Eddiemans Fredagspub

Aprilmånad har nu återkommit och det med öppna och kalla vindar. Inte för att bråka om vädret igen men seriöst, det är fortfarande så pass kallt ute att man nästan tänker på att våren kanske inte kommer att göra sin återkomst i år och bara dissa oss så hårt och låta sommaren överta den istället. Förvisso är det goda nyheter att sommaren kanske gör intrång men jag vill ha vårvärme och en massa sol. Sol har vi fått och första regnet i Arboga. Den kom lagom till under torsdagen vilket egentligen inte är bra eftersom jag jobbar nätter och alltid ska det då vara så oturligt nog för mig, att det ska regna. 

 

Och otroligt nog såg jag även några snöflingor droppa av i morse, denna fredag, som ännu ett slag i ansiktet: Nej, du ska inte ha någon vår. Inte i år. 

 

Så där har ni väderprognosen för veckan egentligen summerat; En massa sol blandat med ilsken kyla. 

 

Otroligt nog fyller jag snart år. Ja! Nu på söndag, in fact! Inget jag tänker skryta om så mycket. Ville bara mest tala om det. Jag är så otroligt dålig på att arrangera och sammankalla en födelsedag, speciellt sin egen liksom. Inget jag har i bakhuvudet direkt. Speciellt inte med tanke på hur mycket hårdare det nu varit på jobbet efter att tagit över ett helt nytt distrikt som måste nu hanteras med inlärning och respekt. 

Eftersom vi nyligen firat av påsken och vi inte haft ett lördagsnonsens eller ett fredagspub på länge så tänkte jag nog prata av mig lite om ett tema idag och det är vänner. 

Vad vore jag utan mina vänner? Mina närmaste vänner och vänner överlag? Hur skulle jag klara mig utan dem? 

 

Vi kan åtminstone backa lite i historieboken, Eddiemans Book of Knowledge if you wish... 

För att vara helt ärlig så tänker jag faktiskt säga detta; för mig har det alltid varit svårt att införskaffa mig vänner överlag. Nog för att jag är blyg och lite utav en socialfobi-människa så försöker jag åtminstone göra någonting med saken som att socialisera sig med andra människor. Men det är fasiken inte lätt alltså. Men jag kanske inte försöker alls?

 

Detta kan man undersöka lite i varför jag misslyckas med att ändra på mitt beteende. Eller åtminstone fenomenet med att införskaffa sig mera unika vänner och att socialisera mig med annat folk. Jag erkänner att jag misslyckats på båda fronterna och det har ju sina orsaker. Jag vågar helt enkelt inte. Den där så kallade "approachen" funkar inte i verkligheten. I teorin kan man snacka om det i timtal men inte fasiken gör man någonting åt saken? Detta kan man till och med fördjupa sig i ännu mera och det är frågan om kärleken. Detta hänger ihop med den frågan i att "approacha" någon. Nog måste man agera för att det ska hända något men inget händer. Inte för mig och jag gör inget åt saken. jag flyr ganska långt bort. Det är nog en stor förklaring till varför jag är så ensam fortfarande i den aspekten med kärleken fortfarande. Sen spelar fysiken en stor roll i det hela.

Skoja inte, jag vet att utseendemässigt, handlar majoriteten av kärleken baserat på utseende. Och håller ni inte med mig så förstår jag varför. Ni kanske har det bättre ställt än mig i den frågan? Ni kanske inte tänker på utseende utan mer på personlighet. Men med dagens teknik såsom dejtingsidor och appar baseras ju det ganska mycket på utseende. Hur ser det ut för er? "Nej, jag swipar vidare". - Utseende, mina damer och herrar. 

 

Men vad vet jag liksom? Jag har ju INGEN ANING om detta med kärleken. Jag har skrivit alltför många texter och artiklar om "San Valentino" och kommer alltid till slutsatsen att jag suger hårt i den frågan. Jag är aningslös. 

 

OCh detta kanske överrenstämmer med detta med att införskaffa sig nya vänner? Jag har svårt för den där så kallade approachen. 

Och samma sak var det i skolan. Inte så konstigt att jag idag, inte har kontakt med 98% av alla skolkamrater som jag umgicks med då. Och det syns att kontakten spärras av. Man vill helt enkelt komma bort från det gamla och leva med det nya. Sånt är livet och jag respekterar verkligen denna tankesätt. Men att trenden ser ut så när man börjar komma in i 30- årsåldern, då börjar man tänka lite i sådana banor med saknaden av den gamla goda tiden. 

Ett gott exempel på saknaden av goda tider är gruppen som jag och några lokala arbetskamrater och goda livskamrater skapade, vilket hade som uppgift att nästan varje månad; träffas, umgås och att festa till det hela och vi var ett gäng på minst 15 personer eller mera. Och det var personer som jag fortfarande känner idag men att vi inte träffas så ofta som vi gjorde för snart 10 år sedan. Nästa år blir det 10 år sedan vi skapade Dorans FanClub. Och innan vi döpte om den till det valda namnet så hette gruppen "Den hyggliga Klubben" eftersom mina vänner ville hjälpa varandra med vad man kunde bistå med på den tiden. Och jag var för tio år sedan, extremt pank och ganska så dåligt ställd i den socioekonomiska biten på den tiden efter att ha misslyckats komma in i socionomutbildningen år 2008 och 2009. Men den hyggliga klubben hjälpte mig med mycket såsom ge mig tps och råd, boendeform, ekonomiskt stöd och vänskap för livet. 

 

Gruppen fanns på Facebook och skapades också på samma plattform

 

Så när jag hamnade tillslut på ett arbetsmarknadspolitisk enhet så fick jag träffa alla dessa fantastiska människor som jag umgicks med då och som jag verkligen kan kalla friends for life, såsom inlägget heter. 

 

Men tyvärr varar inte lyckan för evigt. Som jag nämnde tidigare så försvinner många eftersom några går på nya uppdrag och vägar som livet skapar vilket gör det svårare för en att träffas idag. Man hamnar i olika situationer medan man själv är fast i samma liksom. Men sånt är ju livet. Inget varar ju för evigt. Men minnena varar ju i för sig, för livet. Så jag får nog avnjuta dessa minnen. Men roligt, ja det hade vi. Verkligen roligt...