Fördjupning: Ensamheten
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet.
Så detta inlägg är en liten fördjupning på det som jag skrev om på Flax 'N Cherry vilket var om Mobbning.
På Flax 'N Cherry skriver jag lite kort om hur min mobbningssituation såg ut lite vagt men man kan inte riktigt få alla detaljer i ett enda inlägg eftersom det är ett sådan komplicerad fråga. Mobbning är aldrig roligt och jag önskar ingen som blir utsatt för det för att jag vet att det är hemskt.
Millans mobbningshistoria som hon belyser på vår gemensamma blogg gjorde mig väldigt djupt berörd i det att när jag läste hennes rader kände jag mig chockad, otroligt ledsen, djupt emotionell, orolig och tom i skallen. Jag hade aldrig tidigare vetat eller hört om dessa saker tidigare och med all rätt eftersom det är så djupa och emotionella saker som hon har levt med under så många år att det var nog dags att skriva och berätta av sig. Som sagt, jag hade ingen aning om det...
Som jag berättar lite på vår andra gemensamma blogg är att den största och enorma skillnaden mellan mig och Millans berättelser här är att, vad jag vet (du får rätta mig igen Millan, jag kan ju ha fel) är att jag hade ett mycket ensamt liv till skillnad från henne. Jag antar att hon hade några goda kamrater som hon kunde umgås med på fritiden. Jag hade inte det så. Som jag berättar mer i den andra bloggen, ett mycket ensamt liv (fortfarande än idag) belyste ju min fritid. Jag hade ingen att kontakta med utanför skolan och det var nog ingen som brydde sig om det.
Jag var dock extremt loyal och var alltid i skolans alla dagar, även senare under gymnasietiden var jag fortfarande loyal fram till och med sista året i gymnasiet när jag började utveckla en mer aggressiv personlighet men det tog sjutusan många år för att utveckla den aggressiva personligheten men det var alldeles för sent och det syntes när man till slut tog studenten när man hade glömt att informera mig om den kommande och traditionsenliga firanden av studentens lyckliga dag.
Och kom inte med bullshit om att ni som anordnade denna event hade någon kontakt med mig för det hade ni för tusan inte alls. Jag vart inte informerad om vart saker och ting skulle hållas så det var inte så konstigt att jag missade halva dagen på grund av eran så kallade miss.
Men detta är verkligen min punkt i det hela. Det hade inte spelat någon roll alls. Jag fyllde inte någons roll i klassen whatsoever. Jag var ett tomrum, var ganska så enkel att glömma bort och ingen visste vad jag gjorde om dagarna. Men nu ska ni veta, igen! Jag var alltid hemma och trygg. Jag var alltid hemma och gjorde mina egna sysslor hemma och kände mig bra i den aspekten är att så länge jag var hemma och trygg så var ju aldrig jag i någon form av fara och jag behövde ju ingen heller.
Nu kommer ju argumenten som måste belysas detta i det hela. Varför i hela helvete gjorde du inget åt detta?
Enkelt.
Jag var livrädd. Jag var för feg. Som sagt, mina ungdomsdagar var ju fyllda av ett tomrum, oftast lekte jag ju för mig själv och gjorde min lilla business. Allt för att jag skulle känna mig trygg. Jag gjorde ju aldrig dumma saker. Jag gjorde det som jag tyckte var bäst för mig själv; att vara ensam och leva i ensamhet. Det var livet och jag klagade inte.
Men när det var dags att utsätta mig för vissa farhågor som till exempel att ha samtal med andra oliksinnade människor med helt andra synvinklar och idéer, då var det ju läskigt helt plötsligt och jag ville därifrån.
Det var helt enkelt ångest, den känslan att inte titta någon i ögonen och alltid ha den rädslan att inleda konversationer och utrycka sig saker eller liknande, det var läskigt. Det är läskigt än idag och när jag skriver detta menar jag det till ett hundra procent.
Ja, för mig var dessa former någon form utav en farhåga eftersom jag var extremt svag och kunde gråta "on command". Ja, jag var alldeles för svag och klen i klassen att det inte var så konstigt att jag var en måltavla för andra starka barn eller ungdomar med bättre socioekonomiskt och social tillställning.
Och det eskalerade ännu högre sedan när jag äntligen skulle plugga på högskolenivå och paniken som uppstod när jag fick frågan av min lärare om vad jag gjorde på fritiden.
Herregud vilken hemsk fråga egentligen.
Jag skriver mer om det personligen i en annan artikel här men den är extremt klurig att läsa så jag ska försöka sammanfatta det här istället så att ni får en inblick om vad som egentligen hände en dag 2013.
Som sagt, vi hade en vanlig lektion och vi alla stod i en ring och vi började samtala med klassen och där läraren ställde en rad frågor till oss för att påbörja en konversation. Meningen var ju att vi skulle presentera oss om vad vi gjorde under tiden.
Och då när jag pluggade så kände jag att jag kan ju inte berätta om mina fritidsintressen till mina klasskamrater för vilka skulle jag delge min information med. Majoriteten av alla i klassen hade inget spelintresse till att börja med och alla hade någon form utav en socioekonomisk tillväxt och bakgrund bakom sig vilket gjorde att jag genast kände obehag i den formen att jag kände mig extremt värdelös och kanske rent utav, fattigast av alla i klassen och det var jag nog säkert. Jag har alltid haft en fattig bakgrund bakom mig..
Så när det var min tur att berätta om mig själv och mina fritidsintressen... Oh man... Jag stod säkert still i hela 20 sekunder innan en annan, förmodligen en av de högst sociala i klassen, skriker åt mig att jag ska skynda mig för att "de andra måste också hinna berätta om sina intressen". Det stressade min situation ännu mer så jag hittade på någonting, slurrade en massa onödigt nonsens och kände mig extremt psykologiskt förstörd efter den händelsen.
Jag har aldrig mått så dåligt efter den dagen. Så när det var dags för avslut tog jag den snabba bussen och sedan tåget hemåt för att sedan sörja mig i min ensamhet om att denna dag nu änltigen var över fast förstörd.
Men som jag inledde i detta inlägg; Ensamheten, den har präglat mig hela mitt liv och kommer fortfarande att göra det. Men den historia som Millan berättade. Oh man. Den sitter fortfarande kvar i mig.
För olika referenser kring detta ämne så finns det mer att läsa om genom att klicka på länkarna nedan. Ha en fantastisk dag!
Fredagspub [Artistdrömmen]
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet.
Första riktiga fredagspubinlägget på mycket länge. Det vet vi redan att Eddie har tendensen att bara försvinna från bloggen i olika perioder. Som sagt, vi har redan analyserat varför i förra inlägget som skrevs igår. Så jag hoppas det inte ska behöva göras alltför ofta eftersom det är ju sorgligt att missa inlägg man vill och kan skriva om när det sedan bara försvinner på grund av dålig motivation och orken inte är uppe.
Och eftersom hösten nu officiellt är här så kan vi väl börja med dagens väderprognos.
[Väderprognos]
Molnig fredagsmorgon (gårdagens ösregn var dock inte trevlig) och en fantastisk solig men också kall fredag förgyllde min dag verkligen. Detta är vad som kännetecknar en fantastisk höstdag där färgerna nu är synliga vid alla våra träd och buskar. Hösten har varit saknad efter en mycket torr sommar.
Molnig fredagsmorgon (gårdagens ösregn var dock inte trevlig) och en fantastisk solig men också kall fredag förgyllde min dag verkligen. Detta är vad som kännetecknar en fantastisk höstdag där färgerna nu är synliga vid alla våra träd och buskar. Hösten har varit saknad efter en mycket torr sommar.
[Vad har hänt den senaste tiden, Eddie?]
Well, på tal om en torr sommar. Den var extremt brutal. Så brutal att saknaden av regn aldrig varit så hög som den varit någonsin. Jag och min familj försökte be för våra vädergudar att det skulle åtminstone komma någon regnskur eller två men det kom aldrig någon. Och adding insult to injury; det var extremt varmt. Tropisk-klimatzon för att vara mer specifik så ni kan ju tänka er hur det var i somras? Och det har ju klara konsekvenser och något måste göras nu verkligen. Tiden, vi har ont om tid, vänner.
Förutom den torra och varma sommaren. vad mer har hänt?
Well, i mitt perspektiv brukar det inte inträffa så stora saker egentligen.
Och jag brukar inte vara den stora utforskaren heller. Även om jag önskade. Mina drömmar är ju fylld av äventyr som "artist". Något som jag aldrig kommer att vara heller så vi kan redan nu bara glömma bort det.
Eller?
[Artistdrömmen]
Ahh yes. Varje natt, varje gång jag går och lägger mig så tänker jag alltid samma tanke; tänk om jag var en framgångsrik artist? Underhöll folket med min egna musik och fick många människor att fylla med glädje och nöje genom musiken? Ahh. Vilka drömmar. Några drömmar jag hade som ung faktiskt när jag speciellt höll på med Beatboxing. Och jag nämner beatboxing eftersom det var så jävla nära. FÖRBANNAT nära att mina drömmar skulle gå i uppfyllelse om jag hade bara haft en gnutta motivation och support från mina peers.
Bilden ovan illustrerar verkligen det som jag höll på med för längesedan. Och jag tyckte det var fascinerande men samtidigt mycket svårt att hålla på med något som på den tiden, fortfarande var ett ganska nytt koncept. Åtminstone i Sverige är det ganska så nytt fortfarande men det finns ju ett beatboxing-community för alla människor i världen att åskåda.
Men när allting var på topp så var det faktiskt en underbar känsla att få underhålla för den lilla publiken som faktiskt såg oss på Ahllöfsparken i Arboga 2004.
Men jag nämner detta gång på gång i min blogg. Vid kategorisektionen på denna blogg finns det just en flik där det står "Beatbox" där ni kan klicka och läsa om mina lyckade och misslyckade "spelningar", tankar och diskussioner kring vad som var det bästa med beatboxing samt vad som kom att vara döden för det intresset.
Men för att sammanfatta det för nya läsare; Ja, jag höll på med denna konstform men jag gjorde det dock ensam. Jag har för det mesta i mitt liv, hållit på med saker och ting, ensamt, så detta med beatboxing var verkligen inget undantag att göra och utöva den ensamt. Fast jag hade dock i början av denna konstform, hjälp av min bror som tragiskt nog slutade med beatboxing då han kände sig utnyttjad av ett annat gäng som höll på med annan musik.
Drömmen är jämt där och finns där hela tiden. Varje gång jag spelar musik och går och lägger mig med lurarna i öronen och blundar. Och jag tänker på att jag är på en scen. En scen och framträder. Jag underhåller med någon form utav musik i samma takt som musiken som jag brukar lyssna på. Där står jag, spelar med ett band och musiken som framförs av bandet och jag sjunger. Det har alltid varit min dröm.
Men idag tänker jag det som bara, äsch, det är ingenting som kommer att hända i alla fall. Inte med det liv jag lever idag. Verkligen inte. Även om jag var nära på att uppfylla den drömmen kom det alldeles för många motgångar mot en och motivationen återigen, spräcktes och föll ihop. Den föll samman som de flesta andra projekt som jag haft tidigare. Brist på motivationen verkar vara min främsta och största fiende tydligen.
Det är en stor riskfaktor, för att uttrycka det, en riskfaktor. Brist på motivation...
Välkommen tillbaka, Eddie!
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredgaspub! Bloggen där jag återkommer, fast försvinner men återkommer igen med en speciell twist. Eller ja, kanske ingen speciell twist men jag kommer tillbaka hela tiden efter ett långt avbrott.
Precis, denna blogg är fylld med avbrott där jag återkommer med inlägg år efter år typ. Fast det sista inlägget som jag skrev på denna blogg var i år, APRIL för att vara mer exakt och det var då veckan innan jag fyllde år.
Men vad är orsakerna till varför jag försvinner hela tiden? Det efter dagens väderprognos.
[Väderprognos]
Regn, blåst och åter regn med en kylig effekt. Det kan man sammanfatta dessa dagar (26 - 27 september 2018). med andra ord, solen är avsaknad och molnen pekar finger och gör som de brukar göra när hösten anländer. Precis, eftersom det nu är september och hösten nu är inledd, så brukar väderleken mestadels innehålla dessa typer av väderprognoser. Det normala inte sant?
Nu när väderprognosen är avklarad kan vi fortsätta i det vi var inne på tidigare; Avbrotten.
[Blogga eller inte blogga?]
Det finns en mängd olika orsaker till att varför jag gör dessa avbrott. Mestadels ligger i att jag inte har ork och motivation till bloggandet eftersom det kräver mycket ifrån en faktiskt. Det är inte så lätt att formulera sig i en skriven text bara sådär som andra framgångsrika bloggare brukar göra eller v-loggare på Youtube minst. De måste även ha orken och motivationen för att göra någonting produktiv för deras respektive kanaler och sidor. Och jag förstår dem till 100%
Men varför då komma tillbaka? Mestadels, igen, handlar om att man inte gjort det på ett tag, man har saker att skriva och berätta för allmänheten som vill läsa ens texter och nu kan jag faktiskt säga att denna gång har en twist!
Twisten i det hela denna gång är att jag tillsammans med en mycket nära vän till mig, Millan (såsom vi kallar henne) har börjat starta på en helt ni blogg på Flax 'N Cherry
Nu tillsammans med Millan har intresset för bloggandet ökat dramatiskt igen eftersom dels, jag har nu saker att dela med mig ännu mer och dels också på grund av Millan, som jag nu kan uttrycka mig saker och ting med en annan person i textformat vilket jag ALDRIG gjort tidigare. Och nu snackar vi inte om att ha en skrivkamrat i skolan eller universitet för att skriva en avhandling eller uppgifter för att jag kallar inte det för samma sätt "att skriva" på.
För mig är detta mycket unikt och någonting att verkligen ta vara på och det ska vi se till att det ska vara på sin plats igen. Jag, Eddie, ska försöka blogga ännu mera och ha alltid något att prata och diskutera om. Även om jag har svårt ibland att hitta på saker och ting att berätta om men nu är det ett mycket ypperligt tillfälle, att uttrycka sig.
Så där har ni, välkommen tillbaka Eddie! (:
