Konsten att "förlora" vänner
Sommaren var verkligen kort
Så, vi lider mot septembermånads slut. Helt otroligt att vi återigen, hamnar i kalla och mörka perioder. Det var liksom inte så längesedan jag ”klagade” på väderleken med att säga att ”jag längtar till sommaren” eller till ”värmen”. Visst, nu fick vi den också men den var bara kortvarig. Eller jag kände och tycker att den var extremt kortvarig. Det är bara att kolla när det börjar bli mörkt efter klockan 19.00. Att leva i nordiska klimatzoner tenderar att ha mörka perioder, oftast långa och mörka perioder och själv tycker jag att vi har mer mörka dagar än ljusa dagar.
Nog för att sommaren upplevdes kort för mig men jag tycker också att hösten gjorde sin årliga debut lite för tidigt också. Den höstkyla som kommer med sig på köpet, gjorde också sin fantastiska tidiga debut i år.
Det är dags att börja småklaga lite på beteenden för att det var ju ett tag sedan jag gjorde en så kallad ”rant”. Rant i detta syfte är helt enkelt att klaga, även om jag tycker att definitionen av ordet ”rant” är lite småflummig.
Vänner. Vad vore vi människor utan vänner? Jag hade aldrig funkat utan mina närmaste vänner. Vännerna finns där om man behöver och söker hjälpen. Vänner står vid din sida, håller med dig om saker och argument och vänner är helt fantastiska människor som lyssnar på dig. Jag har vänner, vi alla har vänner av något slag, i olika nivåer men dem finns där, vänner…
Ponera att du sedan blir totalt ”dissad” av din närmaste vän av okända eller kända (icke-logiska) orsaker. Vännen totalt vänder helt om, hör inte av sig längre, blockerar dig på alla tänkbara sociala medier och tar bort dig från ditt liv. Detta är förödande.
Jag är livrädd för att förlora mina närmaste vänner. Jag har förlorat ett par stycken av icke-logiska orsaker. Vad menas med det egentligen?
Icke-logiska orsaker enligt min definition, anses vara att personen i fråga gjort slut med vänskapen på grund av dumma orsaker. Så korkade beslut och oftast involverar det pengar också vilket min pappa alltid varnat mig för när det gäller summor, ekonomi, pengar och lån. Vad pappa varnade mig för hela tiden var att aldrig låna ut pengar till någon, var det sig är din närmaste kompis, vän, syskon eller sin egen familjemedlem. Men ibland går verkligen inte ekonomin ihop och då kanske man måste ta drastiska beslut och vara illa tvungen be om ett lån av en summa eller liknande.
Ta mig som ett tydligt exempel; jag har ALLTID varit fattig. Från den dagen som jag föddes i mitt hemland El Salvador, var jag fattig. Att jag hamnade i Sverige till slut är egentligen ett mirakel egentligen. Undrar om jag hade levt ett normalt liv i mitt hemland om inte min familj tog det drastiska beslutet att fly undan ett land i krig? Svaret är nej. Jag hade varit död. Definitivt död. Så illa var det då…
Med fattigdom så menar jag självklart att man alltid haft brist på pengar och man har oftast inte råd med att köpa saker åt en för nöjets skull eller liknande. Jag kanske inte är fattig i den benämning som ”fattigdom” är idag men alltid har man aldrig haft råd med någonting och aldrig har man haft ett riktigt jävla jobb. Tidningsdistributionen är det närmaste jag kan komma som ett ”riktigt” jobb för att det var det ju. Problemet var att i en sådan liten stad som Arboga och med tidningsdistributionen var under tre dagar i en vecka, genererar det inte en sådan stor inkomst. Detta betyder att jag alltid haft problem ekonomiskt och inte tjänat mer än 10.000 svenska kronor. Jag har ALDRIG tjänat mer än det på riktigt. Inte ens när jag var lokalvårdare inom kommunen genererade inkomst eftersom min ”lön” var mindre än existensminimum på grund av min, dåtida, unga ålder.
Vad jag försöker åstadkomma här är helt enkelt att man måste vara försiktig med planering och struktur av saker och ting och när pengar blir involverade blir det extremt personligt.
Det är aldrig roligt att få stämpeln som ”fattig” på sig hela tiden men vad gör man för att inte försöka påverka sin livssituation.
Alright, så nu när vi har det i fokus, det här med brustna vänskap. Det är aldrig roligt att förlora vänner. Men vissa kan vara iskalla att inte helt bry sig om det och ser det istället som en ”vinst” att bryta kontakten med någon och det är oftast personer med psykopatiska beteendedrag som kan göra så. Visst, man förtjänar personens säkerhet och pålitlighet men allt på bekostnad av något och då kommer pengarna oftast i vägen eller i konflikt med en.
Jag har tyvärr drabbats av detta, dock inte av psykopatiska beteendedrag eller liknande men jag har sett andra drabbats av detta och det är djupt obehagligt.
Som jag nämnt tidigare så har jag istället förlorat vänner av okända och icke-logiska orsaker. Jag vet inte varför man väljer att ta bort kontakten helt från mig. Jag vet att min usla egenskap är att inte höra av sig till folk och där brister det för många som är extremt extroverta, den sociala tillställningen. Jag är introvert vilket jag berättat om tidigare om min telefonfobi så där är det egentligen kört för mig. På sådant sätt förlorar jag vänner, för att jag helt enkelt väljer att inte lyfta på luren. Och det är hemskt men också helt ofattbart. Och jag som dessutom är konflikträdd så betyder det att jag inte väljer att reparera ”skadorna” heller. Men vilka skador egentligen? Jag har ju inte valt att socialisera med en person till exempel eftersom personen i fråga, kanske har helt andra värderingar än mig. Vi kanske har olika politiska värderingar och grunder. Vissa kan fortfarande vara vänner på grund av det men andra kan inte det och då måste man respektera det. Men väljer man att blocka en från sina liv så kommer man att ta det som ett hot och desillusion.
Och ställer man upp för vänner för att sedan bli nedtryckt och smutskastad på så är det också allvarligt och man bör se på om dessa personer verkligen är ”vänner”. En vän ska ju finnas där för en, stå bredvid, supporta, ge omdömen om saker och ting och vara bästa ”dream team”. Inte smutskasta på varandra, då har man valt fel tyvärr och man måste avlägsna sig från riskfaktorerna, personer som genererar dålig energi och samvete och sprider onödiga rykten om en och andra negativa faktorer.
Har ni bästa och nära vänner så ta alltid vara på dem. Gör inget dumt. Respektera varandra så som man vill bli respekterad tillbaka.
Att vara otursbenägen?
Jag har ett oskrivet dokument i min dator som har titeln ”Otursbenägen”. Vad kan det betyda, månne?
Inlägget idag ska mestadels bestå av min obskyra och underliga titel om att vara otursbenägen. Om man undersöker dokumentet lite noga så skapade jag dokumentet dagar innan efter min födelsedag i år, alltså den 13 april 2019.
Då hade jag precis fyllt mina 30 år, en ålderdomssiffra om inte annat. Jag tycker att idag, om jag får tänka lite, så hade jag nog en mycket trevlig födelsedag med mina närmaste vänner och familj. Även om vissa inte kunde vara med på grund av olika orsaker så firades i alla fall min födelsedag av och jag vart inte bortglömd av mina så kallade ”peers” jag tror jag umgås med varje dag. I alla fall nu. Men jag hade precis fyllt år som sagt.
Att vara otursbenägen i detta sammanhang måste jag nog tänka ut lite. Kan det vara för att jag helt enkelt inte hade ett större kalas? Det är ju trotts allt ett 30-års firande.
Jag har ett ensamt liv, det vet alla. Så det är naturligt att man inte kan bjuda folk på grund av att man inte känner sig trygg runt okänt folk eller bekantskap. Det är just det problemet som jag hela tiden haft egentligen. Och folk har (jag har sagt detta tidigare) tendensen att glömma bort mig helt och hållet från sina liv och inte nog med det, jag får varje månad, en liten notis från mina sociala medier att jag förlorat en eller två ”vänner” eller följare och jag vet att det är oftast gamla bekantskap och klasskamrater som gör detta. Tro mig, jag har gjort min lilla undersökning och det visar ju sig på vissa profiler som man besöker lite på måfå och så ser man att just den personen har avföljt eller tagit bort en från listan. Och det här var människor som jag trodde hade ”common sense” i huvudet. Jag förstår mig inte än idag om att man måste ”rensa i sina vänlistor”. Det är, om inte annat grövre, ren (pure) mobbning på elitnivå. Och jag säger eller nämner inte detta för att det är roligt eller ironiskt för att det är det inte.
Ponera att just du precis har förlorat kontakten helt med en person som du kan ha kallat för ”friends for life” och bara från det vilda senare, tagit bort dig från alla sociala medier och upphört kontakten med omedelbart. Det är inget trevligt agerande och detta händer och förekommer hela tiden, främst på Facebook. Många personer (jag är en av dem) har tagit Facebook extremt personligt och jag har mina vänner och följare där som en hög för att jag vet att jag behöver kontakta dem och ENKLAST är faktiskt via sociala medier. Men avbryter man kontakten så blir det helt enkelt inte betryggande och då blir det istället en plåga, ångest om inte annat, en stor faktor istället vilket man vill undvika.
Facebook är en fantastisk plattform för att integrera med folk om det är din familj, vänner eller bekanta som du har stött på någon gång i livet och dem är ju där, enligt mig, att hållas för evigt.
Jag förstår att om inte så är fallet för andra som till exempel att man har problem med en annan människa om vad som helst så är det bra att avlägsna sig från problemen och riskfaktorerna och då finns det också sådana verktyg för att man ska helt enkelt kunna må bra. Men för en sådan ensam person som jag är så är det fascinerande men också skrämmande att bli dagligen, påmind om att jag bara är en liten prick på detta jordklot där folk har tendens att glömma bort mig. Så var det för mig när jag var liten och så är det för mig idag när jag dingat 30 år gammal.
Så att vara otursbenägen med att hitta bekantskap eller att socialisera sig med annat folk, det kan jag hålla med om att det är lite otursformigt.
Det hela problemet med det är för mig helt enkelt att jag inte vågar framhäva som denna person som är utåtriktad. Personen som inte har några som helst problem med att titta på okända främlingar i ögonen. Jag har otroliga problem med det så det är egentligen inte så konstigt att folk glömmer bort mig ur den aspekten. Jag ”bollar” med mina tankar fram och tillbaka men sådant är vanligt förekommande i mina inlägg och i min hjärna.
Det är så svårt…
Men… Jag tänker på något annat om att vara otursbenägen nu. Jag tror inte det bara handlar om att socialisera. Det är något annat bakom tror jag.
Konsten att prokastrinera.
Ibland finns det bra dagar där man har ett så kallat flow. Ett flow som beskrivs som ett stadium där du har full kontroll, är medveten om saken eller om ämnet (vad du håller på med typ) och att du vet om att du kommer att få ett fantastiskt resultat.
Men sen finns det också dagar där du känner dig vilsen, helt omotiverad, ledsen och frustrerad över prokastrineringen som görs dagligen vilket försvårar situationen ännu mera. Du orkar bara inte. Japp, grattis! Då är du inte ensam. Det finns då ingen annan människa därute som kan lätt påstå att ”jag har aldrig prokastrinerat” för att det finns inte i agendan. Jag kan inte tro det. Jag vet att det finns människor som brinner av nyfikenhet, arbetar och sliter hårt för att få arbetsdagen att rulla och är allmänt engagerade i saker och ting men inte finns det en människa som ”aldrig” har fördröjt på saker. Det är egentligen svårt att försöka i textformat, ”kartlägga” vilka personlighetstyper som har en tendens att dra ut på tiden på saker, ärenden eller i värsta fall, viktiga möten. Det har dock funnits mönster på sådana beteenden hos människor som har tendensen att vara tillbakadragen, folkskygga och introverta. Alltså, tendensen att fördröja på saker och ting. Det har i alla fall, onekligen, hänt mig ett ex antal gånger då jag känner igen mig lite utav den lilla beskrivningen som jag framfört här. Frågan förblir i sådana fall, varför gör man det?
En sak som jag vet avskyr när det uppstår det där med att ”prokastrinera” är att när man blir ombedd av en annan människa att göra en sak som man vet innerst inne absolut inte vill göra men som måste göras nu eller under en begränsad tid. Man har med andra ord, fått en så kallad ”time limit” över ett ärende. Och jag hatar den känslan extremt. Den känslan är verkligen ett typiskt ”hat” av en sak blandat med ångest och oro. Det är där oftast problemen infinner sig i. Ångesten och oron är som två ingredienser som man blandar i ett laboratorium och får sedan ut resultatet eller effekten av elixirdrycken som man nyss uppfunnit; elixiren att prokastrinera; att fördröja på saker.
I allmänhet så gillar jag inte att bli tvingad att göra saker som jag vet ogillar. Och det är ganska många saker som jag ogillar tyvärr. Men har man haft den uppväxt som jag haft helt enkelt kan man inte tycka om allt. Även om jag vet har extrem tålamod så är det alltid innerst inne som jag bråkar med; mina känslor. Mina känslor av att kunna slippa obehaget, den oron och ångesten. Kan man inte hitta på andra lösningar?
Mycket utav det som har hänt mig i livet har man gjort för att man har en brinnande passion för men ibland eller i sällsynta fall, dyker det upp saker och ting som man vet att man bara måste göra men skjuter upp det eftersom i mitt fall då, känner obehag och ångest för att göra det. Oftast handlar det om till exempel ”onödiga” telefonsamtal som jag hellre tar (anser jag) via e-post eller varför inte textmeddela? Det är så mycket bättre då jag vet att jag yttrar mig bättre i skrift än talspråk. Men ibland kan man inte kontakta människor via dessa medier då de antagligen vill att man tar upp ett samtal via telefonen och då är det extroverta människor som inte har några alls problem med det – människor som har det enkelt att socialisera.
Andra fall är det myndighetsfrågor men det brukar i mitt fall, vara så. Det är när informationen brister till exempel via deras Internetsidor som man ibland måste ringa ett samtal men då är istället risken att hamna i en lång kö, den kön som man kunde ha sluppit om man kunde kontakta folk med e-post. Men även där är det oftast folk som dröjer på att svara. Ingenting verkar fungera i den världen heller. Jag antar att människor är upptagna i så många aspekter att man inte kan svara alla. Det är bara att kolla dig omkring egentligen, hur många människor finns det inte i världen idag?
Jag börjar ”side-tracka” men sådant är vanligt förekommande i min blogg.
Så, är det ”bra” att prokastrinera? Mitt svar blir ett tydligt nej. Ibland måste man ta tag i hårdhandskarna och göra färdigt vad man nu håller på med. Det är bättre att få det överstökat än att dröja på det. Det kan leda till otrevliga konsekvenser. Tro mig…
Dags att börja blogga igen
Dags att börja blogga igen
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet vars syfte inte har ett egentligt syfte om jag inte kommer på ett förstås.
Men att skriva och den formen att skriva också har jag länge haft i bagaget. Inte för att min gymnasiementor tyckte om mina texter om generella och allmänt ”dåliga” berättelser om min extremt dåliga fantasi eller om mina filosofiska kunskaper. Min mening var alltid att skriva någonting eftersom jag tyckte om att skriva. Eller snarare, jag tycker om att skriva. Det är en förmåga som jag tycker själv behärskar ganska rejält men som sagt, vissa utav mina dåvarande så kallade ”peers” var en aning skeptiska över mina texter.
Det är dock nackdelen med mig, jag minns för mycket utav de negativa aspekterna i livet och för få utav de goda. Det är en mycket sämre egenskap av mig det här med att trycka ned sig själv och det har man små-analyserat lite i min serie i bloggen ”The Road to Happiness”. Den serien är inte klar med tanke på att som jag nämnde tidigare, jag har den dåliga vanan att trycka ned och tycka illa om mig själv när det egentligen ska vara tvärtom. Jag har dock funderat länge nog om jag borde söka psykologisk hjälp för det om det går över styr? Jag tänker inte på det men eftersom mitt nya liv involverar mycket människor än min tidiga livsstil, så blir det att människor konfronterar mig och påpekar om att jag nu gjort fel igen. Och tro mig, det har hänt så många gånger redan att varje gång jag blir påmind om det så har jag gråten i halsen. Det är inte trevligt, de vet jag men jag kan inte rå för det men att de beteendena går att förändra betvivlar jag inte.
Så, det är därför jag ska börja skriva igen. Det är en befrielse på något sätt och det är också mycket stimulerande att börja blogga igen. Drömmen om att bli professionell i något börjar idag, lite sent men bättre sent än aldrig eller hur?
Ha en trevlig måndag allesammans.
