Eddiemans Fredagspub

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. En blogg där jag, Eddie, berättar lite om mitt liv och hur jag ser på saker och ting som jag tycker borde nämnas i denna blogg. Det kan vara allt från min fina frisyr till människors unika beteenden och den sysselsättning jag ständigt söker. 

 

Jag har funderat rätt så mycket nu på senaste tiden om allting egentligen. Någonting som fick mig dock att fundera på extra mycket var mitt beteende och hur jag beter mig som människa för andra personer i omvärlden. Nu är ju inte jag direkt världselit eller kändis eller någonting sådant men hur är jag som person mot andra? 

För er som känner mig mycket väl; jag är en glad, nöjd och optimistisk, fantasifull kille med det brinnande intresset att utvecklas mer som person genom att skriva, som jag gör nu, en unik blogg. Jag vill en vacker dag, underhålla folket genom att bidra och ge folk den lycka som många idag söker och glädje. Någon att samtala med och någon som verkligen behöver min hjälp och stöd. Det låter ju som en fantastisk människa eller hur? Eller hur??? 

Funderingen i det hela ligger och uppstod när jag i lördags gick ner mot lilla staden Arboga och ville utforska då det var barnens dag samtidigt som den lokala Kulturveckan invigdes samma dag. Det var väldigt mycket folk och det fantastiskt fint väder. Lyssnade till reggaemusiken i öronen och njöt utav den euforiska känslan som uppstår varje gång jag lyssnar på en fantastisk reggaelåt. Men den varade dock inte länge och jag kanske var bara ute en halvtimma vilket jag tycker var en riktigt hemsk upplevelse. Jag hade alltså längtat efter att gå ut och ta mig en rundtur runt stadens gator och torg men den var verkligen kortvarig. Men varför var den kortvarig? Vi ska ta och undersöka det...

 

Jag vet inte hur jag ska börja med detta egentligen men det jag kände när jag var där och utforskade var en känsla av obehag och rädsla. Det brukar jag vanligtvis inte få men det var verkligen obehagligt. Och det är inte så att jag "lider" utav någonting eller har en fobi eller liknande. Det var bara en konstig känsla där jag helt enkelt tänkte att det inte kändes rätt till på något sätt. 

Och för att göra saken ännu värre; jag gick ensam. Ensam, trotts det att jag normalt brukar gilla det när jag är ensam och gör mina saker och ting men just denna dag som i lördags kändes det inte alls rätt att vara ensam. Men jag har ju varit det hela mitt liv så varför just denna dag? 

 

Jag har många vänner. Jag älskar alla mina vänner, don't get me wrong! 

Som jag sade tidigare, jag är ingen världselit, jag har mina vänner som jag normalt, brukar umgås med när alla har tid och/eller lust, när vi helt enkelt vill så att säga men jag undrar om jag är en bra vän? Det var just sådana tankar som surrade mer extra i lördags och det var kanske då som obehaget kom fram; jag är ingen bra kompis. Vi analyserar vidare om detta då jag just nu har problem med att försöka få fram det jag egentligen menar med mitt påstående om att jag kanske är världens sämsta kompis... 

För det första måste vi snacka om ensamheten som jag brukar prata jämt och ständigt om här i bloggen. Som jag nämnde i ett annat inlägg; det är en omgående trend och det är precis vad detta är just nu. Det kommer fram och tillbaka och ensamheten har just varit den enormt stora faktorn i hur jag lever mitt liv idag. Det är därför som jag på alla möjliga sätt, försöker visa mig genom att vara aktiv i alla möjliga forum och evenemang men ibland finns det gränser och det är just den där känslan att begränsa sig själv på något sätt, som gör det för mig ibland omöjligt att nå alla mina mål och förutsättningar i livet. Heh, det är därför som jag burkar misslyckas på många andra områden men det är just mitt liv detta och för att ändra på dessa vanor måste jag alltså ändra helt och hållet mitt beteende. Och nej, jag försöker inte ens trotts att min hjärna säger det men det gör jag inte. Det syns inte heller så sluta ljug, Eddie. 

 

Ahh yes, kära ensamhet. Jag önskade du bara försvann helt enkelt. Jag orkar ibland inte med att leva livet som en ensam liten prick i detta jordklot. Vad tusan hände i min uppväxt egentligen som skapade och formade mig till den som jag är idag? Det kan vi kanske ta och undersöka en annan dag men vad jag försöker säga här idag är att dessa stora faktorer såsom ensamheten och mitt beteende gör mig till den människa jag är idag. Och detta påverkar förstås mina relationer till andra människor.  

 

För det andra, om jag nu måste skriva så...

Vad har detta med "världens sämsta kompis" med att göra? Det är ju självklart inte den andre personen som det handlar om. Nej, det handlar återigen om mig och hur jag är som kompis mot andra. 

Som jag började inlägget; jag är en glad, nöjd och optimistisk kille. Det räcker för att beskriva mig som person. Men när det där känslan av obehag som uppstod när jag gick ut ner mot staden då? Och ensamheten? Hey, vi måste dra en konklusion av detta och jag vet att i skrivande ögonblick, att det är riktigt komplicerat då jag har återigen, problem med att formulera mig men jag ska försöka.