The road to happiness – Prestationsångesten [Part 1]
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg som innehåller allt om ingenting, typ.
Ahh yes, vad är lycka? Jag har frågat mig den frågan ganska länge nu. Så länge att jag faktiskt blev ångestfylld och flydde i panik när jag skulle ut häromdagen. Jag ville inte se någon i ansiktet (vilket jag för övrigt har svårt med i alla fall) Men vi ska ta snart och undersöka detta i detalj men först måste vi besvara den föreviga frågan; vad är lycka?
”Känslan av just lycka är när du känner välbehag och att allt har ett flyt. Annan nära beskrivning till lycka är när du till exempel får ett glädjande besked att du känner dig upprymd och att inget kan stoppa dig. Det där är lycka.”
Med andra ord, när du får ett flow, att du har kontroll över ditt liv och att du känner dig upprymd och älskar det du gör, det är vad lycka är idag för mig. Något som jag inte känt av sedan jag valde att abrupt, avsluta mina studier (också för fem år sedan) på grund av dåliga villkor, klass, miljö och min ständiga strid med min ensamhet. Men det kan inte bara vara det som gjort att jag inte känt av lycka eller flow på mycket länge? Som jag sa tidigare, min eviga strid med min ensamhet gör saker otroligt svårt med tanke på att det medför ju saker som hela tiden är negativa. Vägen till lyckan är en enda stor hinderbana för mig och det är där som vi måste identifiera problematiken först.
Att denna känsla alltid kommer när våren början titta fram är inget nytt koncept. Detta händer mig varje år och för varje år som kommer så hamnar jag fortfarande i den där mörka och dystra värld där allt jag gör inte har någon betydelse.
Varför befinner jag mig i en mörk och dyster värld just nu? På grund av inkompetens. Jag ser inget annat än inkompetens. Det låter hårt men det är den djupa sanningen. Jag har försökt göra saker och ting som jag försökt tyckt om men alltid saknas det något och alltid slutar det olyckligt. Jag förblir aldrig lycklig när jag försökt ändra på mina vanor till exempel och jag snackar om min fritid som för övrigt är riktigt tomt. Jag har ingen fritid. Jag hade världens fritid för ett x antal år sedan men ju mer jag var involverad i projekt som jag försökte hålla fokus och vid liv. Syftet var hela tiden att SYNAS och att synas, det har jag försökt att göra men det känns som om det jag gör för att synas istället leder till att någon annan syns istället och det leder sedan till en djup prestationsångest som jag för övrigt, pratar och diskuterar om varje dag, med min hjärna.
Ahh yes, prestationsångesten. Det är dags att skriva om prestationsångesten. Denna eviga och förbannade känsla av obehag som uppstår varje gång jag ser folk runtomkring mig som gör någonting med sina liv. Varför är alla runt omkring mig mycket bättre och har så otroliga talanger, presterar mycket mer saker än mig med mera medan jag som gör mina simpla saker varje dag? Jag kan inte jämföra det. Alla är så mycket bättre än mig och det är så fruktansvärt irriterande för att jag själv ville verkligen synas och förbättra min livssituation när jag till exempel hade olika projekt som involverade podcasting och media år 2015 men NÅGONTING hände som jag beskrev det då som att ”jag gick in i väggen” vilket antyder på att jag försökte komma undan med något. Men så var inte fallet.
Sanningen är i själva verket att nog för att jag hade något att göra, jag fick utöva min dröm om att hålla en egen podcast med en och en annan kompis (totalt 4st) så kraschade allt så något fruktansvärt. Det blev tyst från alla olika håll och jag blev ju självklart drabbad av denna tystnad att jag var tvungen att avbryta och avsluta mina idéer om att skapa någon form av ett verksamhetsområde inom media. Det har och kommer alltid att vara mina mål. Jag vill förverkliga min barndomsönskan om att bli en framgångsrik podcaster. Det har alltid varit min dröm också om att ha (kanske) en egen radio-talkshow. Jag gillar konceptet men man måste ju börja någonstans eller hur? Jag försökte ge mig in i olika projekt och var delaktig i det men på något sätt så gynnade det mer andra personer än mig själv och det är därför jag får en sådan djup ångestfylld känsla av obehag när jag tänker på det. Jag misslyckades naturligtvis och det gjorde ju inte saken bättre…
Men vad är då prestationsångest för er som inte har någon aning om vad jag pratar om?
En enkel förklaring är helt enkelt någon form av rädsla för att misslyckas i livet och när den känslan uppstår (i mitt fall) så är det en känsla av ilska och frustration som i sin tur leder till förtvivlan och till sist att man ger upp och gråter sig själv till sömns. Det har hänt mig så många gånger nu att det är svårt ibland att sova om nätterna och att störa en god natt sömn är hälsofarligt.
Att ge upp sina drömmar och mål är det som fyller prestationsångesten ännu mera och det är därför extra svårt för mig att ”reparera” detta och gör jag det så låser jag in mig själv och spelar spel och att spela spel för mig är ett sätt att hålla sig distraherad från problematiken och då mår jag verkligen som bäst. Och när jag spelar spel menar jag naturligtvis spel på datorn eller konsoler. Om man jämför sig med personer, inte minst om man kollar på sociala medier om människor som är lyckliga med sina liv, har en partner som de kan dela med sig av sina egenskaper och skaffar sig familjer, lycka och rikedomar. Då är det också ett skadligt beteende och tro mig, det här händer mig varje dag. Nu som jag skriver detta har det säkert publicerats en helt ny novell om personer som delar med sig utav deras glädje i sina liv. That’s totally fine men jag då?
Jag vill inte vara ensam längre…
