Eddiemans Fredagspub

Det sägs att när ett nytt år inträffar och anländer så ser man många nya möjligheter och satsningar. Och inte nog med att vi sade farväl av året som var 2019, ett annat hemskt år, välkomnar vi år 2020 med öppna perspektiv i våra aspekter i livet eftersom det är ju ett nytt decennium.

 

Javisst, nu har alltså året 2020 inträffat på riktigt. Det känns som om vi borde varit igenom det som var konceptet med ”framtiden” och ”high tech” men så som världen ser ut idag med ilskna och förvirrande presidenter och ledare världen över så är det inte så konstigt i alla fal för mig som en liten prick i denna värld, att se världen ur ett tyvärr cyniskt perspektiv att det är lite skrämmande faktiskt att beskåda.

År 2019 var ett riktigt hemskt år för mig. Det började uselt med att ekonomin rasade ihop på grund av ett uselt betalt jobb men vad hade man för framtidsplaner då? Mina enda tankar på den tiden var just att lämna det konceptet att bo ensam för evigt efter att ha bott i min gamla lägenhet i Arboga i tio långa år och starta sedan ett nytt i en helt annan stad långt söderut som jag kunde känna till.

 

Nog för att sedan sommaren skulle inledas med att jag beskådade några utav mina bästa vänner ta examen från en utbildning som jag anser hade sina konstiga utbildningsmetoder. Men de kämpade igenom ett helvete av plågsamt arbete och slit att det faktiskt var väldigt surrealistiskt för mig som vet att det kunde ha varit jag också som kunde ha kämpat mig igenom det också men just den känslan att se andra få någonting som man kämpat för länge och se deras ansikten glöda av glädje och tårar. Ja, det blir en surrealistisk känsla för mig.

 

Och för att sedan dagen efter examinationsdagen utforska det som är Sweden Rock Festival, det var en sjuk surrealistisk känsla. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv, varit på en festival. Det närmsta jag kan komma när det gäller festivaler och konserter är när jag fick se Eminem live i Stockholm som en fin födelsedagspresent och jag kommer aldrig att glömma den känslan för att även den var verkligen surrealistisk och kan verkligen inte tacka min ”brother” hemma i Arboga för det. (Du vet vem du är).

Men sommaren brukar också vara synonym för plåga. I alla fall har det varit så för mig. Av alla somrar jag minns så har det alltid varit något som tyvärr plågat och drabbat mig mer eller mindre. Oftast är det psykologiska besvär som jag egentligen borde ta mig igenom enkelt och att jag egentligen inte borde bry mig om aspekter i livet som jag ser andra njuta av – något som jag inte, i alla fall just nu, ser som en möjlighet för mig att göra. Kan det vara relationer nu igen?

 

Ding!

 

Mitt största problem med det är att jag inte satsar. I alla fall inte just nu men när jag väl satsar så är det oftast något hinder i vägen men jag som sagt satsar inte. Det är mitt problem och jag tar itu med det när jag känner mig redo helt enkelt.

 

Nej, sommaren 2019 skulle egentligen varit en mycket fin och underbar känsla. Jag skulle ju flytta permanent till en annan stad och vara med mina fantastiska vänner varje dag. Men flera faktorer gjorde så att jag inte kunde uppleva en trevlig sommarkänsla för att det hade jag en viss period. Under flytt brukar det vara kaotiskt men att det skulle vara kaotiskt i hela tre långa månader (nästan) var inte med i min planering för att sedan få ett annat ”meteoritnedslag” sista månaden. Då blev det för mycket. Men jag kämpade mig igenom det tillsammans med mina vänner och än idag, januari 2020, lever vi och kämpar oss vidare varje dag.

Jag ska ta detta med flytten mer i detalj i ett annat inlägg. Dagens inlägg är mer utav en sammanfattning som var året 2019.

 

Det är ju rätt så många som fortfarande inte vet att jag har flyttat och för vilka grunder (varför) jag flyttade men jag har nämnt det lite i mitt nuvarande inlägg men som sagt, mer detaljerat får ni i ett annat inlägg.

 

Hösten 2019 var mer eller mindre depressivt. Efter att ha flyttat under en kaosperiod och fått iordning alla saker så fick jag till slut mitt egna ”space” och utrymme. Det som jag länge under sommaren varit utan. Depressivt i den benämningen att framtidsplanerna jag hade, tagit en rejäl paus. Demotivationen såg ut att vinna över mig och det har den nog gjort. I alla fall då som jag kände mig, helt orutinerad till allt. Men med musiken, bloggandet, skrivandet och läsningen får det mig att känna mig lugn och kreativ.

Och nu vintern. Om det ens är någon vinter för att snön syns i alla fall inte på håll. Jag tror vi fick genomskåda ett litet snöfall som varade i någon timme innan det blev för varmt igen och det blev regnigt istället. Och på tal om regn… Hela november syntes inte solen en enda gång. Kanske ett par minuter eller så men sedan intog molnen atmosfären igen för att sedan låta det regna. Kunde det inte varit så i somras istället? Det är verkligen ett knasigt väder vi har fått nu på sistone. Och värre kommer det att bli enligt våra vetenskapsmän som jag förlitar mig på till 100 %.

 

Och julen tillbringade man hemma i kära Arboga igen. Dock ganska så ensamt och trist de andra dagarna men självaste julafton tillbringade man tid hos nära och kära med trevlig mat, nöje, musik och spel.

Det var mig då en trevlig liten sammanfattning av året som var 2019 och jag hoppas för guds skull, att det nya året för med sig goda saker till oss.

 

//Eddie