak och totalt anti-social (ur ett psykologiskt perspektiv, i detta fall handlar det om att vara under total spänning och inte ha kontroll över sig själv. 
 
Vi ska prata om Dark Eddie
För att förstå vem denna mystiska och onda Dark Eddie är för någon måste jag börja med att förklara lite "enkla" uttryck och definitioner. 
 
Vi (Eddie) på lördagsnonsens gillar alltid att skriva i tredjeperson och vi refererar alla våra saker med källor och insikter från den så kallade "Eddiemans Book of Knowledge"
 
Jag har nämnt denna bok av kunskap ganska så många gånger under några inlägg men det är ingen som förstått konceptet. Är denna bok av kunskap så kryptisk? Kan bero på att det är en fiktiv bok och som inte existerar. Men jag har förklarat vad det är för något tidigare men jag kan repetera det för er som inte kommer ihåg. 
Eddiemans Book of Knowledge är helt enkelt ett ställe där jag skriver, skapar och memorerar mina idéer, tankar och påminner mig själv om saker och ting som hänt mig i mitt liv. Vare det sig är på jobbet, äventyr (om jag haft sådana) Pokémon Go-turer, promenader etc. ja, överallt. Adda lite fiktiva karaktärer och fantasi  i det hela och du får en kunskapsbok som är rätt så fylld med sagor och berättelser som kanske är intressanta för sådana som läser den.
 
För att vara ärlig; Syftet med denna reflektion är att förstå och begripa sig in i en persons känslor, agerande och tankar för och när att man är ond. Det är dock oklart hur ondskan kommer till en. Oftast brukar det handla om brist på empati och avsaknaden av spänning som gör en så att man måste söka till sig områden, ageranden och saker som är till naturen, eller normalt fall, vara dåligt för den som inte har en sådan avsaknad. 
 
Miljön är en enorm faktor också, inte minst hur man blivit uppfostrad i sin ungdom som spelar roll om hur man i senare livsstadie och skede, beter sig mot gemene man. 
Och vi har kartlagt och kommit fram till en konklusion av vad en person som är "ond i sin natur" är för något med dessa definitioner nedan. Och självklart ha vi valt att använda vår fiktiva karaktär, Dark Eddie, som ett exempel. 
 
1, Hat - Dark Eddie är fientlig och har en stark motvilja att tycka om saker och ting
2, Ilska - Dark Eddie är oftast arg och utrycker ilska och aggression. 
3, Ondska - Skoja inte med Dark Eddie. Han har extremt kort stubin och är ond i sin natur. 
3, Empatilös - Dark Eddie är empatilös och tycker inte synd om någon och något. 
4, Känslokall - Dark Eddie är iskall. Så pass kall att han inte vill träffa människor. Han hatar människan och känner ingen som helst saknad av någon. 
5, Cynisk - Dark Eddie är fräck utav sig i sin natur. 
 
Dessa definitioner är bara ett urval av vad en person är för en som är "ond i sin natur". Detta kan fyllas på med mer saker men eftersom vi valt att undersöka Dark Eddie så är det nog med definitioner och förklaringar... 
Nu är ju frågan, varför skapade Eddie denna fiktiva onda karaktär? 
Som sagt, syftet var ju att förstå varför och hur man reagerar som en ond människa. Vad gör man som en ond människa? 
 
Well...
Det är här som det kommer en liten twist. 
 
Vi vet ju inte. Vi vet fortfarande inte hur vi ska kunna applicera denna onda karaktär i en värld där man inte vuxit upp med till exempel brist på empati och ondska. 
 
Här är ett liten reflektion på tidigare experiment med att försöka vara ond..
- Har jag försökt att vara ond? Jag har testat men jag saknar erfarenhet. Antingen så blir jag upptäckt ganska så fort efter det att jag inlett processen med att vara just "ond". Detta upptäcktes ganska så fort när jag spelade ett spel med spelföreningen där ett kort som man blir tilldelad visar att man antingen är ond eller god. När jag fick upp kortet "ond" så försökte jag spela ond men vart ganska så blixtsnabbt upptäckt min "ondska".
 
Irritationen dök dock upp när spelet var slut när några påpekade att jag var ond på grund av mina så "hektiska" rörelser som dök upp när jag fick upp kortet "ond". När jag fick reda på det ruinerades hela spelkänslan för mig helt och kände att jag behövde snabbt gå hem för att hela mina synder men när jag gjorde det bestämde sig gruppen för att gå hem och avsluta dagen också. Men att spelet var ruinerat på grund av att de visste att jag var ond, utan min vetskap förstås, gjorde att spelet helt enkelt inte var spelbart om det hade varit så att jag hade upptäckt det själv under spelets gång men för det är det helt omöjligt egentligen att veta det. Jag kände mig hopplös...
 Så om vi nu tar och småanalyserar detta.
Vi försökte spela oss ond i ett spel men misslyckades. 
 
Vi försökte applicera den "onda" naturen i ett spel men misslyckades då man vart upptäckt snabbt pga brist på erfarenhet. 
 
Vi försökte applicera den fiktiva karaktären "Dark Eddie" i en värld där definitionerna av att vara ond, inte existerade på grund av brist på erfarenhet och att man helt klart växte upp i en värld tvärt om vad definitionerna som vi förklarade tidigare i denna reflektion, om att vara ond i naturen...
 
Så då kommer vi fram till en slutsats som är mer OBEGRIPLIG än begriplig...
 
Vad i helvete har vi hamnat någonstans? Vi skulle ju försöka förstå konceptet med att vara ond och förstå ondskan men misslyckades TOTALT på grund av brist på erfarenhet. 
 
- Detta var ett fantastisk inlägg om totalt nonsens på en lördag. Lördagsnonsens
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Min blogg fyller 10 år]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Oh herregud vilken hektisk vecka jag haft. Det har varit en känslofylld vecka fylld med ångest, tankar och funderingar kring mitt liv. Jag vet inte varför jag tänker just på dessa banor idag men tydligen så är det en sådan period just nu. Jag misstänker att det är pga att höstens mörka sidor fyller en med tomhet att man verkligen måste tänka på dessa saker och ting. Nog för att jag är en ganska tålig kille egentligen men ibland blir det bara för mycket..
Förutom detta med ångest, oro och skit som är dåligt för hälsan. Vad har jag gjort mer för att förgylla mina dagar med hopp och framtidstro? 
 
Löjlig fråga.. Så löjlig.. Jag frågar mig själv detta också. Ni vet ju precis vad jag gör hemma just nu. Jag städar och fixar min förbannade lägenhet som aldrig blir klar. Så mycket skit som måste rensas och saker som måste slängas, det är ju helt otroligt. Varför har jag sparat på så mycket onödigt skit? 
 
Men jag måste verkligen lätta på stresstrycket nu eftersom jag inte gjort någonting mer än just att just hålla på med detta projekt. Jag har ju inte spelat Pokémon Go som jag borde ha gjort nu i veckan till exempel vilket är jättetråkigt. Vi får se hur helgen ser ut med det. Jag hörde att det verkar vara ett evenemang imorgon för en eventuell Pokémonjakt. Så vi får se hur det går imorgon. 
 
[Bloggen är nu 10 år]
Det är alltid trevligt att få feedback från mina läsare. Det värmer verkligen att ni läser mina inlägg. Så om det fortsätter så, så ska vi fortsätta skriva en massa saker på denna blogg. Som om jag inte gjort det tidigare liksom. Skapade ju denna blogg 2008 och still counting. 2008?! 
 
Så det betyder att bloggen är hela tio år nu! 
Vilken resa vi gjort. Jag har definitivt ändrat på det sättet jag skriver på och verkligen förbättrat mig i den aspekten att, jag försöker inte vara "tråkig" för en läsare. I början hade jag ju ingen aning om hur man skrev. Jag fick lära mig själv. Och inga bilder hade jag för att illustrera mina poäng med. Och jag var allmänt arg, sur och deppig. Lite som nu faktiskt men inte på samma nivå. Nu är det ju helt andra saker som står i vägen för mig och jag hoppas detta är som sagt, temporärt. 
Ugh... Vad försöker jag säga här egentligen? Detta är mitt allra första inlägg på bloggen. 
 
Big Eddies MiniSite? Vad i helvete är det för någonting? 
Detta mina damer och herrar, är egentligen min allra första blogg. Den som Windows Live Spaces tog bort 2011 och valde istället att satsa på andra bloggtjänster som Wordpress på grund av att det var för få som använde sig utav den tjänsten. 
 
16 år gammal? 2006? Oh my god... 
Hur och varför sparade jag denna bild? Och vad var syftet? Egentligen ingenting att bry sig om nu, detta är ju fascinerande, there i say it, fascinerande! 
 
Jag gillade dock stilen på Windows Live Spaces. Det såg coolt ut med den designen så det var ju egentligen synd att det togs bort. Jag har lite minnen från detta faktiskt men att jag sparade denna bild är helt otroligt. 
 
Det märks ganska tydligt på dessa inlägg att jag hade den stora passionen att fortsätta med beatboxandet. Något som jag nämnt tidigare i bloggen att jag slutade helt... Förrän idag då. År 2018. Tio år sedan och fortsätter som vanligt. Eller nej, det måste ju vara mer än tio år sedan. Hursomhelst, så många år som man hållit på med beatboxandet borde man vara en "gud" vid detta tillfälle i att uttrycka sin konst och intresse med beatboxen. Men som sagt, det hade det, också sina motgångar som jag har berättat om i denna blogg tidigare. 
 
Ett kort inlägg idag. Lite speciellt från andra fredagspub-inlägg. 
 
Jag hoppas ni får en fantastisk fortsatt trevlig fredagskväll önskar Eddie er alla! 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Om

Min profilbild

Eddie

RSS 2.0