Att återkalla hemska minnen
Oj, jag trodde jag var färdig med att diskutera om mina problem men det hände någonting igår kväll som fick mig att rysa av rädsla och frustration som snabbt övergick sen till förtvivlan.
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Så det hände någonting konstigt igår kväll efter att jag, syrran och hennes pojkvän var ute och handlade lite och fixade lite småärenden och det var dags för hemfärd. När jag väl kommer hem så ser jag ett gäng glada barn vid porten, trodde jag då. Det såg i alla fall ut som om de var glada. Jag antog det i alla fall, det var väl säkert ett gäng på minst 7st barn i olika åldrar men de var i alla fall barn. Det kan jag vara riktigt säker på. Men att jag antog att de var glada var ju som sagt hur jag såg på deras leenden och att de skrattade tillsammans i en grupp.
Men… Det var något konstigt. Jag var ju utanför porten och de var inne vid trappuppgången och de fick syn på mig. Men jag såg ganska klart sen att de inte bara var glada eller något liknande. De… De skrattade åt mig… De skrattade åt mig av ingen orsak… Så när jag närmade mig porten och öppnade porten så försvann alla barn, skrattandes förstås till den lägenhet som de lekte och var i för den stunden. Och jag stod där… Förvirrad först men sen gick den känslan över till förtvivlan. Varför? Jag fick Flashbacks. Jag återkallade minnen igen från min skolgång… Den känslan jag fick var exakt samma känsla jag fick när ungdomar i skolan retade mig för hur jag såg ut och agerade.
Om ni inte visste det redan så var jag ensam mycket i skolan. Men det hindrade inte barnen och ungdomarna att försöka hitta nackdelar med att leva ett sådant ”konstigt” liv och retade mig på grund utav det. Och jag vet att de skrattade åt mig också på grund utav min ensamhet. De tyckte inte det var normalt och med all rätt att de tänkte så (tror jag, anledningen är ju på grund utav att en normal ungdom i skolan oftast brukar leka med andra ungdomar i skolan men jag gjorde inte det då jag kände komfort inom min egen ensamhet). Och det var alltid ett gäng som kritiserade mig.
Det största minnet jag kan minnas från skoltiden var den incidenten som hände med min nytvättade jacka som jag tog med mig till skolan. Jag kände mig stolt att ha en nytvättad jacka så jag hade den med mig för att bara timmar senare infinna min jacka nedspottad i ”äcklig” saliv i en soptunna. Jag fick aldrig en förklaring på varför jag fick den jackan i det skicket som den var.
Några andra tjejer hade sett händelsen och pratade med mig om det men jag fick fortfarande inget tydligt besked. Om ni visste och såg händelsen, varför agerade inte ni emot? Och varför i hela helvete slösade ni bort min tid för att berätta nonsens om ni inte kunde agera emot? Det är sådana tankar jag får än idag och analyserar händelsen i detalj för att hitta lösningar, alternativa fakta med mera. Men det är ett sådant starkt minne att jag inte kan släppa det.
Mycket verbalt stryk fick jag också tåla på grund av min hudfärg också. Illinformerade ungdomar tyckte det var normalt att kalla mig för, ja ni vet. Saker som inte stämmer på grund av min hudfärg. Med andra ord, på min tid var rasism något inte diskuterades i skolan flitigt i samhällskunskapslektionerna. Men alla var så hypade att läsa om andra världskriget av suspekta orsaker. Men det gjorde ju inte saken bättre egentligen. Huvudsaken är i alla fall att jag klarade mig fint vissa dagar men andra dagar gjorde jag inte det. Jag kunde ju ingenting göra heller på grund av att jag är en sådan svag människa och så extremt konflikträdd att det inte finns andra saker än att bara själva ihop alla anklagelser man fått i livet och gråta ut av förtvivlan för att man en värdelös piece of shit.
Så många minnen som plötsligt dök upp igår vid trappen gjorde mig mållös. Jag berättade det inte för någon om det igår heller utan jag bara reflekterade vidare sen. Men det var just dessa minnen som jag återkallade från min barndom som gjorde saken spektakulärt att jag bara var tvungen att skriva om det. Jag kallar detta fenomen för fascinerande men också kusligt. Jag ska inte behöva återkalla dåliga minnen bara för att några oskyldiga barn skrattade åt mig av okända saker.
Kanske skrattade de åt mig på grund utav mina trasiga glasögon? Var det därför?
Mina trasiga glasögon…
Mina trasiga glasögon…
Oh herregud, jag måste fixa mina glasögon men det… Men det är en annan kostnadsfråga…
Suck…
