Fixa dig själv, Eddie!
Så, ännu ett inlägg om någonting som är destruktivt. Men vad ska man göra egentligen när man sitter hemma, ordnar saker och ting och aldrig blir klar? Det är så sjukt mycket som måste göras här och så får man lite småhinder här och där som förlänger processen ännu mera att det börjar snart kännas jobbigt och stressigt att hantera situationen. Och jag stressar mig just nu helt i onödan. Och jag vet inte varför detta har blivit så på bara några veckor...
God kväll mina kära läsare...
Så dessa senaste dagar har jag stressat sönder mig i onödan. Och jag vet dock inte hur jag stressar ihjäl mig i onödan. Det märks dock när jag ska gå och lägga mig ibland när jag kan ligga timmar i min säng och inte kunna sova, som idag till exempel. Det har varit en sådan sjuk känsla inom mig dessa veckor som gått att det är omöjligt att beskriva. Jag tänker alldeles för mycket på saker och ting som är extremt destruktivt för mig. Börjar jag bli galen?
Jag borde inte stressa ihjäl mig, jag tycker inte det men jag gör det... Helt i onödan och det är oroande.. Jag vet inte vad jag ska göra åt det egentligen. Så många tankar jag har i huvudet om mitt liv är ju helt sinnessjukt egentligen att jag sakta men säkert tar kål på mig och det är så himla dåligt för mig...
Men varför tänker jag på sådana banor just nu för?
Ärligt talat så vet jag inte. Jag har inte en blekaste aning. Kan det ha med hösten att göra? Kan det ha med mitt absolut sämsta livssituation just nu eller är det andra faktorer?
Well, min livssituation är just nu, en av de absolut sämsta på tre år och det säger en hel del faktiskt. Hur kunde detta ske egentligen?
Det är så himla många frågor som just nu är helt obesvarliga. Jag har inga lösningar på dem heller i dagsläget. Men jag har fått några tips från bland annat min bror om hur jag kanske, och jag säger kanske eftersom jag själv är osäker om dessa tips, kan ändra på mig och min livssituation.
[Fixa din lägenhet]
Detta tips är en av de svåraste sakerna jag gör just nu. Och jag är fasiken inte klar med detta elände om att fixa min lägenhet så att den såg ut år 2013 innan brorsan flyttade in hos mig.
[Lägenheten innan den skulle fixas]
Under åren som min bror varit hemma har det otroligt nog, samlats in en massa saker och ting att det är sjukt hur mycket skit det finns överallt. Jag undrar hur många sopsäckar som har slängts nu bara för det? Och ännu är jag inte klar. Men jag håller sakta men säkert på med detta men detta har påverkat mig i den aspekten att jag inte hinner att utföra min fritid som jag gjorde innan som till exempel att spela Pokémon Go och gå ut och ta en frisk promenad. Detta förgyller min vardag just nu.
[Fixa dig själv]
Detta är en sjuk men också en av de absolut svåraste sakerna jag kan göra. Lite har jag gjort för att förändra på mig och mina beteenden men det är så mycket som står i vägen. Så mycket motgångar att det är sjukt hur illa det ser ut för mig i den fronten. Men detta är något som jag absolut måste göra också. För er som inte har en susning på vad detta betyder ska jag försöka dra till en sammanfattning här.
[2009, 2014, 2018]
Det kanske inte ser ut som några förändringar på dessa bilder men vad jag försöker illustrera för er här är att jag håller på att ändra mina hälsovanor. Jag har inte sagt detta offentligt men det är nog rätt läge att göra det nu.
Förra året i december blev jag "äntligen" diagnostiserad av diabetes. Vilket inte kom som en chock eftersom jag hade enorma problem med magen, problem med min hälsa, astman och allt det negativa som kommer med att vara fet. Och jag har varit fet nästan hela mitt liv och detta är något som jag sakta men säkert ändrar på just nu. Äntligen...
Huh... Äntligen.. Det tog mig en förbannad diagnos för att försöka ändra på mig. Det är ju helt sinnes. Jag tror min far hade rätt i den aspekten men ack, man lyssnar inte. Det kanske är nog dags att lyssna på vad han har att säga.
Det är en viss viktskillnad på dessa bilder dock. (15kg) Och det är ingen trevlig syn det där. Det är otroligt "cringe" (obehagligt) att titta på gamla bilder. Vilken jävla waste.... usch...
Men jag är på rätt spår i alla fall och det kommer att ta sin tid.
[Fixa ditt hår]
Och att fixa sig själv innebär också en rad andra förändringar också. Ett problematik som jag haft länge vilket mina syskon har påpekat, speciellt min bror, att min frisyr alltid varit... Ehm... Inte bra om man säger så, vilket jag kan förstå. Vem vill se liksom en människa som mig med sådant lockigt hår. Usch, jag hatar det egentligen.
[Fixa din livssituation]
Är den sista och tunga delen i det hela. Jag kan inte fortsätta hålla på med det jag gör. Det tycker inte ens mina föräldrar vilket de påpekat hela tiden till mig ända sedan jag fick mitt jobb 2015. Och att se andra vara mer framgångsrik än mig är något som jagar mig hela tiden vilket kan vara orsaken till att jag mår som jag gör just nu och det är otroligt sorgligt. Jag är inte deprimerad eller så, det vet vi ju redan men sakta men säkert kanske jag går i en djup depression och kanske döljer mig från allt och alla på grund av mina misslyckanden. Ja, tyvärr, jag känner mig otroligt värdelös i samhället trots att jag lever som jag lever just nu. Nej, jag tror inte jag mår bra innerst inne. I alla fall inte just nu.
Ha en fortsatt trevlig torsdagskväll önskar Eddie er alla.
Den destruktiva ångesten
Hejsan och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet.
Oh boy... Efter gårdagens inlägg om depression blev man verkligen känslig. Så pass känslig in fact, att jag fick nog några lätta tårar rinna ner på mina kinder. Det är inte ofta jag gråter på grund av mina djupt emotionella inlägg men sånt kan faktiskt inträffa.
Det är dock väldigt otroligt att jag fick en djup insikt om att jag aldrig varit deprimerad. Det för det första, är en stor chock för mig då jag vet i mina ungdomsdagar, inte hade det så lätt och gick alltid i mina egna tankar och hade min lilla säkerhet i min egna bubbla hemma. Något som kanske hindrade mig på att ha dessa ångestfyllda känslor och depression hela tiden. Som sagt, det är fruktansvärda tankar som går i ens huvud när man har sådana psykiska aspekter. Och den psykiska ohälsan är ju tyvärr en trend som ökar i vårt samhälle, inte minst för våra barn och ungdomar.
Idag tänkte jag diskutera lite om ångest. Det är ju så att vi människor upplever och uppfattar ångestkänslorna olika och att det triggas igång av en rad olika saker. De flesta jag känner brukar lida av social fobi/ångest, något som mina syskon vet jag, lider utav. Jag med, jag är inte ensam heller i den fronten. Det är sjukt många människor som lever med social fobi. Jag kan verkligen inte förstå hur det egentligen började för mig men jag ska försöka illustrera lite hur min sociala fobi har utvecklats genom min tid. För att vi människor, vi är inte perfekta, oh nej. Det finns ingen jävel där ute som kan kalla sig för den perfekta människan. Nån måste ju ha sina nackdelar också. Tyvärr, inget ont menat för er som är sjukt successful i era liv, stora gratulationer till er. Men för sådana som mig som är en miserabel failure i detta samhälle, är detta någonting som man tyvärr tänker på hela tiden.
Det måste ha börjat genom ung ålder. Det är dock vaga minnen om det men jag vet att jag var utsatt för mobbning ganska ofta vilket har påverkat hur jag är idag gentemot folk. Jag har till exempel extremt svårt att se folk rakt i ögonen. Det är sjukt svårt, jag vet att det kanske låter löjligt men jag har så svårt för detta att det är ett vardagligt problem. Kanske inte ett sådant problem att jag tänker på det varje dag men den finns där, den där ångestkänslan att jag måste stirra i folks ögon. Jag kan inte göra det, jag tittar bort fort och fortsätter med mitt liv som normalt. Kan vara en stor anledning till varför jag har svårt att införskaffa mig nya vänner. Folk kanske tänker att jag är en "asshole".
Men jag bryr mig egentligen inte i den aspekten faktiskt nu när jag tänker efter. Jag har ju min musik i öronen och det är ett stort botemedel mot dessa ångestfyllda känslor. Men de finns alltid kvar. Det finns ingenting som kan reparera detta, om inte jag går igenom en psykologisk kognitiv beteendeterapi kanske men det tycker jag just nu är inaktuellt.
The main focus i det hela inlägget idag handlar om den ångesten som uppstår för mig när det ringer i min telefon... Oh god... Hur ska jag börja här egentligen?
Det spelar ingen roll vem det är som börjar ringa. Jag måste veta vem det är först. Annars är det en 100% chans att jag inte svarar i telefonen. Det är ju så, för att jag ska känna mig säker för att prata med en annan människa i den andra tråden så måste jag i förväg, veta vem det är som ringer mig. Annars får jag den känslan av obehag i mig och jag svarar inte telefonen.
Det kanske inte är en stor deal för er som inte har denna problematik men jag har en sådan sjuk ångest av detta att det är ju helt otroligt och jag hatar mig själv på grund utav det också.
Helt otroligt hur telefonen kan vara en riskfaktor för mig. Jag hatar att svara i telefonen. Jag föredrar att skriva till folk istället, vare det sig är sms eller i olika chattfunktioner. Det är så mycket enklare, då brukar jag svara ganska snabbt om inte jag sover förstås. Det är jag bra på, att sova...
Den andra aspekten i det hela är att ringa "måste" samtal till exempel. jag är otroligt, sjukt, extremt känslig i den aspekten. Ibland kan jag inte göra det. Antingen skjuter jag upp det och planerar strategiskt i min hjärna, hur jag ska inleda samtalet eller också ignorerar det tills det är absolut deadline. Och jag hatar dessa samtal. Oftast brukar dessa uppstå när man ska ringa myndigheter och andra statliga organisationer.
Och jag ringer aldrig mina vänner om det inte är måste ärenden förstås vilket jag måste verkligen be om ursäkt för mina närmsta vänner och peers för. Jag vet, jag är usel på att svara och inleda samtal i telefonen men jag funkar inte så helt enkelt. Jag är som sagt, inte perfekt Jag är rent av, for fucks sake, inte perfekt... Jag känner mig sjukt värdelös i detta samhälle...
Tänk att telefonen, trotts dess funktioner, kan vara min fiende ibland... Otroligt...
Den destruktiva depressionen
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Oh boy... Vart ska jag börja nu? Det har hänt lite saker här och där men ingenting som boostar upp mitt självförtroende. Det har alltid varit något som har och är ett problem som jag kämpar med varje dag. Det är en sådan sjuk tanke att ha egentligen när man ibland tänker att "jag har ett mycket komplicerat, tråkigt och jobbigt liv" vilket jag i skrivande stund, kan hålla med till 75%. Och även om jag försöker ändra på mina vanor, sakta men säkert, så blir det fortfarande fel. Jag tänker fel hela tiden.
Det största botemedlet för detta är helt enkelt support från sina peers, vare det sig är familjen eller sina vänner vilket jag verkligen har men antalet är inte många.
Familjen i all ära men mina vänner då? Som sagt, Eddie har extremt svårt för sig att skaffa sig nya vänner. Vi är sociala varelser och behöver den ständiga kontakten med varandra.
Don't get me wrong, jag har mina vänner. Vänner for life och det vore förödande om jag förlorade dessa. Vad hade hänt i det mardrömsscenariot om bara de försvann från mitt liv?
Det har redan hänt ett flertal gånger och jag vill inte att det ska hända igen. Så därför betyder mina vänner som jag umgås med extremt mycket. Ni betyder allt för mycket för mig och jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade er. Om det hände... Hur hade jag reagerat dock? Jag hade kanske gått in i väggen? Jag hade kanske varit ångestfylld om dagarna och kanske gått i en djup depression?
Det är just detta som jag vill prata om idag.
I lördags hade jag en extremt djup konversation med mina syskon. Något som inte hänt på några år nu av olika orsaker.
Jag är ju av naturen, en peacekeeper vilket betyder att om något illa farar kring mina syskon så kommer Eddie till undsättning. Så har jag ibland tolkat mig själv i olika situationer men under min uppväxt var det inte så. Det var mest min bror som var en grym peacekeeper medan jag gick min underliga värld av ensamhet och egna fria fantasi. (Ja ni ser, ensamheten har verkligen präglat mitt liv hela tiden). Så min bror har alltid varit stödet för åtminstone min syster vill jag minnas. Jag var bara där... Något som jag idag ångrar så något förbannat.
Att jag inte kunde vara den stora stöttepelaren för min syster lika hårt som min bror var är verkligen något som jagar mig otroligt hårt fortfarande då jag inte vet vad mina syskon tycker om mig ibland. Det kanske inte är en sådan "big deal" men för mig är detta fortfarande lika aktuellt då som det är nu. Jag blir fruktansvärt arg på mig själv. Jag blir otroligt ledsen och jag skäms på mig själv för att jag inte kunde vara där.
Det är egentligen otroligt när man nu tänker efter att vilken förbannad "asshole" jag var som ung. Men jag visste inte att jag var en sådan "asshole" men det tog ju hårt på min syster kan jag tro.
Så vi hade en djup reflektion i lördags då och berätta om saker, livet och aktuella händelser tillsammans med min mor. Och min syster berättade om sina framgångar och motgångar som hon har och började också reflektera om sina djupa problem med depression och ångest. Och sedan började brorsan också reflektera om sina problem under hans uppväxt och hur han hade ångest och depression. Och jag satt där ju och kom fram till en konklusion att jag aldrig varit deprimerad. Visst, jag har mina ångestkänslor, dessa känslor som får en att fly i panik åt olika håll men att ge upp och att vara djupt deprimerad är något som jag aldrig genomlidit vilket jag har reflekterat MÅNGA gånger i min blogg att jag gjort...
Men så är inte fallet. Jag kan idag säga rent ärligt, jag har aldrig varit deprimerad och jag trodde fel om mig i den aspekten. Så när jag hörde mina syskon berätta om detta var det inte bara sorgligt och ledsamt, detta var också djupt för mig och inte minst för min stackars mor som vill allt gott för sina barn. Jag kan inte se någon gråta. Jag är ju så förbannat känslig i den aspekten också men att se min mamma gråta... Det är där jag faller...
Jag tycker så synd om min syster. Jag är helt ärligt, mållös. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ge henne den kärlek och support som hon saknade under hennes viktiga uppväxt. Än är det ju inte försent men...
FUCK....
Jag hatar mig själv på grund utav det... Och jag kan inte förstå det....
Eddie signing out...
Fredagspub [Pokémon Go]
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet!
Ännu en fredag vilket också betyder ett fredagspubinlägg. En mycket sen sådan men det beror på som sagt, Eddie jobbar nätter och då sover Eddie på dagen. Typiskt men så funkar det för mig och kommer att vara så ett mycket bra tag framöver.
Och vi börjar som sagt med en lokal väderprognos
[Vädret]
Okej, så vädret har varit en total katastrof för mig som är aktiv om nätterna. 100% har innehållit någon form av regn och rusk vilket är ganska standard för en höst som denna i år men kunde detta regn inte komma lite tidigare, kanske i somras när det väl behövdes eftersom det var torrt överallt?? Ugh, jag kan inte påverka vädret men jag kan ha åsikter om den och vi är för tillfället, inte överens. Men på dagarna, vad jag förstått, så har det varit väldigt fint ute.
[Pokémon Go]
Förra veckan pratade vi om mobbning och ångest. Med andra ord, vi pratade om saker som var ganska deprimerande och som kanske orsakade oråd. Men tro mig, det är sanningen bakom all text som skrivs här. Det är egentligen det som jag är mest usel på, att försöka ljuga. Jag är så dålig på det att det inte ens känns värt att ljuga för någon om saker och ting. Det förorsakar mer problem och eftersom jag är extremt konflikträdd så funkar inte det att ljuga så det är alltid bäst att vara godhjärtad som möjlig och se till att inte ljuga för någon. Vem skulle jag ljuga förf egentligen? Men vi skulle inte prata om detta. Det jag hade i tankarna är det som har förgyllt mina dagar sedan starten en sommardag i juli 2016; Pokémon Go
För er som inte vet vad Pokémon Go är för något så ska jag sammanfatta detta till er.
Pokémon Go är ett platsbaserat spel som använder sig utav "Augumented Reality" eller förstärkt verklighet som låter de som spelar Pokémon Go, att fånga unika virtuella monster som man kan samla till sig, träna dessa och strida med dem om man nu så önskar.
Pokémon Go skapades av Niantic 2016 och när det väl lanserades i världen vart det genast en succé. Nog för att man hade problem under lanseringen vill jag minnas med all form utav belastning eftersom detta koncept med att fånga unika och virtuella monster ute i naturen var ganska så nytt koncept. Det fanns ett spel tidigare (finns fortfarande) som hade denna funktion att man var tvungen att lokalisera, utforska och samla på sig olika verktyg ute vilket var spelet Ingress men Pokémon Go förenklade idén så att den är gästvänlig. Vem vill inte fånga dessa virtuella monster liksom?
Jag har selat sedan start. Visst, nu har det varit kanske lite uppehåll lite då och då men nu sedan januari i år har jag faktiskt spelat Pokémon Go nonstop. Jag går ut varje dag och tar min dagliga promenad med min telefon i högsta hugg och gör det som jag tycker om att göra, promenera med musiken i öronen, spela ett spel jag älskar och gå ut och ta frisk luft. Så mycket positivt allt på en gång. Och ja, man kan lugnt säga att Pokémon Go är min fritid om nu någon skulle fråga om min fritid igen. Jag vet att jag haft problem med att säga vad jag egentligen tycker om att göra på fritiden då jag vet att majoriteten av folket som jag stött på, inte har samma fritidsintressen som mig (vi människor är ju olika eller hur?) och då menar jag att det är ytterst få personer som jag träffat som spelar just spel.
När Pokémon Go lanserades i juli 2016 så spelade alla jag kände nästan. Det var ju så nytt att alla ville vara med på tåget och spela. Men när vintern 2016 kom, det var då som majoriteten slutade att spela och endast en minoritet fortsatte. För min del fortsatte jag men det kom en period då jag slutade. Men den varade inte länge då jag fortsatte då och då men jag avinstallerade dock inte spelet. Jag hade den kvar.
Men när Niantic började lansera nytt material till spelet, det var då som jag började spela på nytt och sedan dess har jag spelat nonstop. Jag ska försöka fortsätta med det eftersom det får ju mig att gå ut och få frisk luft och den promenad jag behöver. Och dessutom det trevliga folket som jag stött på tack vare Pokémon Go.
I Arboga har vi ett fantastiskt nätverk med likasinnade människor som spelar detta spel och där vi tillsammans spelar, löser olika spelrelaterade problem, tränar våra virtuella monster tillsammans och strider med eller mot varandra. Jag har stött på mycket trevligt folk nu på sistone och jag tycker det är väldigt roligt att se andra spela Pokémon Go. Visst, nu kanske vi inte är så många aktiva men vi är ett gäng glada spelare som går ut och "jagar" monster varje dag. Det tycker Eddie är roligt.
Dock är inte det alltid så roligt. Det måste ju ha konsekvenser eller hur?
Nja, det måste egentligen inte.
Mina föräldrar hatar det. Speciellt när de får höra att jag spelar ett sånt "spel för barn". Men det är inte bara för barn.
Det är för alla försöker jag få dem att inse men de gillar inte det konceptet och det är då man tar sig ibland en funderare; måste jag spela mer verkligen? Och gynnar detta mig i längden? Jag ser en hel familj spela Pokémon Go till exempel. Varför kunde inte jag få detta? Och det är bara jag som spelar känns det som.
Det är för alla försöker jag få dem att inse men de gillar inte det konceptet och det är då man tar sig ibland en funderare; måste jag spela mer verkligen? Och gynnar detta mig i längden? Jag ser en hel familj spela Pokémon Go till exempel. Varför kunde inte jag få detta? Och det är bara jag som spelar känns det som.
Även om det är jag som fortsätter att spela för mig själv (vilket jag egentligen inte gör, som sagt, vi har en fantastisk community) så gör jag det jag tycker om i alla fall. Jag får mig en daglig tur och det får mig att tänka på andra banor och funderingar. Och inte på depression eller ångest..
Fördjupning: Ensamheten
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet.
Så detta inlägg är en liten fördjupning på det som jag skrev om på Flax 'N Cherry vilket var om Mobbning.
På Flax 'N Cherry skriver jag lite kort om hur min mobbningssituation såg ut lite vagt men man kan inte riktigt få alla detaljer i ett enda inlägg eftersom det är ett sådan komplicerad fråga. Mobbning är aldrig roligt och jag önskar ingen som blir utsatt för det för att jag vet att det är hemskt.
Millans mobbningshistoria som hon belyser på vår gemensamma blogg gjorde mig väldigt djupt berörd i det att när jag läste hennes rader kände jag mig chockad, otroligt ledsen, djupt emotionell, orolig och tom i skallen. Jag hade aldrig tidigare vetat eller hört om dessa saker tidigare och med all rätt eftersom det är så djupa och emotionella saker som hon har levt med under så många år att det var nog dags att skriva och berätta av sig. Som sagt, jag hade ingen aning om det...
Som jag berättar lite på vår andra gemensamma blogg är att den största och enorma skillnaden mellan mig och Millans berättelser här är att, vad jag vet (du får rätta mig igen Millan, jag kan ju ha fel) är att jag hade ett mycket ensamt liv till skillnad från henne. Jag antar att hon hade några goda kamrater som hon kunde umgås med på fritiden. Jag hade inte det så. Som jag berättar mer i den andra bloggen, ett mycket ensamt liv (fortfarande än idag) belyste ju min fritid. Jag hade ingen att kontakta med utanför skolan och det var nog ingen som brydde sig om det.
Jag var dock extremt loyal och var alltid i skolans alla dagar, även senare under gymnasietiden var jag fortfarande loyal fram till och med sista året i gymnasiet när jag började utveckla en mer aggressiv personlighet men det tog sjutusan många år för att utveckla den aggressiva personligheten men det var alldeles för sent och det syntes när man till slut tog studenten när man hade glömt att informera mig om den kommande och traditionsenliga firanden av studentens lyckliga dag.
Och kom inte med bullshit om att ni som anordnade denna event hade någon kontakt med mig för det hade ni för tusan inte alls. Jag vart inte informerad om vart saker och ting skulle hållas så det var inte så konstigt att jag missade halva dagen på grund av eran så kallade miss.
Men detta är verkligen min punkt i det hela. Det hade inte spelat någon roll alls. Jag fyllde inte någons roll i klassen whatsoever. Jag var ett tomrum, var ganska så enkel att glömma bort och ingen visste vad jag gjorde om dagarna. Men nu ska ni veta, igen! Jag var alltid hemma och trygg. Jag var alltid hemma och gjorde mina egna sysslor hemma och kände mig bra i den aspekten är att så länge jag var hemma och trygg så var ju aldrig jag i någon form av fara och jag behövde ju ingen heller.
Nu kommer ju argumenten som måste belysas detta i det hela. Varför i hela helvete gjorde du inget åt detta?
Enkelt.
Jag var livrädd. Jag var för feg. Som sagt, mina ungdomsdagar var ju fyllda av ett tomrum, oftast lekte jag ju för mig själv och gjorde min lilla business. Allt för att jag skulle känna mig trygg. Jag gjorde ju aldrig dumma saker. Jag gjorde det som jag tyckte var bäst för mig själv; att vara ensam och leva i ensamhet. Det var livet och jag klagade inte.
Men när det var dags att utsätta mig för vissa farhågor som till exempel att ha samtal med andra oliksinnade människor med helt andra synvinklar och idéer, då var det ju läskigt helt plötsligt och jag ville därifrån.
Det var helt enkelt ångest, den känslan att inte titta någon i ögonen och alltid ha den rädslan att inleda konversationer och utrycka sig saker eller liknande, det var läskigt. Det är läskigt än idag och när jag skriver detta menar jag det till ett hundra procent.
Ja, för mig var dessa former någon form utav en farhåga eftersom jag var extremt svag och kunde gråta "on command". Ja, jag var alldeles för svag och klen i klassen att det inte var så konstigt att jag var en måltavla för andra starka barn eller ungdomar med bättre socioekonomiskt och social tillställning.
Och det eskalerade ännu högre sedan när jag äntligen skulle plugga på högskolenivå och paniken som uppstod när jag fick frågan av min lärare om vad jag gjorde på fritiden.
Herregud vilken hemsk fråga egentligen.
Jag skriver mer om det personligen i en annan artikel här men den är extremt klurig att läsa så jag ska försöka sammanfatta det här istället så att ni får en inblick om vad som egentligen hände en dag 2013.
Som sagt, vi hade en vanlig lektion och vi alla stod i en ring och vi började samtala med klassen och där läraren ställde en rad frågor till oss för att påbörja en konversation. Meningen var ju att vi skulle presentera oss om vad vi gjorde under tiden.
Och då när jag pluggade så kände jag att jag kan ju inte berätta om mina fritidsintressen till mina klasskamrater för vilka skulle jag delge min information med. Majoriteten av alla i klassen hade inget spelintresse till att börja med och alla hade någon form utav en socioekonomisk tillväxt och bakgrund bakom sig vilket gjorde att jag genast kände obehag i den formen att jag kände mig extremt värdelös och kanske rent utav, fattigast av alla i klassen och det var jag nog säkert. Jag har alltid haft en fattig bakgrund bakom mig..
Så när det var min tur att berätta om mig själv och mina fritidsintressen... Oh man... Jag stod säkert still i hela 20 sekunder innan en annan, förmodligen en av de högst sociala i klassen, skriker åt mig att jag ska skynda mig för att "de andra måste också hinna berätta om sina intressen". Det stressade min situation ännu mer så jag hittade på någonting, slurrade en massa onödigt nonsens och kände mig extremt psykologiskt förstörd efter den händelsen.
Jag har aldrig mått så dåligt efter den dagen. Så när det var dags för avslut tog jag den snabba bussen och sedan tåget hemåt för att sedan sörja mig i min ensamhet om att denna dag nu änltigen var över fast förstörd.
Men som jag inledde i detta inlägg; Ensamheten, den har präglat mig hela mitt liv och kommer fortfarande att göra det. Men den historia som Millan berättade. Oh man. Den sitter fortfarande kvar i mig.
För olika referenser kring detta ämne så finns det mer att läsa om genom att klicka på länkarna nedan. Ha en fantastisk dag!
Fredagspub [Artistdrömmen]
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet.
Första riktiga fredagspubinlägget på mycket länge. Det vet vi redan att Eddie har tendensen att bara försvinna från bloggen i olika perioder. Som sagt, vi har redan analyserat varför i förra inlägget som skrevs igår. Så jag hoppas det inte ska behöva göras alltför ofta eftersom det är ju sorgligt att missa inlägg man vill och kan skriva om när det sedan bara försvinner på grund av dålig motivation och orken inte är uppe.
Och eftersom hösten nu officiellt är här så kan vi väl börja med dagens väderprognos.
[Väderprognos]
Molnig fredagsmorgon (gårdagens ösregn var dock inte trevlig) och en fantastisk solig men också kall fredag förgyllde min dag verkligen. Detta är vad som kännetecknar en fantastisk höstdag där färgerna nu är synliga vid alla våra träd och buskar. Hösten har varit saknad efter en mycket torr sommar.
Molnig fredagsmorgon (gårdagens ösregn var dock inte trevlig) och en fantastisk solig men också kall fredag förgyllde min dag verkligen. Detta är vad som kännetecknar en fantastisk höstdag där färgerna nu är synliga vid alla våra träd och buskar. Hösten har varit saknad efter en mycket torr sommar.
[Vad har hänt den senaste tiden, Eddie?]
Well, på tal om en torr sommar. Den var extremt brutal. Så brutal att saknaden av regn aldrig varit så hög som den varit någonsin. Jag och min familj försökte be för våra vädergudar att det skulle åtminstone komma någon regnskur eller två men det kom aldrig någon. Och adding insult to injury; det var extremt varmt. Tropisk-klimatzon för att vara mer specifik så ni kan ju tänka er hur det var i somras? Och det har ju klara konsekvenser och något måste göras nu verkligen. Tiden, vi har ont om tid, vänner.
Förutom den torra och varma sommaren. vad mer har hänt?
Well, i mitt perspektiv brukar det inte inträffa så stora saker egentligen.
Och jag brukar inte vara den stora utforskaren heller. Även om jag önskade. Mina drömmar är ju fylld av äventyr som "artist". Något som jag aldrig kommer att vara heller så vi kan redan nu bara glömma bort det.
Eller?
[Artistdrömmen]
Ahh yes. Varje natt, varje gång jag går och lägger mig så tänker jag alltid samma tanke; tänk om jag var en framgångsrik artist? Underhöll folket med min egna musik och fick många människor att fylla med glädje och nöje genom musiken? Ahh. Vilka drömmar. Några drömmar jag hade som ung faktiskt när jag speciellt höll på med Beatboxing. Och jag nämner beatboxing eftersom det var så jävla nära. FÖRBANNAT nära att mina drömmar skulle gå i uppfyllelse om jag hade bara haft en gnutta motivation och support från mina peers.
Bilden ovan illustrerar verkligen det som jag höll på med för längesedan. Och jag tyckte det var fascinerande men samtidigt mycket svårt att hålla på med något som på den tiden, fortfarande var ett ganska nytt koncept. Åtminstone i Sverige är det ganska så nytt fortfarande men det finns ju ett beatboxing-community för alla människor i världen att åskåda.
Men när allting var på topp så var det faktiskt en underbar känsla att få underhålla för den lilla publiken som faktiskt såg oss på Ahllöfsparken i Arboga 2004.
Men jag nämner detta gång på gång i min blogg. Vid kategorisektionen på denna blogg finns det just en flik där det står "Beatbox" där ni kan klicka och läsa om mina lyckade och misslyckade "spelningar", tankar och diskussioner kring vad som var det bästa med beatboxing samt vad som kom att vara döden för det intresset.
Men för att sammanfatta det för nya läsare; Ja, jag höll på med denna konstform men jag gjorde det dock ensam. Jag har för det mesta i mitt liv, hållit på med saker och ting, ensamt, så detta med beatboxing var verkligen inget undantag att göra och utöva den ensamt. Fast jag hade dock i början av denna konstform, hjälp av min bror som tragiskt nog slutade med beatboxing då han kände sig utnyttjad av ett annat gäng som höll på med annan musik.
Drömmen är jämt där och finns där hela tiden. Varje gång jag spelar musik och går och lägger mig med lurarna i öronen och blundar. Och jag tänker på att jag är på en scen. En scen och framträder. Jag underhåller med någon form utav musik i samma takt som musiken som jag brukar lyssna på. Där står jag, spelar med ett band och musiken som framförs av bandet och jag sjunger. Det har alltid varit min dröm.
Men idag tänker jag det som bara, äsch, det är ingenting som kommer att hända i alla fall. Inte med det liv jag lever idag. Verkligen inte. Även om jag var nära på att uppfylla den drömmen kom det alldeles för många motgångar mot en och motivationen återigen, spräcktes och föll ihop. Den föll samman som de flesta andra projekt som jag haft tidigare. Brist på motivationen verkar vara min främsta och största fiende tydligen.
Det är en stor riskfaktor, för att uttrycka det, en riskfaktor. Brist på motivation...
Välkommen tillbaka, Eddie!
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredgaspub! Bloggen där jag återkommer, fast försvinner men återkommer igen med en speciell twist. Eller ja, kanske ingen speciell twist men jag kommer tillbaka hela tiden efter ett långt avbrott.
Precis, denna blogg är fylld med avbrott där jag återkommer med inlägg år efter år typ. Fast det sista inlägget som jag skrev på denna blogg var i år, APRIL för att vara mer exakt och det var då veckan innan jag fyllde år.
Men vad är orsakerna till varför jag försvinner hela tiden? Det efter dagens väderprognos.
[Väderprognos]
Regn, blåst och åter regn med en kylig effekt. Det kan man sammanfatta dessa dagar (26 - 27 september 2018). med andra ord, solen är avsaknad och molnen pekar finger och gör som de brukar göra när hösten anländer. Precis, eftersom det nu är september och hösten nu är inledd, så brukar väderleken mestadels innehålla dessa typer av väderprognoser. Det normala inte sant?
Nu när väderprognosen är avklarad kan vi fortsätta i det vi var inne på tidigare; Avbrotten.
[Blogga eller inte blogga?]
Det finns en mängd olika orsaker till att varför jag gör dessa avbrott. Mestadels ligger i att jag inte har ork och motivation till bloggandet eftersom det kräver mycket ifrån en faktiskt. Det är inte så lätt att formulera sig i en skriven text bara sådär som andra framgångsrika bloggare brukar göra eller v-loggare på Youtube minst. De måste även ha orken och motivationen för att göra någonting produktiv för deras respektive kanaler och sidor. Och jag förstår dem till 100%
Men varför då komma tillbaka? Mestadels, igen, handlar om att man inte gjort det på ett tag, man har saker att skriva och berätta för allmänheten som vill läsa ens texter och nu kan jag faktiskt säga att denna gång har en twist!
Twisten i det hela denna gång är att jag tillsammans med en mycket nära vän till mig, Millan (såsom vi kallar henne) har börjat starta på en helt ni blogg på Flax 'N Cherry
Nu tillsammans med Millan har intresset för bloggandet ökat dramatiskt igen eftersom dels, jag har nu saker att dela med mig ännu mer och dels också på grund av Millan, som jag nu kan uttrycka mig saker och ting med en annan person i textformat vilket jag ALDRIG gjort tidigare. Och nu snackar vi inte om att ha en skrivkamrat i skolan eller universitet för att skriva en avhandling eller uppgifter för att jag kallar inte det för samma sätt "att skriva" på.
För mig är detta mycket unikt och någonting att verkligen ta vara på och det ska vi se till att det ska vara på sin plats igen. Jag, Eddie, ska försöka blogga ännu mera och ha alltid något att prata och diskutera om. Även om jag har svårt ibland att hitta på saker och ting att berätta om men nu är det ett mycket ypperligt tillfälle, att uttrycka sig.
Så där har ni, välkommen tillbaka Eddie! (:
Friends for Life [Fredagspub]
Godkväll och hjärtligt välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Aprilmånad har nu återkommit och det med öppna och kalla vindar. Inte för att bråka om vädret igen men seriöst, det är fortfarande så pass kallt ute att man nästan tänker på att våren kanske inte kommer att göra sin återkomst i år och bara dissa oss så hårt och låta sommaren överta den istället. Förvisso är det goda nyheter att sommaren kanske gör intrång men jag vill ha vårvärme och en massa sol. Sol har vi fått och första regnet i Arboga. Den kom lagom till under torsdagen vilket egentligen inte är bra eftersom jag jobbar nätter och alltid ska det då vara så oturligt nog för mig, att det ska regna.
Och otroligt nog såg jag även några snöflingor droppa av i morse, denna fredag, som ännu ett slag i ansiktet: Nej, du ska inte ha någon vår. Inte i år.
Så där har ni väderprognosen för veckan egentligen summerat; En massa sol blandat med ilsken kyla.
[Födelsedagen närmar sig]
Otroligt nog fyller jag snart år. Ja! Nu på söndag, in fact! Inget jag tänker skryta om så mycket. Ville bara mest tala om det. Jag är så otroligt dålig på att arrangera och sammankalla en födelsedag, speciellt sin egen liksom. Inget jag har i bakhuvudet direkt. Speciellt inte med tanke på hur mycket hårdare det nu varit på jobbet efter att tagit över ett helt nytt distrikt som måste nu hanteras med inlärning och respekt.
[Friends for Life - Konceptet]
Eftersom vi nyligen firat av påsken och vi inte haft ett lördagsnonsens eller ett fredagspub på länge så tänkte jag nog prata av mig lite om ett tema idag och det är vänner.
Vad vore jag utan mina vänner? Mina närmaste vänner och vänner överlag? Hur skulle jag klara mig utan dem?
Vi kan åtminstone backa lite i historieboken, Eddiemans Book of Knowledge if you wish...
För att vara helt ärlig så tänker jag faktiskt säga detta; för mig har det alltid varit svårt att införskaffa mig vänner överlag. Nog för att jag är blyg och lite utav en socialfobi-människa så försöker jag åtminstone göra någonting med saken som att socialisera sig med andra människor. Men det är fasiken inte lätt alltså. Men jag kanske inte försöker alls?
Detta kan man undersöka lite i varför jag misslyckas med att ändra på mitt beteende. Eller åtminstone fenomenet med att införskaffa sig mera unika vänner och att socialisera mig med annat folk. Jag erkänner att jag misslyckats på båda fronterna och det har ju sina orsaker. Jag vågar helt enkelt inte. Den där så kallade "approachen" funkar inte i verkligheten. I teorin kan man snacka om det i timtal men inte fasiken gör man någonting åt saken? Detta kan man till och med fördjupa sig i ännu mera och det är frågan om kärleken. Detta hänger ihop med den frågan i att "approacha" någon. Nog måste man agera för att det ska hända något men inget händer. Inte för mig och jag gör inget åt saken. jag flyr ganska långt bort. Det är nog en stor förklaring till varför jag är så ensam fortfarande i den aspekten med kärleken fortfarande. Sen spelar fysiken en stor roll i det hela.
Skoja inte, jag vet att utseendemässigt, handlar majoriteten av kärleken baserat på utseende. Och håller ni inte med mig så förstår jag varför. Ni kanske har det bättre ställt än mig i den frågan? Ni kanske inte tänker på utseende utan mer på personlighet. Men med dagens teknik såsom dejtingsidor och appar baseras ju det ganska mycket på utseende. Hur ser det ut för er? "Nej, jag swipar vidare". - Utseende, mina damer och herrar.
Men vad vet jag liksom? Jag har ju INGEN ANING om detta med kärleken. Jag har skrivit alltför många texter och artiklar om "San Valentino" och kommer alltid till slutsatsen att jag suger hårt i den frågan. Jag är aningslös.
OCh detta kanske överrenstämmer med detta med att införskaffa sig nya vänner? Jag har svårt för den där så kallade approachen.
Och samma sak var det i skolan. Inte så konstigt att jag idag, inte har kontakt med 98% av alla skolkamrater som jag umgicks med då. Och det syns att kontakten spärras av. Man vill helt enkelt komma bort från det gamla och leva med det nya. Sånt är livet och jag respekterar verkligen denna tankesätt. Men att trenden ser ut så när man börjar komma in i 30- årsåldern, då börjar man tänka lite i sådana banor med saknaden av den gamla goda tiden.
[Dorans FanClub]
Ett gott exempel på saknaden av goda tider är gruppen som jag och några lokala arbetskamrater och goda livskamrater skapade, vilket hade som uppgift att nästan varje månad; träffas, umgås och att festa till det hela och vi var ett gäng på minst 15 personer eller mera. Och det var personer som jag fortfarande känner idag men att vi inte träffas så ofta som vi gjorde för snart 10 år sedan. Nästa år blir det 10 år sedan vi skapade Dorans FanClub. Och innan vi döpte om den till det valda namnet så hette gruppen "Den hyggliga Klubben" eftersom mina vänner ville hjälpa varandra med vad man kunde bistå med på den tiden. Och jag var för tio år sedan, extremt pank och ganska så dåligt ställd i den socioekonomiska biten på den tiden efter att ha misslyckats komma in i socionomutbildningen år 2008 och 2009. Men den hyggliga klubben hjälpte mig med mycket såsom ge mig tps och råd, boendeform, ekonomiskt stöd och vänskap för livet.
Gruppen fanns på Facebook och skapades också på samma plattform
Så när jag hamnade tillslut på ett arbetsmarknadspolitisk enhet så fick jag träffa alla dessa fantastiska människor som jag umgicks med då och som jag verkligen kan kalla friends for life, såsom inlägget heter.
Men tyvärr varar inte lyckan för evigt. Som jag nämnde tidigare så försvinner många eftersom några går på nya uppdrag och vägar som livet skapar vilket gör det svårare för en att träffas idag. Man hamnar i olika situationer medan man själv är fast i samma liksom. Men sånt är ju livet. Inget varar ju för evigt. Men minnena varar ju i för sig, för livet. Så jag får nog avnjuta dessa minnen. Men roligt, ja det hade vi. Verkligen roligt...
Fredagspub [23 mars]
Då var det ytterligare en fredag och det betyder Eddiemans Fredagspub!
Ännu en vecka har gått förbi. En solig vecka för en gångs skull. Dock fortsätter kylan att hålla sin närvaro vilket jag tycker är en insult till våren. Verkligen, våren är försenad i år vilket kanske är bra för mig då jag är extremt pollenallergiker och vet vilka nackdelar våren tar med sig när den väl kommer smygandes varje år. Men i år är den som sagt, extremt försenad.
Vi börjar bra med detta inlägg med en veckoprognos av vädret som har varit soligt för mestadels vilket är bra för oss allihopa - ur ett hälsoperspektiv. Ja! Solen är fantastisk, den sprider ljus, lycka och glädje samt en massa Vitamin D för kroppen att bilda.
Förra fredagen hade vi den äran att käka en familjepizza igen med en massa såsburkar. Nog för att jag gillar extra sås till pizzan eller kebabtallriken men överdrivet innehåll skadar väl inte antar jag?
Det lustiga med det hela var ju att detta var inte min plan från början. Det var min hungriga brors idé och en annan kompis till mig som hade snackat tidigare medan jag låg och sov hemma efter en lång dag på arbetsplatsen. Som ni ser på bilden ovan så var det en rätt så stor pizza med totalt 12 stycken såsburkar.
"Man kan aldrig få nog med sås" brukar jag oftast höra bland mina vänner som är mycket pizza-entusiastiska, eller pizza-älskare för att vara mer korrekt.
Lördagen tillbringades hemma en stund för att sedan dra ut för en liten krogrunda. Gissa hur kränkta vi vart när ingen musik kom efter att ett band spelat färdigt? Det brukar ju, vad jag vet i alla fall tidigare, komma musik från ett DJ-bås, vare sig det är en människa eller inte. Men denna gång kom det ingen musik alls vilket aldrig hänt mig tidigare. Kanske för just den krogen men inte när jag varit där, förrän nu då.
Men vi fick vår musik i en annan lounge så vi fick avlyssna på Eminem ur högtalarna så kvällen vart ju räddad i alla fall.
Sedan har veckan varit precis som den ska vara, lugn. Dock med extremt mycket sömn. Så pass mycket sömn att Eddie är så "passes les" trött idag så det är helt otroligt. Och med trött så menar jag till det extrema med tanke på hur lite sömn jag fått i mig idag fredag. Jag hoppas kunna vara reparerad till imorgon då vi firar brorsans födelsedag hemma hos Mamma på stan.
Brorsan fyllde år i veckan men han insjuknade just den dagen och då kunde vi inte fira hans födelsedag. Stackaren som insjuknade på sin födelsedag. Happy Birthday...
Eftersom detta är ett ganska halv-långt inlägg blir det inget tema för denna fredagspub. Jag tror dessa tema-artiklar kommer att hädanefter publiceras på "lördagsnonsens" eftersom det är där som jag nu ska försöka gå djupt mer i dessa olika teman som jag nu väljer att diskutera om. Eller om jag skriver ett random-inlägg lite då och då när jag väl är motiverad till det, då får ni mer att läsa. Men tills dess, önskar jag alla mina vänner en riktigt trevlig helg!
Lördagsnonsens; Part 2
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
I veckan kunde vi ännu en gång, upptäcka vintern och dess återkommande aura genom att gå ut. Basically. Gick man ut i veckan, då var det, eller förlåt, är kallt fortfarande. Det är ganska sjukt och ironiskt att det fortfarande är iskallt ute. Något som får mig att bli förbannad eftersom jag är sjukt trött på vintern.
Men varför klaga så extremt mycket om vintern? Jag bor ju för tusan i den norra klimatzonen.
Men nog om väderfenomenet. Jag pratar ju ofta om det och det kanske märks att jag saknar sommaren? Vi kan skippa hela våren också, det är ingen fara. Med våren då kommer andra bekymmer men NOG OM VÄDRET.
Idag är det ju lördag och jag lovade mina kära läsare att prata lite lördagsnonsens. Och lördagsnonsens ska ni få.
Dagens tema handlar om Bokläsning.
Varför valde jag ett tema som är så extremt svårt att få några vettiga meningar formulerade på denna blogg?
Hm. Jag antog den utmaningen för att jag kan och vill helt enkelt. Och om jag kan så kan jag definitivt ingenting om bokläsning men jag har några aspekter och synvinklar till det. Så kan vi börja nu, hm?
Jag har aldrig varit en bokmal. Jag hade enorma problem med bokläsningen i skolan och bokläsningen har alltid varit ett intresseproblem för mig.
Bokläsning generellt sett är en aktivitet som utförs av en minoritet. Det betyder att det är inte många människor som läser böcker på grund av intresse. För min del var alltid bokläsningen tvingad. Och det tycker jag än idag är lite småjobbigt att veta att jag inte klarar av att läsa böcker för att jag inte har intresse för det.
Och samma sak gällde när man läste litteraturvetenskap och andra vetenskapliga artiklar men pratar vi om dessa former utav läsning så är man ju alltid tvungen att läsa dessa artiklar eftersom dessa är väsentliga för ens studier. Men där hade jag också problem med att få ett så kallat "flow" under läsningen.
Generellt sett har jag problem med att få ett flyt under läsningen. Det har med det förbannade intresset att göra och jag, liksom många andra människor, har inte intresse för bokläsning vilket får mig att verka som om jag är ignorant på något sett vilket jag kan förstå till en viss nivå men har man inget brinnande intresse för bokläsning, då har man det svårt för att läsa böcker i alla genrer.
Så ibland dyrkar jag faktiskt personer som kan läsa böcker i alla olika miljöer, vare sig det är i biblioteket eller om man pendlar med tåg och hinner läsa några rader ur sin favoritbok. Det kallar jag verkligen, dedikation.
Jag hoppas ni har en underbar lördag och fortsätt med eran läsning.
Det är därför jag börjat blogga nu, för att återuppliva mitt intresse för textläsning och skrivande.
//Eddie
Våren känns så avlägsen
Våren, man... Den känns så avlägsen. Så pass avlägsen att jag förblir deprimerad.
Jag vet att dagarna börjar bli ljusare ute men inte fasiken är det något varmare nu ute?
Efter en noggrann koll på veckans prognoser så ska det tydligen vara minusgrader igen, så passt kallt igen att temperaturen kommer att sjunka till låga nivåer såsom 10 - 11 minusgrader igen. Ett gott tecken på att vintern fortfarande är fast i de norra delarna av klotet. Det kanske är så rent generellt sett i de norra delarna men förra året gjorde ju värmen debut mycket tidigare än vad det gör i år. Och det tycker jag är världens insult to the face.
Nog för att vintern och vinterperioderna har sina positiva fördelar men det är fasiken inte många positiva? En fördel måste ju vara den absolut självklara, det är mygg och insektsfritt ganska så hårt under vinterperioderna. Men detta med att vara orolig för att det ska vara plogat på stadens gator, temperaturskillnader, kallt, dåliga kläder eller alltför dyra vinterkläder, dyra skor, problem med cykel, byte av däck, ishalka, fall och olycksskador med mera. Listan kan göras oändlig med vad som vintern medför av negativa aspekter.
Och nej, jag har inte klarat mig undan några fallskador eller liknande. I januari så föll jag ganska hårt ned på marken efter att ha halkat rejält på en gata som tyvärr inte var plogat men hade ett ganska så tjockt men också otäckt lager av is som var extremt halt vilket gjorde att jag tappade balansen och ramlade hårt på marken. Jag hamnade dock på sidan vilket reducerade fallet men mitt knä klarade sig dock inte så bra men jag kunde fortsätta med mitt jobb, med smärta i knät.
Vintern gjorde dock en sen debut i år, kan nog vara därför men att vi snart hamnar i aprilmånad med dessa temperaturer kommer att göra mig ännu mera deprimerad, ännu mera ilsken men också framförallt, göra mig orolig för framtiden när det gäller klimatet.
Lördagsnonsens; Part 1
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Jag har tidigare blivit frågad om varför jag ibland skriver i tredje person. Svaret är enkelt; jag har alltid gjort så. Och det finns ingen chans att det kommer att försvinna från mig. Så om Eddie skriver i tredje person, så är det Eddie (jag) som skriver och uttrycker sig.
Och detta är, mina damer och herrar, precis det som jag vill presentera som ett nytt ämne och kanske en helt ny kategori - Lördagsnonsens!
Jag har inte skapat en kategori på mycket länge. Mycket av vad som kommer att skrivas här kopplas ihop med kategorin "Eddiemans Book of Knowledge" som är en, tänk er en bok där jag skriver, skapar och memorerar mina idéer, tankar och påminner mig själv om saker och ting som hänt mig. Det kan vara under min skolgång, på arbetet, whatever.
Lördagsnonsens är helt enkelt en summering, en sammanfattning eller en berättelse om något ämne, sak eller intresse som jag vill gärna dela med mig. Varje lördag tänkte jag dela med mig av ett lördagsnonsens.
Eddie är dock osäker på om man skriver beteckningen "ett" för ordet lördagsnonsens? Kan någon som är kunnig i svensk grammatik/språk meddela mig om det?
Dagens lördagsnonsens handlar om en av mina favoritdrycker "La Sangria".
Att just den drycken, eller vinbål för att vara mer traditionsenlig, blev min favorit kan bero på mycket hembesök till mamma och hennes man som är själv från Spanien och har enorma mängder kunskap om bartenderi. Och ofta gjorde han dessa spanska vinbål och även än idag kan han göra ett par riktiga vinbål, eller Sangria.
Det är dock synd att jag inte tagit ett fotografi på hans skapelse för att den är fantastisk ska ni veta. Nog bara för att jag är en entusiast men damn, må den vara god.
Det finns en annan variant men är orolig för att kunna dela med mig av den just på bloggen. Kanske på grund av att det kanske inte är lämpligt att snacka om sådant? Jag vet inte. Jag gör inte reklam för det heller. Och reklam, oh geez, det gör jag ju knappt heller, det var ju inte syftet med detta nonsens egentligen.
Smaken då? Well, det är ju bålvin så ni kan tänka er hur det smakar. Ett vin som är sött basically. Inte så konstigt att jag föll för just den goda smaken. Och det finns många olika varianter att servera Sangria med.
Det lustiga i det hela med Sangria är att ordet "Sangria" kommer från spanskans "Sangre" som betyder just, blod. Förmodligen på hur just vätskan ser ut, mörkröd färg. Inte så konstigt att skaparen kom på ordet Sangria. Så förbaskat "genius"!
Det var dagens lördagsnonsens. Varje lördag så kommer jag publicera flera lördagsnonsens. Och med det så säger jag till er alla; ha en fortsatt trevlig lördagskväll med en massa goda och positiva saker, right!
//Eddie
Eddiemans Fredagspub [Efter två år]
Det är ytterligare en fredag och det betyder EDDIEMANS FREDAGSPUB!
Otroligt nog, efter två långa år tar jag, Eddie, tillbaka rollen som bloggare och med det så säger vi faktiskt, välkommen tillbaks till denna värld. Världen där jag fyller er vardag med nonsens! Det brukar jag ju göra i för sig så.... Ehm... Tillbaks till ämnet!
Eller ja,. ämnet som i sig denna fredag, vilket betyder en SUMMERING av veckan som gått enligt mina vyer och perspektiv. Det hade dock varit mycket trevligt om jag hade andra människors perspektiv eller om den teknologiska framgången av att kunna klona en själv, vore ännu bättre och kunna få helt olika perspektiv av varandra men så långt fram har vi nog inte ens nått. Inte när det gäller människor men djur såsom får och hundar har man lyckats klona trott eller ej.
Så, en liten hint av vad syftet med Eddiemans Fredagspub har ni fått det summerat av mig nu men nog med det, ska vi ta och analysera veckan som gått, shall we?
[Vädret]
Vi börjar förstås med en liten veckoprognos av hur vädret varit i veckan. Till skillnad på de flesta vädermeteorologiska stationer och liknande så ger de en framtidsprognoser för hur vädret kan tänka sig vara men jag gör inte så med mina väderprognoser utan jag SAMMANFATTAR hur vädret varit under veckan som nu gått. Jag är, förtydligande, ingen vädermeteorologisk expert. Jag är bara en... "Advocate"...
Och för att vara helt ärlig så har vädret varit relativt lugnt i veckan med några minusgrader, fortsatt snö i mars vilket är en aning irriterande eftersom, ja, vem saknar inte våren och värmen ännu hm?
Och sedan nu, idag fredag, mitt under natten så skall det explosionsartat snöa så katastrofalt att det var sjukt jobbigt att vara ute på natten och leverera post och tidningar. Och adding insult to injury, det HAGLAR, det snöar och det regnar att de som plogade idag inte hade det lätt. Och ännu mera injury; de som pendlar eller åker tåg varje dag hade det inte så lätt idag med inställda tåg, tågförseningar och annat hemskt som gjorde dagen mindre tillfredsställande.
Efter denna lilla undersökning av vädret så brukar jag oftast gå till huvudämnet. OCh eftersom det är ett fredagspubinlägg idag så varför inte prata om denna blogg!
Bloggen skapades en septemberdag 2008. 2008 var då ett hektiskt år om jag inte minns helt fel. Det var då mycket saker som skulle inträffa, eller inte beroende på hur jag ser det men för att sammanfatta det enligt mig själv då så tycker jag det INTE var ett lyckat händelserikt 2008.
Året 2008 var det året jag tog studenten och efter det kan man väl säga rakt ut att det inte gick bra för mig. Jag var extremt dåligt förberedd på det samhället skulle erbjuda mig då. Kan bero på lite utbildning fortfarande kring vissa olika ämnen eller helt enkelt ignorans. Jag vet inte om jag hålla med om dessa påståenden. Jag tror det helt enkelt handlade om att jag var helt enkelt oförberedd på de konsekvenser som skulle ge mig på grund av att jag inte var mentalt, fysiskt och psykiskt förberedd på utmaningarna som fanns då. Och jag misslyckades helt enkelt. Jag tror jag har gett er ganska mycket information angående detta men jag kan naturligtvis sammanfatta det för er kära läsare igen om ni såväl önskar det.
Vad jag försöker säga här rent allmänt och seriöst så ville jag redan, såsom de flesta ungdomar vill ha det, börja plugga direkt efter mitt gymnasieprogram men så var inte fallet och jag föll i det som idag kallas för "arbetslös" och "brist på kunskap" som i sin tur ledde till att jag hade det tufft med ekonomin vilket i sin tur ledde till att jag hamnade på ett arbetsmarknadspolitiskt program och sedan vidare in på Arbetsmarknadsenheten för att sedan efter det hamna på högskolan och sedan ledde det till det jag är befinner mig just nu.
Jag är inte nöjd med mina val men det fick duga på grund av mina socioekonomiska bekymmer och bakgrund.
"Eddie under sin tjänst på "Arbetsmarknadsenheten 2011, fotot är dock taget på Strömsborg demenscenter, Arboga efter att fått ett uppdrag om att städa lokalen"
Jag har inte alltid haft tur med att infinna en stabil inkomst eller ekonomiska situationer för den delen. Aldrig har jag haft det så att jag kännt mig riktigt tillfredställd. Men en period hade jag det ganska bra vet jag. Jag var så nöjd med mitt ekonomiska tillstånd att jag var snäll nog att låna ut pengar också till de personer som behövde det mer än jag på den tiden. Men MER OM DET får ni under ett annat inlägg. ***
Det känns som om jag "teasar" just nu om flera olika aspekter men det är viktigt att ni får en ganska så grundläggande bas och information kring vad som försiggår i mitt huvud just nu för att flera artiklar och inlägg på bloggen kommer att få briljera med sin närvaro. Oh boy, you bet that!
Det var ett trevligt avslut på denna fredagspub som jag för en övrig notis, slösade bort ca två timmar för att skriva ned. Det är inte lätt att skriva ett inlägg men jag gjorde det till slut och jag hoppas ni ska vara nöjda med dagens läsning.
Vi hörs i nästa inlägg!
Adios!
//Eddie
Mental förberedelse: Vädret
Ännu en onsdag och ännu en konstig och jobbig dag. Mycket berodde på jobbet och dess nya rutiner som man nu måste lära in sig efter omläggningarna. Och det är inga trevliga omläggningar men krävande för att det ska flyta på för företaget ekonomiskt och framtidsmässigt.
Jag kommer förmodligen prata om detta senare och varför vissa beslut som jag tog tidigare, gjorde att jag valt att fortsätta med dessa val. Men som sagt mer detaljerat får ni i ett annat inlägg. Just nu kände jag bara för att skriva ett kort inlägg om nonsens. Det som Eddiemans Fredagspub brukar handla om.
[Snö och kallt, en kall januari]
[Vädret]
Varje dag är jag orolig för vädret. Ska det snöa ännu mera, ska det regna eller ska det vara minusgrader fortfarande än in i mars?
Det är ett konstigt väderfenomen vi haft tycker jag. Trotts att vi kanske hade en, kanske till och med två veckor kallt i januari. Det toppar dock inte en kall januaridag 2016. En onsdag av alla dagar också. Onsdagar är det absolut värsta dagen när det gäller vädret. Det ska alltid, eller ja, nästan alltid i alla fall (majoriteten av alla onsdagar), innehålla ett fult väderfenomen i form utav snö, regn eller allmänt dåligt väder. Men just denna onsdagsnatt när det var dags för allmän utdelning till alla hushåll. Och termometern visade -28 grader kallt. Extremkyla såsom jag minns den. Jag var ganska påpälsad den dagen eftersom jag var redo men jag var orolig för att till exempel inte kunna motstå kylan och inte generera tillräckligt med värme då majoriteten av tiden jag befinner mig ute är just att jag jobbar ute oftast. Det som räddade mig lite då och då var husen och lägenheterna som erbjuder värme i sin helhet. Men vi överlevde den dagen tack och lov. Men den dagen glömmer jag aldrig.
Jag har inte alltid brytt mig om vädret men med mitt jobb som tidningsbud, ja, då måste man vara förberedd mentalt för att hålla motivationen uppe. Är det ett jobbigt väderlek, då blir det inte enkelt eller roligt att jobba.
Förr älskade jag vintern då den alltid medför kyla och det är definitivt mygg och insektsfritt åtminstone och det står jag faktiskt fortfarande än idag men när man ska ut och jobba ute med ett dåligt väderförhållande, som sagt, det är inte roligt då.
Så sammanfattningvis vill jag meddela er kära läsare att:
Eddie är nästan orolig för vädret varje dag.
Det stod -28 grader i termometern en kall januaridag 2016.
Eddie hatar insekter
Att denna onsdag var inte trevlig
//Eddie
"Jag gråter mig själv till sömns"
NOTERING: DETTA ÄR EN GAMMAL ARTIKEL OCH ÄR INTE AKTUELLT IDAG MED MINA VISIONER OCH IDÉER.
**"Detta är ett inlägg som handlar om en djup sorg, besvikelse och kanske om ett stort svek... Detta hände dock för längesen men det togs upp som ett diskussionsämne förra veckan och det var då kanske dags nu igen att påminna om denna event... Jag var så ledsen den dagen... "
[A betrayal?]
Förra veckan var en ren besvikelse också...
Inte nog med att man hade det extremt tråkigt den veckan och helgen för att inte nämna den... Det hände mycket runt omkring mig som jag aldrig skulle ha trott på egentligen men det hände faktiskt...
Men...
Gahhh...
Det är ett mycket känsligt kapitel verkligen...
Men det hände, jag såg det dock bara i smyg efter effekten...
Och för att inte tala om vilka som var där också.............
Åhh gud...
Jag visste inte att "de" skulle vara med också.......
Alla var där... Men inte jag...
Geez...
Jag har aldrig varit så djupt besviken i hela mitt liv förut... Det räckte bara när man såg "the after effect"...
Nej, jag kunde inte tro men det var sant, de var med...
Men inte jag......
...
Detta är inte första gången men när det gäller något sånt här om kärleken, då är det stora saker...
!!
Till alla mina vänner som jag känner!
Jag ber om ursäkt för att jag har varit dum.
Jag ber om ursäkt för att jag varit som jag har varit.
Jag ber om ursäkt för att jag aldrig var perfekt...
Jag ber om ursäkt för att jag är värdelös...
Jag ber om ursäkt för att jag är fattig...
**"Ja, som ni säkert har läst igenom detta...
Som sagt, jag hade ingenting med dem att göra egentligen, bara under skoltiden där vi umgicks nästan varje dag, dock bara under skoltiden... Utanför gjorde vi for gods sake, inte det... Varför? Ingen aning, jag visste dock att jag inte betydde något för dem, jag vara alltså illa bemött vart jag än gick, trotts att jag inte såg det. Men jag har alltid varit ensam... trott eller ej...
Och eftersom förra veckan var riktigt hemsk för mig med tanke på vad jag såg och hörde... Jag kunde inte tro det men det hände... Vad hände? Det kan jag inte berätta för er kära läsare...
Vad jag kan berätta är att jag verkligen hatade skoltiden... När jag gick skolan tänkte jag nog inte på det men idag, nu när jag har förstått mycket och fått i mig massor med riktig bra information, kan jag bara säga att JAG HATADE MIN SKOLTID. Riktigt svårförstådda lärare, kamrater som var overpowered och ensam för varje dag som gick...
Seriöst... Jag saknar inte skoltiden... Och för att inte tala om vilken hemsk student jag fick uppleva... ÅHH gud, ni vill inte veta...
Trotts att jag firade för att jag hade klarat igenom 3 riktigt svåra år... Jag kunde äntligen lämna den tiden bakom mig... Jag firade på grund av att lämna "skiten" bakom mig... Att lämna det som hade kostat mig tid, var verkligen en "honor" verkligen... Men att bli sviken utav sina kamrater är något verkligen tufft...
Nej tack, aldrig mer "gymnasiet i Arboga" för mig...
[A betrayal?]
Förra veckan var en ren besvikelse också...
Inte nog med att man hade det extremt tråkigt den veckan och helgen för att inte nämna den... Det hände mycket runt omkring mig som jag aldrig skulle ha trott på egentligen men det hände faktiskt...
Men...
Gahhh...
Det är ett mycket känsligt kapitel verkligen...
Men det hände, jag såg det dock bara i smyg efter effekten...
Och för att inte tala om vilka som var där också.............
Åhh gud...
Jag visste inte att "de" skulle vara med också.......
Alla var där... Men inte jag...
Geez...
Jag har aldrig varit så djupt besviken i hela mitt liv förut... Det räckte bara när man såg "the after effect"...
Nej, jag kunde inte tro men det var sant, de var med...
Men inte jag......
...
Detta är inte första gången men när det gäller något sånt här om kärleken, då är det stora saker...
!!
Till alla mina vänner som jag känner!
Jag ber om ursäkt för att jag har varit dum.
Jag ber om ursäkt för att jag varit som jag har varit.
Jag ber om ursäkt för att jag aldrig var perfekt...
Jag ber om ursäkt för att jag är värdelös...
Jag ber om ursäkt för att jag är fattig...
**"Ja, som ni säkert har läst igenom detta...
Som sagt, jag hade ingenting med dem att göra egentligen, bara under skoltiden där vi umgicks nästan varje dag, dock bara under skoltiden... Utanför gjorde vi for gods sake, inte det... Varför? Ingen aning, jag visste dock att jag inte betydde något för dem, jag vara alltså illa bemött vart jag än gick, trotts att jag inte såg det. Men jag har alltid varit ensam... trott eller ej...
Och eftersom förra veckan var riktigt hemsk för mig med tanke på vad jag såg och hörde... Jag kunde inte tro det men det hände... Vad hände? Det kan jag inte berätta för er kära läsare...
Vad jag kan berätta är att jag verkligen hatade skoltiden... När jag gick skolan tänkte jag nog inte på det men idag, nu när jag har förstått mycket och fått i mig massor med riktig bra information, kan jag bara säga att JAG HATADE MIN SKOLTID. Riktigt svårförstådda lärare, kamrater som var overpowered och ensam för varje dag som gick...
Seriöst... Jag saknar inte skoltiden... Och för att inte tala om vilken hemsk student jag fick uppleva... ÅHH gud, ni vill inte veta...
Trotts att jag firade för att jag hade klarat igenom 3 riktigt svåra år... Jag kunde äntligen lämna den tiden bakom mig... Jag firade på grund av att lämna "skiten" bakom mig... Att lämna det som hade kostat mig tid, var verkligen en "honor" verkligen... Men att bli sviken utav sina kamrater är något verkligen tufft...
Nej tack, aldrig mer "gymnasiet i Arboga" för mig...
Efter två år
Är Eddiemans Fredagspub tillbaka i bloggform. Eller åtminstone för tillfället nu när jag fått återigen, motivation till att skriva ett inlägg till er kära läsare till denna blogg som jag för övrigt ansett, bara varit för mig och mitt skrivande. Det är ganska så konstigt att jag velat kommit tillbaka nu till skrivandet efter så många år av inaktivitet och vad fick mig att sluta i perioder?
Oro, ångest och rädsla?
Någonting var det ju i alla fall som fick mig att känna att det inte fanns motivation att skriva någonting över huvud taget. Men nu är det nya tider, fortfarande kallt ute för övrigt men vi längtar nu, kanske lite desperat, efter våren nu men med våren kommer ju andra problem. Inte minst för oss pollenallergiker.
Ahh yes, jag har skrivit ett x antal inlägg om pollenallergin och för att inte snacka om min astma också. Det har dykt upp kanske lite för ofta. Men jag ska inte tråka ut mina läsare för det. Jag har hållit på med en podcast som finns ute på soundcloud.
[Soundcloud]
[Soundcloud]
Det är vad jag kallar för säsong 1 av podcasten och ligger just nu på is eftersom jag inte har några ämnen eller gäster samt motivationen till att återigen börja snacka om lite allt möjligt nonsens som dyker upp men som sagt, inget som varit intressant, har dykt upp för att samtala om det under en halvtimmes period som jag brukar köra mina podcasts och har jag en gäst eller två med mig så brukar jag maxa ut det till minst en timma. Och det är en av orsakerna till varför det är enklare att skriva ned sina tankar och idéer eftersom du inte behöver, oftast, följa ett skript. Skriptet har du ju redan i huvudet och vet vad man ska samtala om i textformat.
Men under ett inlägg såsom ett podcastavsnitt, du måste ha ett skript och ett ämne färdigt för att samtala om det och hålla en gräns. Gränsen är oftast tidsbaserad eftersom vad jag har samlat ihop från många utav mina närmaste vänner som lyssnat på mina podcastavsnitt, ju längre podcasten är, desto tråkigare blir den att lyssna på och man lyssnar inte på hela avsnittet och lägger ifrån det och det är något som har varit bekymmersamt. Eller ja, inte för min del då jag brukar hålla mina mått så att det inte blir alltför tråkigt att lyssna på. En säsong två är dock planerad in men det kommer när jag är redo för det med andra ord.
Never give up!
En liten uppdatering för er läsare om det som kommer att hända nu framöver. Det viktigaste är att Eddie återupptar bloggandet med full effekt.
//Eddie
Arboga
2018
//Eddie
Arboga
2018
The Resurrection of Eddiemans Beatbox
Ett litet blandat inlägg får ni idag. Ett inlägg som handlar om ett utav mina intressen som jag hållit på med sedan 2003. Det var då som musikintresset exploderade i sådan form att jag valde att utöva en speciell musikkonst vilket är beatbox.
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, en blogg som jag för tillfället inte uppdaterar som jag ska. Jag hittar inte motivation eller ämnen att diskutera om i denna fantastiska blogg som jag startade sent in år 2008, ett år som jag helst vill glömma bort men blir ständigt påmind om varje gång det vankas studenttider och studentfirande. Men nog om det. Det var inte det som var tanken med detta inlägg. Det är dags att berätta lite vad som händer i min värld just nu och det är passande eftersom jag nu har två "shower" eller "gig" om man nu ska kalla det så nu till sommaren.
Foto: Eddieman 2006
Lokala medier har uppmärksammat detta med en rad artiklar som handlar om kommande evenemang som planeras in i Arboga, alla destinerade på att vara under augusti vilket kommer få augusti att vara både roligt men också en av de jobbigaste månaderna att se fram emot för mig. Nog för att julimånad blir "enkel" men jag sätter citationstecken eftersom jag ej sökt semester i år vilket är lite plågsamt men det måste göras så enligt mig.
Augusti kommer att bli spännande. Väldigt spännande! Det är då som gamla "Eddieman" återkommer och gör sin comeback som beatboxare. Men vägen tillbaks när man hade värsta flowen 2004 - 2005, har inte varit lätt och är fortfarande inte lätt. Jag har fortfarande problem med andningstekniken och snabbheten är fortfarande ur balans när jag beatboxar vilket kommer självklart att påverka mitt framträdande.
Det är därför jag undrar om detta kommer att bli en "one-time deal". Det är ju inte så att Eddieman ska ute och göra turné för det finns inte på agendan och har nog aldrig varit så men om det visar sig att det blir populärt och att folk vill ha mer utav denna unika musikkonst så får vi se om jag återkommer med nya set av konst och uttryck för mitt beatboxande.
Foto: Eddieman 2009
Varför gör jag då detta om jag känner viss osäkerhet kring det? Nja. Osäkerhet tror jag inte det handlar om. Det handlar mer om intresse, tid och om hur pass populärt det är idag med beatboxing. Jag vet att det finns beatboxare världen runt men oftast så är det personer som kan hantera det utan problem eller liknande. Jag har ju problemet med astman också vilket självklart kommer att påverka på hur länge jag kan beatboxa. Medicinerna gör ju jobbet naturligtvis men som sagt, jag vet ärligt talat inte.
Jag tror det handlar mer om att jag vill visa för personer som inte alls har erfarenheter kring denna form utav musikkonst, öka medvetenheten om det och kanske lära vissa utav dagens ungdomar om denna musikkonst, varför inte? Beatboxing är ju någonting som dessutom är unikt.
Dessutom vill jag göra detta också för att jag vet att det är roligt med musik och kultur. Det är just dessa ämnen som jag älskar och brinner för.
Därför ska jag nu presentera några viktiga datum för er om ni vill se mig, Eddieman, uppträda med lite unik "beatboxingset of skills."
Foto: Eddieman 2009
Den 8 juli, vilket är en fredag så uppträder jag tillsammans med Joakim Olsen, mer känd under hans artistpseudonym; Enough Distance, några set av hans musik tillsammans med komp av beatbox från mig.
Eventet kommer att hållas på caféet Sweet Heart Green Café som är vid adressen Ångbåtsgatan 3.
Den 6 augusti kommer Arbogagalan att hålla sitt evenemang på stadskällaren där jag kommer att vara med och uppträda för folket. Mer information om den galan kommer så småningom.
Vid andra funderingar så tveka naturligtvis inte på att fråga Eddie om saker. Vi syns så länge och ha det gött!
//Eddie
Är du rädd för döden, Eddie?
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet där Eddie publicerar sina texter som handlar om allt möjligt som händer runt omkring mig.
Och nu var det lång tid sedan jag uppdaterade något i denna blogg men hey, den lever vidare, fortfarande vilket är ju fantastiskt.
Idag är det fredag också vilket normalt brukar innehålla fredagspub-inlägg men ett tidigare beslut som jag fattade var att fredagspub-inläggen skulle vara som vanliga inlägg hädanefter och det fortsätter vi med naturligtvis. Och det var ju längesedan jag uppdaterade bloggen med någonting så vi får se hur trenden ser ut dessa veckor framöver.
"Är du rädd för döden, Eddie?"
Och vi börjar riktigt på djupet med en tung fråga som jag tror många undrar egentligen som är ett fenomen som vi alla levande varelser inte kan undkomma och det är ju döden. Det ultimata slutet som många fruktar och undrar över hur det kommer att påverka en och nära efter slutet.
Anledningen till att jag skriver just om detta ämne just på en fredag, vilket är konstigt i sig, är att jag fick just denna fråga av en kompis en sen aprilmånad där vi var och besökte en lokal kyrka och kyrkogård i Götlunda då. Men att jag kommer på att skriva om detta typ två månader senare, det är en typisk Eddie sak men vi skriver om det i alla fall.
Och inte så konstigt att en sådan fråga dyker upp just när man besöker en kyrkogård mitt på natten bara sådär. Det var diskussioner om döden, begravningar och saker som på något sätt alltid är deprimerande för den som inte tycker om dessa frågor om döden. Men som jag skrev tidigare, det är något som inte går att undvika, tyvärr. Men det vore ju fantastiskt om det fanns en annan utväg och att man kunde fortsätta leva fast utan döden. Eller? Det är en annan fråga som jag får ta och klura på annars kommer inlägget vara tjockt med text.
Men frågan var ju om jag är rädd för döden?
Det är en tuff fråga. Som jag svarade min kompis då var att jag tror inte jag är rädd för döden. Jag är nog mer rädd för orsakerna till döden och det kan finnas enormt många orsaker som kan leda till det ultimata slutet; långvariga interna smärtor, cancer, hjärtrelaterade sjukdomar etc... You get my point... Det är alltså orsakerna till döden som oroar mig mer än själva döden. När kroppen inte kan hantera smärtor längre och ger upp är något som är som ett skräckscenario för mig. Sedan finns det andra orsaker som olyckor, trafikrelaterade olyckor etc och dessa är mycket vanliga. Det är jag nog mer skraj om än just själva döden. Döden är ju ett fenomen som bara finns där.
Ett kort inlägg idag. Men bättre det än ingen alls. Ha en fortsatt trevlig fredag!
//Eddie
Cykeln räddade mig
Hej och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet där vi diskuterar om vadsomhelst egentligen.
En fantastisk solig torsdagsförmiddag, ett tecken på att våren äntligen är påväg i alla fall. Jag är ganska så uttråkad efter denna dock, ovanligt, milda vintern vi haft. Januari var ju den månaden som det dominerades av ren kyla. Och snön gjorde sin debut sent in i december.
Men det är februari fortfarande och det är bara goda nyheter som borde prägla mitt liv nu eller? Förutom trötthet och viss oro om min hälsa ibland så ska det egentligen vara som det ska eller hur? Viss oro säger jag? Jag ska tala om varför. Vi har ju redan yttrat oss tidigare med hjälp av min fantastiska hjärna och det är ju själva titeln till detta inlägg. Cykeln. Ack... Min cykel. Men, även den har en historia som måste delas med...
En tidig juli-dag, 2015, får jag ett telefonsamtal av min far, eftersom vi var, på den tiden, i sökandes av en ny cykel men vi behövde inte leta alltför länge eller långt bort då min farbror hade fixat en cykel som jag kunde få helt gratis som skulle underlätta min vardag (och nätterna framöver). Och denna cykel var fantastisk men den hade vissa defekter men fungerande i alla fall och den fyllde ju alla behov så det är ingenting mer med att diskutera om det. Men det är nu som problemen kommer... Det dröjer lite till den första september då jag skulle på ett möte och jag parkerar cykeln vid cykelparkeringarna vid stationen med ett dåvarande (även den med defekt) lås och jag tror ju att jag låser ordentligt och bryr mig inte så mycket mer om den saken och närvarar på sammanträdet.
Efter ca två timmar från ett sammanträde fyllt med nyheter är det dags att gå hem och jag möter till min förskräckelse en tom parkering. Ingen cykel. Min cykel hade blivit lånad. Snodd. Stulen. Kalla det vad ni vill men den var inte där i alla fall. Och jag får ju världens panik och löser mina problem genom att ringa ett viktigt telefonsamtal till en kamrat till mig som löser mina problem genom att utlåna hans cykel som ett plåster och i aktivt sökande efter en annan cykel.
Men att söka efter en helt ny cykel var inte så lätt. Dels, ekonomin höll aldrig ihop då jag fortfarande saknade anställning och att jag aldrig haft turen med ekonomin för övrigt... Det där med budget, sparande och ekonomi föddes jag med så jag borde egentligen inte bråka mer om det men vad jag försöker säga här att att söka aktivt efter en ny cykel, eftersom min förra cykel vart stulen, och att jag fick den helt gratis av min farbror, kändes det som om att "replace" en sådan viktig ägodel med ett annat främmande objekt var inte så lätt.
I min hjärna kan jag tänka mig att vissa uttrycker sig efter mitt påstående om det att "det är nonsens Eddie." Men det är inte nonsens.. Eller ja, det är nonsens att min cykel vart bestulen! Men annars, för att förstå vad jag menar med detta ännu mer i detalj så säger jag rakt ut nu; "född fattig".
Född fattig? Lite djupt detta Eddie.. Men för guds skull, detta var INTE DET VI SKULLE DISKUTERA OM!
Jag blir fruktansvärt frustrerad över mig själv över detta. Det är ett komplicerat påstående som jag tog upp nyss.
Sammanfattningsvis, vad jag försöker säga här är att köpa en ny cykel för att uträtta mina behov, var svårt. Konstant. Och jag fick påminnelser över detta hela tiden vilket gjorde saken ännu mera komplicerat och obehagligt. Därför var jag djupt deprimerad i höstas. Jag kände mig inte säker längre.
Nu har ju visserligen gått många månader och cykeln som jag fått låna sedan dess, är fortfarande här hos mig. Och jag använder den varje dag. Och JAG TAR HAND OM DEN VARJE DAG. Jag och min kamrat gjorde oss en liten deal och jag fick äga hans cykel. Det är bara vissa detaljer som inte tillhörde mig som jag måste betala av annars och det är inga stora siffror nej men annars är cykeln i mina händer. Och det är på grund av denna cykel som jag känner mig bättre. Jag känner mig säkrare med denna cykel. Och jag kan uträtta ärenden med den varje dag. Det är en viktig cykel och den har gjort mig gladare. Och det som gör mig mer glad är ju den varma supporten jag får konstant av mina vänner. La Familia 2.0, ni vet vilka ni är. Love you. <3
Så denna cykel räddade mig mentalt; jag mår bättre och jag är inte orolig längre. Visst, ibland förekommer det att jag kanske får punktering eller liknande men annars har det inte framkommit något som skapat oro eller obehag... Förrän nu i måndags...
I måndags? Precis. I början av denna fantastiska vecka så händer det som egentligen inte borde hända på grund av att man tror man håller kontroll på sin cykel på grund av väglaget. Det var så jag trodde jag hade i måndags och jag hade avläst temperaturmätaren innan; -2 grader. Och en massa vädervarningar; "ta det försiktigt på vägarna". Det är som om det vore inprintat i mitt ansikte 24/7 vilket är bra för att det förvarnar ju en. Men trotts det händer det som inte får hända.
Måste först tillägga att i måndags var vägarna GLASHALA och DET var något som jag inte var beredd på med min cykel som jag utrustat med dubbdäck. Men när jag ska svänga in mot en annan gata så tappar jag kontrollen från min cykel på grund av det halka som uppstått på vägarna och jag ramlar först på min cykel som sedan småknuffar mig bakåt för att sedan hamna på vägen. Jag gör illa mig vid vänster arm, knä och ben. Men annars klarar jag mig EXTREMT. Och jag pustar ut. Lite småchockad men det går över ganska fort då jag har ett jobb att utföra. Oh, just det, detta hände under tidiga måndagsnatten.
Men min cykel då? Det är den som fick den hårda smällen från mig och när den hamnade på vägen. Två hårda smällar vilket resulterar i att jag inte kunde använda min kära cykel längre under en kort period.
Men en sak är säkert här; Min cykel räddade mig här på något vis. Antagligen på grund av att jag inte tog mer skada från bland annat fallet och den hårda och glashala vägen. Cykeln var ju i vägen... På vägen...
Hur jag mår idag? Bra men trött. Som vanligt med andra ord. Och cykeln? Den är reparerad av en annan kamrat till mig och tackar honom för reparationen.
Vilken historia huh? Och för att vara ärlig här; det var inte så jag tänkte börja mitt inlägg med. Men min fantastiska hjärna tyckte på detta vis och så fick det bli...
Det är snart helg... Och jag missade mitt fredagspubinlägg förra veckan...Men det gör ni inte imorgon! Ha en fortsatt fantastisk torsdag!
//Eddie
Eddiemans Fredagspub [12 feb]
God kväll och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddiemans personliga blogg på nätet.
Jaha, ännu en fredag, äntligen helg och lite vila efter en veckas slit på arbetsplatsen.
Jag försöker hålla veckans fredagspubinlägg på fredagarna (obviously). Det är en gammal tradition sedan jag startade bloggen en septemberdag 2008. Wow.. 2008. Det var rätt så länge sedan och upp och ner har det gått med inläggen. På senare tider har trenden gått ner dock på grund utav mina aktiviteter och nu senaste, jobb som tar den dyrbara tiden ifrån mig. Men jag önskar er en fortsatt trevlig fredag så ska vi fortsätta undersöka veckan som gått.
Ett traditionsenligt fredagspubinlägg brukar innehålla en analys av veckan och en analys av veckan ska ni få och vi börjar först med en lokal väderprognos.
Solen och värmen; Du är saknad...
[Väderprognos]
Snö. Blötsnö. Regn. Molnig. Blötsnö. Snö. Mulet. Grått. Trist och Minusgrader. Vi kan fortsätta... Huvudsaken är att det inte varit någon vacker dag på hela veckan faktiskt. Jag kan inte minnas solen lysa en dag vilket irriterar mig och jag saknar solen. Värst av allt, jag saknar värmen. Även om vintern varit väldigt mild så kan jag inte mer säga än att solen är saknad. För att det har inte varit fint väder ute. Därför är denna väderprognos för denna vecka ganska så miserabel. Fast åtminstone är den lite bättre än förra veckans då förra veckans väderlek innehöll alla förskräckligt tänkbara väderlek.
Annars har veckan varit som den ska vara egentligen. Inget märkvärdigt att rapportera om vilket är tragiskt när man ska skriva ihop någonting men... Oroa er inte! Alla hjärtans dag är redan nu på söndag och ni vet ju hur mycket jag ogillar den dagen på grund av allt som involverar kärleken med mera? Om inte så ska jag försöka summera det för er, annars kan jag också länka er till artiklar och inlägg som jag tidigare skrivit om alla hjärtans dag. Speciellt förra året var jag EXTREMT aktiv kring den debatten om alla hjärtans dag då jag fortfarande höll på med den lokala podcasten som tyvärr fick ett abrupt slut senare samma år i april (2015) och har sedan dess inte varit något mer med det...
[San Valentino]
Ett uttryck som jag använder mig. Istället för "Alla Hjärtans Dag" så använder jag mig av orden San Valentino som är en ren översättning från spanskan; Den helige Valentin, eller Valentino. Ni avgör vilket namn som passar bäst... Alla vet vad alla hjärtans dag innebär. Men för en som saknar både kärleken och konceptet med det så förblir det en saknad av det. Förra året så var det helt enkelt en saknad av kunskap kring kärleken men i år så vill jag inte veta någonting om det för att jag tror det kommer att vara likadant nästa år också; San Valentino är och kommer förbli ensam. Punkt.
Ugh. Jag låter ju väldigt pessimistisk över detta. Jag ska inte vara långdragen över detta ämne. Tanken var att jag skulle förmedla mig mina vyer kring San Valentino och allt som innebär utav det. Men jag tror jag har misslyckats med det. Anledningen är simpel; jag saknar kunskap kring detta och kunskap för att få veta mer om San Valentino existerar inte i nuläget.
I arkivet på bloggen har jag skrivit mycket om denna dag och hur den ska fascinera många med sina partners och hur deras dag ska bestå av mycket kärlek och nöje. Men för oss andra? Varför ska vi påminnas om denna dag egentligen när dessa får en hel dag för att uttrycka sina medkänslor, och det också offentligt? Tro mig, det kommer att publiceras oändligt många artiklar, poster eller liknande denna dag så för mig som vet att jag kommer att vara "forever alone" så blir det att inta "offline" läget den dagen och undvika det "at all costs".
Det enda bästa som jag tänka mig just nu för denna är helt enkelt; det är bara en dag... Och oh boy så är det. Det är bara en dag där denna unika dag får belysas i rampljuset. Och det är väl bäst så för mig då.
Varför inte?
Jag har inte tagit det steget. Jag saknar erfarenhet kring att ta det djupa steget och jag är rädd för att "faila" hårt kring det. Jag är också rädd på hur jag ska kunna ta det klivet också. Jag vet inte hur jag ska göra min så kallade "approach." Många andra verkar ha det glöd och approachen men inte jag. Jag saknar det. Jag är vilsen och rädd kring kärleken. Jag saknar erfarenhet.
Jag är helt enkelt inte redo. Och jag kommer att säga det imorgon också. Kanske nästa år också när det är dags för det nya San Valentino.
Är det ångest vi pratar om här egentligen kring San Valentino? Lite grann. Ångest över att inte upplevt det. Ångesten att inte ha någon utav motsatt kön, att dela med mig utav mina åsikter, idéer, diskussioner, ämnen och intressen.
Gud vad ledsen och deprimerad man vart nu då. Jag hoppas ni har det bättre än mig nu i alla fall.
Hej så länge...
