Ett kärleksbrev i fel händer
Hej. Har ni fått ett kärleksbrev skickat till er någon gång i ert liv? Självklart, vem skulle inte få det liksom? Det är en standard sak att få ett sådant brev som betyder mycket för båda parterna, dels den som skriver ihop det brevet och den som får det brevet. Det är en form av bekräftelse, fast i brevform som beskriver hur mycket man betyder för en eller hur? Well, jag antar det i alla fall. Men jag antar att de flesta har fått några kärleksbrev inskickade till sig i livet eller hur?
För en person som är ofrivilligt ensam så betyder det att nej, jag har aldrig fått ett kärleksbrev inskickat eller skrivet till mig (no surprise there). Så varför skriver jag om detta då? Varför ska jag bli påmind om saker och ting som jag vet, inte existerar på grund av otur? Jobbar man nätter så ser man ganska många saker inträffa och saker som man hittar också ute i stadens mörka gator. Idag fredag hittade jag om vad jag tror är, ett brev, ett kärleksbrev till och med som jag antar att den som skrev ihop det brevet, tappat bort det och jag hittar det istället.
Någonting som jag aldrig berättat om förut var att en liknande scenario inträffade mig i grundskolan och någonting som triggade igång det minnet när jag fann det brevet idag.
Okej, så jag måste ha varit ganska ung. Jag gissar att jag var 10 – 12 år gammal och jag vet att jag aldrig fick några brev eller kärleksbrev inskickade till mig. Vi kan till och med bekräfta detta genom att säga att varje gång när februari-månad anlände så började alla elever, speciellt under alla hjärtans dag, bygga ihop brevlådor i form av olika kartonger som eleverna hittade runtom i skolan. Jag vet att jag försökte bygga ihop min egen där det stod mitt namn på men den var alltid tom. Men jag visste ju ingenting om kärlek och sånt (inte nu heller) så jag tog inte det så hårt om jag inte fick något brev eller inte. Bara det faktum att jag hade byggt ihop min lilla brevlåda fick mig att känna stolthet. Tänk att så små saker som man gör, kan verkligen tillfredsställa en och känna en stor stolthet och det måste jag verkligen ha känt då. Jag minns ju klart och tydligt den känslan nu när jag skriver om det.
Men en ”vacker” dag så hittar jag ett brev hopskrynklat precis vid mitt skåp, ett elevskåp för att vara mer tydlig och jag läser upp den tyst för mig själv och får reda på att det förmodligen var ett kärleksbrev skriven till en helt annan person. Men vad jag gör istället var att jag tar det som om brevet var skrivet till mig och jag får för mig att det finns en beundrare i skolan någonstans. Och jag tänker på brevet hela tiden och funderar på om det verkligen finns en beundrare i närheten? Och klandra mig inte, brevet var ju hopskrynklat och vid mitt skåp. Så det är ju inte så konstigt att jag tar det brevet som om det skulle nå till mig. Men jag vet att det är en lögn, i alla fall gör jag det nu.
Om jag gjorde det då, det är en annan historia. Jag tror inte jag gjorde det. Jag var så blind i den tanken om att det fanns en beundrare någonstans att det fick mig att känna mig i extas.
Så jag vet att jag tog hem det brevet och behöll det i många år.
Det skulle inte förvåna mig om jag har kvar det brevet någonstans hemma.
Så när jag fann det brevet hopskrynklat på gatan i natt så fick mig det att trigga igång detta minne. Jag lät brevet vara kvar på marken sen efter att jag fann den men det brevet som jag har hemma någonstans… Hittar jag det brevet så skall den brännas. Jag vill inte se den och jag vill inte bli påmind om denna händelse igen!
Seriöst, jag blir ju bara förbannad när man tänker efter att vilken förbannad otur jag haft med kärleken i mitt liv att det är så fucking plågsamt när man blir påmind om den om och om igen.
Så jag vart ganska så distraherad efter denna händelse under min runda i natt men jag blev i alla fall klar till slut.
Att bli påmind om saker som jag haft otur med i mitt liv, speciellt detta med kärleken, får mig att bli oerhört förbannad och ledsen. Att jag tog brevet och antog att det var skrivet till mig är ju ett tecken på blindhet och oerfarenhet. Idag ställer jag mig dock den frågan om varför jag tog det kärleksbrevet som om den var skriven till mig? Varför tog jag det beslutet och kom jag vidare med det? Jag gjorde ju inte det. Det är bara att kolla hur det ser ut idag. Jag förstår inte varför egentligen idag. Jag är så fruktansvärt konfunderad just nu att jag inte kan formulera meningar längre. Det kanske är dags att sluta skriva om detta elände och bara fortsätta med mitt liv som det är?
Fruktansvärt irriterande…
