Eddie Henríquez | Skapa en profillänk
Eddiemans Fredagspub - *** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub

*** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub - Efter ett långt uppehåll

Så det var ett tag sedan man skrev ett inlägg här i min nu verkligen gamla och intressegivande blogg som är min personliga plats fylld med tankar, inspirationer, inlägg, inriktningar och en hel del klagomål.

 

Ja, en hel del klagomål i mina unga dagar som en fattig arbetsmarknadspolitisk-engagerad ungdom var den vardag som jag aktivt bloggade om för ca 12 år sedan för att jag ansåg att samhället svek mig när jag inte fick komma in i drömutbildningen jag hade sökt till efter det miserabla som var till studentfest jag fick uppleva som var året 2008.

 

Spolar man fram klockan till nu så är inte mycket förändrat egentligen. Jag vill inte börja med comebacken med att försöka fylla mina inlägg till det negativa för att det har jag redan gjort nu i så många år. Det är dags att kanske vända om det negativa till det positiva. Därför tänkte jag börja skriva inlägg nu med motivet och syfte att generera positivism och att dela med mig av tips, information och saker som ger och inspirerar glädje och motivation.

 

Ett stort syfte med att jag startade bloggen tidigare som ny student var ju för att försöka förbättra min livssituation och att kunna dela med mig av mina insikter, idéer och åsikter kring det men jag misslyckades ganska hårt det första och andra året jag valde att blogga om mina saker eftersom det gjorde så att jag hamnade till slut i en liten mindre konflikt vilket aldrig är bra. Speciellt när man har och hade då, idéer på att expandera genom bloggen.

 

Efter den lilla incidenten har jag sedan dess, försökt att inte skriva nedvärderande inlägg i mina inlägg och istället satsa på det positiva. Och det behöver vi alla nu speciellt i sådana mörka och dystra tider som är nu i samband med covid-19 pandemin som nu härjar hejvilt bland oss i världen över.

 

Precis, detta alarmerande covid-19 har verkligen förstört mitt liv i alla aspekter och det är så oerhört svårt nu i dessa stunder, att ens försöka generera positiva aspekter och tankar på grund av denna riskfaktor som är pandemin. Hur kunde det gå så illa? Och varför blev det så illa?
Dessa frågor kanske jag som en enskild person från Blekinge, kanske inte kan svara på bordet just idag men att försöka hålla sitt sunda förnuft, att ta ansvar och att hålla avstånd är liksom en ren självklarhet att försöka bekämpa detta oerhört vidriga virus.  

 

 

Jag ska mer i detalj berätta om mina åsikter kring detta som har varit av pandemin som kom som en oerhörd chock för mig. Inte nog med att vi hade tidigare viruspandemier eller liknande (det som slog mig hårt och först nu var svininfluensan), jag är nu definitivt i riskgruppen på grund av min dåliga hälsa med diabetes och astman i bagaget. Det är ett tufft liv man har att se fram emot om man kollar på prognosen som ges ut dagligen av Folkhälsomyndigheten.

 

Trotts detta så försöker jag i alla fall behålla lugnet som sagt och hålla mig hemma efter rekommendationerna som våra myndigheter begär oss att göra även om jag vet att det är oerhört svårt för många att göra så. Men gör vi inte det så kommer viruset att inte bekämpas och vara kvar hos oss om många månader mer, eller år i värsta fall tills det kommer ett mirakelvaccin till oss alla som jag tror våra kära läkare och forskare jobbar febrilt med det just nu och dagligen!

 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Diabetesupptäckten – Min historia

Välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Min personliga blogg på nätet där jag tar upp saker och skriver ned dem som om det vore en fantastisk prestation. Och att skriva i sig, är en underbar prestation om man är villig och motiverad till det.

 

Ahh yes, motivationen måste man själv infinna och uppsöka och när den finns där så får man ett flow. Ett flow av inspiration och kunskap.

 

För er som inte vet idag så är jag tyvärr en av de miljoner människor idag som lever av och med sjukdomen diabetes. En diabetes som sakta men säkert är som en tidsinställd bomb med en säkerställd giftvätska, kommer att slå ut organ en för en. För ca tio år sedan hade jag ingen kunskap om diabetes och vilka konsekvenser den kunde medföra för kroppen och eftersom jag åt och drack som en galning under en lång period av mitt liv så blev kroppen alltmer sämre och sämre för varje dag som gick och det var i december 2017 som jag absolut inte orkade mer med smärtan och de följder som kom att vara diabetes typ 2.

 

 

Jag måste ha amplifierat sjukdomen ännu mera under min livsstil jag hade innan 2017 och det vet jag att jag gjorde eftersom jag vet själv att jag åt som ett svin och jag drack enorma mängder läsk utan problem. Eller snarare med problematiken men det hade jag ju ingen vetskap om eftersom jag var så korkad och dum nog att konsumera så mycket onödigt att det skadade till slut mig inre.

 

Pappa hade förvarnat mig många år tidigare under min uppväxt om problematiken med att konsumera mycket mat och dryck så onödigt mycket jag gjorde under min uppväxt men det gjorde jag ju för att jag kände en viss tröst med maten. Jag åt ju mycket mat för att den var så fantastisk god och utförde någon form utav eufori och stimuli att jag kände att maten lyssnade på mig. Maten fanns där när jag hade det som värst. Lite som ett begär av något slag. Jag begärde trösten från mat eftersom den gav mig så mycket ”gott” och stimuli vilket jag vet också läsken (socker i allmänhet) medför.

Olika sockerkombinationer
 

Jag konsumerade farligt mycket läsk också som förstärkte framkomsten av diabetes. Jag försökte rådgöra med min läkare om i vilket skede jag fick eller skulle ha fått min sjukdom men det är svårt att kartlägga det eftersom jag kanske hade dessa sjukdomar många år tidigare fast utan min vetskap? Det skulle det nog mycket väl varit möjligt men jag uppsökte aldrig någon läkare då eftersom jag inte hade typiska symptom eller uppvisade det av någon form och jag led inte utav det heller vilket försvårar kartläggningen. Men att jag förstärkte ankomsten och besvären av dessa sjukdomar blev hela summeringen då när jag just sökte läkarvård för mina besvär med magen och mina tarmar för att det var just där som jag hade mina största besvär hela tiden och under en mycket lång period.

 

Jag hade konstant magvärk och tarmarna led verkligen varje gång jag hade ätit eller druckit någonting men att jag sökte läkarvård så sent var just på grund av att jag var orolig för att få en mycket större diagnos eller cancer och bara att få en sådan stämpel är ju förödande…

 

Det var därför jag inte uppsökte vård i tid och hade jag inte gjort det alls hade jag förmodligen inte suttit här och skriva ned dessa rader idag. För att ta hand om mig och min livsviktiga hälsa och att leva ett enkelt men trevligt liv med diabetes, visste man inte då.

 

Som sagt, jag uppsökte läkarvård för mina magvärkar och tarmproblematiken som uppstod i samband med värken och berättade detta utförligt och noga för min läkare bara för att sedan en vecka senare få resultatet att jag har diabetes och en rad massa andra olika följdsjukdomar.

Akvarium i Köping
 

Great… Nu var jag verkligen tvungen att ändra på min kost, hälsa och livsstil för min egen hälsas skull och även börja tänka på mig på riktigt för det hade jag inte gjort under min uppväxt. Så lång tid och period som jag verkligen skrek av smärta och jag förstod det inte bara. Jag var helt mållös och korkad.

Ja, jag får uttrycka mig så eftersom när jag tänker på detta just vid detta ögonblick kan jag inte bara sluta tänka på att jag hade just chansen som ung att inte utföra dessa onödigheter som kommer i slutändan att kosta mig enorma konsekvenser och även kostnader i onödan. Som sagt, jag visste inte om jag hade diabetesbesvär då men att förstärka och amplifiera den sjukdomen kunde jag göra utan problem.

Mammas favoritfruktskål
 

Idag lever jag med diabetes typ 2 alltså. Och jag är vaksam med min kost och jag tar mina mediciner som mina läkare har ordinerat mig att jag ska göra och jag lever ett mycket hälsosammare liv idag än vad jag gjorde förr. Det kan jag med lite stolthet säga också och på grund av det samt med lite hjälp av mitt tidigare jobb och motion, att jag gått ned så mycket i vikt att vissa som känner mig sett resultatet av viktnedgången. Jag hade ju ingen aning eftersom man ser ju typ inga förändringar om man tittar sig själv i spegeln men andra gör ju det och det är lite roligt när man får höra det från person till person.

 

Jag kan definitivt förbättra min egen situation ännu mera och det får vara ett utav mina livsviktiga mål, åtminstone för det nya året 2020, att tänka ännu mera positivt och att tänka också på min egen hälsa.

 

God fortsättning på nya året önskar

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

A Hopeless Leadership

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet.

Så det är dags att uppdatera bloggen lite tycker jag med aktuell nonsens vilket inte skapar denna obehagliga känsla varje gång jag läser sektionen på min blogg ”A Hopeless Leadership”. För att tro mig, när jag skrev dessa texter för snart 10 år sedan (oj då) så är det fascinerande att läsa dem och göra en återblick samtidigt som man blir ”cringad” på hög nivå. Och med cringe i detta fall så handlar det om som jag nämnde tidigare, denna känsla av obehag på hur vidrigt det var att uppleva det. Men varför är det så egentligen? Sättet jag skrev texterna och artiklarna på var rent utsagt utav ren ilska men också en aning smula av ignorans, okunskap och förvirring. Inte så konstigt att jag inte kunde skriva texter på denna tid, den okunskap som florerade (nu också) på den tiden får mig att fundera på vad jag egentligen gjorde i skolan?

 

Så vad handlar detta om då vill ni veta? Surely. Jag ska förklara det för er. Men vi börjar med varför jag valde att kliva in i en värld där jag hade ett brinnande intresse som ung och ville följa min goda pappas råd om förbättring utav livskvaliteten – Politiken.

Så det brinnande intresset inom politiken började väldigt sent för mig. Jag har visserligen en fader som är jämt och ständigt informerad om dagens politiska agenda i hemlandet El Salvador men inte i Sverige och det var här som jag kommer in i bilden. För att påverka eller agera så gäller det att ha en agenda och ett mål. Visioner om inte annat samt ett brinnande intresse för men det var inte alltid så lätt. Som sagt, jag blev debuterad inom politiken väldigt sent och det började så sent som i gymnasiet.

 

I en värld av nyfikenhet fick jag ett erbjudande i skolan från en högst respekterad lektor i samhällskunskap om att vara med och påverka Arbogas politik genom att medverka i det Ungdomsfullmäktige som på den tiden var ett mycket stort, nytt, drivet samt intressant aspekt då äntligen fick ungdomarna i Arboga försöka påverka politiken genom att diskutera, influera och analysera politiken i Arboga. Syftet med Ungdomsfullmäktige var att öka möjligheten för ungdomar att påverka utvecklingen i samhället och vara rådgivande till politiker vilket är ett stort ”statement” tagen från Arboga Kommuns hemsida för referens.

 

För mig var detta nästan en dröm som hade kommit i uppfyllelse men en hel del jobb kvarstod dock och eftersom jag kom in i en period där denna nya aspekt för ungdomar att påverka så fanns det också självklart konkurrens vilket inte förvånar mig ett dugg idag. Allt har en förbannad konkurrens men det tar vi en annan dag.

Jag vill minnas att ungdomsfullmäktige startades upp året 2005 men jag kom in året efter en inbjudan som jag nämnde tidigare. Och det var här som jag fick en inblick om hur politiken fungerade. Eller försökte få in den informationen vilket skulle leda till någon vart eller hur? Det var ju tanken från början. Ahh, min käre far ville att det skulle bli någonting stort efter att ha ”joinat in” denna nya aspekt i livet. Men boy gjorde jag ju honom besviken på den fronten också, men vi fortsätter.

 

Om man analyserar tiden i ungdomsfullmäktige för mig så tycker jag det var givande vilket kom och bestod av att jag senare blev medlem i Socialdemokraterna i Arboga samtidigt som vi skulle starta upp ett nytt ungdomsförbund i Arboga vilket inte var lätt eftersom det för det första, inte fanns för många delaktiga och intressegivande ungdomar som ville vara med och påverka politiken. Men vi skapade ett nytt ungdomsförbund i Arboga som hade legat i vila i många år tidigare men som startades upp av mig och en annan framgångsrik person, vilket kom att vara SSU Arboga.

Så med detta i bagaget hade jag någonting att se fram emot. Jag var en ny medlem i en politisk förening och en ny medlem i ett ungdomsförbund vilket är två prestationer som jag tycker att jag borde vara nöjd med, villket jag är, don’t get me wrong.

 

Men var jag redo för denna nya förändring? Var jag tillräckligt kompetent nog med att vara med och påverka politiken? Svaret är nej. Jag var verkligen inte redo. Och jag känner fortfarande än idag att jag inte är redo eller kompetent nog att utföra uppdrag inom politiken. Jag fick uppdrag att utföra inom politiken, det fick jag vilket jag gläds utav men jag var nog fel person att utföra dessa uppdrag på grund av den brist på kunskap och kompetens som krävdes för att fullfölja uppdragen. Vissa politiska uppdrag var superenkla att utföra men att bemöta folk och inleda politiska samtal i ett fullsatt kommunfullmäktige, det är där som blodpulsen ökade rejält från att vara chill till panikslagen.

Jag minns ett fullmäktigemöte där jag som ersättare, fick en plats i fullmäktige men det var alltså en plats som dåvarande kommunalråd i Arboga satt i och det är en tuff plats. Inte nog med att jag var redan nervös för att jag fick den platsen, paniken som uppstod när jag skulle införa ett samtal med att bara säga ”ja eller nej” om ett pågående beslut var en av de absolut värsta upplevelser jag någonsin har beskådat i mitt liv vilket efter denna händelse kom att vara vändpunkten inom min politiska karriär. Nog för att det handlar om ovana, inkompetens och okunskap, det var inget ställe för mig egentligen. Jag har ju redan tidigare i bloggen nämnt om att jag lider utav social fobi och att träffa nya människor är oftast inte min specialitet. Och att sedan bemöta folk i ett fullsatt fullmäktige, det högst beslutande organet i kommunen, ja, då uppstår det ju panik och ångestfyllda känslor – jag borde stannat hemma. Vilket kom att vara sanningen efter den händelsen.

 

Så inte nog med att jag sedan väljer att säga upp alla mina politiska uppdrag några år senare, sa jag också upp alla uppdragen inom den politiska föreningen jag var insatt i och alla uppdragen i det ungdomsförbund jag var tidigare insatt i. Men även där fick jag uppdrag som var givetvis givande men var jag tillräckligt kompetent nog att utföra dessa?

 

Jag vill minnas att jag dessutom blev vald som ordförande för SSU Arboga vilket kom att vara en annan stor milstolpe eftersom det var ju lite som en dröm som kom i uppfyllelse eller hur? Så var tanken då men när jag tänker tillbaka lite idag så, ja, må det vara en dröm som gick i uppfyllelse med den drömmen kom att bestå utav ”skräckvälde” hela vägen ut eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända efter att man blev vald som ordförande. Och det var panikångest som djupast alltså. Jag var inte glad för majoriteten av 2016. Jag var extremt deprimerad och ville bort från allt som handlade inom politiken och det, rapido.

Mycket som kom att vara orsaken till detta var att bemöta folk, det som alltid varit min svaghet och som kommer att plåga hela mitt liv, min sociala fobi och här var den extremt tung. Det kom uppdrag och möten efter möten vilket gjorde att jag som ordförande, inte var lämplig för just det uppdraget. Det är en stor uppgift och jag misslyckades extremt hårt med att fullfölja det uppdraget. Så när det äntligen var dags att ”avsätta” min plats som ordförande, det var då som jag innerst inne, kände en sådan lättnad som aldrig förut. Det var en extrem lättnad som jag inte hade känt tidigare faktiskt och det är så djupt sorgligt nu när man tänker efter att jag, på grund av detta, är så patetisk och löjlig så det är inte klokt.

 

Jag borde ha typ ”man the f, out” för länge sen men allt har med min ”traumatiska” barndom att göra. Det är så som jag utvecklades till den jag är idag, ett misslyckande inom många aspekter och detta är något som inte ser bra ut om man ska titta ut så att säga. Vem vill till exempel berätta om sina problem och obehag varje dag liksom? Det finns många tappra människor som gör det och jag är en av dem. Men jag känner att det som jag berättar här kanske blir ett problem i framtiden?

Visst, jag kanske inte platsar som ordförande, sekreterare eller kassör men jag platsar definitivt med inom andra uppdrag som inte kräver så mycket till exempel en lojal lyssnare eller medlem?  Det är jag bra på, jag lyssnar och blir fascinerad av människor som berättar saker för mig. Jag blir enkelt betagen av historia och saker som andra likasinnade människor berättar för mig. Jag kanske ska fortsätta med det? För att vara född ledare, det är jag verkligen inte. Så ja, jag har nog gjort min pappa ännu mera besviken inom den aspekten. Sorry, pappa. Jag var inte redo, jag är inte redo och kommer förmodligen aldrig att vara redo för detta igen.

 

Därför kallar jag detta fenomen för ”A Hopeless Leadership. Att vara född ledare, det blev jag aldrig och kommer aldrig att vara. Men nu är det andra tider, förstås. 

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fördjupning: Ensamheten

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub! Eddies personliga blogg på nätet. 
Så detta inlägg är en liten fördjupning på det som jag skrev om på Flax 'N Cherry vilket var om Mobbning. 
Flax 'N Cherry skriver jag lite kort om hur min mobbningssituation såg ut lite vagt men man kan inte riktigt få alla detaljer i ett enda inlägg eftersom det är ett sådan komplicerad fråga. Mobbning är aldrig roligt och jag önskar ingen som blir utsatt för det för att jag vet att det är hemskt. 
 
Millans mobbningshistoria som hon belyser på vår gemensamma blogg gjorde mig väldigt djupt berörd i det att när jag läste hennes rader kände jag mig chockad, otroligt ledsen, djupt emotionell, orolig och tom i skallen. Jag hade aldrig tidigare vetat eller hört om dessa saker tidigare och med all rätt eftersom det är så djupa och emotionella saker som hon har levt med under så många år att det var nog dags att skriva och berätta av sig. Som sagt, jag hade ingen aning om det...
 
Som jag berättar lite på vår andra gemensamma blogg är att den största och enorma skillnaden mellan mig och Millans berättelser här är att, vad jag vet (du får rätta mig igen Millan, jag kan ju ha fel) är att jag hade ett mycket ensamt liv till skillnad från henne. Jag antar att hon hade några goda kamrater som hon kunde umgås med på fritiden. Jag hade inte det så. Som jag berättar mer i den andra bloggen, ett mycket ensamt liv (fortfarande än idag) belyste ju min fritid. Jag hade ingen att kontakta med utanför skolan och det var nog ingen som brydde sig om det.
 
Jag var dock extremt loyal och var alltid i skolans alla dagar, även senare under gymnasietiden var jag fortfarande loyal fram till och med sista året i gymnasiet när jag började utveckla en mer aggressiv personlighet men det tog sjutusan många år för att utveckla den aggressiva personligheten men det var alldeles för sent och det syntes när man till slut tog studenten när man hade glömt att informera mig om den kommande och traditionsenliga firanden av studentens lyckliga dag. 
Och kom inte med bullshit om att ni som anordnade denna event hade någon kontakt med mig för det hade ni för tusan inte alls. Jag vart inte informerad om vart saker och ting skulle hållas så det var inte så konstigt att jag missade halva dagen på grund av eran så kallade miss. 
 
Men detta är verkligen min punkt i det hela. Det hade inte spelat någon roll alls. Jag fyllde inte någons roll i klassen whatsoever. Jag var ett tomrum, var ganska så enkel att glömma bort och ingen visste vad jag gjorde om dagarna. Men nu ska ni veta, igen! Jag var alltid hemma och trygg. Jag var alltid hemma och gjorde mina egna sysslor hemma och kände mig bra i den aspekten är att så länge jag var hemma och trygg så var ju aldrig jag i någon form av fara och jag behövde ju ingen heller. 
Nu kommer ju argumenten som måste belysas detta i det hela. Varför i hela helvete gjorde du inget åt detta? 
 
Enkelt. 
 
Jag var livrädd. Jag var för feg. Som sagt, mina ungdomsdagar var ju fyllda av ett tomrum, oftast lekte jag ju för mig själv och gjorde min lilla business. Allt för att jag skulle känna mig trygg. Jag gjorde ju aldrig dumma saker. Jag gjorde det som jag tyckte var bäst för mig själv; att vara ensam och leva i ensamhet. Det var livet och jag klagade inte. 
 
Men när det var dags att utsätta mig för vissa farhågor som till exempel att ha samtal med andra oliksinnade människor med helt andra synvinklar och idéer, då var det ju läskigt helt plötsligt och jag ville därifrån. 
Det var helt enkelt ångest, den känslan att inte titta någon i ögonen och alltid ha den rädslan att inleda konversationer och utrycka sig saker eller liknande, det var läskigt. Det är läskigt än idag och när jag skriver detta menar jag det till ett hundra procent. 
 
Ja, för mig var dessa former någon form utav en farhåga eftersom jag var extremt svag och kunde gråta "on command". Ja, jag var alldeles för svag och klen i klassen att det inte var så konstigt att jag var en måltavla för andra starka barn eller ungdomar med bättre socioekonomiskt och social tillställning. 
Och det eskalerade ännu högre sedan när jag äntligen skulle plugga på högskolenivå och paniken som uppstod när jag fick frågan av min lärare om vad jag gjorde på fritiden. 
Herregud vilken hemsk fråga egentligen. 
 
Jag skriver mer om det personligen i en annan artikel här men den är extremt klurig att läsa så jag ska försöka sammanfatta det här istället så att ni får en inblick om vad som egentligen hände en dag 2013. 
 
Som sagt, vi hade en vanlig lektion och vi alla stod i en ring och vi började samtala med klassen och där läraren ställde en rad frågor till oss för att påbörja en konversation. Meningen var ju att vi skulle presentera oss om vad vi gjorde under tiden. 
 
Och då när jag pluggade så kände jag att jag kan ju inte berätta om mina fritidsintressen till mina klasskamrater för vilka skulle jag delge min information med. Majoriteten av alla i klassen hade inget spelintresse till att börja med och alla hade någon form utav en socioekonomisk tillväxt och bakgrund bakom sig vilket gjorde att jag genast kände obehag i den formen att jag kände mig extremt värdelös och kanske rent utav, fattigast av alla i klassen och det var jag nog säkert. Jag har alltid haft en fattig bakgrund bakom mig.. 
Så när det var min tur att berätta om mig själv och mina fritidsintressen... Oh man... Jag stod säkert still i hela 20 sekunder innan en annan, förmodligen en av de högst sociala i klassen, skriker åt mig att jag ska skynda mig för att "de andra måste också hinna berätta om sina intressen". Det stressade min situation ännu mer så jag hittade på någonting, slurrade en massa onödigt nonsens och kände mig extremt psykologiskt förstörd efter den händelsen.
 
Jag har aldrig mått så dåligt efter den dagen. Så när det var dags för avslut tog jag den snabba bussen och sedan tåget hemåt för att sedan sörja mig i min ensamhet om att denna dag nu änltigen var över fast förstörd. 
 
Men som jag inledde i detta inlägg; Ensamheten, den har präglat mig hela mitt liv och kommer fortfarande att göra det. Men den historia som Millan berättade. Oh man. Den sitter fortfarande kvar i mig. 
 
För olika referenser kring detta ämne så finns det mer att läsa om genom att klicka på länkarna nedan. Ha en fantastisk dag! 
 
 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Självbiografi

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet. 
[Allmän presentation]
Hejsan allihopa. Eddie heter jag och är 25 år och befinner mig i en liten stad som heter Arboga där jag stortrivs och njuter av både det sociala och kulturella livet. Är intresserad av fritids- och kulturfrågor, älskar musik, speciellt reggaemusiken som fyller mina vardagar med nöje och eufori. Är också en PC-entusiats vilket betyder att datorer och spel fyller mina vardagar också såsom konsol-spelen men inte lika mycket men jag är i alla fall på rätt spår. 

Jag är en mycket aktiv kille som jämt och ständigt är på vift med småprojekt eller liknande, bland annat har jag och en vän till mig framtida planer på att skapa en lokal podcast som är just nu under planering och handlar mest om allmänna saker som dyker upp då. Om inte det så studerar jag på distans, tanken är att jag ska bli en framtida folkhälsovetare vilket har sina upp och nergångar men det är på planeringsfasen i alla fall. Om inte det så älskar jag att redigera mycket ljud som en liten extra hobby eftersom jag gillar att mixa mycket med ljud. Det kan vara vadsomhelst egentligen men ljud och röst är det jag fokuserar på och vill skapa något fantastiskt med dessa element och data i framtiden. Gillar dessutom att skriva mycket vilket jag tyckte att intresset för bloggandet var en mycket intressant men också givande intresse för att fortsätta utvecklas att bli bättre på att skriva. 
 
Vid sidan om dessa småhobbyn så gillar jag Amerikansk wrestling vilket är mycket underhållande och försöker hålla mig uppdaterad så fort något "wrestling"- relaterat dyker upp. 
Dessutom är jag en aktiv politiker, supporter och förtroendevald för Socialdemokraterna (i Arboga)och står upp för ALLA människors lika värde. 
 
Är före detta beatboxare vilket är en person som gör instrumentljud med munnen men det är lagt på is på grund av det bristande intresse som ökade under 2009 och projektet avslutades så tragiskt sent samma år. Mer information om dessa händelser borde finnas i arkivet funna i denna blogg i panelen till höger. De finns också inlistade i kategorierna under samma panel. 
 
En glad, nöjd och optimistisk kille med flera framtidsvisioner och ambitioner; inte så konstigt att mina vänner känner sig trygga i min närhet och att de älskar mitt skratt. ^_^
Folk vill veta mer om mig och det är därför jag har denna blogg; Eddiemans Fredagspub, en personlig blogg där jag, Eddie, berättar om mina aspekter, vyer, tankar och idéer kring livet och annat som dyker upp på vägen. Jag hoppas ni får trevlig läsning! 
 
Följ mig på sociala medier, länkar finns nedan (klicka på bilderna)
 
 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018
RSS 2.0