Fredagspub [Sista juli]
Hej och mycket välkomna till min blogg; Eddiemans Fredagspub.
Och eftersom det är en fredag idag tar jag allt i tur och ordning och dessutom så bloggar jag återigen efter snart en hel månad av inaktivitet på grund av jobb, förflyttning och upptagenhet.
[Med musiken i öronen]
Mycket har hänt denna månad av juli och vi börjar med de goda nyheterna, om det går förståss.
Varför jag varit borta så mycket är ju helt enkelt att det har varit extremt tufft på jobbet eftersom många tycks ha semester dessa tider och då behövs det mer folk men det har ju inte alltid funkat och då har det varit för jobbigt. Men nu är snart semestertiderna slut och det tackar jag verkligen för eftersom jag måste ta det lugnt nu.
Det känns faktiskt så i kroppen efter många veckors slit. Men hey, det funkar fortfarande och jag gillar det men dock inte till 100%.
Dels på grund av det man helt enkelt gör, städar och städar.
Det andra kan vara de arbetskamrater man har. En del verkar vara trevliga att snacka med. Andra är "gammalmodiga" och hatar när de ser en helt ny kille med "moderna" vanor och dessa sorters folk ska man akta sig för. Men det funkar inte alltid till 100% och då kan man inte komma överens.
Sådana människor gillar jag inte... Och speciellt inte folk som bestämmer om vad man ska ha eller inte ha med sig under arbetstid men så som jag brukar säga: Så länge det inte stör andra så har jag den kvar och precis, det är musiken som jag snackar om för alla känner väl mig hoppas jag? Jag med en mp3 i handen och lurarna i öronen, det är mitt liv och så ska den vara, fylld med musik på vardagen.
Utan musik så arbetar jag mindre effektivt för att vara ärlig för utan musik blir jag oftast, mycket deppig och tycker att allt slit är inte värt ett dugg men med hjälp av musiken så arbetar jag mycket mer effektivt och fyller vardagen med lycka och harmoni.
Men än så länge är det bara EN person som hatar när jag har musik i öronen. Resten bryr sig nog inte eller har sagt att så länge jag gör jobbet rätt och effektivt så spelar det absolut ingen roll om det. "Bara du gör jobbet så är det helt okej". Sade en annan arbetskamrat till mig.
[The Betrayer]
Många hade väl läst måndagens tidning om Salvadoranernas årliga kulturdag i Arboga förra helgen?
Precis, jag personligen hade inte en blekaste aning att det skulle arrangeras även i år. Men så blev det och enligt tidningen kom det mer än 700 personer, nästan alla var salvadoraner förståss från hela landet och gäster från El Salvador kom och var bjudna för ett politiskt engagemang på medborgarhuset.
Men innan den helgen skulle "aktiveras" så jobbade jag som vanligt den fredagen innan festerna skulle börja. Och då kommer en annan som jobbar på enheten fram till mig och säger att det är "fest på gång" och att du är med på listan som ska uppträda.
WTF!!!!
Japp, reaktionen blev så och jag nekade till allt som han fortsatte att prata med. Jag skulle aldrig uppträda om jag inte hade tränat innan och varför i hela fridens namn meddelade de aldrig till mig i god tid om att jag skulle uppträda??
Jag hade helt enkelt glömt bort det otroliga och vad jag minns så frågade jag minst två gånger till arrangören på karnevalen tidigare om det var JUNI eller JULI som festen skulle anordnas och då svarade han mig: JUNI.
Vad bra tänkte jag i huvudet och fortsatte mitt arbete tills dagen 25 JUNI kom och då märkte jag att det var inget folk ute och då struntade jag i det hela och fortsatte mitt arbete.
Efter en månad av hårt jobb och slit så dyker det upp en affisch där det står att de ska hålla en fest på Folkets Park och det är då som han kommer till mig och säger att jag skulle uppträda.
I första hand hade jag glömt bort det så som jag sagt tidigare. Och varför i helvete, om man nu får svära, meddelade de inte mig för åtminstone en vecka tidigare om att jag skulle uppträda?!. Hade de gjort det hade jag tränat och förberett mig hemma med mina nya tricks som jag lär mig varje dag i princip. Men det blev inte så. DET BLEV ALDRIG SÅ!!! Och självklart blev jag mycket arg, besviken och ledsen att de hade totalt ignorerat mig och min talang genom att säga att jag skulle komma, fast jag inte skulle eftersom jag inte hade en aning om det.
Och det var två arrangörer, båda förståss helt ointresserade att kontakta mig personligen.
Jag känner ju dem så väl eftersom de tillhör en annan "tribe" om man nu får uttrycka det så. Och seriöst jag HATAR när de är så himla GLÖMSKA över det.
Visst, jag själv var glömsk genom att glömma bort eventet som arrangör nummer ett sa, att den skulle hållas i JUNI, fast det var JULI som han egentligen menade. Och att vi hade snackat om det nästan två månader tidigare om det. Så inte så konstigt att JAG glömmer bort det när två hela månader av hårt jobb och slit som äger rum då.
Och inte så konstigt att de hade mig i deras tankar om det och inte så konstigt att de hade väntat med att jag skulle komma. Men varför kom de aldrig och kontaktade mig för??? De kan ju för i helvete mitt nummer.
När min pappa anländer till festen eftersom jag tidigare hade nekat till att gå på den, så kommer arrangören fram till honom och säger vart jag var och då sade han helt enkelt att jag var hemma.
Då började diskussionen över varför jag inte kom och att jag visste att det var den dagen jag skulle uppträda. Men pappa sa till honom att han INTE visste och vi alla trodde dem hade kontaktat honom så han visste om det. Fast de inte gjorde och vilket resulterade i att han var helt enkelt tvungen att stryka mig från listan.
Jag säger så här bara: Det är så jävla idiotiskt....... Och typiskt dem att aldrig kontakta en.......
Under alla mina år av detta lidande så har alltid de som arrangerat den årliga Salvadoranska kulturfesten, alltid glömt bort oss av någon okänd anledning... Det är som om vi inte ens var värda ett öre för dem.
Att vi helt enkelt är främmande personer för dem. Varför har det alltid varit så kritiska emot oss??
Hade jag varit arrangör och ledare för det projektet hade jag kontaktat alla artister om datumet, om allt och annat så att de ska komma och underhålla folket på festen och varit kontaktbar med alla.
jag hade kunnat anordna det på professionellt sätt och allt hade nog varit väldigt organiserat, såsom det var på mässan förra året men dock kom det inget ugnt folk...
Men det slutade i att jag var arg, besviken och ledsen hela helgen och nekade till allt. Jag var bevsiken att mitt folk, gjort detta mot mig...
Och jag gissar nu att de inte gillar mitt beteende nu och att jag är "osams" med dem nu... Men de kontaktade mig aldrig och jag hade glömt bort det så vems fel är det egentligen? Jag hade ju ingen aning. De hade en aning om att jag skulle komma så varför kontaktade de aldrig mig?
Nej jag förstår mig inte på dem!
[The "Birthday" Berserking Rage]
Det var helt enkelt en vanlig onsdagsförmiddag, den 22 juli 2009.
Jag hade precis blivit avsläppt från bilen av min far för att jobba på enheten och vi hann med ett städ och sedan skulle vi äta frukost. jag och några arbetskamrater snackade och hade kul tills en annan kommer fram till mig och säger att min far är på behandling och att han är på sjukhuset med en hemsk smärta i bröstet.
HJÄRTAT!!!! Tänkte jag genast i huvudet och när han sade det till mig kunde jag inte fortsätta arbeta och jag meddelade det till min chef och sa att jag måste se min far på sjukhuset och stack senare med farbror till sjukhuset.
Vi hade tidigare fått veta att han blev förflyttad till Köpingslassarettet och där åkte vi till.
När vi anlände till lasarettet så låg han i en säng tillsammans med vår låtsasmor. Och sjukpersonalen som fanns där sade att det var lugnt och att det inte var hjärtat. Det var helt enkelt muskelvärk på bröstet som gjorde att det gjorde så ont i bröstet.
Men där fick han medicinering och vårdnad och jag hjälpte honom.
Vad som kunde ha orsakat smärtan var nog enligt hans beskriving att han tidigare fick problem med en inspektion på jobbet och att något gick sönder att han blev rasande och lyfte något tugnt som kanske nuddade bröstet med en sådan kraft att pappa inte kände av det. Med andra ord fick han ett raseriutbrott och kände ingen som helst smärta efter den händelsen.
Men nu när han har semester måste han nu det ta det lugnt och han är nu hemma och mår nu mycket bättre och en sådan enorm tur att det inte var hjärtat som strulade.
Och jag tyckte verkligen synd om min pappa eftersom den 22 juli var dessutom hans födelsedag och hann nyss fylla 50 år. Så jag hyllar min far och höjer ett glas i luften och skålar det för mig själv och gratulerar honom på födelsedagen i efterskott och han nu är hela 50 år!!!
Feliz cumpleaños, querido padre de mi vida. Muchas felizidades...
//Eddie
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018
Och eftersom det är en fredag idag tar jag allt i tur och ordning och dessutom så bloggar jag återigen efter snart en hel månad av inaktivitet på grund av jobb, förflyttning och upptagenhet.
[Med musiken i öronen]
Mycket har hänt denna månad av juli och vi börjar med de goda nyheterna, om det går förståss.
Varför jag varit borta så mycket är ju helt enkelt att det har varit extremt tufft på jobbet eftersom många tycks ha semester dessa tider och då behövs det mer folk men det har ju inte alltid funkat och då har det varit för jobbigt. Men nu är snart semestertiderna slut och det tackar jag verkligen för eftersom jag måste ta det lugnt nu.
Det känns faktiskt så i kroppen efter många veckors slit. Men hey, det funkar fortfarande och jag gillar det men dock inte till 100%.
Dels på grund av det man helt enkelt gör, städar och städar.
Det andra kan vara de arbetskamrater man har. En del verkar vara trevliga att snacka med. Andra är "gammalmodiga" och hatar när de ser en helt ny kille med "moderna" vanor och dessa sorters folk ska man akta sig för. Men det funkar inte alltid till 100% och då kan man inte komma överens.
Sådana människor gillar jag inte... Och speciellt inte folk som bestämmer om vad man ska ha eller inte ha med sig under arbetstid men så som jag brukar säga: Så länge det inte stör andra så har jag den kvar och precis, det är musiken som jag snackar om för alla känner väl mig hoppas jag? Jag med en mp3 i handen och lurarna i öronen, det är mitt liv och så ska den vara, fylld med musik på vardagen.
Utan musik så arbetar jag mindre effektivt för att vara ärlig för utan musik blir jag oftast, mycket deppig och tycker att allt slit är inte värt ett dugg men med hjälp av musiken så arbetar jag mycket mer effektivt och fyller vardagen med lycka och harmoni.
Men än så länge är det bara EN person som hatar när jag har musik i öronen. Resten bryr sig nog inte eller har sagt att så länge jag gör jobbet rätt och effektivt så spelar det absolut ingen roll om det. "Bara du gör jobbet så är det helt okej". Sade en annan arbetskamrat till mig.
[The Betrayer]
Många hade väl läst måndagens tidning om Salvadoranernas årliga kulturdag i Arboga förra helgen?
Precis, jag personligen hade inte en blekaste aning att det skulle arrangeras även i år. Men så blev det och enligt tidningen kom det mer än 700 personer, nästan alla var salvadoraner förståss från hela landet och gäster från El Salvador kom och var bjudna för ett politiskt engagemang på medborgarhuset.
Men innan den helgen skulle "aktiveras" så jobbade jag som vanligt den fredagen innan festerna skulle börja. Och då kommer en annan som jobbar på enheten fram till mig och säger att det är "fest på gång" och att du är med på listan som ska uppträda.
WTF!!!!
Japp, reaktionen blev så och jag nekade till allt som han fortsatte att prata med. Jag skulle aldrig uppträda om jag inte hade tränat innan och varför i hela fridens namn meddelade de aldrig till mig i god tid om att jag skulle uppträda??
Jag hade helt enkelt glömt bort det otroliga och vad jag minns så frågade jag minst två gånger till arrangören på karnevalen tidigare om det var JUNI eller JULI som festen skulle anordnas och då svarade han mig: JUNI.
Vad bra tänkte jag i huvudet och fortsatte mitt arbete tills dagen 25 JUNI kom och då märkte jag att det var inget folk ute och då struntade jag i det hela och fortsatte mitt arbete.
Efter en månad av hårt jobb och slit så dyker det upp en affisch där det står att de ska hålla en fest på Folkets Park och det är då som han kommer till mig och säger att jag skulle uppträda.
I första hand hade jag glömt bort det så som jag sagt tidigare. Och varför i helvete, om man nu får svära, meddelade de inte mig för åtminstone en vecka tidigare om att jag skulle uppträda?!. Hade de gjort det hade jag tränat och förberett mig hemma med mina nya tricks som jag lär mig varje dag i princip. Men det blev inte så. DET BLEV ALDRIG SÅ!!! Och självklart blev jag mycket arg, besviken och ledsen att de hade totalt ignorerat mig och min talang genom att säga att jag skulle komma, fast jag inte skulle eftersom jag inte hade en aning om det.
Och det var två arrangörer, båda förståss helt ointresserade att kontakta mig personligen.
Jag känner ju dem så väl eftersom de tillhör en annan "tribe" om man nu får uttrycka det så. Och seriöst jag HATAR när de är så himla GLÖMSKA över det.
Visst, jag själv var glömsk genom att glömma bort eventet som arrangör nummer ett sa, att den skulle hållas i JUNI, fast det var JULI som han egentligen menade. Och att vi hade snackat om det nästan två månader tidigare om det. Så inte så konstigt att JAG glömmer bort det när två hela månader av hårt jobb och slit som äger rum då.
Och inte så konstigt att de hade mig i deras tankar om det och inte så konstigt att de hade väntat med att jag skulle komma. Men varför kom de aldrig och kontaktade mig för??? De kan ju för i helvete mitt nummer.
När min pappa anländer till festen eftersom jag tidigare hade nekat till att gå på den, så kommer arrangören fram till honom och säger vart jag var och då sade han helt enkelt att jag var hemma.
Då började diskussionen över varför jag inte kom och att jag visste att det var den dagen jag skulle uppträda. Men pappa sa till honom att han INTE visste och vi alla trodde dem hade kontaktat honom så han visste om det. Fast de inte gjorde och vilket resulterade i att han var helt enkelt tvungen att stryka mig från listan.
Jag säger så här bara: Det är så jävla idiotiskt....... Och typiskt dem att aldrig kontakta en.......
Under alla mina år av detta lidande så har alltid de som arrangerat den årliga Salvadoranska kulturfesten, alltid glömt bort oss av någon okänd anledning... Det är som om vi inte ens var värda ett öre för dem.
Att vi helt enkelt är främmande personer för dem. Varför har det alltid varit så kritiska emot oss??
Hade jag varit arrangör och ledare för det projektet hade jag kontaktat alla artister om datumet, om allt och annat så att de ska komma och underhålla folket på festen och varit kontaktbar med alla.
jag hade kunnat anordna det på professionellt sätt och allt hade nog varit väldigt organiserat, såsom det var på mässan förra året men dock kom det inget ugnt folk...
Men det slutade i att jag var arg, besviken och ledsen hela helgen och nekade till allt. Jag var bevsiken att mitt folk, gjort detta mot mig...
Och jag gissar nu att de inte gillar mitt beteende nu och att jag är "osams" med dem nu... Men de kontaktade mig aldrig och jag hade glömt bort det så vems fel är det egentligen? Jag hade ju ingen aning. De hade en aning om att jag skulle komma så varför kontaktade de aldrig mig?
Nej jag förstår mig inte på dem!
[The "Birthday" Berserking Rage]
Det var helt enkelt en vanlig onsdagsförmiddag, den 22 juli 2009.
Jag hade precis blivit avsläppt från bilen av min far för att jobba på enheten och vi hann med ett städ och sedan skulle vi äta frukost. jag och några arbetskamrater snackade och hade kul tills en annan kommer fram till mig och säger att min far är på behandling och att han är på sjukhuset med en hemsk smärta i bröstet.
HJÄRTAT!!!! Tänkte jag genast i huvudet och när han sade det till mig kunde jag inte fortsätta arbeta och jag meddelade det till min chef och sa att jag måste se min far på sjukhuset och stack senare med farbror till sjukhuset.
Vi hade tidigare fått veta att han blev förflyttad till Köpingslassarettet och där åkte vi till.
När vi anlände till lasarettet så låg han i en säng tillsammans med vår låtsasmor. Och sjukpersonalen som fanns där sade att det var lugnt och att det inte var hjärtat. Det var helt enkelt muskelvärk på bröstet som gjorde att det gjorde så ont i bröstet.
Men där fick han medicinering och vårdnad och jag hjälpte honom.
Vad som kunde ha orsakat smärtan var nog enligt hans beskriving att han tidigare fick problem med en inspektion på jobbet och att något gick sönder att han blev rasande och lyfte något tugnt som kanske nuddade bröstet med en sådan kraft att pappa inte kände av det. Med andra ord fick han ett raseriutbrott och kände ingen som helst smärta efter den händelsen.
Men nu när han har semester måste han nu det ta det lugnt och han är nu hemma och mår nu mycket bättre och en sådan enorm tur att det inte var hjärtat som strulade.
Och jag tyckte verkligen synd om min pappa eftersom den 22 juli var dessutom hans födelsedag och hann nyss fylla 50 år. Så jag hyllar min far och höjer ett glas i luften och skålar det för mig själv och gratulerar honom på födelsedagen i efterskott och han nu är hela 50 år!!!
Feliz cumpleaños, querido padre de mi vida. Muchas felizidades...
//Eddie
Kommentarer
Trackback
