Den destruktiva depressionen
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet.
Oh boy... Vart ska jag börja nu? Det har hänt lite saker här och där men ingenting som boostar upp mitt självförtroende. Det har alltid varit något som har och är ett problem som jag kämpar med varje dag. Det är en sådan sjuk tanke att ha egentligen när man ibland tänker att "jag har ett mycket komplicerat, tråkigt och jobbigt liv" vilket jag i skrivande stund, kan hålla med till 75%. Och även om jag försöker ändra på mina vanor, sakta men säkert, så blir det fortfarande fel. Jag tänker fel hela tiden.
Det största botemedlet för detta är helt enkelt support från sina peers, vare det sig är familjen eller sina vänner vilket jag verkligen har men antalet är inte många.
Familjen i all ära men mina vänner då? Som sagt, Eddie har extremt svårt för sig att skaffa sig nya vänner. Vi är sociala varelser och behöver den ständiga kontakten med varandra.
Don't get me wrong, jag har mina vänner. Vänner for life och det vore förödande om jag förlorade dessa. Vad hade hänt i det mardrömsscenariot om bara de försvann från mitt liv?
Det har redan hänt ett flertal gånger och jag vill inte att det ska hända igen. Så därför betyder mina vänner som jag umgås med extremt mycket. Ni betyder allt för mycket för mig och jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade er. Om det hände... Hur hade jag reagerat dock? Jag hade kanske gått in i väggen? Jag hade kanske varit ångestfylld om dagarna och kanske gått i en djup depression?
Det är just detta som jag vill prata om idag.
I lördags hade jag en extremt djup konversation med mina syskon. Något som inte hänt på några år nu av olika orsaker.
Jag är ju av naturen, en peacekeeper vilket betyder att om något illa farar kring mina syskon så kommer Eddie till undsättning. Så har jag ibland tolkat mig själv i olika situationer men under min uppväxt var det inte så. Det var mest min bror som var en grym peacekeeper medan jag gick min underliga värld av ensamhet och egna fria fantasi. (Ja ni ser, ensamheten har verkligen präglat mitt liv hela tiden). Så min bror har alltid varit stödet för åtminstone min syster vill jag minnas. Jag var bara där... Något som jag idag ångrar så något förbannat.
Att jag inte kunde vara den stora stöttepelaren för min syster lika hårt som min bror var är verkligen något som jagar mig otroligt hårt fortfarande då jag inte vet vad mina syskon tycker om mig ibland. Det kanske inte är en sådan "big deal" men för mig är detta fortfarande lika aktuellt då som det är nu. Jag blir fruktansvärt arg på mig själv. Jag blir otroligt ledsen och jag skäms på mig själv för att jag inte kunde vara där.
Det är egentligen otroligt när man nu tänker efter att vilken förbannad "asshole" jag var som ung. Men jag visste inte att jag var en sådan "asshole" men det tog ju hårt på min syster kan jag tro.
Så vi hade en djup reflektion i lördags då och berätta om saker, livet och aktuella händelser tillsammans med min mor. Och min syster berättade om sina framgångar och motgångar som hon har och började också reflektera om sina djupa problem med depression och ångest. Och sedan började brorsan också reflektera om sina problem under hans uppväxt och hur han hade ångest och depression. Och jag satt där ju och kom fram till en konklusion att jag aldrig varit deprimerad. Visst, jag har mina ångestkänslor, dessa känslor som får en att fly i panik åt olika håll men att ge upp och att vara djupt deprimerad är något som jag aldrig genomlidit vilket jag har reflekterat MÅNGA gånger i min blogg att jag gjort...
Men så är inte fallet. Jag kan idag säga rent ärligt, jag har aldrig varit deprimerad och jag trodde fel om mig i den aspekten. Så när jag hörde mina syskon berätta om detta var det inte bara sorgligt och ledsamt, detta var också djupt för mig och inte minst för min stackars mor som vill allt gott för sina barn. Jag kan inte se någon gråta. Jag är ju så förbannat känslig i den aspekten också men att se min mamma gråta... Det är där jag faller...
Jag tycker så synd om min syster. Jag är helt ärligt, mållös. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ge henne den kärlek och support som hon saknade under hennes viktiga uppväxt. Än är det ju inte försent men...
FUCK....
Jag hatar mig själv på grund utav det... Och jag kan inte förstå det....
Eddie signing out...
Kommentarer
Trackback
