Ingen snö? Dags att oroa sig?
Jag skrev på Facebook för ca ett år sedan att jag hatade snön och att jag hatade vintern för att det medförde med sig massa onödigt trubbel och problem för både mig och samhället. Well, det gör det väl fortfarande skulle jag tro om man tänker på det lite extra noga idag men det finns ett litet problem; det har inte snöat och varit kallt på flera månader denna vinter.
Jag vet inte hur det ser upp i norr eller där jag växte upp i Arboga nuförtiden men här i söder så har det inte varit någon snö alls. (Om man inte räknar med en veckas nedkylning och en ”skvätt” snö som varade i ca en timme). En ”normal” vinter brukar bestå av snö lagom till decembermånad och debutera oftast i mitten av november för att sedan smälta bort sakta men säkert i marsmånad för att inleda våren. Men det får vi glömma bort i alla fall just nu eftersom vissa plantarter nu börjat pollinerat på grund av det milda vädret. Helt otroligt att det skulle behöva vara se egentligen och frågan blir nu om det nu är dags att börja bli orolig eller är det försent redan?
Ahh, klimatfrågan är idag ett enormt stort ämne både inne och utanför politiken. Vi hör om den varje dag. Jag gör det i alla fall om bränderna i Amazonas regnskogar. Om skogsbränderna i Kalifornien och skogsbränderna i Australien. Människor är oroliga, djuren är hotade och den kära marken med växter och plantor blir otroligt hotade med ökad torrhet, ökade naturkatastrofer och ökade klimatförändringar som på grund av våra föroreningar som vi förorsakat nu inlett denna inhemska och otroliga process som nu är denna klimatfråga.
Att klimatfrågan blivit den stora frågan alla pratar om är ju helt enkelt på grund av att vår kära planet, jorden, är hotat på grund av dessa förändringar och det är nog ingen, åtminstone inte jag, som kan förneka det längre. Det är otroligt skrämmande att se och följa denna sorgliga trend i morgontidningarna och bland radiokanalerna som jämt tar upp det som en ständig påminnelse att planeten lider av en sorts ”feber” som behöver snart akut hjälp från oss alla att försöka bota planeten ifrån den djupa och hemska ”febern”.
Och att det blivit en politisk agenda är också något som egentligen borde varit i den politiska agendan redan från början. Åtminstone har ju vissa länder haft det i åtanke hela tiden och andra halt totalt ignorerat klimatfrågan helt och förnekar det som om det inte vore något fel och att det ”kommer att återgå till det normala sen” men jag tror inte så faktiskt.
Som ung och dum som var för längesedan trodde man inte på klimatförändringar alls. Jag och bror min var extremt skeptiska för det ”påhittet” och det var för att jag helt enkelt trodde på det brorsan sa hela tiden om att det hela bara är en konspiration och att samhället gör det för att skrämma ihjäl oss. Att ha en sådan tankeställning var helt enkelt standard för både mig och bror men ju mer jag började höra och lyssna på media samtidigt som jag gick mina ensamma och långa promenader hemma började jag inse att planeten är sjuk och illamående och behöver hjälp.
Att jag börjar tänka på detta nu är ju för att jag idag reflekterade som sagt över mitt inlägg jag gjorde förra året där jag klagade på vinterväglaget, snön och halkan som var närvarande och det gjorde mig lite fundersam. I år har vi överlag, haft en mild vinter vilket i mina andra tankar bakom allt det negativa, är mycket trevligt men är det normalt att ha en mild vinter? Vi har haft milda vintrar förr men att det börjar bli en pågående ”trend” detta är något som skrämmer mig lite inombords. Och att det ser helt olika ut i andra ställen i världen är också någonting som förbryllar mig lite, speciellt bränderna som kostar liv för både människor och djur. Det är otroligt sorgligt att behöva gå igenom denna kris som kommer att vara dagligt i våra liv eftersom vi lever ju i vår planet. Den planet som vi måste värna om på många olika sätt. Annars kan det gå ”käpprätt åt helsike.”
//Eddie
Att ta risker
God dag och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, en personlig blogg av mig, Eddie, i spetsen.
Ännu en vecka har passerat oss och vi fortsätter in i 2020 med nya framsteg och hopp, det är i alla fall vad man hoppas på och tänker på varje dag.
Dagens inlägg kommer att handla om konsten att ta risker. För att det gör vi alla någon eller några gånger i våra liv, att ta en risk för att leda till någonting nytt på både gott och ont. Och man kommer att misslyckas många gånger med att ta risker. Men när det presenteras alternativ till förbättring blandat med tur, det är då som att ta tag i vissa saker som kommer att leda till en livsförändring i alla aspekter. Jag tog en djup och verklig risk förra sommaren när jag valde för första gången på riktigt, att flytta till en helt annan stad i Sverige. Från den lilla kommunen Arboga till en annan kommun som kom att vara Karlshamn i Blekinge.
Att flytta till en annan stad har länge varit och funnits i agendan för mig. När jag började studera folkhälsovetenskap i Västerås till exempel var jag ändå ganska nära på att flytta men vågade inte göra mig av med lägenheten i Arboga då eftersom jag inte var redo för flytt. Inte med ekonomiska bekymmer i bagaget efter att ha varit på ett arbetsmarknadspolitiskt program i ca 3 år med sämre anställningsformer (jag blev aldrig anställd) och då blev man också ekonomiskt oförberedd för att betala all studentlitteratur som kom att kosta en summa för utbildningens skull.
När sedan brorsan valde att bo tillsammans med mig 2013 avstannade flyttkänslorna eftersom jag hade då någon att prata med varje dag och vi tillsammans skötte lägenheten och jag dessutom fick en annan anställning i hemstaden så det blev inte av helt enkelt. Och så skulle vi bo i fem år tills min bror ändrar upp och ner på sina livsvanor och stil 2018. Jag såg det med en positiv inställning eftersom jag då hade längtat att bo ensam igen som jag gjorde tidigare innan 2013 men den tankeställningen ändrades ganska snabbt hösten 2018 eftersom det var då som jag bokstavligen gick in i väggen som jag fortfarande inte visste till en början vad det handlade om. Brorsan hade flyttat ut och jag skulle bli gladare och nöjdare blev ju tanken men så blev det inte och det blev plötsligt en kamp mot mina ångestfyllda tankar och känslor som uppstod efter brorsans flytt; ensamheten hade kommit tillbaka och denna gång hade den verkligen amplifierats efter att ha legat i dvala i fem rika och långa år.
Ensamheten blev alltså den största boven igen och jag mådde mycket sämre psykologiskt men jag hade inga ”botemedel” för det eftersom jag inte visste hur jag kunde hantera situationen. Hur kan man hantera en sådan situation egentligen när ensamheten präglat en i hela sitt liv?
Städning och rensning av hela lägenheten kom att vara ett långvarigt projekt som jag startade i hopp om att tänka på annat eftersom jag vet att städning inte är så farligt egentligen, tvärtom! Det är bra med städning för det jag gillar belöningen som man får efter ett avslutat städpass; en fin och fräsch lägenhet. Men detta projekt skulle ta tid. Att städa och rensa efter både mig och de saker min bror hade lämnat kvar för att han inte kunde få med sig hela paketet kom att kosta mig enormt mycket tid på bekostnad av min fritid. Och det är också tur att man har en hjälpande familj lite då och då tillsammans med vänner som hjälpte mig att slänga massor med skräp och saker som inte kom att vara till användning längre och all den pant som jag hade samlat och sparat till i så många år blev till en pantsumma på ca 2300kr och det kvittot tror jag finns inramad någonstans.
Ja, städningen var alltså ett botemedel men känslorna av ren ensamhet fanns fortfarande kvar och jag mådde verkligen inte bra. Då kom nästa förslag lagom till julen 2018 att totalt renovera lägenheten men jag hade inga resurser för det på den tiden så jag gick verkligen på knäna då för att kämpa för överlevnad. Det var här också som jag blev introducerad till katter som kom att vara det bästa botemedlet (i alla fall då) mot ensamheten. Jag hade aldrig någonsin tidigare föreställt mig att ha en katt som en viktig livskamrat och kompanjon i hemmet och jag fick testa mig hur det var att ta hand om en katt. Jag fick med mig en broschyr också om katter för att mentalt förbereda mig på hur man tar hand om en katt. Jag skulle ta hand om denna specifika katt i minst tre veckor och jag måste ändå säga att det må vara mina tre bästa veckor med trevligt umgänge. Katten tyckte om den nya miljön och tyckte om mig och jag tyckte om katten också.
I samband med detta föreslogs det ett annat alternativ som kom att vara startskottet för den ultimata flytten som kom att äga rum senare; Flytta till Karlshamn!
Den största orsaken till att jag valde att flytta till Karlshamn var helt enkelt för att bota min ensamhet. Det fanns många andra orsaker men det viktigaste som jag måste belysa här är helt enkelt på grund av min ensamhet som var nära att kosta mig min mentalitet. Projektet såg ut att vara mörkt från början med det på långt sikt och successivt stöttande och insamlingskrafter från de människor som ville ha mig i Karlshamn hjälpte mig att förbereda mig för denna flytt.
Sen är allt historia; jag flyttade med omnejd sommaren 2019 som kom att vara en mycket kaotisk sommar med mycket känslor och aktiviteter att jag nästan blev utbränd på grund av det. Det tog en lång stund också att förbereda mig för en helt ny miljö och anpassningen till ett nytt liv med umgänge varje dag tog också en enorm tid att anpassa sig till eftersom jag nästan hela mitt liv, levt ensamt.
Jag ångrar inte flytten från Arboga till Karlshamn. Det var ett klokt beslut som kom att kosta mig relationer till vänner, arbetskamrater och familj. Det var alltså en mycket stor risk jag tog som tack och lov idag, var verkligen värt den risken eftersom jag mår mycket bättre mentalt med att leva det liv som jag gör det idag. Men det var verkligen inte lätt. Mentalt var det svårt eftersom jag skulle anpassa mig till något som jag helt enkelt inte var van vid. Och att sedan på grund av flytten också reparera relationer till andra människor också på distans, säga upp sig från jobbet och avbryta mötestillställningar med det lokala partiet och allt annat som jag helt enkelt var tvungen att ge upp, det var för mycket saker som hände i samband med flytten men det har vi nu tagit oss igenom nu. Jag har gjort det nästan omöjliga att ta mig ur min komfort-zon för att det verkligen var en mycket tuff uppgift att utföra.
Så, när det finns möjligheter i alla aspekter för att ta en risk, gör det och gå på magkänsla. Ibland har man tur.
//Eddie
En påtvingad aktion
Konsten att ge konstruktiv kritik har jag för många år sedan (medan jag studerade faktiskt) diskuterat om tidigare i denna blogg och vi vet ju alla att ger man konstruktiv kritik så ger man utrymme för utveckling, förbättringar och motivation för att vidareutveckla sina idéer för projekt eller annat som man håller på med och det spelar ingen roll vart man befinner sig någonstans egentligen. Människor gör fel och misstag och inga människor är perfekta varelser för vad är egentligen ordet perfekt för något? Det är därför alltid viktigt att samla in kunskap och bedömningar för att sedan analysera vad som behöver förbättras om någonting går snett och då är det också viktigt för alla att vara överens och att ge samlad konstruktiv kritik för att inte demotivera någon för att hamna sedan tillbaka i en ond cirkel. Man vill att alla parter ska vara sansade och överens och det är alltid viktigt att vara överens för att undvika konflikter och vi vet ju alla att konflikter vill man helst undvika.
Jag läste lite på min blogg av nyfikenhet förstås, ett gammalt inlägg om just detta fenomen att ge konstruktiv kritik och att min far vid denna tidpunkt (2014) att jag hade på mig lite kläder som inte passade hans standard. Vid denna tidpunkt vill jag minnas att jag egentligen inte hade en stil eller passande kläder för vissa tillställningar. Problemet här var ju att det var bara ett vanligt besök hem till min far men jag kan förstå honom ur ett ”gammalmodigt” perspektiv: han är uppvuxen i en sådan kultur att man är finklädd nästan till alla tillställningar. Om det var hemma så var det också en ”fin” klädkod som var den viktigaste koden att bära med sig. Och detta med kläder… På den tiden hade jag verkligen ingen stil. Idag, sex år senare så har jag fortfarande ingen modestil men jag går med mina skjortor och fina byxor och det anser jag är finkläder att bära med sig varje dag eftersom jag känner en viss komfort i dem. Mina syskon har också smått ”kritiserat” mina klädstilar eftersom jag inte följer mönster. ”Du ser inge bra ut i dem kläderna” hörde jag ganska så frekvent av mina syskon, främst av min bror som idag har blivit någon form av ”mode-fascionista” – något jag aldrig kommer att vara vare sig någon vill det eller inte. Jag förstår mig inte på konceptet heller så det är lika bra att låta det vara. Men förr var det ständigt ”tjat” om det vilket jag inte pallade eftersom det kom från ”nästan” hela min familj. Mamma brydde sig inte och det är jag tacksam över.
Ja, det var kritik över min klädstil, what gives? Jag vet inte. Idag tycker jag bara det är lite fånigt eftersom det var helt enkelt onödig kritik som angavs och ingen konstruktiv kritik på förbättring eller rekommendationer angavs aldrig heller och inte hade jag råd med nya kläder heller eftersom jag då var fattig student. Fattig? Ja, fattig, det kommer jag alltid att vara. Så länge jag lever kommer jag alltid att ha ordet och benämningen ”fattig” i bagaget med mig.
Men vad har detta med en ”påtvingad aktion” med att göra?
Let me tell you….
Det hänger lite ihop med att ge konstruktiv kritik. Något jag försökte få pappa med att förstå konceptet när jag träffade honom innan jul nu förra året. Det började som ett simpelt snack om våra minnen och om våra misstag vi har gjort i våra liv. Pappa gav mig information om hans åsikter om vår uppväxt och om han varit en ”god” förälder. Det är ett hårt påstående för en start på en lång diskussion som vi hade.
Vad var det jag tidigare nämnde om att ingen människa är perfekt? Personligen tyckte jag att pappa uppfostrade mig som man ska göra egentligen. Nog för att han sa åt mig att göra saker som jag hatade att göra på grund av avsaknad av kompetens. Som till exempel att skicka mig att desarmera samt att reparera en metallbit (som jag än idag, inte har en aning om vad det kan vara). Jag visste inte hur man gjorde och jag har idag fortfarande svårt med teknik och utrustning eftersom jag vet, inte behärskar den kunskapen. Denna lilla ”händelse” kom att vara startpunkten för mig att utveckla någon form av ”fobi” för desarmering av utrustning. Och hur gammal var jag här? Jag gissar att jag var någonstans runt tio år gammal. Att pappa lät mig göra denna uppgift som tioåring då i en modern tid tycker jag idag är lite absurt.
Pappa hade alltid kontrat med att utrycka att ”det kunde jag göra när jag var tio år gammal”. Problemet med det talesättet är att det idag är en helt annan kultur och hur man uppfostrar barn och unga till att bli ”super-humans” idag är, enligt min mening, beroende på tur. Varför? Jag ska ge ett exempel.
Ponera att du blir född och uppvuxen i en rik tillställning. Du behöver inte anstränga dig mycket för att få det du vill och när du blir äldre är du säkrad en stor plats i styrelsebordet för det bolag dina föräldrar äger och du behöver inte tänka på kostnader. Är denna hypotes något som du känner igen så anser jag att du föddes helt enkelt vid rätt tidpunkt och tillfälle. Av ren tur helt enkelt.
Well, detta antagande kan man ta med en nypa salt. Vad vet jag om rikedomar? Jag har ju aldrig varit rik och som jag sa tidigare om rikedom/fattigdom: jag kommer alltid att vara fattig vare sig jag vill det eller inte.
Efter att jag påmint pappa lite om detta minne började han berätta om de saker han hade ”tvingat” oss att göra på grund av att vi saknade något att göra på vår fritid. Det må stämma att vi inte gjorde så mycket på vår fritid som ung. Vad gjorde jag hemma? Jag satt ju och lekte med min bandspelare och hoppades kunna spela lite på keyboarden som vi fick att honom som en fin gest att utöva lite kreativitet. Och det gjorde jag faktiskt. Kanske inte lika mycket som jag borde ha gjort men det var i alla fall kreativt.
En annan sak som pappa nämnde mig om i vårt samtal var om huruvida han tänkte om det var ett gravt misstag att låta oss använda datorer i vår ungdom. Han ansåg att vi spelade för mycket om dagarna och att vi satsade mindre i skolorna. I min aspekt tycker jag att han har fel. Jag hade inte så mycket problem i skolan. Jag utförde ju min plikt. Jag studerade och jag fick mina betyg. Men det gick mindre bra för min bror vid denna tidpunkt. Han gick in i väggen och mådde psykologiskt dåligt och detta var ju inte min pappa medveten om att han var. Han kommer aldrig att förstå konceptet med att vara deprimerad och det förstår jag med tanke på den kultur som finns i Centralamerika.
Och även min syster gick in i väggen på grund av privata skäl och detta påverkade henne också. Så då tyckte pappa att det var en briljant idé att få henne att gå på privatundervisningar, något som var påtvingat och som jag tror inte hon tyckte om i slutändan att hon slutade gå på dessa. Med andra ord, slöseri med pengar och tid för båda parter vilket jag inte hade någon aning om. Det kanske hade nämnts tidigare men jag måste ha ansett det som någon form av ”skämt” men att pappa berättade detta för mig utförligt blev jag snabbt förvånad och sa till honom att detta var påtvingat och att man tvingar inte någon att utföra saker om man inte är motiverad eller inspirerad att gå på.
Jag minns att pappa hade köpt ett staffli och målarutrustning också under vår uppväxt och förstod inte vad dessa skulle användas till. Jag visste ju att det var målarsaker och jag visste på den tiden att min bildlärare inte tyckte om mina bilder och ritningar eftersom jag vet att jag inte är en bra ritare eller konstnär. Jag vill minnas att ingen kom att använda det staffli. Jag tror det var till min syster men jag kan ha fel. Så om jag var dålig på att måla så kom jag att aldrig använda stafflit.
Inget eller ingen kom att motivera mig att utföra dessa saker heller. Jag hade ju hoppats få någon form av inspiration någonstans men det var hela tiden bara gissningar och antaganden och detta demotiverade mig i alla fall att inte utföra saker som jag vet var/är dålig på. Detta koncept kommer inte pappa att förstå vilket jag förstår honom till viss del. Allt som pappa fick lära sig under 60 – 70- talet var ju till viss del också påtvingat och också under mycket stora restriktioner att till exempel: gör du inte detta så får du ingen mat. Och mat behöver ju vi för att överleva. Tänk er det mardrömsscenariot. Fruktansvärt.
Pappa drar alltid sådana referenser och jag försöker få honom att förstå att det är moderna tider nu och att vi tyvärr lever i ett samhälle där många människor idag kommer och blir stressade och hamna i en ond cirkel av ilska, frustration och psykisk ohälsa. Det är inte lätt att vara människa i ett stressat samhälle fyllt med krav och prestationsångest.
Nej, nu har jag ”babblat” rät så mycket kring detta. Hoppas ni får en fortsatt trevlig torsdag önskar
//Eddie
Diabetesupptäckten – Min historia
Välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Min personliga blogg på nätet där jag tar upp saker och skriver ned dem som om det vore en fantastisk prestation. Och att skriva i sig, är en underbar prestation om man är villig och motiverad till det.
Ahh yes, motivationen måste man själv infinna och uppsöka och när den finns där så får man ett flow. Ett flow av inspiration och kunskap.
För er som inte vet idag så är jag tyvärr en av de miljoner människor idag som lever av och med sjukdomen diabetes. En diabetes som sakta men säkert är som en tidsinställd bomb med en säkerställd giftvätska, kommer att slå ut organ en för en. För ca tio år sedan hade jag ingen kunskap om diabetes och vilka konsekvenser den kunde medföra för kroppen och eftersom jag åt och drack som en galning under en lång period av mitt liv så blev kroppen alltmer sämre och sämre för varje dag som gick och det var i december 2017 som jag absolut inte orkade mer med smärtan och de följder som kom att vara diabetes typ 2.
Jag måste ha amplifierat sjukdomen ännu mera under min livsstil jag hade innan 2017 och det vet jag att jag gjorde eftersom jag vet själv att jag åt som ett svin och jag drack enorma mängder läsk utan problem. Eller snarare med problematiken men det hade jag ju ingen vetskap om eftersom jag var så korkad och dum nog att konsumera så mycket onödigt att det skadade till slut mig inre.
Pappa hade förvarnat mig många år tidigare under min uppväxt om problematiken med att konsumera mycket mat och dryck så onödigt mycket jag gjorde under min uppväxt men det gjorde jag ju för att jag kände en viss tröst med maten. Jag åt ju mycket mat för att den var så fantastisk god och utförde någon form utav eufori och stimuli att jag kände att maten lyssnade på mig. Maten fanns där när jag hade det som värst. Lite som ett begär av något slag. Jag begärde trösten från mat eftersom den gav mig så mycket ”gott” och stimuli vilket jag vet också läsken (socker i allmänhet) medför.
Jag konsumerade farligt mycket läsk också som förstärkte framkomsten av diabetes. Jag försökte rådgöra med min läkare om i vilket skede jag fick eller skulle ha fått min sjukdom men det är svårt att kartlägga det eftersom jag kanske hade dessa sjukdomar många år tidigare fast utan min vetskap? Det skulle det nog mycket väl varit möjligt men jag uppsökte aldrig någon läkare då eftersom jag inte hade typiska symptom eller uppvisade det av någon form och jag led inte utav det heller vilket försvårar kartläggningen. Men att jag förstärkte ankomsten och besvären av dessa sjukdomar blev hela summeringen då när jag just sökte läkarvård för mina besvär med magen och mina tarmar för att det var just där som jag hade mina största besvär hela tiden och under en mycket lång period.
Jag hade konstant magvärk och tarmarna led verkligen varje gång jag hade ätit eller druckit någonting men att jag sökte läkarvård så sent var just på grund av att jag var orolig för att få en mycket större diagnos eller cancer och bara att få en sådan stämpel är ju förödande…
Det var därför jag inte uppsökte vård i tid och hade jag inte gjort det alls hade jag förmodligen inte suttit här och skriva ned dessa rader idag. För att ta hand om mig och min livsviktiga hälsa och att leva ett enkelt men trevligt liv med diabetes, visste man inte då.
Som sagt, jag uppsökte läkarvård för mina magvärkar och tarmproblematiken som uppstod i samband med värken och berättade detta utförligt och noga för min läkare bara för att sedan en vecka senare få resultatet att jag har diabetes och en rad massa andra olika följdsjukdomar.
Great… Nu var jag verkligen tvungen att ändra på min kost, hälsa och livsstil för min egen hälsas skull och även börja tänka på mig på riktigt för det hade jag inte gjort under min uppväxt. Så lång tid och period som jag verkligen skrek av smärta och jag förstod det inte bara. Jag var helt mållös och korkad.
Ja, jag får uttrycka mig så eftersom när jag tänker på detta just vid detta ögonblick kan jag inte bara sluta tänka på att jag hade just chansen som ung att inte utföra dessa onödigheter som kommer i slutändan att kosta mig enorma konsekvenser och även kostnader i onödan. Som sagt, jag visste inte om jag hade diabetesbesvär då men att förstärka och amplifiera den sjukdomen kunde jag göra utan problem.
Idag lever jag med diabetes typ 2 alltså. Och jag är vaksam med min kost och jag tar mina mediciner som mina läkare har ordinerat mig att jag ska göra och jag lever ett mycket hälsosammare liv idag än vad jag gjorde förr. Det kan jag med lite stolthet säga också och på grund av det samt med lite hjälp av mitt tidigare jobb och motion, att jag gått ned så mycket i vikt att vissa som känner mig sett resultatet av viktnedgången. Jag hade ju ingen aning eftersom man ser ju typ inga förändringar om man tittar sig själv i spegeln men andra gör ju det och det är lite roligt när man får höra det från person till person.
Jag kan definitivt förbättra min egen situation ännu mera och det får vara ett utav mina livsviktiga mål, åtminstone för det nya året 2020, att tänka ännu mera positivt och att tänka också på min egen hälsa.
God fortsättning på nya året önskar
//Eddie
Nytt år – nya möjligheter
Det sägs att när ett nytt år inträffar och anländer så ser man många nya möjligheter och satsningar. Och inte nog med att vi sade farväl av året som var 2019, ett annat hemskt år, välkomnar vi år 2020 med öppna perspektiv i våra aspekter i livet eftersom det är ju ett nytt decennium.
Javisst, nu har alltså året 2020 inträffat på riktigt. Det känns som om vi borde varit igenom det som var konceptet med ”framtiden” och ”high tech” men så som världen ser ut idag med ilskna och förvirrande presidenter och ledare världen över så är det inte så konstigt i alla fal för mig som en liten prick i denna värld, att se världen ur ett tyvärr cyniskt perspektiv att det är lite skrämmande faktiskt att beskåda.
År 2019 var ett riktigt hemskt år för mig. Det började uselt med att ekonomin rasade ihop på grund av ett uselt betalt jobb men vad hade man för framtidsplaner då? Mina enda tankar på den tiden var just att lämna det konceptet att bo ensam för evigt efter att ha bott i min gamla lägenhet i Arboga i tio långa år och starta sedan ett nytt i en helt annan stad långt söderut som jag kunde känna till.
Nog för att sedan sommaren skulle inledas med att jag beskådade några utav mina bästa vänner ta examen från en utbildning som jag anser hade sina konstiga utbildningsmetoder. Men de kämpade igenom ett helvete av plågsamt arbete och slit att det faktiskt var väldigt surrealistiskt för mig som vet att det kunde ha varit jag också som kunde ha kämpat mig igenom det också men just den känslan att se andra få någonting som man kämpat för länge och se deras ansikten glöda av glädje och tårar. Ja, det blir en surrealistisk känsla för mig.
Och för att sedan dagen efter examinationsdagen utforska det som är Sweden Rock Festival, det var en sjuk surrealistisk känsla. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv, varit på en festival. Det närmsta jag kan komma när det gäller festivaler och konserter är när jag fick se Eminem live i Stockholm som en fin födelsedagspresent och jag kommer aldrig att glömma den känslan för att även den var verkligen surrealistisk och kan verkligen inte tacka min ”brother” hemma i Arboga för det. (Du vet vem du är).
Men sommaren brukar också vara synonym för plåga. I alla fall har det varit så för mig. Av alla somrar jag minns så har det alltid varit något som tyvärr plågat och drabbat mig mer eller mindre. Oftast är det psykologiska besvär som jag egentligen borde ta mig igenom enkelt och att jag egentligen inte borde bry mig om aspekter i livet som jag ser andra njuta av – något som jag inte, i alla fall just nu, ser som en möjlighet för mig att göra. Kan det vara relationer nu igen?
Ding!
Mitt största problem med det är att jag inte satsar. I alla fall inte just nu men när jag väl satsar så är det oftast något hinder i vägen men jag som sagt satsar inte. Det är mitt problem och jag tar itu med det när jag känner mig redo helt enkelt.
Nej, sommaren 2019 skulle egentligen varit en mycket fin och underbar känsla. Jag skulle ju flytta permanent till en annan stad och vara med mina fantastiska vänner varje dag. Men flera faktorer gjorde så att jag inte kunde uppleva en trevlig sommarkänsla för att det hade jag en viss period. Under flytt brukar det vara kaotiskt men att det skulle vara kaotiskt i hela tre långa månader (nästan) var inte med i min planering för att sedan få ett annat ”meteoritnedslag” sista månaden. Då blev det för mycket. Men jag kämpade mig igenom det tillsammans med mina vänner och än idag, januari 2020, lever vi och kämpar oss vidare varje dag.
Jag ska ta detta med flytten mer i detalj i ett annat inlägg. Dagens inlägg är mer utav en sammanfattning som var året 2019.
Det är ju rätt så många som fortfarande inte vet att jag har flyttat och för vilka grunder (varför) jag flyttade men jag har nämnt det lite i mitt nuvarande inlägg men som sagt, mer detaljerat får ni i ett annat inlägg.
Hösten 2019 var mer eller mindre depressivt. Efter att ha flyttat under en kaosperiod och fått iordning alla saker så fick jag till slut mitt egna ”space” och utrymme. Det som jag länge under sommaren varit utan. Depressivt i den benämningen att framtidsplanerna jag hade, tagit en rejäl paus. Demotivationen såg ut att vinna över mig och det har den nog gjort. I alla fall då som jag kände mig, helt orutinerad till allt. Men med musiken, bloggandet, skrivandet och läsningen får det mig att känna mig lugn och kreativ.
Och nu vintern. Om det ens är någon vinter för att snön syns i alla fall inte på håll. Jag tror vi fick genomskåda ett litet snöfall som varade i någon timme innan det blev för varmt igen och det blev regnigt istället. Och på tal om regn… Hela november syntes inte solen en enda gång. Kanske ett par minuter eller så men sedan intog molnen atmosfären igen för att sedan låta det regna. Kunde det inte varit så i somras istället? Det är verkligen ett knasigt väder vi har fått nu på sistone. Och värre kommer det att bli enligt våra vetenskapsmän som jag förlitar mig på till 100 %.
Och julen tillbringade man hemma i kära Arboga igen. Dock ganska så ensamt och trist de andra dagarna men självaste julafton tillbringade man tid hos nära och kära med trevlig mat, nöje, musik och spel.
Det var mig då en trevlig liten sammanfattning av året som var 2019 och jag hoppas för guds skull, att det nya året för med sig goda saker till oss.
//Eddie
