Cykeln räddade mig
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet där vi diskuterar om vadsomhelst egentligen.
En fantastisk solig torsdagsförmiddag, ett tecken på att våren äntligen är påväg i alla fall. Jag är ganska så uttråkad efter denna dock, ovanligt, milda vintern vi haft. Januari var ju den månaden som det dominerades av ren kyla. Och snön gjorde sin debut sent in i december.
Men det är februari fortfarande och det är bara goda nyheter som borde prägla mitt liv nu eller? Förutom trötthet och viss oro om min hälsa ibland så ska det egentligen vara som det ska eller hur? Viss oro säger jag? Jag ska tala om varför. Vi har ju redan yttrat oss tidigare med hjälp av min fantastiska hjärna och det är ju själva titeln till detta inlägg. Cykeln. Ack... Min cykel. Men, även den har en historia som måste delas med...
En tidig juli-dag, 2015, får jag ett telefonsamtal av min far, eftersom vi var, på den tiden, i sökandes av en ny cykel men vi behövde inte leta alltför länge eller långt bort då min farbror hade fixat en cykel som jag kunde få helt gratis som skulle underlätta min vardag (och nätterna framöver). Och denna cykel var fantastisk men den hade vissa defekter men fungerande i alla fall och den fyllde ju alla behov så det är ingenting mer med att diskutera om det. Men det är nu som problemen kommer... Det dröjer lite till den första september då jag skulle på ett möte och jag parkerar cykeln vid cykelparkeringarna vid stationen med ett dåvarande (även den med defekt) lås och jag tror ju att jag låser ordentligt och bryr mig inte så mycket mer om den saken och närvarar på sammanträdet.
Efter ca två timmar från ett sammanträde fyllt med nyheter är det dags att gå hem och jag möter till min förskräckelse en tom parkering. Ingen cykel. Min cykel hade blivit lånad. Snodd. Stulen. Kalla det vad ni vill men den var inte där i alla fall. Och jag får ju världens panik och löser mina problem genom att ringa ett viktigt telefonsamtal till en kamrat till mig som löser mina problem genom att utlåna hans cykel som ett plåster och i aktivt sökande efter en annan cykel.
Men att söka efter en helt ny cykel var inte så lätt. Dels, ekonomin höll aldrig ihop då jag fortfarande saknade anställning och att jag aldrig haft turen med ekonomin för övrigt... Det där med budget, sparande och ekonomi föddes jag med så jag borde egentligen inte bråka mer om det men vad jag försöker säga här att att söka aktivt efter en ny cykel, eftersom min förra cykel vart stulen, och att jag fick den helt gratis av min farbror, kändes det som om att "replace" en sådan viktig ägodel med ett annat främmande objekt var inte så lätt.
I min hjärna kan jag tänka mig att vissa uttrycker sig efter mitt påstående om det att "det är nonsens Eddie." Men det är inte nonsens.. Eller ja, det är nonsens att min cykel vart bestulen! Men annars, för att förstå vad jag menar med detta ännu mer i detalj så säger jag rakt ut nu; "född fattig".
Född fattig? Lite djupt detta Eddie.. Men för guds skull, detta var INTE DET VI SKULLE DISKUTERA OM!
Jag blir fruktansvärt frustrerad över mig själv över detta. Det är ett komplicerat påstående som jag tog upp nyss.
Sammanfattningsvis, vad jag försöker säga här är att köpa en ny cykel för att uträtta mina behov, var svårt. Konstant. Och jag fick påminnelser över detta hela tiden vilket gjorde saken ännu mera komplicerat och obehagligt. Därför var jag djupt deprimerad i höstas. Jag kände mig inte säker längre.
Nu har ju visserligen gått många månader och cykeln som jag fått låna sedan dess, är fortfarande här hos mig. Och jag använder den varje dag. Och JAG TAR HAND OM DEN VARJE DAG. Jag och min kamrat gjorde oss en liten deal och jag fick äga hans cykel. Det är bara vissa detaljer som inte tillhörde mig som jag måste betala av annars och det är inga stora siffror nej men annars är cykeln i mina händer. Och det är på grund av denna cykel som jag känner mig bättre. Jag känner mig säkrare med denna cykel. Och jag kan uträtta ärenden med den varje dag. Det är en viktig cykel och den har gjort mig gladare. Och det som gör mig mer glad är ju den varma supporten jag får konstant av mina vänner. La Familia 2.0, ni vet vilka ni är. Love you. <3
Så denna cykel räddade mig mentalt; jag mår bättre och jag är inte orolig längre. Visst, ibland förekommer det att jag kanske får punktering eller liknande men annars har det inte framkommit något som skapat oro eller obehag... Förrän nu i måndags...
I måndags? Precis. I början av denna fantastiska vecka så händer det som egentligen inte borde hända på grund av att man tror man håller kontroll på sin cykel på grund av väglaget. Det var så jag trodde jag hade i måndags och jag hade avläst temperaturmätaren innan; -2 grader. Och en massa vädervarningar; "ta det försiktigt på vägarna". Det är som om det vore inprintat i mitt ansikte 24/7 vilket är bra för att det förvarnar ju en. Men trotts det händer det som inte får hända.
Måste först tillägga att i måndags var vägarna GLASHALA och DET var något som jag inte var beredd på med min cykel som jag utrustat med dubbdäck. Men när jag ska svänga in mot en annan gata så tappar jag kontrollen från min cykel på grund av det halka som uppstått på vägarna och jag ramlar först på min cykel som sedan småknuffar mig bakåt för att sedan hamna på vägen. Jag gör illa mig vid vänster arm, knä och ben. Men annars klarar jag mig EXTREMT. Och jag pustar ut. Lite småchockad men det går över ganska fort då jag har ett jobb att utföra. Oh, just det, detta hände under tidiga måndagsnatten.
Men min cykel då? Det är den som fick den hårda smällen från mig och när den hamnade på vägen. Två hårda smällar vilket resulterar i att jag inte kunde använda min kära cykel längre under en kort period.
Men en sak är säkert här; Min cykel räddade mig här på något vis. Antagligen på grund av att jag inte tog mer skada från bland annat fallet och den hårda och glashala vägen. Cykeln var ju i vägen... På vägen...
Hur jag mår idag? Bra men trött. Som vanligt med andra ord. Och cykeln? Den är reparerad av en annan kamrat till mig och tackar honom för reparationen.
Vilken historia huh? Och för att vara ärlig här; det var inte så jag tänkte börja mitt inlägg med. Men min fantastiska hjärna tyckte på detta vis och så fick det bli...
Det är snart helg... Och jag missade mitt fredagspubinlägg förra veckan...Men det gör ni inte imorgon! Ha en fortsatt fantastisk torsdag!
//Eddie
Eddiemans Fredagspub [12 feb]
God kväll och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddiemans personliga blogg på nätet.
Jaha, ännu en fredag, äntligen helg och lite vila efter en veckas slit på arbetsplatsen.
Jag försöker hålla veckans fredagspubinlägg på fredagarna (obviously). Det är en gammal tradition sedan jag startade bloggen en septemberdag 2008. Wow.. 2008. Det var rätt så länge sedan och upp och ner har det gått med inläggen. På senare tider har trenden gått ner dock på grund utav mina aktiviteter och nu senaste, jobb som tar den dyrbara tiden ifrån mig. Men jag önskar er en fortsatt trevlig fredag så ska vi fortsätta undersöka veckan som gått.
Ett traditionsenligt fredagspubinlägg brukar innehålla en analys av veckan och en analys av veckan ska ni få och vi börjar först med en lokal väderprognos.
Solen och värmen; Du är saknad...
[Väderprognos]
Snö. Blötsnö. Regn. Molnig. Blötsnö. Snö. Mulet. Grått. Trist och Minusgrader. Vi kan fortsätta... Huvudsaken är att det inte varit någon vacker dag på hela veckan faktiskt. Jag kan inte minnas solen lysa en dag vilket irriterar mig och jag saknar solen. Värst av allt, jag saknar värmen. Även om vintern varit väldigt mild så kan jag inte mer säga än att solen är saknad. För att det har inte varit fint väder ute. Därför är denna väderprognos för denna vecka ganska så miserabel. Fast åtminstone är den lite bättre än förra veckans då förra veckans väderlek innehöll alla förskräckligt tänkbara väderlek.
Annars har veckan varit som den ska vara egentligen. Inget märkvärdigt att rapportera om vilket är tragiskt när man ska skriva ihop någonting men... Oroa er inte! Alla hjärtans dag är redan nu på söndag och ni vet ju hur mycket jag ogillar den dagen på grund av allt som involverar kärleken med mera? Om inte så ska jag försöka summera det för er, annars kan jag också länka er till artiklar och inlägg som jag tidigare skrivit om alla hjärtans dag. Speciellt förra året var jag EXTREMT aktiv kring den debatten om alla hjärtans dag då jag fortfarande höll på med den lokala podcasten som tyvärr fick ett abrupt slut senare samma år i april (2015) och har sedan dess inte varit något mer med det...
[San Valentino]
Ett uttryck som jag använder mig. Istället för "Alla Hjärtans Dag" så använder jag mig av orden San Valentino som är en ren översättning från spanskan; Den helige Valentin, eller Valentino. Ni avgör vilket namn som passar bäst... Alla vet vad alla hjärtans dag innebär. Men för en som saknar både kärleken och konceptet med det så förblir det en saknad av det. Förra året så var det helt enkelt en saknad av kunskap kring kärleken men i år så vill jag inte veta någonting om det för att jag tror det kommer att vara likadant nästa år också; San Valentino är och kommer förbli ensam. Punkt.
Ugh. Jag låter ju väldigt pessimistisk över detta. Jag ska inte vara långdragen över detta ämne. Tanken var att jag skulle förmedla mig mina vyer kring San Valentino och allt som innebär utav det. Men jag tror jag har misslyckats med det. Anledningen är simpel; jag saknar kunskap kring detta och kunskap för att få veta mer om San Valentino existerar inte i nuläget.
I arkivet på bloggen har jag skrivit mycket om denna dag och hur den ska fascinera många med sina partners och hur deras dag ska bestå av mycket kärlek och nöje. Men för oss andra? Varför ska vi påminnas om denna dag egentligen när dessa får en hel dag för att uttrycka sina medkänslor, och det också offentligt? Tro mig, det kommer att publiceras oändligt många artiklar, poster eller liknande denna dag så för mig som vet att jag kommer att vara "forever alone" så blir det att inta "offline" läget den dagen och undvika det "at all costs".
Det enda bästa som jag tänka mig just nu för denna är helt enkelt; det är bara en dag... Och oh boy så är det. Det är bara en dag där denna unika dag får belysas i rampljuset. Och det är väl bäst så för mig då.
Varför inte?
Jag har inte tagit det steget. Jag saknar erfarenhet kring att ta det djupa steget och jag är rädd för att "faila" hårt kring det. Jag är också rädd på hur jag ska kunna ta det klivet också. Jag vet inte hur jag ska göra min så kallade "approach." Många andra verkar ha det glöd och approachen men inte jag. Jag saknar det. Jag är vilsen och rädd kring kärleken. Jag saknar erfarenhet.
Jag är helt enkelt inte redo. Och jag kommer att säga det imorgon också. Kanske nästa år också när det är dags för det nya San Valentino.
Är det ångest vi pratar om här egentligen kring San Valentino? Lite grann. Ångest över att inte upplevt det. Ångesten att inte ha någon utav motsatt kön, att dela med mig utav mina åsikter, idéer, diskussioner, ämnen och intressen.
Gud vad ledsen och deprimerad man vart nu då. Jag hoppas ni har det bättre än mig nu i alla fall.
Hej så länge...
Eddiemans Fredagspub [5 feb]
Det är ytterligare en fredag och det betyder att årets FÖRSTA FREDAGSPUB publiceras idag!
Fantastiskt! Tack så mycket för ert stöd och support genom åren. Det syns att ni läser mina inlägg i bloggen TROTTS den stora inaktiviteten som tyvärr präglar mig på grund av situationerna som nu befinner sig i Eddies värld.
Tänk nu att det är februari 2016 nu. 2016! Vart tar tiden vägen någonstans och är det något att börja oroa sig över att tiden bara försvinner? Så länge man gör någonting produktivt eller känner att man har sitt liv i en harmonisk balans så tycker jag att man absolut inte bör oroa sig för tiden. Ziggy Marley, en världskänd reggaemusiker och den äldste sonen till den legendariske reggaeartisten Bob Marley, beskriver i en av hans låtar; Dragonfly, "Everybody is worried about time, but i keep that s**t out of my mind". Och jag kunde inte sagt eller uttryckt mig bättre än Ziggy Marley.
Förra inlägget berättade jag lite grann om glädje, eller ja... Det var just inte ett ämne som skulle diskuteras i bloggen. Det var ett ämne som skulle tas upp i en av de nya idéerna som jag fifflat med ett par veckor nu vilket är idén om att ha en audiologg av något slag där jag uttrycker mig om några ämnen som präglar mer eller mindre min vardag och glädje var just ett utav de nämnda ämnen, där ni, mina gäster, får höra och lyssna på mina inlägg. Tänk er Eddiemans Fredagspub, version två.
Glädje är inget komplicerat ämne. Det är ingenting som är svårt att få fram men det är många människor som inte upplever glädje varje dag. Det kan inträffa så mycket psykologiska incidenter att det är ibland helt omöjligt för människan att uppleva glädje och istället upplever rädsla, oro och depression. Eddie lider verkligen med er som upplever detta då jag vet precis hur den känslan är och den känslan är verkligen obehaglig. Men när man väl upplever den känslan av lycka och glädje, det är då den euforiska känslan uppstår att allt det man gör (nästan) känns som om det flyter och rullar på vilket är en härlig känsla. Men återigen... Det var just inte det vi skulle diskutera om på bloggen. Det får ni i en framtida inspelning av Eddiemans Fredagspub - The Audiologs.
[Väderprognos]
Solen lyste med sin närvaro idag efter en vecka med absurda väderförhållanden. Regn och rusk började redan göra entré under tisdagen med en massa blåst på köpet och i onsdags; what a miserable day... Veckans onsdag var extremt horribel då jag fick uppleva tre olika väderförhållanden samtidigt under ett av mina absolut värsta pass någonsin; det började med regn och rusk som sedan omvandlades till regn, rusk och blåst. När sedan temperaturen sjönk ett par grader började det komma snöblandat regn och ett par sänkta grader i temperaturskalan till, och vi fick oss ett snöoväder som, lyckligtvis, inte varade för länge men där fick jag min onsdag förstörd. Så därför anser jag att eftersom det är fredag idag, att i tar vara på denna fantastiska vackra dag för att efter vackert väder och solsken, så kommer det tyvärr regn... Eller ja, snö eftersom det fortfarande är vinterperiod. Ge mig flera vackra väderdagar för guds skull...
Foto: En sen januaridag.
Det som präglat mig nu i veckan är oron att tiden inte räcker till att uträtta ärenden, att närvara på diverse möten och att planera i veckans arbetsdagar. Det känns som att det är bara under helgerna som jag kan uträtta det mesta men annars under veckodagarna förblir jag ganska så upptagen med annat och för att inte tala om det jobb jag har som kräver "nattlig närvaro". Om vi jämför med förra årets aktiviteter så var jag 100% arbetslös. Hade dock plugget bredvid mig men det var där som jag gick in i väggen efter för många misslyckanden och onödigt läsande. Och nej, jag tänker inte lägga plugget vid sidan om mig. Jag tänker ta upp böckerna men inte just nu med tanke på det som jag benämnde i ett viktigt inlägg förra gången jag publicerade något i bloggen; känslan att äntligen tjäna riktiga pengar...
Foto: Typisk lokalvårdare.
[En annan tidslinje?]
Jag kan inte kalla det för att ha "aldrig tjänat riktiga pengar" på grund av ett extremt långt uppehåll? Jag har inte haft det lätt att få ett jobb och blir förvisso fundersam och oroad när min närhet, i alla fall de flesta i min närhet som jag vet har nästan samma kvalifikationer och meriter som mig men ändå fick jag inget som nappade. Kan det ha varit på grund av att jag saknar ett körkort? Det är och kommer prägla mig så länge jag saknar den meriten, det kortet som bevisar att jag kan trafikreglerna och bilens alla utrustning och delar med mera...
Vad jag försöker säga här är att jag fick en extremt usel start i livet efter skoltiden 2008. Jag hade redan ekonomiska bekymmer som jag inte märkte av förrän ett år senare då jag vart placerat i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Något som jag absolut inte ångrar med tanke på vilka människor jag lärde känna då under svåra förhållanden. Men vad hade hänt om jag inte hade några ekonomiska bekymmer? Vad hade hänt om jag hade kommit in på socionomutbildningen 2008? Vilka människor hade jag stött på då? Hur hade jag varit som människa då? Det är, och tro mig, en skrämmande scenario med tanke på att jag, som jag nämnde tidigare, ångrar inte till ett hundra procent, att jag gick på det arbetsmarknadspolitiska programmet 2009 som Arbetsförmedlingen hade planerat för mig då via den trevliga arbetslinjen, ack... Arbetslinjen... Så ironiskt... Men vi fortsätter...
Jag kan inte se den tidslinjen för Eddie och det kanske är lika bra för att ju mer jag tänker på det scenariot desto mer oro och rädsla som dyker upp med tanke på att jag hade förmodligen aldrig träffat de människor som idag hjälper och stöttar mig och samtidigt de människor som jag umgås med mycket idag. Men... Tänk om det inte var så? Tänk tanken på att jag kanske hade träffat likasinnade människor även om jag hade kommit in i utbildningen 2008? Men då återstår ju nästa problem som inträffade 2009; jag vart politisk aktiv...
Jag joinade ju politikens värld också eftersom jag anser fortfarande än idag, att vi människor måste leva i ett harmoniskt samhälle som präglar en med rättvisa och solidaritet för alla människor. ALLA MÄNNISKOR! Visa respekten för varje medmänniska. Som jag nämnde tidigare, vi alla kan inte uppleva glädje eller lycka men som Ricky Gervais brukar använda sig som uttryck; "Kindess is magic" och det är, mina damer och herrar, något som jag håller med till fullo.
Jag kan säga er att om jag hade kommit in i utbildningen 2008 hade jag ALDRIG kommit till tanken inom politiken. Och det är väl tur det för att politiken är ju något som finns överallt idag. Se dig omkring och politiken finns där ute i samhället.
Så... För att avsluta inlägget... Hade det inte varit så att jag hade kommit in i socionomutbildningen 2008 hade mitt liv totalförändrats och jag hade kommit in i en annan tidslinje. Den tidslinje som inte existerar idag på grund av att jag inte kom in i ovannämnda utbildning. Allt på grund av den tidslinjen egentligen? Är det verkligen så? I sådana fall vill jag inte tänka på den tanken längre över den tidslinjen som hade varit verklighet, om jag hade kommit in i utbildningen.. Gud så skrämmande men intressant samtidigt.
Eddie önskar er alla en trevlig helg så syns vi nästa gång! ^_^
