Oj, jag trodde jag var färdig med att diskutera om mina problem men det hände någonting igår kväll som fick mig att rysa av rädsla och frustration som snabbt övergick sen till förtvivlan.
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Så det hände någonting konstigt igår kväll efter att jag, syrran och hennes pojkvän var ute och handlade lite och fixade lite småärenden och det var dags för hemfärd. När jag väl kommer hem så ser jag ett gäng glada barn vid porten, trodde jag då. Det såg i alla fall ut som om de var glada. Jag antog det i alla fall, det var väl säkert ett gäng på minst 7st barn i olika åldrar men de var i alla fall barn. Det kan jag vara riktigt säker på. Men att jag antog att de var glada var ju som sagt hur jag såg på deras leenden och att de skrattade tillsammans i en grupp.
Men… Det var något konstigt. Jag var ju utanför porten och de var inne vid trappuppgången och de fick syn på mig. Men jag såg ganska klart sen att de inte bara var glada eller något liknande. De… De skrattade åt mig… De skrattade åt mig av ingen orsak… Så när jag närmade mig porten och öppnade porten så försvann alla barn, skrattandes förstås till den lägenhet som de lekte och var i för den stunden. Och jag stod där… Förvirrad först men sen gick den känslan över till förtvivlan. Varför? Jag fick Flashbacks. Jag återkallade minnen igen från min skolgång… Den känslan jag fick var exakt samma känsla jag fick när ungdomar i skolan retade mig för hur jag såg ut och agerade.
Om ni inte visste det redan så var jag ensam mycket i skolan. Men det hindrade inte barnen och ungdomarna att försöka hitta nackdelar med att leva ett sådant ”konstigt” liv och retade mig på grund utav det. Och jag vet att de skrattade åt mig också på grund utav min ensamhet. De tyckte inte det var normalt och med all rätt att de tänkte så (tror jag, anledningen är ju på grund utav att en normal ungdom i skolan oftast brukar leka med andra ungdomar i skolan men jag gjorde inte det då jag kände komfort inom min egen ensamhet). Och det var alltid ett gäng som kritiserade mig.
Det största minnet jag kan minnas från skoltiden var den incidenten som hände med min nytvättade jacka som jag tog med mig till skolan. Jag kände mig stolt att ha en nytvättad jacka så jag hade den med mig för att bara timmar senare infinna min jacka nedspottad i ”äcklig” saliv i en soptunna. Jag fick aldrig en förklaring på varför jag fick den jackan i det skicket som den var.
Några andra tjejer hade sett händelsen och pratade med mig om det men jag fick fortfarande inget tydligt besked. Om ni visste och såg händelsen, varför agerade inte ni emot? Och varför i hela helvete slösade ni bort min tid för att berätta nonsens om ni inte kunde agera emot? Det är sådana tankar jag får än idag och analyserar händelsen i detalj för att hitta lösningar, alternativa fakta med mera. Men det är ett sådant starkt minne att jag inte kan släppa det.
Mycket verbalt stryk fick jag också tåla på grund av min hudfärg också. Illinformerade ungdomar tyckte det var normalt att kalla mig för, ja ni vet. Saker som inte stämmer på grund av min hudfärg. Med andra ord, på min tid var rasism något inte diskuterades i skolan flitigt i samhällskunskapslektionerna. Men alla var så hypade att läsa om andra världskriget av suspekta orsaker. Men det gjorde ju inte saken bättre egentligen. Huvudsaken är i alla fall att jag klarade mig fint vissa dagar men andra dagar gjorde jag inte det. Jag kunde ju ingenting göra heller på grund av att jag är en sådan svag människa och så extremt konflikträdd att det inte finns andra saker än att bara själva ihop alla anklagelser man fått i livet och gråta ut av förtvivlan för att man en värdelös piece of shit.
Så många minnen som plötsligt dök upp igår vid trappen gjorde mig mållös. Jag berättade det inte för någon om det igår heller utan jag bara reflekterade vidare sen. Men det var just dessa minnen som jag återkallade från min barndom som gjorde saken spektakulärt att jag bara var tvungen att skriva om det. Jag kallar detta fenomen för fascinerande men också kusligt. Jag ska inte behöva återkalla dåliga minnen bara för att några oskyldiga barn skrattade åt mig av okända saker.
Kanske skrattade de åt mig på grund utav mina trasiga glasögon? Var det därför?
Mina trasiga glasögon…
Mina trasiga glasögon…
Oh herregud, jag måste fixa mina glasögon men det… Men det är en annan kostnadsfråga…
Suck…
2017 var ett fantastiskt år för mig. Men vid slutet av det året hände något som skulle förändra mitt liv till det jag gör idag. Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet, där vi idag undersöker om varför år 2018 har varit en av de absolut värsta år jag någonsin har erfarit.
Det kanske låter lite tungt när jag skriver ned dessa rader men tro mig gott folk, detta år har varit fruktansvärt jobbigt för mig. Det är som en berg- och dalbana fylld med olika känslor som man åker igenom och berörs utav och helt utan förvarning. Kanske till och med förvarning, jag vet inte, detta känns bara helt otroligt bara.
Året 2017 avslutas mediokert vill jag minnas men jag fick ju fira julen trotts allt med min närmaste familj och jag hade det roligt tror jag. Inte för att jag vill komma ihåg slutskedet men det var trevligt att fira den med en nyfunnen vän jag hade införskaffat mig under
min systers studentfirande samma år. Och det var på grund av honom som jag fick uppleva en trevlig jul tillsammans och det tackar jag verkligen min nyfunna bror till. (Du vet vem du är, hermano.).
[En kanske så nöjd, Eddie 2017]
Och så börjar detta nya år. 2018. Ett skitår helt enkelt. Ingenting går bra för mig. Jobbet fallerar pga minskade prenumerationer, ekonomin är i bitar och min hälsa är så pass krasslig att jag var tvungen att ta till drastiska metoder för att ändra på mina livsvanor och det har inte varit lätt.
Både min hälsa och min ekonomi har varit hela tiden i fokus under hela detta år. Ingen dag har varit säker. Det har alltid varit så pass otroligt dåligt för mig att jag kanske gått in i väggen utan att tänka på det. Jag stänger in mig själv och jag vet att det är ett självdestruktivt beteende då jag vet att det är en helande process för mig, trotts att så kanske inte är fallet men jag känner så i alla fall. Jag vet inte, jag vill ju inte vara den inlåsta typen som jag varit tidigare sedan 2013. Det var då som brorsan flyttade in hos mig. Men någon gång under år 2018 flyttar brorsan ut på grund av att han äntligen hittat sin nya livsstil och liv att jag faktiskt begrundar honom och hans enorma förändring som skett under detta år.
För min bror har det gått alldeles utmärkt. En nyfunnen kärlek, en fantastisk resa genom kultur har han fått genomskåda och ett liv i harmoni. Vem skulle liksom inte tycka om det som han fått uppleva på så kort tid? Det måste vara en fantastisk känsla att få uppleva saker tillsammans med någon man älskar. Något som jag aldrig upplevt själv och februari-månad närmar sig med stormsteg och ni vet mycket väl hur mycket jag hatar San Valentino och dess fenomen? För min bror har det alltså varit ett fantastiskt 2018 och det är något jag får att tänka; gud, jag är en worthless piece of shit...
Nog för att det varit kämpigt år men något som var ännu mer kämpigt och jobbigt var att jag i år fick uppleva döden på nära håll.
Min farbror (rest in peace) dör och jag upplevde det som ett helvete när jag var på min farbrors begravning. Det som var ännu tyngre var när jag såg min pappa gråta och tro mig. Pappa brukar inte gråta då jag får den känslan att han ganska känslokall. Men jag fick se det på nära håll så jag var tvungen att krama om honom hårt. Likaså att se min bror gråta. Jag har ju typ aldrig sett honom gråta då jag också upplever min bror som känslokall. Men även han fällde många tårar och jag kan inte se någon gråta då jag gråter automatiskt on command. Jag är extremt känslig. Så känslig in fact att jag som tidigare nämnde, kan gråta faktiskt om jag vill. Visst, det kan ta en liten stund men tänker man oftast på negativa faktorer som jag gjort i år så är det inte så konstigt att man gråter utav förtvivlan ofta och det är ju väldigt tragiskt.
Sommaren i år var också ett rent helvete. Fyllda med många aktiva soldagar men inget regn gjorde att extremtorkan kunde florera så att det var varma och fuktiga men besvärliga dagar att försöka genomgå.
Dont get me wrong, jag älskar sommaren, sommaren i all ära men när inget fungerar och att det blir varma, tropiska soldagar hela tiden gör att man som genomgår sjukdomar såsom astman och diabetes, det gör så att man saknar den svala sommaren. Några sådana dagar fick vi men det var inte många. Och det kommer att synas, tro mig. Vi får hoppas att vi får en skön sommar nästa år som man kan faktiskt njuta av för att det vill jag verkligen.
Mina bekymmer med ensamheten kom dock att vara ett stort fokus i år. Nog för att jag inte brytt mig om att vara ensam tidigare men det hände något i höst. Hösten 2018 har varit en av de absolut värsta jag någonsin upplevt i mitt liv och jag har aldrig känt mig så hemsk förut. Jag har skrivit en hel del inlägg om mina problem och bekymmer med den ofrivilliga ensamheten att det som jag gjorde en tidigare slutsats om att det kanske också kommer att vara min död. Jag har vågat berätta detta för mina vänner och mina syskon och de har verkligen ställt upp med mina bullshit-tankar om detta med att vara ofrivilligt ensam men det som fick mig att tänka sådana banor var när mamma ringde mig och tog upp en sak som jag alltid haft i åtanke:
Varför jag inte skaffat mig en partner ännu?
Den frågan hade jag alltså ställt mig mot väggen och frågat mig under en tre månaders period. Vi snackar om hela hösten 2018 som gick i spillror när mamma helt plötsligt ringer mig från det blåa och frågar mig när jag var ute på en Pokémon Jakt med min telefon i högsta hugg. Och jag hade säkert bara varit ute innan jag insåg att det var ett komplett slöseri med tid med vad jag höll på med att göra. Jag var ute som sagt och när jag la på luren så insåg jag i mig själv och frågade mig själv tusen gånger i mitt huvud? Ja, varför har jag ingen partner? Tycker ingen om mig? Är jag så värdelös? Är jag så ensam att INGEN VILL BRY SIG OM EDDIE LÄNGRE?
USCH. Jag blir ju tårögd när jag tänker på detta idag när jag skriver dessa rader men det var så jag kände mig denna mörka septemberkväll jag var ute. Jag höll på att jaga virtuella monster för mig själv och min kompis Millan som jag vet är upptagen med studier och kan inte själv jaga pokémon.
Det var så många tankar i mitt huvud att jag stängde av mig själv i tre dagar.
Jag kontaktade mina närmsta peers förrän jag kände att det var dags att berätta vad som hade hänt. Det kanske inte är en sådan stor deal tänker ni som kanske har "cojones" eller den där jävla armbågen som präglat mig i mitt liv men för mig är det verkligen en stor "deal". Jag är en extremt känslig person och som jag har sagt tidigare, jag kan faktiskt gråta, on command.
Så jag låste in mig själv i tre dagar. Jag grät i tre dagar och funderade verkligen vad som hade gått snett i mitt liv. Vad hade jag gjort för fel? Mycket Eddie. Så mycket in fact att det kanske är dags att ändra inriktningar och aspekter i livet. Det är dock helt otroligt att jag, den som alla trodde skulle ha det jävligt nice i livet efter 2015, ändå skulle få det fucked up tre år senare i livet och det gick bra för andra. Titta på min bror igen. Han har det gött. Så varför misslyckades jag med allt i mitt liv?
Konklusionen; Jag är för snäll. Jag är naiv. Jag är "blind" och jag är ett misslyckande.
Hårda ord men det är sanningen. Det är så jag tycker om mig själv just nu. Året 2018 som skulle vara ett bra år resulterade istället att det var en av de absolut värsta på flera år. Jag vet inte riktigt, det kanske har funnit värre år jag genomskådat och upplevt men 2018 har varit ett känslosamt år för mig och jag vet att mina närmsta vänner också haft det väldigt tungt i sina liv detta år.
Därför har vi kunnat bilda vårt Team Shiny gäng som är den sista gruppen som "överlevde" efter att alla hade lämnat den tidigare gruppen av olika orsaker, vare det sig handlar om att man gått vidare i livet med att ta hand om sin nya familj eller på grund av att man hittat en ny kärlek och den grupp vi hade tidigare inte platsade "kriterierna" för att vara ett säkert umgänge. Och ja, vi snackar om det gänget som jag en gång i tiden kallade för den Hyggliga Klubben. Det som först kom att vara startpunkten för att vi alla skulle må bra ur alla perspektiv. Men alla har vi våra liv och vi går och följer dessa genvägar som livet för med sig och väljer dessa före mig och mitt lilla team.
*** RISE AND SHINE: TEAM SHINY! WE WILL TOGETHER COME STRONG AND SURVIVE TOGETHER ***
Ett destruktivt år säger jag? Absolut. Må det vara destruktivt. Det har gjort mig svag. Jag är svag fortfarande men jag hoppas för guds skull att nästa år inte blir en känslig berg- och dalbana. För att om det blir det igen, vettesjutton vad som kommer att hända med mig och mitt liv.
//Eddie
