Eddiemans Fredagspub

Hejsan och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. Eddies personliga blogg på nätet. 

Oh boy... Efter gårdagens inlägg om depression blev man verkligen känslig. Så pass känslig in fact, att jag fick nog några lätta tårar rinna ner på mina kinder. Det är inte ofta jag gråter på grund av mina djupt emotionella inlägg men sånt kan faktiskt inträffa. 

 

Det är dock väldigt otroligt att jag fick en djup insikt om att jag aldrig varit deprimerad. Det för det första, är en stor chock för mig då jag vet i mina ungdomsdagar, inte hade det så lätt och gick alltid i mina egna tankar och hade min lilla säkerhet i min egna bubbla hemma. Något som kanske hindrade mig på att ha dessa ångestfyllda känslor och depression hela tiden. Som sagt, det är fruktansvärda tankar som går i ens huvud när man har sådana psykiska aspekter. Och den psykiska ohälsan är ju tyvärr en trend som ökar i vårt samhälle, inte minst för våra barn och ungdomar. 

 

Idag tänkte jag diskutera lite om ångest. Det är ju så att vi människor upplever och uppfattar ångestkänslorna olika och att det triggas igång av en rad olika saker. De flesta jag känner brukar lida av social fobi/ångest, något som mina syskon vet jag, lider utav. Jag med, jag är inte ensam heller i den fronten. Det är sjukt många människor som lever med social fobi. Jag kan verkligen inte förstå hur det egentligen började för mig men jag ska försöka illustrera lite hur min sociala fobi har utvecklats genom min tid. För att vi människor, vi är inte perfekta, oh nej. Det finns ingen jävel där ute som kan kalla sig för den perfekta människan. Nån måste ju ha sina nackdelar också. Tyvärr, inget ont menat för er som är sjukt successful i era liv, stora gratulationer till er. Men för sådana som mig som är en miserabel failure i detta samhälle, är detta någonting som man tyvärr tänker på hela tiden. 

Det måste ha börjat genom ung ålder. Det är dock vaga minnen om det men jag vet att jag var utsatt för mobbning ganska ofta vilket har påverkat hur jag är idag gentemot folk. Jag har till exempel extremt svårt att se folk rakt i ögonen. Det är sjukt svårt, jag vet att det kanske låter löjligt men jag har så svårt för detta att det är ett vardagligt problem. Kanske inte ett sådant problem att jag tänker på det varje dag men den finns där, den där ångestkänslan att jag måste stirra i folks ögon. Jag kan inte göra det, jag tittar bort fort och fortsätter med mitt liv som normalt. Kan vara en stor anledning till varför jag har svårt att införskaffa mig nya vänner. Folk kanske tänker att jag är en "asshole". 

 

Men jag bryr mig egentligen inte i den aspekten faktiskt nu när jag tänker efter. Jag har ju min musik i öronen och det är ett stort botemedel mot dessa ångestfyllda känslor. Men de finns alltid kvar. Det finns ingenting som kan reparera detta, om inte jag går igenom en psykologisk kognitiv beteendeterapi kanske men det tycker jag just nu är inaktuellt. 

 

The main focus i det hela inlägget idag handlar om den ångesten som uppstår för mig när det ringer i min telefon... Oh god... Hur ska jag börja här egentligen? 

 

Det spelar ingen roll vem det är som börjar ringa. Jag måste veta vem det är först. Annars är det en 100% chans att jag inte svarar i telefonen. Det är ju så, för att jag ska känna mig säker för att prata med en annan människa i den andra tråden så måste jag i förväg, veta vem det är som ringer mig. Annars får jag den känslan av obehag i mig och jag svarar inte telefonen. 

 

Det kanske inte är en stor deal för er som inte har denna problematik men jag har en sådan sjuk ångest av detta att det är ju helt otroligt och jag hatar mig själv på grund utav det också. 

Helt otroligt hur telefonen kan vara en riskfaktor för mig. Jag hatar att svara i telefonen. Jag föredrar att skriva till folk istället, vare det sig är sms eller i olika chattfunktioner. Det är så mycket enklare, då brukar jag svara ganska snabbt om inte jag sover förstås. Det är jag bra på, att sova...

Och jag ringer aldrig mina vänner om det inte är måste ärenden förstås vilket jag måste verkligen be om ursäkt för mina närmsta vänner och peers för. Jag vet, jag är usel på att svara och inleda samtal i telefonen men jag funkar inte så helt enkelt. Jag är som sagt, inte perfekt Jag är rent av, for fucks sake, inte perfekt... Jag känner mig sjukt värdelös i detta samhälle... 

 

Tänk att telefonen, trotts dess funktioner, kan vara min fiende ibland... Otroligt...