Eddie Henríquez | Skapa en profillänk
Eddiemans Fredagspub - *** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub

*** Eddiemans Fredagspub Varje Fredag, Annat någon Annan Dag ***

Eddiemans Fredagspub - Efter ett långt uppehåll

Så det var ett tag sedan man skrev ett inlägg här i min nu verkligen gamla och intressegivande blogg som är min personliga plats fylld med tankar, inspirationer, inlägg, inriktningar och en hel del klagomål.

 

Ja, en hel del klagomål i mina unga dagar som en fattig arbetsmarknadspolitisk-engagerad ungdom var den vardag som jag aktivt bloggade om för ca 12 år sedan för att jag ansåg att samhället svek mig när jag inte fick komma in i drömutbildningen jag hade sökt till efter det miserabla som var till studentfest jag fick uppleva som var året 2008.

 

Spolar man fram klockan till nu så är inte mycket förändrat egentligen. Jag vill inte börja med comebacken med att försöka fylla mina inlägg till det negativa för att det har jag redan gjort nu i så många år. Det är dags att kanske vända om det negativa till det positiva. Därför tänkte jag börja skriva inlägg nu med motivet och syfte att generera positivism och att dela med mig av tips, information och saker som ger och inspirerar glädje och motivation.

 

Ett stort syfte med att jag startade bloggen tidigare som ny student var ju för att försöka förbättra min livssituation och att kunna dela med mig av mina insikter, idéer och åsikter kring det men jag misslyckades ganska hårt det första och andra året jag valde att blogga om mina saker eftersom det gjorde så att jag hamnade till slut i en liten mindre konflikt vilket aldrig är bra. Speciellt när man har och hade då, idéer på att expandera genom bloggen.

 

Efter den lilla incidenten har jag sedan dess, försökt att inte skriva nedvärderande inlägg i mina inlägg och istället satsa på det positiva. Och det behöver vi alla nu speciellt i sådana mörka och dystra tider som är nu i samband med covid-19 pandemin som nu härjar hejvilt bland oss i världen över.

 

Precis, detta alarmerande covid-19 har verkligen förstört mitt liv i alla aspekter och det är så oerhört svårt nu i dessa stunder, att ens försöka generera positiva aspekter och tankar på grund av denna riskfaktor som är pandemin. Hur kunde det gå så illa? Och varför blev det så illa?
Dessa frågor kanske jag som en enskild person från Blekinge, kanske inte kan svara på bordet just idag men att försöka hålla sitt sunda förnuft, att ta ansvar och att hålla avstånd är liksom en ren självklarhet att försöka bekämpa detta oerhört vidriga virus.  

 

 

Jag ska mer i detalj berätta om mina åsikter kring detta som har varit av pandemin som kom som en oerhörd chock för mig. Inte nog med att vi hade tidigare viruspandemier eller liknande (det som slog mig hårt och först nu var svininfluensan), jag är nu definitivt i riskgruppen på grund av min dåliga hälsa med diabetes och astman i bagaget. Det är ett tufft liv man har att se fram emot om man kollar på prognosen som ges ut dagligen av Folkhälsomyndigheten.

 

Trotts detta så försöker jag i alla fall behålla lugnet som sagt och hålla mig hemma efter rekommendationerna som våra myndigheter begär oss att göra även om jag vet att det är oerhört svårt för många att göra så. Men gör vi inte det så kommer viruset att inte bekämpas och vara kvar hos oss om många månader mer, eller år i värsta fall tills det kommer ett mirakelvaccin till oss alla som jag tror våra kära läkare och forskare jobbar febrilt med det just nu och dagligen!

 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Ingen snö? Dags att oroa sig?

Jag skrev på Facebook för ca ett år sedan att jag hatade snön och att jag hatade vintern för att det medförde med sig massa onödigt trubbel och problem för både mig och samhället. Well, det gör det väl fortfarande skulle jag tro om man tänker på det lite extra noga idag men det finns ett litet problem; det har inte snöat och varit kallt på flera månader denna vinter.

 

Jag vet inte hur det ser upp i norr eller där jag växte upp i Arboga nuförtiden men här i söder så har det inte varit någon snö alls. (Om man inte räknar med en veckas nedkylning och en ”skvätt” snö som varade i ca en timme). En ”normal” vinter brukar bestå av snö lagom till decembermånad och debutera oftast i mitten av november för att sedan smälta bort sakta men säkert i marsmånad för att inleda våren. Men det får vi glömma bort i alla fall just nu eftersom vissa plantarter nu börjat pollinerat på grund av det milda vädret. Helt otroligt att det skulle behöva vara se egentligen och frågan blir nu om det nu är dags att börja bli orolig eller är det försent redan?

 

Ahh, klimatfrågan är idag ett enormt stort ämne både inne och utanför politiken. Vi hör om den varje dag. Jag gör det i alla fall om bränderna i Amazonas regnskogar. Om skogsbränderna i Kalifornien och skogsbränderna i Australien. Människor är oroliga, djuren är hotade och den kära marken med växter och plantor blir otroligt hotade med ökad torrhet, ökade naturkatastrofer och ökade klimatförändringar som på grund av våra föroreningar som vi förorsakat nu inlett denna inhemska och otroliga process som nu är denna klimatfråga.

 

Att klimatfrågan blivit den stora frågan alla pratar om är ju helt enkelt på grund av att vår kära planet, jorden, är hotat på grund av dessa förändringar och det är nog ingen, åtminstone inte jag, som kan förneka det längre. Det är otroligt skrämmande att se och följa denna sorgliga trend i morgontidningarna och bland radiokanalerna som jämt tar upp det som en ständig påminnelse att planeten lider av en sorts ”feber” som behöver snart akut hjälp från oss alla att försöka bota planeten ifrån den djupa och hemska ”febern”.

 

Och att det blivit en politisk agenda är också något som egentligen borde varit i den politiska agendan redan från början. Åtminstone har ju vissa länder haft det i åtanke hela tiden och andra halt totalt ignorerat klimatfrågan helt och förnekar det som om det inte vore något fel och att det ”kommer att återgå till det normala sen” men jag tror inte så faktiskt.

 

Som ung och dum som var för längesedan trodde man inte på klimatförändringar alls. Jag och bror min var extremt skeptiska för det ”påhittet” och det var för att jag helt enkelt trodde på det brorsan sa hela tiden om att det hela bara är en konspiration och att samhället gör det för att skrämma ihjäl oss. Att ha en sådan tankeställning var helt enkelt standard för både mig och bror men ju mer jag började höra och lyssna på media samtidigt som jag gick mina ensamma och långa promenader hemma började jag inse att planeten är sjuk och illamående och behöver hjälp.

 

 

Att jag börjar tänka på detta nu är ju för att jag idag reflekterade som sagt över mitt inlägg jag gjorde förra året där jag klagade på vinterväglaget, snön och halkan som var närvarande och det gjorde mig lite fundersam. I år har vi överlag, haft en mild vinter vilket i mina andra tankar bakom allt det negativa, är mycket trevligt men är det normalt att ha en mild vinter? Vi har haft milda vintrar förr men att det börjar bli en pågående ”trend” detta är något som skrämmer mig lite inombords. Och att det ser helt olika ut i andra ställen i världen är också någonting som förbryllar mig lite, speciellt bränderna som kostar liv för både människor och djur. Det är otroligt sorgligt att behöva gå igenom denna kris som kommer att vara dagligt i våra liv eftersom vi lever ju i vår planet. Den planet som vi måste värna om på många olika sätt. Annars kan det gå ”käpprätt åt helsike.”

 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Att ta risker

God dag och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, en personlig blogg av mig, Eddie, i spetsen.

Ännu en vecka har passerat oss och vi fortsätter in i 2020 med nya framsteg och hopp, det är i alla fall vad man hoppas på och tänker på varje dag.

 

Dagens inlägg kommer att handla om konsten att ta risker. För att det gör vi alla någon eller några gånger i våra liv, att ta en risk för att leda till någonting nytt på både gott och ont. Och man kommer att misslyckas många gånger med att ta risker. Men när det presenteras alternativ till förbättring blandat med tur, det är då som att ta tag i vissa saker som kommer att leda till en livsförändring i alla aspekter. Jag tog en djup och verklig risk förra sommaren när jag valde för första gången på riktigt, att flytta till en helt annan stad i Sverige. Från den lilla kommunen Arboga till en annan kommun som kom att vara Karlshamn i Blekinge.

 

Att flytta till en annan stad har länge varit och funnits i agendan för mig. När jag började studera folkhälsovetenskap i Västerås till exempel var jag ändå ganska nära på att flytta men vågade inte göra mig av med lägenheten i Arboga då eftersom jag inte var redo för flytt. Inte med ekonomiska bekymmer i bagaget efter att ha varit på ett arbetsmarknadspolitiskt program i ca 3 år med sämre anställningsformer (jag blev aldrig anställd) och då blev man också ekonomiskt oförberedd för att betala all studentlitteratur som kom att kosta en summa för utbildningens skull.

 

När sedan brorsan valde att bo tillsammans med mig 2013 avstannade flyttkänslorna eftersom jag hade då någon att prata med varje dag och vi tillsammans skötte lägenheten och jag dessutom fick en annan anställning i hemstaden så det blev inte av helt enkelt. Och så skulle vi bo i fem år tills min bror ändrar upp och ner på sina livsvanor och stil 2018. Jag såg det med en positiv inställning eftersom jag då hade längtat att bo ensam igen som jag gjorde tidigare innan 2013 men den tankeställningen ändrades ganska snabbt hösten 2018 eftersom det var då som jag bokstavligen gick in i väggen som jag fortfarande inte visste till en början vad det handlade om. Brorsan hade flyttat ut och jag skulle bli gladare och nöjdare blev ju tanken men så blev det inte och det blev plötsligt en kamp mot mina ångestfyllda tankar och känslor som uppstod efter brorsans flytt; ensamheten hade kommit tillbaka och denna gång hade den verkligen amplifierats efter att ha legat i dvala i fem rika och långa år.

 

Ensamheten blev alltså den största boven igen och jag mådde mycket sämre psykologiskt men jag hade inga ”botemedel” för det eftersom jag inte visste hur jag kunde hantera situationen. Hur kan man hantera en sådan situation egentligen när ensamheten präglat en i hela sitt liv?

 

Städning och rensning av hela lägenheten kom att vara ett långvarigt projekt som jag startade i hopp om att tänka på annat eftersom jag vet att städning inte är så farligt egentligen, tvärtom! Det är bra med städning för det jag gillar belöningen som man får efter ett avslutat städpass; en fin och fräsch lägenhet. Men detta projekt skulle ta tid. Att städa och rensa efter både mig och de saker min bror hade lämnat kvar för att han inte kunde få med sig hela paketet kom att kosta mig enormt mycket tid på bekostnad av min fritid. Och det är också tur att man har en hjälpande familj lite då och då tillsammans med vänner som hjälpte mig att slänga massor med skräp och saker som inte kom att vara till användning längre och all den pant som jag hade samlat och sparat till i så många år blev till en pantsumma på ca 2300kr och det kvittot tror jag finns inramad någonstans.

 

Ja, städningen var alltså ett botemedel men känslorna av ren ensamhet fanns fortfarande kvar och jag mådde verkligen inte bra. Då kom nästa förslag lagom till julen 2018 att totalt renovera lägenheten men jag hade inga resurser för det på den tiden så jag gick verkligen på knäna då för att kämpa för överlevnad. Det var här också som jag blev introducerad till katter som kom att vara det bästa botemedlet (i alla fall då) mot ensamheten.  Jag hade aldrig någonsin tidigare föreställt mig att ha en katt som en viktig livskamrat och kompanjon i hemmet och jag fick testa mig hur det var att ta hand om en katt. Jag fick med mig en broschyr också om katter för att mentalt förbereda mig på hur man tar hand om en katt. Jag skulle ta hand om denna specifika katt i minst tre veckor och jag måste ändå säga att det må vara mina tre bästa veckor med trevligt umgänge. Katten tyckte om den nya miljön och tyckte om mig och jag tyckte om katten också.

 

I samband med detta föreslogs det ett annat alternativ som kom att vara startskottet för den ultimata flytten som kom att äga rum senare; Flytta till Karlshamn!

 

Den största orsaken till att jag valde att flytta till Karlshamn var helt enkelt för att bota min ensamhet. Det fanns många andra orsaker men det viktigaste som jag måste belysa här är helt enkelt på grund av min ensamhet som var nära att kosta mig min mentalitet. Projektet såg ut att vara mörkt från början med det på långt sikt och successivt stöttande och insamlingskrafter från de människor som ville ha mig i Karlshamn hjälpte mig att förbereda mig för denna flytt.

 

Sen är allt historia; jag flyttade med omnejd sommaren 2019 som kom att vara en mycket kaotisk sommar med mycket känslor och aktiviteter att jag nästan blev utbränd på grund av det. Det tog en lång stund också att förbereda mig för en helt ny miljö och anpassningen till ett nytt liv med umgänge varje dag tog också en enorm tid att anpassa sig till eftersom jag nästan hela mitt liv, levt ensamt.

 

Jag ångrar inte flytten från Arboga till Karlshamn. Det var ett klokt beslut som kom att kosta mig relationer till vänner, arbetskamrater och familj. Det var alltså en mycket stor risk jag tog som tack och lov idag, var verkligen värt den risken eftersom jag mår mycket bättre mentalt med att leva det liv som jag gör det idag. Men det var verkligen inte lätt. Mentalt var det svårt eftersom jag skulle anpassa mig till något som jag helt enkelt inte var van vid. Och att sedan på grund av flytten också reparera relationer till andra människor också på distans, säga upp sig från jobbet och avbryta mötestillställningar med det lokala partiet och allt annat som jag helt enkelt var tvungen att ge upp, det var för mycket saker som hände i samband med flytten men det har vi nu tagit oss igenom nu. Jag har gjort det nästan omöjliga att ta mig ur min komfort-zon för att det verkligen var en mycket tuff uppgift att utföra.

 

Så, när det finns möjligheter i alla aspekter för att ta en risk, gör det och gå på magkänsla. Ibland har man tur.

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

En påtvingad aktion

 

Konsten att ge konstruktiv kritik har jag för många år sedan (medan jag studerade faktiskt) diskuterat om tidigare i denna blogg och vi vet ju alla att ger man konstruktiv kritik så ger man utrymme för utveckling, förbättringar och motivation för att vidareutveckla sina idéer för projekt eller annat som man håller på med och det spelar ingen roll vart man befinner sig någonstans egentligen. Människor gör fel och misstag och inga människor är perfekta varelser för vad är egentligen ordet perfekt för något? Det är därför alltid viktigt att samla in kunskap och bedömningar för att sedan analysera vad som behöver förbättras om någonting går snett och då är det också viktigt för alla att vara överens och att ge samlad konstruktiv kritik för att inte demotivera någon för att hamna sedan tillbaka i en ond cirkel. Man vill att alla parter ska vara sansade och överens och det är alltid viktigt att vara överens för att undvika konflikter och vi vet ju alla att konflikter vill man helst undvika.

 

Jag läste lite på min blogg av nyfikenhet förstås, ett gammalt inlägg om just detta fenomen att ge konstruktiv kritik och att min far vid denna tidpunkt (2014) att jag hade på mig lite kläder som inte passade hans standard. Vid denna tidpunkt vill jag minnas att jag egentligen inte hade en stil eller passande kläder för vissa tillställningar. Problemet här var ju att det var bara ett vanligt besök hem till min far men jag kan förstå honom ur ett ”gammalmodigt” perspektiv: han är uppvuxen i en sådan kultur att man är finklädd nästan till alla tillställningar. Om det var hemma så var det också en ”fin” klädkod som var den viktigaste koden att bära med sig. Och detta med kläder… På den tiden hade jag verkligen ingen stil. Idag, sex år senare så har jag fortfarande ingen modestil men jag går med mina skjortor och fina byxor och det anser jag är finkläder att bära med sig varje dag eftersom jag känner en viss komfort i dem. Mina syskon har också smått ”kritiserat” mina klädstilar eftersom jag inte följer mönster. ”Du ser inge bra ut i dem kläderna” hörde jag ganska så frekvent av mina syskon, främst av min bror som idag har blivit någon form av ”mode-fascionista” – något jag aldrig kommer att vara vare sig någon vill det eller inte. Jag förstår mig inte på konceptet heller så det är lika bra att låta det vara. Men förr var det ständigt ”tjat” om det vilket jag inte pallade eftersom det kom från ”nästan” hela min familj. Mamma brydde sig inte och det är jag tacksam över.

 (2006)

Ja, det var kritik över min klädstil, what gives? Jag vet inte. Idag tycker jag bara det är lite fånigt eftersom det var helt enkelt onödig kritik som angavs och ingen konstruktiv kritik på förbättring eller rekommendationer angavs aldrig heller och inte hade jag råd med nya kläder heller eftersom jag då var fattig student. Fattig? Ja, fattig, det kommer jag alltid att vara. Så länge jag lever kommer jag alltid att ha ordet och benämningen ”fattig” i bagaget med mig.

 

Men vad har detta med en ”påtvingad aktion” med att göra?
Let me tell you….

 

 

Det hänger lite ihop med att ge konstruktiv kritik. Något jag försökte få pappa med att förstå konceptet när jag träffade honom innan jul nu förra året. Det började som ett simpelt snack om våra minnen och om våra misstag vi har gjort i våra liv. Pappa gav mig information om hans åsikter om vår uppväxt och om han varit en ”god” förälder. Det är ett hårt påstående för en start på en lång diskussion som vi hade.

 

Vad var det jag tidigare nämnde om att ingen människa är perfekt? Personligen tyckte jag att pappa uppfostrade mig som man ska göra egentligen. Nog för att han sa åt mig att göra saker som jag hatade att göra på grund av avsaknad av kompetens. Som till exempel att skicka mig att desarmera samt att reparera en metallbit (som jag än idag, inte har en aning om vad det kan vara). Jag visste inte hur man gjorde och jag har idag fortfarande svårt med teknik och utrustning eftersom jag vet, inte behärskar den kunskapen. Denna lilla ”händelse” kom att vara startpunkten för mig att utveckla någon form av ”fobi” för desarmering av utrustning. Och hur gammal var jag här? Jag gissar att jag var någonstans runt tio år gammal. Att pappa lät mig göra denna uppgift som tioåring då i en modern tid tycker jag idag är lite absurt.

 

Pappa hade alltid kontrat med att utrycka att ”det kunde jag göra när jag var tio år gammal”. Problemet med det talesättet är att det idag är en helt annan kultur och hur man uppfostrar barn och unga till att bli ”super-humans” idag är, enligt min mening, beroende på tur. Varför? Jag ska ge ett exempel.

 

Ponera att du blir född och uppvuxen i en rik tillställning. Du behöver inte anstränga dig mycket för att få det du vill och när du blir äldre är du säkrad en stor plats i styrelsebordet för det bolag dina föräldrar äger och du behöver inte tänka på kostnader. Är denna hypotes något som du känner igen så anser jag att du föddes helt enkelt vid rätt tidpunkt och tillfälle. Av ren tur helt enkelt.

 

Well, detta antagande kan man ta med en nypa salt. Vad vet jag om rikedomar? Jag har ju aldrig varit rik och som jag sa tidigare om rikedom/fattigdom: jag kommer alltid att vara fattig vare sig jag vill det eller inte.

 

Efter att jag påmint pappa lite om detta minne började han berätta om de saker han hade ”tvingat” oss att göra på grund av att vi saknade något att göra på vår fritid. Det må stämma att vi inte gjorde så mycket på vår fritid som ung. Vad gjorde jag hemma? Jag satt ju och lekte med min bandspelare och hoppades kunna spela lite på keyboarden som vi fick att honom som en fin gest att utöva lite kreativitet. Och det gjorde jag faktiskt. Kanske inte lika mycket som jag borde ha gjort men det var i alla fall kreativt.

 

En annan sak som pappa nämnde mig om i vårt samtal var om huruvida han tänkte om det var ett gravt misstag att låta oss använda datorer i vår ungdom. Han ansåg att vi spelade för mycket om dagarna och att vi satsade mindre i skolorna. I min aspekt tycker jag att han har fel. Jag hade inte så mycket problem i skolan. Jag utförde ju min plikt. Jag studerade och jag fick mina betyg. Men det gick mindre bra för min bror vid denna tidpunkt. Han gick in i väggen och mådde psykologiskt dåligt och detta var ju inte min pappa medveten om att han var. Han kommer aldrig att förstå konceptet med att vara deprimerad och det förstår jag med tanke på den kultur som finns i Centralamerika.

 

Och även min syster gick in i väggen på grund av privata skäl och detta påverkade henne också. Så då tyckte pappa att det var en briljant idé att få henne att gå på privatundervisningar, något som var påtvingat och som jag tror inte hon tyckte om i slutändan att hon slutade gå på dessa. Med andra ord, slöseri med pengar och tid för båda parter vilket jag inte hade någon aning om. Det kanske hade nämnts tidigare men jag måste ha ansett det som någon form av ”skämt” men att pappa berättade detta för mig utförligt blev jag snabbt förvånad och sa till honom att detta var påtvingat och att man tvingar inte någon att utföra saker om man inte är motiverad eller inspirerad att gå på.

 

Jag minns att pappa hade köpt ett staffli och målarutrustning också under vår uppväxt och förstod inte vad dessa skulle användas till. Jag visste ju att det var målarsaker och jag visste på den tiden att min bildlärare inte tyckte om mina bilder och ritningar eftersom jag vet att jag inte är en bra ritare eller konstnär. Jag vill minnas att ingen kom att använda det staffli. Jag tror det var till min syster men jag kan ha fel. Så om jag var dålig på att måla så kom jag att aldrig använda stafflit.

 

Inget eller ingen kom att motivera mig att utföra dessa saker heller. Jag hade ju hoppats få någon form av inspiration någonstans men det var hela tiden bara gissningar och antaganden och detta demotiverade mig i alla fall att inte utföra saker som jag vet var/är dålig på. Detta koncept kommer inte pappa att förstå vilket jag förstår honom till viss del. Allt som pappa fick lära sig under 60 – 70- talet var ju till viss del också påtvingat och också under mycket stora restriktioner att till exempel: gör du inte detta så får du ingen mat. Och mat behöver ju vi för att överleva. Tänk er det mardrömsscenariot. Fruktansvärt.

 

Pappa drar alltid sådana referenser och jag försöker få honom att förstå att det är moderna tider nu och att vi tyvärr lever i ett samhälle där många människor idag kommer och blir stressade och hamna i en ond cirkel av ilska, frustration och psykisk ohälsa. Det är inte lätt att vara människa i ett stressat samhälle fyllt med krav och prestationsångest.

 

Nej, nu har jag ”babblat” rät så mycket kring detta. Hoppas ni får en fortsatt trevlig torsdag önskar

 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Diabetesupptäckten – Min historia

Välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Min personliga blogg på nätet där jag tar upp saker och skriver ned dem som om det vore en fantastisk prestation. Och att skriva i sig, är en underbar prestation om man är villig och motiverad till det.

 

Ahh yes, motivationen måste man själv infinna och uppsöka och när den finns där så får man ett flow. Ett flow av inspiration och kunskap.

 

För er som inte vet idag så är jag tyvärr en av de miljoner människor idag som lever av och med sjukdomen diabetes. En diabetes som sakta men säkert är som en tidsinställd bomb med en säkerställd giftvätska, kommer att slå ut organ en för en. För ca tio år sedan hade jag ingen kunskap om diabetes och vilka konsekvenser den kunde medföra för kroppen och eftersom jag åt och drack som en galning under en lång period av mitt liv så blev kroppen alltmer sämre och sämre för varje dag som gick och det var i december 2017 som jag absolut inte orkade mer med smärtan och de följder som kom att vara diabetes typ 2.

 

 

Jag måste ha amplifierat sjukdomen ännu mera under min livsstil jag hade innan 2017 och det vet jag att jag gjorde eftersom jag vet själv att jag åt som ett svin och jag drack enorma mängder läsk utan problem. Eller snarare med problematiken men det hade jag ju ingen vetskap om eftersom jag var så korkad och dum nog att konsumera så mycket onödigt att det skadade till slut mig inre.

 

Pappa hade förvarnat mig många år tidigare under min uppväxt om problematiken med att konsumera mycket mat och dryck så onödigt mycket jag gjorde under min uppväxt men det gjorde jag ju för att jag kände en viss tröst med maten. Jag åt ju mycket mat för att den var så fantastisk god och utförde någon form utav eufori och stimuli att jag kände att maten lyssnade på mig. Maten fanns där när jag hade det som värst. Lite som ett begär av något slag. Jag begärde trösten från mat eftersom den gav mig så mycket ”gott” och stimuli vilket jag vet också läsken (socker i allmänhet) medför.

Olika sockerkombinationer
 

Jag konsumerade farligt mycket läsk också som förstärkte framkomsten av diabetes. Jag försökte rådgöra med min läkare om i vilket skede jag fick eller skulle ha fått min sjukdom men det är svårt att kartlägga det eftersom jag kanske hade dessa sjukdomar många år tidigare fast utan min vetskap? Det skulle det nog mycket väl varit möjligt men jag uppsökte aldrig någon läkare då eftersom jag inte hade typiska symptom eller uppvisade det av någon form och jag led inte utav det heller vilket försvårar kartläggningen. Men att jag förstärkte ankomsten och besvären av dessa sjukdomar blev hela summeringen då när jag just sökte läkarvård för mina besvär med magen och mina tarmar för att det var just där som jag hade mina största besvär hela tiden och under en mycket lång period.

 

Jag hade konstant magvärk och tarmarna led verkligen varje gång jag hade ätit eller druckit någonting men att jag sökte läkarvård så sent var just på grund av att jag var orolig för att få en mycket större diagnos eller cancer och bara att få en sådan stämpel är ju förödande…

 

Det var därför jag inte uppsökte vård i tid och hade jag inte gjort det alls hade jag förmodligen inte suttit här och skriva ned dessa rader idag. För att ta hand om mig och min livsviktiga hälsa och att leva ett enkelt men trevligt liv med diabetes, visste man inte då.

 

Som sagt, jag uppsökte läkarvård för mina magvärkar och tarmproblematiken som uppstod i samband med värken och berättade detta utförligt och noga för min läkare bara för att sedan en vecka senare få resultatet att jag har diabetes och en rad massa andra olika följdsjukdomar.

Akvarium i Köping
 

Great… Nu var jag verkligen tvungen att ändra på min kost, hälsa och livsstil för min egen hälsas skull och även börja tänka på mig på riktigt för det hade jag inte gjort under min uppväxt. Så lång tid och period som jag verkligen skrek av smärta och jag förstod det inte bara. Jag var helt mållös och korkad.

Ja, jag får uttrycka mig så eftersom när jag tänker på detta just vid detta ögonblick kan jag inte bara sluta tänka på att jag hade just chansen som ung att inte utföra dessa onödigheter som kommer i slutändan att kosta mig enorma konsekvenser och även kostnader i onödan. Som sagt, jag visste inte om jag hade diabetesbesvär då men att förstärka och amplifiera den sjukdomen kunde jag göra utan problem.

Mammas favoritfruktskål
 

Idag lever jag med diabetes typ 2 alltså. Och jag är vaksam med min kost och jag tar mina mediciner som mina läkare har ordinerat mig att jag ska göra och jag lever ett mycket hälsosammare liv idag än vad jag gjorde förr. Det kan jag med lite stolthet säga också och på grund av det samt med lite hjälp av mitt tidigare jobb och motion, att jag gått ned så mycket i vikt att vissa som känner mig sett resultatet av viktnedgången. Jag hade ju ingen aning eftersom man ser ju typ inga förändringar om man tittar sig själv i spegeln men andra gör ju det och det är lite roligt när man får höra det från person till person.

 

Jag kan definitivt förbättra min egen situation ännu mera och det får vara ett utav mina livsviktiga mål, åtminstone för det nya året 2020, att tänka ännu mera positivt och att tänka också på min egen hälsa.

 

God fortsättning på nya året önskar

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Nytt år – nya möjligheter

Arboga en kall januaridag 2019

Det sägs att när ett nytt år inträffar och anländer så ser man många nya möjligheter och satsningar. Och inte nog med att vi sade farväl av året som var 2019, ett annat hemskt år, välkomnar vi år 2020 med öppna perspektiv i våra aspekter i livet eftersom det är ju ett nytt decennium.

 

Javisst, nu har alltså året 2020 inträffat på riktigt. Det känns som om vi borde varit igenom det som var konceptet med ”framtiden” och ”high tech” men så som världen ser ut idag med ilskna och förvirrande presidenter och ledare världen över så är det inte så konstigt i alla fal för mig som en liten prick i denna värld, att se världen ur ett tyvärr cyniskt perspektiv att det är lite skrämmande faktiskt att beskåda.

 

År 2019 var ett riktigt hemskt år för mig. Det började uselt med att ekonomin rasade ihop på grund av ett uselt betalt jobb men vad hade man för framtidsplaner då? Mina enda tankar på den tiden var just att lämna det konceptet att bo ensam för evigt efter att ha bott i min gamla lägenhet i Arboga i tio långa år och starta sedan ett nytt i en helt annan stad långt söderut som jag kunde känna till.

 

Nog för att sedan sommaren skulle inledas med att jag beskådade några utav mina bästa vänner ta examen från en utbildning som jag anser hade sina konstiga utbildningsmetoder. Men de kämpade igenom ett helvete av plågsamt arbete och slit att det faktiskt var väldigt surrealistiskt för mig som vet att det kunde ha varit jag också som kunde ha kämpat mig igenom det också men just den känslan att se andra få någonting som man kämpat för länge och se deras ansikten glöda av glädje och tårar. Ja, det blir en surrealistisk känsla för mig.

 

Och för att sedan dagen efter examinationsdagen utforska det som är Sweden Rock Festival, det var en sjuk surrealistisk känsla. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv, varit på en festival. Det närmsta jag kan komma när det gäller festivaler och konserter är när jag fick se Eminem live i Stockholm som en fin födelsedagspresent och jag kommer aldrig att glömma den känslan för att även den var verkligen surrealistisk och kan verkligen inte tacka min ”brother” hemma i Arboga för det. (Du vet vem du är).

 
 

Men sommaren brukar också vara synonym för plåga. I alla fall har det varit så för mig. Av alla somrar jag minns så har det alltid varit något som tyvärr plågat och drabbat mig mer eller mindre. Oftast är det psykologiska besvär som jag egentligen borde ta mig igenom enkelt och att jag egentligen inte borde bry mig om aspekter i livet som jag ser andra njuta av – något som jag inte, i alla fall just nu, ser som en möjlighet för mig att göra. Kan det vara relationer nu igen?

 

Ding!

 

Mitt största problem med det är att jag inte satsar. I alla fall inte just nu men när jag väl satsar så är det oftast något hinder i vägen men jag som sagt satsar inte. Det är mitt problem och jag tar itu med det när jag känner mig redo helt enkelt.

 

Nej, sommaren 2019 skulle egentligen varit en mycket fin och underbar känsla. Jag skulle ju flytta permanent till en annan stad och vara med mina fantastiska vänner varje dag. Men flera faktorer gjorde så att jag inte kunde uppleva en trevlig sommarkänsla för att det hade jag en viss period. Under flytt brukar det vara kaotiskt men att det skulle vara kaotiskt i hela tre långa månader (nästan) var inte med i min planering för att sedan få ett annat ”meteoritnedslag” sista månaden. Då blev det för mycket. Men jag kämpade mig igenom det tillsammans med mina vänner och än idag, januari 2020, lever vi och kämpar oss vidare varje dag.

 

Jag ska ta detta med flytten mer i detalj i ett annat inlägg. Dagens inlägg är mer utav en sammanfattning som var året 2019.

 

Det är ju rätt så många som fortfarande inte vet att jag har flyttat och för vilka grunder (varför) jag flyttade men jag har nämnt det lite i mitt nuvarande inlägg men som sagt, mer detaljerat får ni i ett annat inlägg.

 

Hösten 2019 var mer eller mindre depressivt. Efter att ha flyttat under en kaosperiod och fått iordning alla saker så fick jag till slut mitt egna ”space” och utrymme. Det som jag länge under sommaren varit utan. Depressivt i den benämningen att framtidsplanerna jag hade, tagit en rejäl paus. Demotivationen såg ut att vinna över mig och det har den nog gjort. I alla fall då som jag kände mig, helt orutinerad till allt. Men med musiken, bloggandet, skrivandet och läsningen får det mig att känna mig lugn och kreativ.

 
 

Och nu vintern. Om det ens är någon vinter för att snön syns i alla fall inte på håll. Jag tror vi fick genomskåda ett litet snöfall som varade i någon timme innan det blev för varmt igen och det blev regnigt istället. Och på tal om regn… Hela november syntes inte solen en enda gång. Kanske ett par minuter eller så men sedan intog molnen atmosfären igen för att sedan låta det regna. Kunde det inte varit så i somras istället? Det är verkligen ett knasigt väder vi har fått nu på sistone. Och värre kommer det att bli enligt våra vetenskapsmän som jag förlitar mig på till 100 %.

 

Och julen tillbringade man hemma i kära Arboga igen. Dock ganska så ensamt och trist de andra dagarna men självaste julafton tillbringade man tid hos nära och kära med trevlig mat, nöje, musik och spel.

 

Det var mig då en trevlig liten sammanfattning av året som var 2019 och jag hoppas för guds skull, att det nya året för med sig goda saker till oss.

 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Konsten att "förlora" vänner

Sommaren var verkligen kort

 

Så, vi lider mot septembermånads slut. Helt otroligt att vi återigen, hamnar i kalla och mörka perioder. Det var liksom inte så längesedan jag ”klagade” på väderleken med att säga att ”jag längtar till sommaren” eller till ”värmen”. Visst, nu fick vi den också men den var bara kortvarig. Eller jag kände och tycker att den var extremt kortvarig. Det är bara att kolla när det börjar bli mörkt efter klockan 19.00. Att leva i nordiska klimatzoner tenderar att ha mörka perioder, oftast långa och mörka perioder och själv tycker jag att vi har mer mörka dagar än ljusa dagar.

 

Nog för att sommaren upplevdes kort för mig men jag tycker också att hösten gjorde sin årliga debut lite för tidigt också. Den höstkyla som kommer med sig på köpet, gjorde också sin fantastiska tidiga debut i år.

 

Det är dags att börja småklaga lite på beteenden för att det var ju ett tag sedan jag gjorde en så kallad ”rant”. Rant i detta syfte är helt enkelt att klaga, även om jag tycker att definitionen av ordet ”rant” är lite småflummig.

 

Vänner. Vad vore vi människor utan vänner? Jag hade aldrig funkat utan mina närmaste vänner. Vännerna finns där om man behöver och söker hjälpen. Vänner står vid din sida, håller med dig om saker och argument och vänner är helt fantastiska människor som lyssnar på dig. Jag har vänner, vi alla har vänner av något slag, i olika nivåer men dem finns där, vänner…

 

Ponera att du sedan blir totalt ”dissad” av din närmaste vän av okända eller kända (icke-logiska) orsaker. Vännen totalt vänder helt om, hör inte av sig längre, blockerar dig på alla tänkbara sociala medier och tar bort dig från ditt liv. Detta är förödande.

 

 

Jag är livrädd för att förlora mina närmaste vänner. Jag har förlorat ett par stycken av icke-logiska orsaker. Vad menas med det egentligen?

 

Icke-logiska orsaker enligt min definition, anses vara att personen i fråga gjort slut med vänskapen på grund av dumma orsaker. Så korkade beslut och oftast involverar det pengar också vilket min pappa alltid varnat mig för när det gäller summor, ekonomi, pengar och lån. Vad pappa varnade mig för hela tiden var att aldrig låna ut pengar till någon, var det sig är din närmaste kompis, vän, syskon eller sin egen familjemedlem. Men ibland går verkligen inte ekonomin ihop och då kanske man måste ta drastiska beslut och vara illa tvungen be om ett lån av en summa eller liknande.

 

Ta mig som ett tydligt exempel; jag har ALLTID varit fattig. Från den dagen som jag föddes i mitt hemland El Salvador, var jag fattig. Att jag hamnade i Sverige till slut är egentligen ett mirakel egentligen. Undrar om jag hade levt ett normalt liv i mitt hemland om inte min familj tog det drastiska beslutet att fly undan ett land i krig? Svaret är nej. Jag hade varit död. Definitivt död. Så illa var det då…

 

Med fattigdom så menar jag självklart att man alltid haft brist på pengar och man har oftast inte råd med att köpa saker åt en för nöjets skull eller liknande. Jag kanske inte är fattig i den benämning som ”fattigdom” är idag men alltid har man aldrig haft råd med någonting och aldrig har man haft ett riktigt jävla jobb. Tidningsdistributionen är det närmaste jag kan komma som ett ”riktigt” jobb för att det var det ju. Problemet var att i en sådan liten stad som Arboga och med tidningsdistributionen var under tre dagar i en vecka, genererar det inte en sådan stor inkomst. Detta betyder att jag alltid haft problem ekonomiskt och inte tjänat mer än 10.000 svenska kronor. Jag har ALDRIG tjänat mer än det på riktigt. Inte ens när jag var lokalvårdare inom kommunen genererade inkomst eftersom min ”lön” var mindre än existensminimum på grund av min, dåtida, unga ålder.

 

Vad jag försöker åstadkomma här är helt enkelt att man måste vara försiktig med planering och struktur av saker och ting och när pengar blir involverade blir det extremt personligt.

 

Det är aldrig roligt att få stämpeln som ”fattig” på sig hela tiden men vad gör man för att inte försöka påverka sin livssituation.

 

Alright, så nu när vi har det i fokus, det här med brustna vänskap. Det är aldrig roligt att förlora vänner. Men vissa kan vara iskalla att inte helt bry sig om det och ser det istället som en ”vinst” att bryta kontakten med någon och det är oftast personer med psykopatiska beteendedrag som kan göra så. Visst, man förtjänar personens säkerhet och pålitlighet men allt på bekostnad av något och då kommer pengarna oftast i vägen eller i konflikt med en.

 

Jag har tyvärr drabbats av detta, dock inte av psykopatiska beteendedrag eller liknande men jag har sett andra drabbats av detta och det är djupt obehagligt.

 

Som jag nämnt tidigare så har jag istället förlorat vänner av okända och icke-logiska orsaker. Jag vet inte varför man väljer att ta bort kontakten helt från mig. Jag vet att min usla egenskap är att inte höra av sig till folk och där brister det för många som är extremt extroverta, den sociala tillställningen. Jag är introvert vilket jag berättat om tidigare om min telefonfobi så där är det egentligen kört för mig. På sådant sätt förlorar jag vänner, för att jag helt enkelt väljer att inte lyfta på luren. Och det är hemskt men också helt ofattbart. Och jag som dessutom är konflikträdd så betyder det att jag inte väljer att reparera ”skadorna” heller. Men vilka skador egentligen? Jag har ju inte valt att socialisera med en person till exempel eftersom personen i fråga, kanske har helt andra värderingar än mig. Vi kanske har olika politiska värderingar och grunder. Vissa kan fortfarande vara vänner på grund av det men andra kan inte det och då måste man respektera det. Men väljer man att blocka en från sina liv så kommer man att ta det som ett hot och desillusion.

 

Och ställer man upp för vänner för att sedan bli nedtryckt och smutskastad på så är det också allvarligt och man bör se på om dessa personer verkligen är ”vänner”. En vän ska ju finnas där för en, stå bredvid, supporta, ge omdömen om saker och ting och vara bästa ”dream team”. Inte smutskasta på varandra, då har man valt fel tyvärr och man måste avlägsna sig från riskfaktorerna, personer som genererar dålig energi och samvete och sprider onödiga rykten om en och andra negativa faktorer.

 

Har ni bästa och nära vänner så ta alltid vara på dem. Gör inget dumt. Respektera varandra så som man vill bli respekterad tillbaka.

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Att vara otursbenägen?

Jag har ett oskrivet dokument i min dator som har titeln ”Otursbenägen”. Vad kan det betyda, månne?

Jag har funderat och grubblat lite i det nu ett litet tag nu när jag fått igång min utrustning nu hemma i Karlshamn då jag bor här nu. Jag har inte officiellt sagt det eller nämnt om flytten (eller om min sommar för den delen) på grund av att jag helt enkelt inte haft det i åtanke. Men jag tänkte dela med mig utav det eftersom för mig var det ett långsiktigt planeringsarbete då jag var tvungen att riskera mitt trygga vrå för en helt ny bubbla i en helt annan miljö. Men mer om det i ett annat inlägg…

 

Inlägget idag ska mestadels bestå av min obskyra och underliga titel om att vara otursbenägen. Om man undersöker dokumentet lite noga så skapade jag dokumentet dagar innan efter min födelsedag i år, alltså den 13 april 2019.

 

Då hade jag precis fyllt mina 30 år, en ålderdomssiffra om inte annat. Jag tycker att idag, om jag får tänka lite, så hade jag nog en mycket trevlig födelsedag med mina närmaste vänner och familj. Även om vissa inte kunde vara med på grund av olika orsaker så firades i alla fall min födelsedag av och jag vart inte bortglömd av mina så kallade ”peers” jag tror jag umgås med varje dag. I alla fall nu. Men jag hade precis fyllt år som sagt.

Att vara otursbenägen i detta sammanhang måste jag nog tänka ut lite. Kan det vara för att jag helt enkelt inte hade ett större kalas? Det är ju trotts allt ett 30-års firande.

 

Jag har ett ensamt liv, det vet alla. Så det är naturligt att man inte kan bjuda folk på grund av att man inte känner sig trygg runt okänt folk eller bekantskap. Det är just det problemet som jag hela tiden haft egentligen. Och folk har (jag har sagt detta tidigare) tendensen att glömma bort mig helt och hållet från sina liv och inte nog med det, jag får varje månad, en liten notis från mina sociala medier att jag förlorat en eller två ”vänner” eller följare och jag vet att det är oftast gamla bekantskap och klasskamrater som gör detta. Tro mig, jag har gjort min lilla undersökning och det visar ju sig på vissa profiler som man besöker lite på måfå och så ser man att just den personen har avföljt eller tagit bort en från listan. Och det här var människor som jag trodde hade ”common sense” i huvudet. Jag förstår mig inte än idag om att man måste ”rensa i sina vänlistor”. Det är, om inte annat grövre, ren (pure) mobbning på elitnivå. Och jag säger eller nämner inte detta för att det är roligt eller ironiskt för att det är det inte.

Ponera att just du precis har förlorat kontakten helt med en person som du kan ha kallat för ”friends for life” och bara från det vilda senare, tagit bort dig från alla sociala medier och upphört kontakten med omedelbart. Det är inget trevligt agerande och detta händer och förekommer hela tiden, främst på Facebook. Många personer (jag är en av dem) har tagit Facebook extremt personligt och jag har mina vänner och följare där som en hög för att jag vet att jag behöver kontakta dem och ENKLAST är faktiskt via sociala medier. Men avbryter man kontakten så blir det helt enkelt inte betryggande och då blir det istället en plåga, ångest om inte annat, en stor faktor istället vilket man vill undvika.

 

Facebook är en fantastisk plattform för att integrera med folk om det är din familj, vänner eller bekanta som du har stött på någon gång i livet och dem är ju där, enligt mig, att hållas för evigt.

 

Jag förstår att om inte så är fallet för andra som till exempel att man har problem med en annan människa om vad som helst så är det bra att avlägsna sig från problemen och riskfaktorerna och då finns det också sådana verktyg för att man ska helt enkelt kunna må bra. Men för en sådan ensam person som jag är så är det fascinerande men också skrämmande att bli dagligen, påmind om att jag bara är en liten prick på detta jordklot där folk har tendens att glömma bort mig. Så var det för mig när jag var liten och så är det för mig idag när jag dingat 30 år gammal.

 

Så att vara otursbenägen med att hitta bekantskap eller att socialisera sig med annat folk, det kan jag hålla med om att det är lite otursformigt.

Det hela problemet med det är för mig helt enkelt att jag inte vågar framhäva som denna person som är utåtriktad. Personen som inte har några som helst problem med att titta på okända främlingar i ögonen. Jag har otroliga problem med det så det är egentligen inte så konstigt att folk glömmer bort mig ur den aspekten. Jag ”bollar” med mina tankar fram och tillbaka men sådant är vanligt förekommande i mina inlägg och i min hjärna.

Det är så svårt…

Men… Jag tänker på något annat om att vara otursbenägen nu. Jag tror inte det bara handlar om att socialisera. Det är något annat bakom tror jag.

 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Konsten att prokastrinera.

Ibland finns det bra dagar där man har ett så kallat flow. Ett flow som beskrivs som ett stadium där du har full kontroll, är medveten om saken eller om ämnet (vad du håller på med typ) och att du vet om att du kommer att få ett fantastiskt resultat.

[Foto: Sebastian Andersson]

 

Men sen finns det också dagar där du känner dig vilsen, helt omotiverad, ledsen och frustrerad över prokastrineringen som görs dagligen vilket försvårar situationen ännu mera. Du orkar bara inte. Japp, grattis! Då är du inte ensam. Det finns då ingen annan människa därute som kan lätt påstå att ”jag har aldrig prokastrinerat” för att det finns inte i agendan. Jag kan inte tro det. Jag vet att det finns människor som brinner av nyfikenhet, arbetar och sliter hårt för att få arbetsdagen att rulla och är allmänt engagerade i saker och ting men inte finns det en människa som ”aldrig” har fördröjt på saker. Det är egentligen svårt att försöka i textformat, ”kartlägga” vilka personlighetstyper som har en tendens att dra ut på tiden på saker, ärenden eller i värsta fall, viktiga möten. Det har dock funnits mönster på sådana beteenden hos människor som har tendensen att vara tillbakadragen, folkskygga och introverta. Alltså, tendensen att fördröja på saker och ting. Det har i alla fall, onekligen, hänt mig ett ex antal gånger då jag känner igen mig lite utav den lilla beskrivningen som jag framfört här. Frågan förblir i sådana fall, varför gör man det?

 

En sak som jag vet avskyr när det uppstår det där med att ”prokastrinera” är att när man blir ombedd av en annan människa att göra en sak som man vet innerst inne absolut inte vill göra men som måste göras nu eller under en begränsad tid. Man har med andra ord, fått en så kallad ”time limit” över ett ärende. Och jag hatar den känslan extremt. Den känslan är verkligen ett typiskt ”hat” av en sak blandat med ångest och oro. Det är där oftast problemen infinner sig i. Ångesten och oron är som två ingredienser som man blandar i ett laboratorium och får sedan ut resultatet eller effekten av elixirdrycken som man nyss uppfunnit; elixiren att prokastrinera; att fördröja på saker.

 

I allmänhet så gillar jag inte att bli tvingad att göra saker som jag vet ogillar. Och det är ganska många saker som jag ogillar tyvärr. Men har man haft den uppväxt som jag haft helt enkelt kan man inte tycka om allt. Även om jag vet har extrem tålamod så är det alltid innerst inne som jag bråkar med; mina känslor. Mina känslor av att kunna slippa obehaget, den oron och ångesten. Kan man inte hitta på andra lösningar?

 

Mycket utav det som har hänt mig i livet har man gjort för att man har en brinnande passion för men ibland eller i sällsynta fall, dyker det upp saker och ting som man vet att man bara måste göra men skjuter upp det eftersom i mitt fall då, känner obehag och ångest för att göra det. Oftast handlar det om till exempel ”onödiga” telefonsamtal som jag hellre tar (anser jag) via e-post eller varför inte textmeddela? Det är så mycket bättre då jag vet att jag yttrar mig bättre i skrift än talspråk. Men ibland kan man inte kontakta människor via dessa medier då de antagligen vill att man tar upp ett samtal via telefonen och då är det extroverta människor som inte har några alls problem med det – människor som har det enkelt att socialisera.

 

 

Andra fall är det myndighetsfrågor men det brukar i mitt fall, vara så. Det är när informationen brister till exempel via deras Internetsidor som man ibland måste ringa ett samtal men då är istället risken att hamna i en lång kö, den kön som man kunde ha sluppit om man kunde kontakta folk med e-post. Men även där är det oftast folk som dröjer på att svara. Ingenting verkar fungera i den världen heller. Jag antar att människor är upptagna i så många aspekter att man inte kan svara alla. Det är bara att kolla dig omkring egentligen, hur många människor finns det inte i världen idag?

 

Jag börjar ”side-tracka” men sådant är vanligt förekommande i min blogg.

 

Så, är det ”bra” att prokastrinera? Mitt svar blir ett tydligt nej. Ibland måste man ta tag i hårdhandskarna och göra färdigt vad man nu håller på med. Det är bättre att få det överstökat än att dröja på det. Det kan leda till otrevliga konsekvenser. Tro mig…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Dags att börja blogga igen

Dags att börja blogga igen

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet vars syfte inte har ett egentligt syfte om jag inte kommer på ett förstås.

 
Det är ett långvarigt experiment med att hålla i en blogg. Redan som ung hade jag drömmar om att vara en skicklig skrivare som kom med material till ett tryckeri eller tidningsföretag. Men tidigare hade jag även drömmar om att bli en skicklig advokat och ha en advokatfirma. Ja, drömmarna har varit många och jag har liksom inte kommit där. Vissa utav drömmarna som advokatfirman till exempel är jag tvungen att drömma bort eftersom jag inte tyvärr behärskar den formen av kunskap och kompetens som krävs för att ha en advokatfirma plus att det inte varit på agendan på många herrans år. Som sagt, den drömmen hade jag som barn.
 

Men att skriva och den formen att skriva också har jag länge haft i bagaget. Inte för att min gymnasiementor tyckte om mina texter om generella och allmänt ”dåliga” berättelser om min extremt dåliga fantasi eller om mina filosofiska kunskaper. Min mening var alltid att skriva någonting eftersom jag tyckte om att skriva. Eller snarare, jag tycker om att skriva. Det är en förmåga som jag tycker själv behärskar ganska rejält men som sagt, vissa utav mina dåvarande så kallade ”peers” var en aning skeptiska över mina texter.

 

Det är dock nackdelen med mig, jag minns för mycket utav de negativa aspekterna i livet och för få utav de goda. Det är en mycket sämre egenskap av mig det här med att trycka ned sig själv och det har man små-analyserat lite i min serie i bloggen ”The Road to Happiness”. Den serien är inte klar med tanke på att som jag nämnde tidigare, jag har den dåliga vanan att trycka ned och tycka illa om mig själv när det egentligen ska vara tvärtom. Jag har dock funderat länge nog om jag borde söka psykologisk hjälp för det om det går över styr? Jag tänker inte på det men eftersom mitt nya liv involverar mycket människor än min tidiga livsstil, så blir det att människor konfronterar mig och påpekar om att jag nu gjort fel igen. Och tro mig, det har hänt så många gånger redan att varje gång jag blir påmind om det så har jag gråten i halsen. Det är inte trevligt, de vet jag men jag kan inte rå för det men att de beteendena går att förändra betvivlar jag inte.

 

Så, det är därför jag ska börja skriva igen. Det är en befrielse på något sätt och det är också mycket stimulerande att börja blogga igen. Drömmen om att bli professionell i något börjar idag, lite sent men bättre sent än aldrig eller hur?

Ha en trevlig måndag allesammans.

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The Road to Happiness - Kära Edison [Part 3]

Tjenare Edison, din alter ego Eddie skriver ett par rader till dig idag. Hur står det till? Oh, ett stort grattis i efterskott käre kamrat. Tänk att vi delar på samma födelsedagsdatum och ålder? Så otroligt in fact att det är fascinerande att äntligen behöva ”dinga” 30 år?

 

Nu är du egentligen ”vuxen” på riktigt. Så tänkte jag skriva ett par rader som kommer att väcka alla dina sinnen, bror. För att det du hållit på med den närmsta tiden har verkligen förstörd både dig och mig i den aspekten att vi inte mår så bra ur ett psykologiskt perspektiv. För att du ”lider” påstår du hela tiden vilket måste på något sätt motarbetas, eller hur Edison?

 

Det är dags att skriva ned dessa rader till dig, Edison, eftersom jag vet att du inte mått bra ur alla psykologiska aspekt på ett bra tag. Kan du minnas en fantastisk bra dag någon gång? Det är dags att du börjar göra det och med dessa rader ska jag försöka få det att ”svida” extra mycket så att du inser att det du gör mot dig själ är ett stort nej ur alla perspektiv.

 

Edison, du är för negativ och elak mot dig själv och för det ska jag nog säga att du är en jävla asshole. Nej, på riktigt, du är en jävla asshole och jag säger inte det för att retas eller liknande. Jag säger det eftersom du förstör så förbaskat mycket för dig själv att det kanske kommer att leda till att du kanske inte kommer att existera imorgon. Det är dags att tänka helt i andra tankar och banor. Tänk på framtiden mannen. Tänk på alla de människor som tycker mycket om dig? Vad händer om du förlorar dem på grund av ditt beteende? De kommer förmodligen att tröttna och till slut kanske försvinna ifrån ditt liv och när dem gör det, då kommer det att svida rejält för dig. Jag vet det på grund av att det har hänt ”oss” förr eller hur, Edison? Geezus Christ mannen…

 

Folk kommer att tröttna på dig om du inte slutar att nedgradera dig själv och det är dags att sluta tycka synd om dig själv. Livet är inte enkelt, det är det inte för någon. Men du kan infinna genvägar och andra saker för att det ska underlätta för en människa och det viktiga i det hela är att du MÅSTE börja älska dig själv som människa.

 

Dude, du är nu 30 och fortsätter du, som jag sa sist, du kanske inte kommer leva imorgon. Och då kommer du förmodligen också att göra de människor som älskar dig, att får dem att bli grymt besvikna och ledsna över det liv som du levt. Och när det händer, då jävlar kommer jag nog att säga, mission accomplished, dude om det var det du ville… Leva ett liv i totalt mörker. FML…

 

Nej, Edison. Det är dags att du slutar upp med dina mörka tankar och försöka tänka positivt i ditt liv. Det är bra att du gör dina hälsokontroller och det är bra att du tänker på din hälsa nu. Det är positiva aspekter och för det ska du få credd för verkligen. Det måste du fortsätta med men försök också att se det positiva i livet nu också. Så här får du en lista på vad du ska göra för att du ska må bra, aiit?

 

·         Sluta tänka negativt. Tänk om, börja om och tänk på andra perspektiv i livet. Allt har en lösning.

·         Fortsätt med att förbättra din hälsa, aiit.

·         SLUTA OMEDELBART att nedvärdera dig själv. Sluta tycka synd om dig själv och istället tänk på att försöka göra något som du älskar med att göra till exempel.

·         Gör något som du gillar och försök att motivera dig själv att göra sakerna och avsluta med att belöna dig själv med något positivt. Kan vara vad som helst.  Mission Accomplished – tänket (Du vet vad jag snackar om).

·         Fortsätt att lyssna på musik, dude. Det lugnar ned dig själv och dina nerver.

·         Fortsätt med att älska varje medmänniska. Du vet att du har människor som tycker om dig. Lämna dem aldrig, ta hand om dem. Ta kontakt med dem varje dag, dude.

 

Jag hoppas denna lilla lista kommer att hjälpa dig i framtiden. En avslutande mening är detta, hermano – Älska dig själv mer, por favor.

 

Peace..
 

//Eddie

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The Road to Happiness – Konsten att trycka ned sig själv [Part 2]

Hej. Har du någon gång i ditt liv känt dig helt värdelös, ensam som en liten prick i världen och som inte kan bli synlig av någon annan människa i samhället och att du känt dig svag på grund av det? Grattis, då är du precis som mig då. Jag tycker så om mig själv hela tiden och det är ett destruktivt beteende och som måste på något sätt motarbetas så att jag inte trycker ned mig själv i en daglig basis.

 

Vägen till lyckan är en enda fet och stor klump av en hinderbana på elitnivå. Jag skojar inte, det är så sjukt svårt att infinna ro och harmoni i livet. Men vi måste fortsätta identifiera problematiken som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om prestationsångesten.

 

Att identifiera problematiken i detta syfte är helt enkelt att försöka förstå varför dessa uppkommit och sedan konkludera med en djup analys för att sedan agera för att motverka dessa motgångar. Detta kommer naturligtvis betyda att jag måste ändra på mina vanor ytterligare, något som jag är beredd att göra. Även om jag vet att försöka bryta ned på vanor för mig är lika med att ta bort något gudomligt från mitt inre på grund av att man vill känna sig trygg i sin egen bubbla av trygghet men det är den där BUBBLAN som fått mig att leva som en vilsen isbjörn – trygg i sin omgivning men hotat och måste förflytta sig på grund av klimatkonsekvenserna. Kanske ingen bra jämförelse men jag försökte i alla fall. Eller misslyckades, igen, ni får avgöra det.

 

Nästa steg blir som jag nämnde tidigare, att sluta trycka ned på sig själv (Som jag gjorde nyss).  

 

När det finns så många motgångar och att jag helt enkelt är tom i huvudet och allmänt vilsen i livet är det inte så konstigt egentligen att jag tycker så illa om mig själv. Kom också ihåg att jag inte hade det lätt i uppväxten heller. Nog för att jag klarade mig ganska bra betygsmässigt så betyder inte det att jag hade det ”bra”. Det är svårt att definiera orden ”bra” och ”välmående” ur dessa aspekter i livet eftersom det är som jag sa tidigare, en enda stor hinderbana.

 

Frågan kvarstår dock; varför fortsätter jag att trycka ned mig själv? Varför tycker jag så illa om mig själv? Hur många gånger ska jag säga till mig själv att jag är värdelös?

 

Det kan bero som jag har beskrivit det många gånger tidigare i min blogg, jag har försökt göra någonting, jag har försökt att synas bland den stora massan av människor men jag är helt slutkörd och kan inte synas längre. I alla fall inte nu. Jag ser ingen väg ur detta mörker men vi ska försöka undersöka det sen mer i detalj. Det vi idag ska fokusera i detta inlägg är just konsten att trycka ned sig själv och förstå varför och om det finns andra alternativ för att ändra på detta destruktiva tankesätt.

 

Konsten att trycka ned sig själv? Vad betyder det egentligen? Det betyder, enligt mig förstås, att man väljer att se på sig själv ur ett destruktivt och nedvärderande sätt. Man är helt enkelt svag i samhället och syns inte och då väljer man att stänga in sig själv och må dåligt på grund av det. Och får man ingen support från någon annan människa för att försöka motverka denna ”nedtryckning” av en själv så fortsätter man tills man blir helt tom, mållös och allmänt deprimerad. Man kan säga helt enkelt att man tycker synd om en själv och man gråter sig själv kanske till sömns så som jag brukar göra då eftersom jag inte har problem med att sova för att det är jag bra på.

 

Men för andra människor är det dock problematiskt att sova och då tänker man istället på högvarv till den punkten att man helt istället för att man sover igenom det och helar sig själv efter en ”nedtryckning” att man får en panikattack eller panikångest och oroar sig för mycket att hela kroppen börjar skaka av rädsla. Då kommer den så kallade ”bomben” och man ger upp och börjar gråta av förtvivlan och då hamnar man i den onda cirkeln igen, på repeat. Man lider helt enkelt av att tänka för mycket ut av det negativa men frågan blir istället, är det mitt fel för att tänka så destruktivt som jag gör det hela tiden?

 

Ja och nej.

 

Ja för att det finns alltid svar till alla problemen egentligen. Men problemen, i detta syfte, hindren, är så pass många att man inte ser andra utvägar än att ge upp och tycka illa om sig själv och ser en själv som värdelös.

 

Eller nej ur den aspekten att du (man) föddes med otur i bagaget.  – Ponera att du föddes i ett rikemansland. Du växer upp och blir en ledande kung eller drottning och du har allt du behöver; kunskap, intellekt, makt och rikedom. Du har allt helt enkelt men varför det? För att du hade tur i livet och att du föddes i ett område som redan var fyllt med det som alla strävar efter. Du föddes helt enkelt med turen i handen eller i livet i denna hypotes.

 

Föddes man med otur i bagaget (som mig då) så blir livet svårt (eller gör det svårt för en om man fortsätter att trycka ned sig själv) och då måste man kämpa för att nå ett resultat förstås. Men det är inte lätt och det är därför det är bra att försöka dokumentera detta. Men det är också därför som man ser ned på en hela tiden, för att man har otur ur alla perspektiv, något som jag tänker ta upp i ett annat inlägg.

 [Eddie vid året 2017, gammal bild]
 

Det är inte enkelt att sluta trycka ned på en själv. Därför är det bra att KOMMUNICERA med likasinnade folk eller vänner. Att prata om sina dåliga vanor, problem eller andra saker med en annan likasinnad människa är nog det bästa botemedlet som kan finnas. Ingen människa är perfekt sägs det vilket jag är beredd på att hålla med till 100 %. Det finns ingen människa i världen som lever det perfekta livet eller under ett harmoniskt liv. Nog för att vi alla strävar efter det eller att man påstår leva det just nu men jag tror inte det. Och jag tror inte det eftersom jag vet att jag aldrig gjort det eftersom jag aldrig fått uppleva det.

 

Därför är det också bra för mig att dela med mig utav mina erfarenheter kring detta. Det känns bra på något sätt att försöka dokumentera detta. För att vägen till lyckan, som jag sade tidigare, är inte enkel.

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The road to happiness – Prestationsångesten [Part 1]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg som innehåller allt om ingenting, typ.

 

Ahh yes, vad är lycka? Jag har frågat mig den frågan ganska länge nu. Så länge att jag faktiskt blev ångestfylld och flydde i panik när jag skulle ut häromdagen. Jag ville inte se någon i ansiktet (vilket jag för övrigt har svårt med i alla fall) Men vi ska ta snart och undersöka detta i detalj men först måste vi besvara den föreviga frågan; vad är lycka?

 Jag har beskrivit vad lycka är tidigare och jag tycker jag skrev en sådan fantastisk beskrivning då att det förtjänar att nämnas igen och jag skrev detta för fem år sedan.
 

Känslan av just lycka är när du känner välbehag och att allt har ett flyt. Annan nära beskrivning till lycka är när du till exempel får ett glädjande besked att du känner dig upprymd och att inget kan stoppa dig. Det där är lycka.”

 

Med andra ord, när du får ett flow, att du har kontroll över ditt liv och att du känner dig upprymd och älskar det du gör, det är vad lycka är idag för mig. Något som jag inte känt av sedan jag valde att abrupt, avsluta mina studier (också för fem år sedan) på grund av dåliga villkor, klass, miljö och min ständiga strid med min ensamhet. Men det kan inte bara vara det som gjort att jag inte känt av lycka eller flow på mycket länge? Som jag sa tidigare, min eviga strid med min ensamhet gör saker otroligt svårt med tanke på att det medför ju saker som hela tiden är negativa. Vägen till lyckan är en enda stor hinderbana för mig och det är där som vi måste identifiera problematiken först.

 Därför har jag valt att skriva om detta idag och detta kommer förmodligen delas upp i olika inlägg för att försöka konvertera denna mörka och farliga värld som jag befinner mig i just nu till en värld fylld av harmoni, lycka och glädje. För att harmoni, lycka och glädje, det har jag inte just nu. Även om jag ser ut att vara glad, nöjd och optimistisk så är det helt tvärtom för mig. Jag är inte glad. Jag är ledsen och frustrerad över mitt liv just nu.

 

Att denna känsla alltid kommer när våren början titta fram är inget nytt koncept. Detta händer mig varje år och för varje år som kommer så hamnar jag fortfarande i den där mörka och dystra värld där allt jag gör inte har någon betydelse.

 

Varför befinner jag mig i en mörk och dyster värld just nu? På grund av inkompetens. Jag ser inget annat än inkompetens. Det låter hårt men det är den djupa sanningen. Jag har försökt göra saker och ting som jag försökt tyckt om men alltid saknas det något och alltid slutar det olyckligt. Jag förblir aldrig lycklig när jag försökt ändra på mina vanor till exempel och jag snackar om min fritid som för övrigt är riktigt tomt. Jag har ingen fritid. Jag hade världens fritid för ett x antal år sedan men ju mer jag var involverad i projekt som jag försökte hålla fokus och vid liv. Syftet var hela tiden att SYNAS och att synas, det har jag försökt att göra men det känns som om det jag gör för att synas istället leder till att någon annan syns istället och det leder sedan till en djup prestationsångest som jag för övrigt, pratar och diskuterar om varje dag, med min hjärna.

 

Ahh yes, prestationsångesten. Det är dags att skriva om prestationsångesten. Denna eviga och förbannade känsla av obehag som uppstår varje gång jag ser folk runtomkring mig som gör någonting med sina liv. Varför är alla runt omkring mig mycket bättre och har så otroliga talanger, presterar mycket mer saker än mig med mera medan jag som gör mina simpla saker varje dag? Jag kan inte jämföra det. Alla är så mycket bättre än mig och det är så fruktansvärt irriterande för att jag själv ville verkligen synas och förbättra min livssituation när jag till exempel hade olika projekt som involverade podcasting och media år 2015 men NÅGONTING hände som jag beskrev det då som att ”jag gick in i väggen” vilket antyder på att jag försökte komma undan med något. Men så var inte fallet.

 

Sanningen är i själva verket att nog för att jag hade något att göra, jag fick utöva min dröm om att hålla en egen podcast med en och en annan kompis (totalt 4st) så kraschade allt så något fruktansvärt. Det blev tyst från alla olika håll och jag blev ju självklart drabbad av denna tystnad att jag var tvungen att avbryta och avsluta mina idéer om att skapa någon form av ett verksamhetsområde inom media. Det har och kommer alltid att vara mina mål. Jag vill förverkliga min barndomsönskan om att bli en framgångsrik podcaster. Det har alltid varit min dröm också om att ha (kanske) en egen radio-talkshow. Jag gillar konceptet men man måste ju börja någonstans eller hur? Jag försökte ge mig in i olika projekt och var delaktig i det men på något sätt så gynnade det mer andra personer än mig själv och det är därför jag får en sådan djup ångestfylld känsla av obehag när jag tänker på det. Jag misslyckades naturligtvis och det gjorde ju inte saken bättre…

 [Gammal bild från 2017 där jag fick ta del utav verksamheter som finns i Karlshamn)

Men vad är då prestationsångest för er som inte har någon aning om vad jag pratar om?

 

En enkel förklaring är helt enkelt någon form av rädsla för att misslyckas i livet och när den känslan uppstår (i mitt fall) så är det en känsla av ilska och frustration som i sin tur leder till förtvivlan och till sist att man ger upp och gråter sig själv till sömns. Det har hänt mig så många gånger nu att det är svårt ibland att sova om nätterna och att störa en god natt sömn är hälsofarligt.

 

Att ge upp sina drömmar och mål är det som fyller prestationsångesten ännu mera och det är därför extra svårt för mig att ”reparera” detta och gör jag det så låser jag in mig själv och spelar spel och att spela spel för mig är ett sätt att hålla sig distraherad från problematiken och då mår jag verkligen som bäst. Och när jag spelar spel menar jag naturligtvis spel på datorn eller konsoler. Om man jämför sig med personer, inte minst om man kollar på sociala medier om människor som är lyckliga med sina liv, har en partner som de kan dela med sig av sina egenskaper och skaffar sig familjer, lycka och rikedomar. Då är det också ett skadligt beteende och tro mig, det här händer mig varje dag. Nu som jag skriver detta har det säkert publicerats en helt ny novell om personer som delar med sig utav deras glädje i sina liv. That’s totally fine men jag då?

 Här har du en som alltid varit ensam i ett litet hörn som vill synas men som misslyckas hela tiden och som oftast blir bortglömd av allt och alla. Och när jag väl gör saker så slutar det alltid abrupt och jag måste börja om.

 

Jag vill inte vara ensam längre…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

A Hopeless Leadership

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet.

Så det är dags att uppdatera bloggen lite tycker jag med aktuell nonsens vilket inte skapar denna obehagliga känsla varje gång jag läser sektionen på min blogg ”A Hopeless Leadership”. För att tro mig, när jag skrev dessa texter för snart 10 år sedan (oj då) så är det fascinerande att läsa dem och göra en återblick samtidigt som man blir ”cringad” på hög nivå. Och med cringe i detta fall så handlar det om som jag nämnde tidigare, denna känsla av obehag på hur vidrigt det var att uppleva det. Men varför är det så egentligen? Sättet jag skrev texterna och artiklarna på var rent utsagt utav ren ilska men också en aning smula av ignorans, okunskap och förvirring. Inte så konstigt att jag inte kunde skriva texter på denna tid, den okunskap som florerade (nu också) på den tiden får mig att fundera på vad jag egentligen gjorde i skolan?

 

Så vad handlar detta om då vill ni veta? Surely. Jag ska förklara det för er. Men vi börjar med varför jag valde att kliva in i en värld där jag hade ett brinnande intresse som ung och ville följa min goda pappas råd om förbättring utav livskvaliteten – Politiken.

Så det brinnande intresset inom politiken började väldigt sent för mig. Jag har visserligen en fader som är jämt och ständigt informerad om dagens politiska agenda i hemlandet El Salvador men inte i Sverige och det var här som jag kommer in i bilden. För att påverka eller agera så gäller det att ha en agenda och ett mål. Visioner om inte annat samt ett brinnande intresse för men det var inte alltid så lätt. Som sagt, jag blev debuterad inom politiken väldigt sent och det började så sent som i gymnasiet.

 

I en värld av nyfikenhet fick jag ett erbjudande i skolan från en högst respekterad lektor i samhällskunskap om att vara med och påverka Arbogas politik genom att medverka i det Ungdomsfullmäktige som på den tiden var ett mycket stort, nytt, drivet samt intressant aspekt då äntligen fick ungdomarna i Arboga försöka påverka politiken genom att diskutera, influera och analysera politiken i Arboga. Syftet med Ungdomsfullmäktige var att öka möjligheten för ungdomar att påverka utvecklingen i samhället och vara rådgivande till politiker vilket är ett stort ”statement” tagen från Arboga Kommuns hemsida för referens.

 

För mig var detta nästan en dröm som hade kommit i uppfyllelse men en hel del jobb kvarstod dock och eftersom jag kom in i en period där denna nya aspekt för ungdomar att påverka så fanns det också självklart konkurrens vilket inte förvånar mig ett dugg idag. Allt har en förbannad konkurrens men det tar vi en annan dag.

Jag vill minnas att ungdomsfullmäktige startades upp året 2005 men jag kom in året efter en inbjudan som jag nämnde tidigare. Och det var här som jag fick en inblick om hur politiken fungerade. Eller försökte få in den informationen vilket skulle leda till någon vart eller hur? Det var ju tanken från början. Ahh, min käre far ville att det skulle bli någonting stort efter att ha ”joinat in” denna nya aspekt i livet. Men boy gjorde jag ju honom besviken på den fronten också, men vi fortsätter.

 

Om man analyserar tiden i ungdomsfullmäktige för mig så tycker jag det var givande vilket kom och bestod av att jag senare blev medlem i Socialdemokraterna i Arboga samtidigt som vi skulle starta upp ett nytt ungdomsförbund i Arboga vilket inte var lätt eftersom det för det första, inte fanns för många delaktiga och intressegivande ungdomar som ville vara med och påverka politiken. Men vi skapade ett nytt ungdomsförbund i Arboga som hade legat i vila i många år tidigare men som startades upp av mig och en annan framgångsrik person, vilket kom att vara SSU Arboga.

Så med detta i bagaget hade jag någonting att se fram emot. Jag var en ny medlem i en politisk förening och en ny medlem i ett ungdomsförbund vilket är två prestationer som jag tycker att jag borde vara nöjd med, villket jag är, don’t get me wrong.

 

Men var jag redo för denna nya förändring? Var jag tillräckligt kompetent nog med att vara med och påverka politiken? Svaret är nej. Jag var verkligen inte redo. Och jag känner fortfarande än idag att jag inte är redo eller kompetent nog att utföra uppdrag inom politiken. Jag fick uppdrag att utföra inom politiken, det fick jag vilket jag gläds utav men jag var nog fel person att utföra dessa uppdrag på grund av den brist på kunskap och kompetens som krävdes för att fullfölja uppdragen. Vissa politiska uppdrag var superenkla att utföra men att bemöta folk och inleda politiska samtal i ett fullsatt kommunfullmäktige, det är där som blodpulsen ökade rejält från att vara chill till panikslagen.

Jag minns ett fullmäktigemöte där jag som ersättare, fick en plats i fullmäktige men det var alltså en plats som dåvarande kommunalråd i Arboga satt i och det är en tuff plats. Inte nog med att jag var redan nervös för att jag fick den platsen, paniken som uppstod när jag skulle införa ett samtal med att bara säga ”ja eller nej” om ett pågående beslut var en av de absolut värsta upplevelser jag någonsin har beskådat i mitt liv vilket efter denna händelse kom att vara vändpunkten inom min politiska karriär. Nog för att det handlar om ovana, inkompetens och okunskap, det var inget ställe för mig egentligen. Jag har ju redan tidigare i bloggen nämnt om att jag lider utav social fobi och att träffa nya människor är oftast inte min specialitet. Och att sedan bemöta folk i ett fullsatt fullmäktige, det högst beslutande organet i kommunen, ja, då uppstår det ju panik och ångestfyllda känslor – jag borde stannat hemma. Vilket kom att vara sanningen efter den händelsen.

 

Så inte nog med att jag sedan väljer att säga upp alla mina politiska uppdrag några år senare, sa jag också upp alla uppdragen inom den politiska föreningen jag var insatt i och alla uppdragen i det ungdomsförbund jag var tidigare insatt i. Men även där fick jag uppdrag som var givetvis givande men var jag tillräckligt kompetent nog att utföra dessa?

 

Jag vill minnas att jag dessutom blev vald som ordförande för SSU Arboga vilket kom att vara en annan stor milstolpe eftersom det var ju lite som en dröm som kom i uppfyllelse eller hur? Så var tanken då men när jag tänker tillbaka lite idag så, ja, må det vara en dröm som gick i uppfyllelse med den drömmen kom att bestå utav ”skräckvälde” hela vägen ut eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända efter att man blev vald som ordförande. Och det var panikångest som djupast alltså. Jag var inte glad för majoriteten av 2016. Jag var extremt deprimerad och ville bort från allt som handlade inom politiken och det, rapido.

Mycket som kom att vara orsaken till detta var att bemöta folk, det som alltid varit min svaghet och som kommer att plåga hela mitt liv, min sociala fobi och här var den extremt tung. Det kom uppdrag och möten efter möten vilket gjorde att jag som ordförande, inte var lämplig för just det uppdraget. Det är en stor uppgift och jag misslyckades extremt hårt med att fullfölja det uppdraget. Så när det äntligen var dags att ”avsätta” min plats som ordförande, det var då som jag innerst inne, kände en sådan lättnad som aldrig förut. Det var en extrem lättnad som jag inte hade känt tidigare faktiskt och det är så djupt sorgligt nu när man tänker efter att jag, på grund av detta, är så patetisk och löjlig så det är inte klokt.

 

Jag borde ha typ ”man the f, out” för länge sen men allt har med min ”traumatiska” barndom att göra. Det är så som jag utvecklades till den jag är idag, ett misslyckande inom många aspekter och detta är något som inte ser bra ut om man ska titta ut så att säga. Vem vill till exempel berätta om sina problem och obehag varje dag liksom? Det finns många tappra människor som gör det och jag är en av dem. Men jag känner att det som jag berättar här kanske blir ett problem i framtiden?

Visst, jag kanske inte platsar som ordförande, sekreterare eller kassör men jag platsar definitivt med inom andra uppdrag som inte kräver så mycket till exempel en lojal lyssnare eller medlem?  Det är jag bra på, jag lyssnar och blir fascinerad av människor som berättar saker för mig. Jag blir enkelt betagen av historia och saker som andra likasinnade människor berättar för mig. Jag kanske ska fortsätta med det? För att vara född ledare, det är jag verkligen inte. Så ja, jag har nog gjort min pappa ännu mera besviken inom den aspekten. Sorry, pappa. Jag var inte redo, jag är inte redo och kommer förmodligen aldrig att vara redo för detta igen.

 

Därför kallar jag detta fenomen för ”A Hopeless Leadership. Att vara född ledare, det blev jag aldrig och kommer aldrig att vara. Men nu är det andra tider, förstås. 

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

The Torture Room (Tortyrrummet)

Hejsan och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet där jag, Eddie, tar upp och samlar in och delar med mig nödvändig eller onödig information till mina kära läsare.

 

Så detta ämne har jag grubblat lite nu ett tag och blev förverkligat (eller förvärrat om man nu ser på realismen i det hela) efter att ha utsatt mig för en sak som jag absolut hatar, har emotionella känslor för eller inte har tillräckligt med kompetens för att kunna utföra handlingen. Men innan vi kan börja med denna analys måste jag ändå förklara definitionen av vad denna så kallade ”torture room” är för något.

Ponera att ni sitter i ett rum fyllt av det som ni absolut hatar, har fobi över och är fyllt av känslor som fyller obehag, besvär och emotionella ansträngningar och ni vill absolut inte vara i detta rum, fyllt av inslag som kan ha drabbat er i ert liv, vare sig att det kan vara traumatiskt eller annat, vad vet jag? Hursomhelst, detta rum är alltså fyllt av inslag som inte är så bra för den mentala hälsan. Det är ett rum fyllt av obehag. Det är ett rum som helt enkelt är tortyr för en svag människa som inte kan hantera sådana obehagliga inslag i livet. Allt det hemska finns i detta rum, det är vad detta rum av terror verkar vara om.

 

Men hur är detta relaterat till något av det som sagts nu? Well, det började i min barndom igen. (No surprise there).

 

En gång, under min barndom kommer min pappa fram till mig och ger mig en udda sak. En okänd sak (osäker här faktiskt, jag har än idag, ingen aning om vad det kunde ha varit för något.) Det såg ut som en metallbit med en massa skruvar som skulle skruvas isär. Och det är en sak som jag än idag inte kan identifiera mer än min bror som kommer ihåg vad det var för någonting. Han har sagt det förut vad det var för någonting men eftersom jag är ganska bra på att glömma bort saker och ting på grund av att jag vill slippa mina traumatiska minnen och att bli påmind om traumatiska händelser i sitt liv har man tendensen att glömma och förtränga bort saker.

 (Gammal bild från 2014, jag ser så förbannad och ledsen ut, what the hell?)
 

Alltid ska det inträffa saker under sin uppväxt men jag hade inga traumatiska upplevelser, i alla fall inte om jag tänker lite efter nu vilket är egentligen skönt att veta eftersom det inte är kul att ha traumatiska upplevelser efter sig i livet då det drabbar en både fysiskt men också djupt psykiskt vilket kräver beteendeterapi eller liknande för att försöka leva med ett trauma – något som jag tack och lov, ännu inte fått uppleva.

 

Men känslor av obehag som i sin tur leder till demotivation och motvilja över att göra saker i livet är verkligen destruktivt och jag kan tala om det av ren erfarenhet eftersom det plågat mig hela mitt liv.

 

Nej men seriöst, det är så många saker som jag inte vet hur man tar tag i saker och ting att jag faktiskt tror rent ärligt att jag kanske är dum i huvudet på riktigt och då menar jag inte att jag är en jävla asshole av något slag. Nej, dum i huvudet i denna aspekt handlar helt enkelt om saknad av erfarenhet och inkompetens.

 

När jag var yngre, under min uppväxt vill säga, så ville mina föräldrar mig mycket. Jag skulle vara någon form av en hjälte i mitt liv och prestera (vara superior) över saker och ting och helt enkelt vara bättre än alla andra i hemmet. Jag skulle vara den där perfekta ”junior” eftersom jag framförallt heter Edison som tilltalsnamn trott eller ej. Det är en av orsakerna till varför jag valt att kalla mig för Eddie, det är helt enkelt för att dölja den där svaga Edison i samhället och istället släppa fram den där nya Eddie med andra perspektiv och idéer men sådant är inte fallet i alla fall. Jag är fortfarande den där förbannade svaga killen som ligger lugnt i bakgrunden och är allmänt vilsen. Så känner jag mig i alla fall och det är också en daglig känsla. En känsla av inkompetens kanske? Det känns så i alla fall. Det må vara så också med tanke på hur mycket som jag inte känner till i saker och ting eftersom jag ofta brukar säga ”jag har aldrig gjort” exempelvis.

[El Perfecto] (Gammal bild från 2009) 
 

Ahh, saker som man aldrig gjort. Det är ett förekommande ämne vilket är en intressant aspekt. Det känns som om folk runt omkring mig har upplevt mer saker än mig vilket må kanske stämma till 99%. Men det var ju på grund av min tråkiga barndom. Min uppväxt har spelat mycket roll i hur jag är som person idag vilket jag tycker om man undersöker det lite noggrannare, väldigt synd att jag inte kunde göra eller prestera mer som barn och ungdom men det var nog mer rädsla som spelade roll och feghet. Den feghet som jag ”lider” av idag har och kommer fortsätta att prägla mitt ”tråkiga” liv idag vilket är jättesynd. Det är därför som vissa utav mina vänner vill att jag gör saker med dem lite då och då vilket jag tycker är uppskattat eftersom de vet hur lite jag åstadkommit i mitt patetiska liv.

 

Så, angående the torture room, vilket inlägget handlar om. Jag har ju redan börjat lite grann med att måla upp den bilden om vad detta så kallade ”tortyr-rum” handlar om. Det är alltså ett rum fylld av hat, ilska, obehag, rädsla och trauma. Ja, allt negativt som ni kan tänka er. Men hur relaterar sig detta rum till en aktuell händelse? Well, let me tell you.

 

Dessa negativa känslor som vi nyss radade upp triggades igång av två saker som jag gjort tidigare vilket är att rita/måla och att beatboxa.

 

Beatboxa säger du? Varför just beatbox när jag tyckt om det och haft det som en hobby? Och konsten att rita/måla, hur kan det vara negativt?

 

Allt handlar om motivation. Och är man inte motiverad så vill man inte göra saker helt enkelt och vet man dessutom att man inte kan dessa konster så gör man det inte heller. Men jag vet innerst inne att alla människor kan lära sig nya saker oavsett ålder. Det är lättare som yngre absolut men som äldre kräver det lite träning och passion att utföra sådana konstformer.

 (Gammal bild från 2009)

 

Men blir man tvingad till att göra saker och ting som exemplet med den där metallbiten som farsan gav mig av ren överraskning, så blir man demotiverad och gör inte saker som man blir tillsagd att man ska göra. Det är exakt samma känsla som uppstår när jag till exempel ska rita en sak eller att beatboxa. Det känns som om jag blir tvingad fast jag vet att sådant är inte fallet och det är därför som jag inte utför dessa konstformer längre eftersom jag tycker att jag är så himla dålig på att utföra dessa saker och ting. Att beatboxa säger du? Det kan du ju kanske du tänker? Men jag tänker att sådant inte är fallet eftersom det gick ju åt helvete med det efter min sista spelning som jag gjorde i Köping 2009 under ett Beach Rock event. Jag åkte till Köping, var på eventet, gjorde min akt i ca 10 minuter eftersom jag glömde att hämta en vattenflaska eftersom jag blir konstant törstig efter ett sådant pass, sticker därifrån eftersom jag var alldeles själv under det eventet och hade ingen att göra sällskap med, åker hem, traumatiserad över vad som hade hänt.

 [Beack Rock eventet för referens)

 

Jag hade misslyckats ännu en gång med att underhålla folket som jag hade lovat. Brorsan hade lovat också men avböjde i sista sekund (igen såsom många gånger tidigare, tack för den…) Och detta misslyckande bär jag än idag i mig och det plågar mig eftersom jag vill kunna utföra beatbox utan att känna sådant obehag, denna motvilja att INTE kunna utföra en sak som man gillade förr. Det är obegripligt att det är hemskt, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det mer för er men det känslan av obehag, den är enorm när jag ska utföra beatbox. Och gör jag det vill jag oftast vara ensam.

 

Samma sak är detta med att måla/rita. En gång för längesedan i skolan så hade man dessa kära bildlektioner som för många är ett paradis eftersom man får utöva konsten att måla och rita under en lektion och bli bedömd för sina unika förmågor. Jag då? Det var ett säkert ställe ett tag för mig också tills man fick reda på att det jag målade var helt enkelt skit för min bildlärare. Min lärare tyckte att jag ritade udda och försökte tvinga mig till att måla andra saker men eftersom jag visste att jag var dålig på att måla och rita så lydde jag aldrig min bildlärare och fortsatte att rita mina saker på mitt sätt vilket ledde till ett sämre betyg på bildlektionen. Och när man jämförde betygsättningen med de flesta elever som var det långt ifrån verkligen. Jag var basically, usel och sämst bland alla vilket fick mig att tänka att jag aldrig kommer att utöva denna konstform igen i mitt liv eftersom just denna traumatiska händelse i mitt liv är så inprintad så in åt skogen att jag rent utsagt, hatar att rita och måla. Speciellt med tanke på att jag vet att jag är så usel på det. Jag hatar att bli tvingad till saker och ting vilket får mig att bli, återigen, demotiverad till att göra saker och ting. Ni ser ett tydligt mönster här va?

 

 

Så om vi ska dra en slutsats i det hela. Som jag nämnde tidigare, allt handlar om motivation. Och har man inte motivationen så utför man inte saker och ting. Och det blir ännu värre om man blir tvingad till att göra saker och ting som man vet inte är bra på, då gör man inte saker och detta fenomen kallar jag för ”The Torture room” - Tortyrrummet.

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Ett kärleksbrev i fel händer

Hej. Har ni fått ett kärleksbrev skickat till er någon gång i ert liv? Självklart, vem skulle inte få det liksom? Det är en standard sak att få ett sådant brev som betyder mycket för båda parterna, dels den som skriver ihop det brevet och den som får det brevet. Det är en form av bekräftelse, fast i brevform som beskriver hur mycket man betyder för en eller hur? Well, jag antar det i alla fall. Men jag antar att de flesta har fått några kärleksbrev inskickade till sig i livet eller hur?

För en person som är ofrivilligt ensam så betyder det att nej, jag har aldrig fått ett kärleksbrev inskickat eller skrivet till mig (no surprise there). Så varför skriver jag om detta då? Varför ska jag bli påmind om saker och ting som jag vet, inte existerar på grund av otur? Jobbar man nätter så ser man ganska många saker inträffa och saker som man hittar också ute i stadens mörka gator. Idag fredag hittade jag om vad jag tror är, ett brev, ett kärleksbrev till och med som jag antar att den som skrev ihop det brevet, tappat bort det och jag hittar det istället.

 

Någonting som jag aldrig berättat om förut var att en liknande scenario inträffade mig i grundskolan och någonting som triggade igång det minnet när jag fann det brevet idag.

 

Okej, så jag måste ha varit ganska ung. Jag gissar att jag var 10 – 12 år gammal och jag vet att jag aldrig fick några brev eller kärleksbrev inskickade till mig. Vi kan till och med bekräfta detta genom att säga att varje gång när februari-månad anlände så började alla elever, speciellt under alla hjärtans dag, bygga ihop brevlådor i form av olika kartonger som eleverna hittade runtom i skolan. Jag vet att jag försökte bygga ihop min egen där det stod mitt namn på men den var alltid tom. Men jag visste ju ingenting om kärlek och sånt (inte nu heller) så jag tog inte det så hårt om jag inte fick något brev eller inte. Bara det faktum att jag hade byggt ihop min lilla brevlåda fick mig att känna stolthet. Tänk att så små saker som man gör, kan verkligen tillfredsställa en och känna en stor stolthet och det måste jag verkligen ha känt då. Jag minns ju klart och tydligt den känslan nu när jag skriver om det.

[Ej relaterat]

Men en ”vacker” dag så hittar jag ett brev hopskrynklat precis vid mitt skåp, ett elevskåp för att vara mer tydlig och jag läser upp den tyst för mig själv och får reda på att det förmodligen var ett kärleksbrev skriven till en helt annan person. Men vad jag gör istället var att jag tar det som om brevet var skrivet till mig och jag får för mig att det finns en beundrare i skolan någonstans. Och jag tänker på brevet hela tiden och funderar på om det verkligen finns en beundrare i närheten? Och klandra mig inte, brevet var ju hopskrynklat och vid mitt skåp. Så det är ju inte så konstigt att jag tar det brevet som om det skulle nå till mig. Men jag vet att det är en lögn, i alla fall gör jag det nu.

 

Om jag gjorde det då, det är en annan historia. Jag tror inte jag gjorde det. Jag var så blind i den tanken om att det fanns en beundrare någonstans att det fick mig att känna mig i extas.

 

Så jag vet att jag tog hem det brevet och behöll det i många år.

 

Det skulle inte förvåna mig om jag har kvar det brevet någonstans hemma.

 

Så när jag fann det brevet hopskrynklat på gatan i natt så fick mig det att trigga igång detta minne. Jag lät brevet vara kvar på marken sen efter att jag fann den men det brevet som jag har hemma någonstans… Hittar jag det brevet så skall den brännas. Jag vill inte se den och jag vill inte bli påmind om denna händelse igen!

 

Seriöst, jag blir ju bara förbannad när man tänker efter att vilken förbannad otur jag haft med kärleken i mitt liv att det är så fucking plågsamt när man blir påmind om den om och om igen.

 

Så jag vart ganska så distraherad efter denna händelse under min runda i natt men jag blev i alla fall klar till slut.

 

Att bli påmind om saker som jag haft otur med i mitt liv, speciellt detta med kärleken, får mig att bli oerhört förbannad och ledsen. Att jag tog brevet och antog att det var skrivet till mig är ju ett tecken på blindhet och oerfarenhet. Idag ställer jag mig dock den frågan om varför jag tog det kärleksbrevet som om den var skriven till mig? Varför tog jag det beslutet och kom jag vidare med det? Jag gjorde ju inte det. Det är bara att kolla hur det ser ut idag. Jag förstår inte varför egentligen idag. Jag är så fruktansvärt konfunderad just nu att jag inte kan formulera meningar längre. Det kanske är dags att sluta skriva om detta elände och bara fortsätta med mitt liv som det är?

 

Fruktansvärt irriterande…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Att återkalla hemska minnen

Oj, jag trodde jag var färdig med att diskutera om mina problem men det hände någonting igår kväll som fick mig att rysa av rädsla och frustration som snabbt övergick sen till förtvivlan.
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.

Så det hände någonting konstigt igår kväll efter att jag, syrran och hennes pojkvän var ute och handlade lite och fixade lite småärenden och det var dags för hemfärd. När jag väl kommer hem så ser jag ett gäng glada barn vid porten, trodde jag då. Det såg i alla fall ut som om de var glada. Jag antog det i alla fall, det var väl säkert ett gäng på minst 7st barn i olika åldrar men de var i alla fall barn. Det kan jag vara riktigt säker på. Men att jag antog att de var glada var ju som sagt hur jag såg på deras leenden och att de skrattade tillsammans i en grupp.

 

Men… Det var något konstigt. Jag var ju utanför porten och de var inne vid trappuppgången och de fick syn på mig. Men jag såg ganska klart sen att de inte bara var glada eller något liknande. De… De skrattade åt mig… De skrattade åt mig av ingen orsak… Så när jag närmade mig porten och öppnade porten så försvann alla barn, skrattandes förstås till den lägenhet som de lekte och var i för den stunden. Och jag stod där… Förvirrad först men sen gick den känslan över till förtvivlan. Varför? Jag fick Flashbacks. Jag återkallade minnen igen från min skolgång… Den känslan jag fick var exakt samma känsla jag fick när ungdomar i skolan retade mig för hur jag såg ut och agerade.

Om ni inte visste det redan så var jag ensam mycket i skolan. Men det hindrade inte barnen och ungdomarna att försöka hitta nackdelar med att leva ett sådant ”konstigt” liv och retade mig på grund utav det. Och jag vet att de skrattade åt mig också på grund utav min ensamhet. De tyckte inte det var normalt och med all rätt att de tänkte så (tror jag, anledningen är ju på grund utav att en normal ungdom i skolan oftast brukar leka med andra ungdomar i skolan men jag gjorde inte det då jag kände komfort inom min egen ensamhet).  Och det var alltid ett gäng som kritiserade mig.

 

Det största minnet jag kan minnas från skoltiden var den incidenten som hände med min nytvättade jacka som jag tog med mig till skolan. Jag kände mig stolt att ha en nytvättad jacka så jag hade den med mig för att bara timmar senare infinna min jacka nedspottad i ”äcklig” saliv i en soptunna. Jag fick aldrig en förklaring på varför jag fick den jackan i det skicket som den var.

 

Några andra tjejer hade sett händelsen och pratade med mig om det men jag fick fortfarande inget tydligt besked. Om ni visste och såg händelsen, varför agerade inte ni emot? Och varför i hela helvete slösade ni bort min tid för att berätta nonsens om ni inte kunde agera emot? Det är sådana tankar jag får än idag och analyserar händelsen i detalj för att hitta lösningar, alternativa fakta med mera. Men det är ett sådant starkt minne att jag inte kan släppa det.

Mycket verbalt stryk fick jag också tåla på grund av min hudfärg också. Illinformerade ungdomar tyckte det var normalt att kalla mig för, ja ni vet. Saker som inte stämmer på grund av min hudfärg. Med andra ord, på min tid var rasism något inte diskuterades i skolan flitigt i samhällskunskapslektionerna. Men alla var så hypade att läsa om andra världskriget av suspekta orsaker. Men det gjorde ju inte saken bättre egentligen. Huvudsaken är i alla fall att jag klarade mig fint vissa dagar men andra dagar gjorde jag inte det. Jag kunde ju ingenting göra heller på grund av att jag är en sådan svag människa och så extremt konflikträdd att det inte finns andra saker än att bara själva ihop alla anklagelser man fått i livet och gråta ut av förtvivlan för att man en värdelös piece of shit.

 

Så många minnen som plötsligt dök upp igår vid trappen gjorde mig mållös. Jag berättade det inte för någon om det igår heller utan jag bara reflekterade vidare sen. Men det var just dessa minnen som jag återkallade från min barndom som gjorde saken spektakulärt att jag bara var tvungen att skriva om det. Jag kallar detta fenomen för fascinerande men också kusligt. Jag ska inte behöva återkalla dåliga minnen bara för att några oskyldiga barn skrattade åt mig av okända saker.

Kanske skrattade de åt mig på grund utav mina trasiga glasögon? Var det därför?

 

Mina trasiga glasögon…

Mina trasiga glasögon…

 

Oh herregud, jag måste fixa mina glasögon men det… Men det är en annan kostnadsfråga

Suck…

//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

2018: Det destruktiva året

2017 var ett fantastiskt år för mig. Men vid slutet av det året hände något som skulle förändra mitt liv till det jag gör idag. Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet, där vi idag undersöker om varför år 2018 har varit en av de absolut värsta år jag någonsin har erfarit. 
Det kanske låter lite tungt när jag skriver ned dessa rader men tro mig gott folk, detta år har varit fruktansvärt jobbigt för mig. Det är som en berg- och dalbana fylld med olika känslor som man åker igenom och berörs utav och helt utan förvarning. Kanske till och med förvarning, jag vet inte, detta känns bara helt otroligt bara. 
 
Året 2017 avslutas mediokert vill jag minnas men jag fick ju fira julen trotts allt med min närmaste familj och jag hade det roligt tror jag. Inte för att jag vill komma ihåg slutskedet men det var trevligt att fira den med en nyfunnen vän jag hade införskaffat mig under min systers studentfirande samma år. Och det var på grund av honom som jag fick uppleva en trevlig jul tillsammans och det tackar jag verkligen min nyfunna bror till. (Du vet vem du är, hermano.). 
[En kanske så nöjd, Eddie 2017]
Och så börjar detta nya år. 2018. Ett skitår helt enkelt. Ingenting går bra för mig. Jobbet fallerar pga minskade prenumerationer, ekonomin är i bitar och min hälsa är så pass krasslig att jag var tvungen att ta till drastiska metoder för att ändra på mina livsvanor och det har inte varit lätt. 
 
Både min hälsa och min ekonomi har varit hela tiden i fokus under hela detta år. Ingen dag har varit säker. Det har alltid varit så pass otroligt dåligt för mig att jag kanske gått in i väggen utan att tänka på det. Jag stänger in mig själv och jag vet att det är ett självdestruktivt beteende då jag vet att det är en helande process för mig, trotts att så kanske inte är fallet men jag känner så i alla fall. Jag vet inte, jag vill ju inte vara den inlåsta typen som jag varit tidigare sedan 2013. Det var då som brorsan flyttade in hos mig. Men någon gång under år 2018 flyttar brorsan ut på grund av att han äntligen hittat sin nya livsstil och liv att jag faktiskt begrundar honom och hans enorma förändring som skett under detta år. 
För min bror har det gått alldeles utmärkt. En nyfunnen kärlek, en fantastisk resa genom kultur har han fått genomskåda och ett liv i harmoni. Vem skulle liksom inte tycka om det som han fått uppleva på så kort tid? Det måste vara en fantastisk känsla att få uppleva saker tillsammans med någon man älskar. Något som jag aldrig upplevt själv och februari-månad närmar sig med stormsteg och ni vet mycket väl hur mycket jag hatar San Valentino och dess fenomen? För min bror har det alltså varit ett fantastiskt 2018 och det är något jag får att tänka; gud, jag är en worthless piece of shit... 
 
Nog för att det varit kämpigt år men något som var ännu mer kämpigt och jobbigt var att jag i år fick uppleva döden på nära håll. 
 
Min farbror (rest in peace) dör och jag upplevde det som ett helvete när jag var på min farbrors begravning. Det som var ännu tyngre var när jag såg min pappa gråta och tro mig. Pappa brukar inte gråta då jag får den känslan att han ganska känslokall. Men jag fick se det på nära håll så jag var tvungen att krama om honom hårt. Likaså att se min bror gråta. Jag har ju typ aldrig sett honom gråta då jag också upplever min bror som känslokall. Men även han fällde många tårar och jag kan inte se någon gråta då jag gråter automatiskt on command. Jag är extremt känslig. Så känslig in fact att jag som tidigare nämnde, kan gråta faktiskt om jag vill. Visst, det kan ta en liten stund men tänker man oftast på negativa faktorer som jag gjort i år så är det inte så konstigt att man gråter utav förtvivlan ofta och det är ju väldigt tragiskt. 
Sommaren i år var också ett rent helvete. Fyllda med många aktiva soldagar men inget regn gjorde att extremtorkan kunde florera så att det var varma och fuktiga men besvärliga dagar att försöka genomgå. 
Dont get me wrong, jag älskar sommaren, sommaren i all ära men när inget fungerar och att det blir varma, tropiska soldagar hela tiden gör att man som genomgår sjukdomar såsom astman och diabetes, det gör så att man saknar den svala sommaren. Några sådana dagar fick vi men det var inte många. Och det kommer att synas, tro mig. Vi får hoppas att vi får en skön sommar nästa år som man kan faktiskt njuta av för att det vill jag verkligen. 
 
Mina bekymmer med ensamheten kom dock att vara ett stort fokus i år. Nog för att jag inte brytt mig om att vara ensam tidigare men det hände något i höst. Hösten 2018 har varit en av de absolut värsta jag någonsin upplevt i mitt liv och jag har aldrig känt mig så hemsk förut. Jag har skrivit en hel del inlägg om mina problem och bekymmer med den ofrivilliga ensamheten att det som jag gjorde en tidigare slutsats om att det kanske också kommer att vara min död. Jag har vågat berätta detta för mina vänner och mina syskon och de har verkligen ställt upp med mina bullshit-tankar om detta med att vara ofrivilligt ensam men det som fick mig att tänka sådana banor var när mamma ringde mig och tog upp en sak som jag alltid haft i åtanke: Varför jag inte skaffat mig en partner ännu? 
 Den frågan hade jag alltså ställt mig mot väggen och frågat mig under en tre månaders period. Vi snackar om hela hösten 2018 som gick i spillror när mamma helt plötsligt ringer mig från det blåa och frågar mig när jag var ute på en Pokémon Jakt med min telefon i högsta hugg. Och jag hade säkert bara varit ute innan jag insåg att det var ett komplett slöseri med tid med vad jag höll på med att göra. Jag var ute som sagt och när jag la på luren så insåg jag i mig själv och frågade mig själv tusen gånger i mitt huvud? Ja, varför har jag ingen partner? Tycker ingen om mig? Är jag så värdelös? Är jag så ensam att INGEN VILL BRY SIG OM EDDIE LÄNGRE? 
 
USCH. Jag blir ju tårögd när jag tänker på detta idag när jag skriver dessa rader men det var så jag kände mig denna mörka septemberkväll jag var ute. Jag höll på att jaga virtuella monster för mig själv och min kompis Millan som jag vet är upptagen med studier och kan inte själv jaga pokémon. 
Det var så många tankar i mitt huvud att jag stängde av mig själv i tre dagar. 
 
Jag kontaktade mina närmsta peers förrän jag kände att det var dags att berätta vad som hade hänt. Det kanske inte är en sådan stor deal tänker ni som kanske har "cojones" eller den där jävla armbågen som präglat mig i mitt liv men för mig är det verkligen en stor "deal". Jag är en extremt känslig person och som jag har sagt tidigare, jag kan faktiskt gråta, on command. 
 
Så jag låste in mig själv i tre dagar. Jag grät i tre dagar och funderade verkligen vad som hade gått snett i mitt liv. Vad hade jag gjort för fel? Mycket Eddie. Så mycket in fact att det kanske är dags att ändra inriktningar och aspekter i livet. Det är dock helt otroligt att jag, den som alla trodde skulle ha det jävligt nice i livet efter 2015, ändå skulle få det fucked up tre år senare i livet och det gick bra för andra. Titta på min bror igen. Han har det gött. Så varför misslyckades jag med allt i mitt liv? 
Konklusionen; Jag är för snäll. Jag är naiv. Jag är "blind" och jag är ett misslyckande. 
 
Hårda ord men det är sanningen. Det är så jag tycker om mig själv just nu. Året 2018 som skulle vara ett bra år resulterade istället att det var en av de absolut värsta på flera år. Jag vet inte riktigt, det kanske har funnit värre år jag genomskådat och upplevt men 2018 har varit ett känslosamt år för mig och jag vet att mina närmsta vänner också haft det väldigt tungt i sina liv detta år.
 
Därför har vi kunnat bilda vårt Team Shiny gäng som är den sista gruppen som "överlevde" efter att alla hade lämnat den tidigare gruppen av olika orsaker, vare det sig handlar om att man gått vidare i livet med att ta hand om sin nya familj eller på grund av att man hittat en ny kärlek och den grupp vi hade tidigare inte platsade "kriterierna" för att vara ett säkert umgänge. Och ja, vi snackar om det gänget som jag en gång i tiden kallade för den Hyggliga Klubben. Det som först kom att vara startpunkten för att vi alla skulle må bra ur alla perspektiv. Men alla har vi våra liv och vi går och följer dessa genvägar som livet för med sig och väljer dessa före mig och mitt lilla team. 
 
*** RISE AND SHINE: TEAM SHINY! WE WILL TOGETHER COME STRONG AND SURVIVE TOGETHER  ***
 
Ett destruktivt år säger jag? Absolut. Må det vara destruktivt. Det har gjort mig svag. Jag är svag fortfarande men jag hoppas för guds skull att nästa år inte blir en känslig berg- och dalbana. För att om det blir det igen, vettesjutton vad som kommer att hända med mig och mitt liv. 
 
//Eddie
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Lördagsnonsens: Dark Eddie

**Följande inlägg handlar om totalt nonsens därav titeln och kategorin "Lördagsnonsens" handlar om.  (Saker som jag inte brukar skriva vanligtvis)
 
Vet ni vad, det är en lördag idag och det var längesedan vi skrev ett inlägg om totalt nonsens. Och eftersom majoriteten av mina inlägg är om just nonsens (inte riktigt men jag trycker ned mig själv ganska ofta i mina inlägg) så är det ändå lämpligt att skriva om något som har ingenting med något att göra utan finns bara där. Det konceptet existerar i en fantasi, i alla fall konceptet om den onde alter egon som jag skapade i samband med att försöka förstå vad och hur det är att vara ond, elak och totalt anti-social (ur ett psykologiskt perspektiv, i detta fall handlar det om att vara under total spänning och inte ha kontroll över sig själv. 
 
Vi ska prata om Dark Eddie
För att förstå vem denna mystiska och onda Dark Eddie är för någon måste jag börja med att förklara lite "enkla" uttryck och definitioner. 
 
Vi (Eddie) på lördagsnonsens gillar alltid att skriva i tredjeperson och vi refererar alla våra saker med källor och insikter från den så kallade "Eddiemans Book of Knowledge"
 
Jag har nämnt denna bok av kunskap ganska så många gånger under några inlägg men det är ingen som förstått konceptet. Är denna bok av kunskap så kryptisk? Kan bero på att det är en fiktiv bok och som inte existerar. Men jag har förklarat vad det är för något tidigare men jag kan repetera det för er som inte kommer ihåg. 
Eddiemans Book of Knowledge är helt enkelt ett ställe där jag skriver, skapar och memorerar mina idéer, tankar och påminner mig själv om saker och ting som hänt mig i mitt liv. Vare det sig är på jobbet, äventyr (om jag haft sådana) Pokémon Go-turer, promenader etc. ja, överallt. Adda lite fiktiva karaktärer och fantasi  i det hela och du får en kunskapsbok som är rätt så fylld med sagor och berättelser som kanske är intressanta för sådana som läser den.
 
För att vara ärlig; Syftet med denna reflektion är att förstå och begripa sig in i en persons känslor, agerande och tankar för och när att man är ond. Det är dock oklart hur ondskan kommer till en. Oftast brukar det handla om brist på empati och avsaknaden av spänning som gör en så att man måste söka till sig områden, ageranden och saker som är till naturen, eller normalt fall, vara dåligt för den som inte har en sådan avsaknad. 
 
Miljön är en enorm faktor också, inte minst hur man blivit uppfostrad i sin ungdom som spelar roll om hur man i senare livsstadie och skede, beter sig mot gemene man. 
Och vi har kartlagt och kommit fram till en konklusion av vad en person som är "ond i sin natur" är för något med dessa definitioner nedan. Och självklart ha vi valt att använda vår fiktiva karaktär, Dark Eddie, som ett exempel. 
 
1, Hat - Dark Eddie är fientlig och har en stark motvilja att tycka om saker och ting
2, Ilska - Dark Eddie är oftast arg och utrycker ilska och aggression. 
3, Ondska - Skoja inte med Dark Eddie. Han har extremt kort stubin och är ond i sin natur. 
3, Empatilös - Dark Eddie är empatilös och tycker inte synd om någon och något. 
4, Känslokall - Dark Eddie är iskall. Så pass kall att han inte vill träffa människor. Han hatar människan och känner ingen som helst saknad av någon. 
5, Cynisk - Dark Eddie är fräck utav sig i sin natur. 
 
Dessa definitioner är bara ett urval av vad en person är för en som är "ond i sin natur". Detta kan fyllas på med mer saker men eftersom vi valt att undersöka Dark Eddie så är det nog med definitioner och förklaringar... 
Nu är ju frågan, varför skapade Eddie denna fiktiva onda karaktär? 
Som sagt, syftet var ju att förstå varför och hur man reagerar som en ond människa. Vad gör man som en ond människa? 
 
Well...
Det är här som det kommer en liten twist. 
 
Vi vet ju inte. Vi vet fortfarande inte hur vi ska kunna applicera denna onda karaktär i en värld där man inte vuxit upp med till exempel brist på empati och ondska. 
 
Här är ett liten reflektion på tidigare experiment med att försöka vara ond..
- Har jag försökt att vara ond? Jag har testat men jag saknar erfarenhet. Antingen så blir jag upptäckt ganska så fort efter det att jag inlett processen med att vara just "ond". Detta upptäcktes ganska så fort när jag spelade ett spel med spelföreningen där ett kort som man blir tilldelad visar att man antingen är ond eller god. När jag fick upp kortet "ond" så försökte jag spela ond men vart ganska så blixtsnabbt upptäckt min "ondska".
 
Irritationen dök dock upp när spelet var slut när några påpekade att jag var ond på grund av mina så "hektiska" rörelser som dök upp när jag fick upp kortet "ond". När jag fick reda på det ruinerades hela spelkänslan för mig helt och kände att jag behövde snabbt gå hem för att hela mina synder men när jag gjorde det bestämde sig gruppen för att gå hem och avsluta dagen också. Men att spelet var ruinerat på grund av att de visste att jag var ond, utan min vetskap förstås, gjorde att spelet helt enkelt inte var spelbart om det hade varit så att jag hade upptäckt det själv under spelets gång men för det är det helt omöjligt egentligen att veta det. Jag kände mig hopplös...
 Så om vi nu tar och småanalyserar detta.
Vi försökte spela oss ond i ett spel men misslyckades. 
 
Vi försökte applicera den "onda" naturen i ett spel men misslyckades då man vart upptäckt snabbt pga brist på erfarenhet. 
 
Vi försökte applicera den fiktiva karaktären "Dark Eddie" i en värld där definitionerna av att vara ond, inte existerade på grund av brist på erfarenhet och att man helt klart växte upp i en värld tvärt om vad definitionerna som vi förklarade tidigare i denna reflektion, om att vara ond i naturen...
 
Så då kommer vi fram till en slutsats som är mer OBEGRIPLIG än begriplig...
 
Vad i helvete har vi hamnat någonstans? Vi skulle ju försöka förstå konceptet med att vara ond och förstå ondskan men misslyckades TOTALT på grund av brist på erfarenhet. 
 
- Detta var ett fantastisk inlägg om totalt nonsens på en lördag. Lördagsnonsens
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018

Fredagspub [Min blogg fyller 10 år]

Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet. 
 
Oh herregud vilken hektisk vecka jag haft. Det har varit en känslofylld vecka fylld med ångest, tankar och funderingar kring mitt liv. Jag vet inte varför jag tänker just på dessa banor idag men tydligen så är det en sådan period just nu. Jag misstänker att det är pga att höstens mörka sidor fyller en med tomhet att man verkligen måste tänka på dessa saker och ting. Nog för att jag är en ganska tålig kille egentligen men ibland blir det bara för mycket..
Förutom detta med ångest, oro och skit som är dåligt för hälsan. Vad har jag gjort mer för att förgylla mina dagar med hopp och framtidstro? 
 
Löjlig fråga.. Så löjlig.. Jag frågar mig själv detta också. Ni vet ju precis vad jag gör hemma just nu. Jag städar och fixar min förbannade lägenhet som aldrig blir klar. Så mycket skit som måste rensas och saker som måste slängas, det är ju helt otroligt. Varför har jag sparat på så mycket onödigt skit? 
 
Men jag måste verkligen lätta på stresstrycket nu eftersom jag inte gjort någonting mer än just att just hålla på med detta projekt. Jag har ju inte spelat Pokémon Go som jag borde ha gjort nu i veckan till exempel vilket är jättetråkigt. Vi får se hur helgen ser ut med det. Jag hörde att det verkar vara ett evenemang imorgon för en eventuell Pokémonjakt. Så vi får se hur det går imorgon. 
 
[Bloggen är nu 10 år]
Det är alltid trevligt att få feedback från mina läsare. Det värmer verkligen att ni läser mina inlägg. Så om det fortsätter så, så ska vi fortsätta skriva en massa saker på denna blogg. Som om jag inte gjort det tidigare liksom. Skapade ju denna blogg 2008 och still counting. 2008?! 
 
Så det betyder att bloggen är hela tio år nu! 
Vilken resa vi gjort. Jag har definitivt ändrat på det sättet jag skriver på och verkligen förbättrat mig i den aspekten att, jag försöker inte vara "tråkig" för en läsare. I början hade jag ju ingen aning om hur man skrev. Jag fick lära mig själv. Och inga bilder hade jag för att illustrera mina poäng med. Och jag var allmänt arg, sur och deppig. Lite som nu faktiskt men inte på samma nivå. Nu är det ju helt andra saker som står i vägen för mig och jag hoppas detta är som sagt, temporärt. 
Ugh... Vad försöker jag säga här egentligen? Detta är mitt allra första inlägg på bloggen. 
 
Big Eddies MiniSite? Vad i helvete är det för någonting? 
Detta mina damer och herrar, är egentligen min allra första blogg. Den som Windows Live Spaces tog bort 2011 och valde istället att satsa på andra bloggtjänster som Wordpress på grund av att det var för få som använde sig utav den tjänsten. 
 
16 år gammal? 2006? Oh my god... 
Hur och varför sparade jag denna bild? Och vad var syftet? Egentligen ingenting att bry sig om nu, detta är ju fascinerande, there i say it, fascinerande! 
 
Jag gillade dock stilen på Windows Live Spaces. Det såg coolt ut med den designen så det var ju egentligen synd att det togs bort. Jag har lite minnen från detta faktiskt men att jag sparade denna bild är helt otroligt. 
 
Det märks ganska tydligt på dessa inlägg att jag hade den stora passionen att fortsätta med beatboxandet. Något som jag nämnt tidigare i bloggen att jag slutade helt... Förrän idag då. År 2018. Tio år sedan och fortsätter som vanligt. Eller nej, det måste ju vara mer än tio år sedan. Hursomhelst, så många år som man hållit på med beatboxandet borde man vara en "gud" vid detta tillfälle i att uttrycka sin konst och intresse med beatboxen. Men som sagt, det hade det, också sina motgångar som jag har berättat om i denna blogg tidigare. 
 
Ett kort inlägg idag. Lite speciellt från andra fredagspub-inlägg. 
 
Jag hoppas ni får en fantastisk fortsatt trevlig fredagskväll önskar Eddie er alla! 
//Eddie @ Eddiemans Fredagspub 2018
Tidigare inlägg
RSS 2.0