The Torture Room (Tortyrrummet)
Hejsan och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet där jag, Eddie, tar upp och samlar in och delar med mig nödvändig eller onödig information till mina kära läsare.
Så detta ämne har jag grubblat lite nu ett tag och blev förverkligat (eller förvärrat om man nu ser på realismen i det hela) efter att ha utsatt mig för en sak som jag absolut hatar, har emotionella känslor för eller inte har tillräckligt med kompetens för att kunna utföra handlingen. Men innan vi kan börja med denna analys måste jag ändå förklara definitionen av vad denna så kallade ”torture room” är för något.
Ponera att ni sitter i ett rum fyllt av det som ni absolut hatar, har fobi över och är fyllt av känslor som fyller obehag, besvär och emotionella ansträngningar och ni vill absolut inte vara i detta rum, fyllt av inslag som kan ha drabbat er i ert liv, vare sig att det kan vara traumatiskt eller annat, vad vet jag? Hursomhelst, detta rum är alltså fyllt av inslag som inte är så bra för den mentala hälsan. Det är ett rum fyllt av obehag. Det är ett rum som helt enkelt är tortyr för en svag människa som inte kan hantera sådana obehagliga inslag i livet. Allt det hemska finns i detta rum, det är vad detta rum av terror verkar vara om.
Men hur är detta relaterat till något av det som sagts nu? Well, det började i min barndom igen. (No surprise there).
En gång, under min barndom kommer min pappa fram till mig och ger mig en udda sak. En okänd sak (osäker här faktiskt, jag har än idag, ingen aning om vad det kunde ha varit för något.) Det såg ut som en metallbit med en massa skruvar som skulle skruvas isär. Och det är en sak som jag än idag inte kan identifiera mer än min bror som kommer ihåg vad det var för någonting. Han har sagt det förut vad det var för någonting men eftersom jag är ganska bra på att glömma bort saker och ting på grund av att jag vill slippa mina traumatiska minnen och att bli påmind om traumatiska händelser i sitt liv har man tendensen att glömma och förtränga bort saker.
Alltid ska det inträffa saker under sin uppväxt men jag hade inga traumatiska upplevelser, i alla fall inte om jag tänker lite efter nu vilket är egentligen skönt att veta eftersom det inte är kul att ha traumatiska upplevelser efter sig i livet då det drabbar en både fysiskt men också djupt psykiskt vilket kräver beteendeterapi eller liknande för att försöka leva med ett trauma – något som jag tack och lov, ännu inte fått uppleva.
Men känslor av obehag som i sin tur leder till demotivation och motvilja över att göra saker i livet är verkligen destruktivt och jag kan tala om det av ren erfarenhet eftersom det plågat mig hela mitt liv.
Nej men seriöst, det är så många saker som jag inte vet hur man tar tag i saker och ting att jag faktiskt tror rent ärligt att jag kanske är dum i huvudet på riktigt och då menar jag inte att jag är en jävla asshole av något slag. Nej, dum i huvudet i denna aspekt handlar helt enkelt om saknad av erfarenhet och inkompetens.
När jag var yngre, under min uppväxt vill säga, så ville mina föräldrar mig mycket. Jag skulle vara någon form av en hjälte i mitt liv och prestera (vara superior) över saker och ting och helt enkelt vara bättre än alla andra i hemmet. Jag skulle vara den där perfekta ”junior” eftersom jag framförallt heter Edison som tilltalsnamn trott eller ej. Det är en av orsakerna till varför jag valt att kalla mig för Eddie, det är helt enkelt för att dölja den där svaga Edison i samhället och istället släppa fram den där nya Eddie med andra perspektiv och idéer men sådant är inte fallet i alla fall. Jag är fortfarande den där förbannade svaga killen som ligger lugnt i bakgrunden och är allmänt vilsen. Så känner jag mig i alla fall och det är också en daglig känsla. En känsla av inkompetens kanske? Det känns så i alla fall. Det må vara så också med tanke på hur mycket som jag inte känner till i saker och ting eftersom jag ofta brukar säga ”jag har aldrig gjort” exempelvis.
Ahh, saker som man aldrig gjort. Det är ett förekommande ämne vilket är en intressant aspekt. Det känns som om folk runt omkring mig har upplevt mer saker än mig vilket må kanske stämma till 99%. Men det var ju på grund av min tråkiga barndom. Min uppväxt har spelat mycket roll i hur jag är som person idag vilket jag tycker om man undersöker det lite noggrannare, väldigt synd att jag inte kunde göra eller prestera mer som barn och ungdom men det var nog mer rädsla som spelade roll och feghet. Den feghet som jag ”lider” av idag har och kommer fortsätta att prägla mitt ”tråkiga” liv idag vilket är jättesynd. Det är därför som vissa utav mina vänner vill att jag gör saker med dem lite då och då vilket jag tycker är uppskattat eftersom de vet hur lite jag åstadkommit i mitt patetiska liv.
Så, angående the torture room, vilket inlägget handlar om. Jag har ju redan börjat lite grann med att måla upp den bilden om vad detta så kallade ”tortyr-rum” handlar om. Det är alltså ett rum fylld av hat, ilska, obehag, rädsla och trauma. Ja, allt negativt som ni kan tänka er. Men hur relaterar sig detta rum till en aktuell händelse? Well, let me tell you.
Dessa negativa känslor som vi nyss radade upp triggades igång av två saker som jag gjort tidigare vilket är att rita/måla och att beatboxa.
Beatboxa säger du? Varför just beatbox när jag tyckt om det och haft det som en hobby? Och konsten att rita/måla, hur kan det vara negativt?
Allt handlar om motivation. Och är man inte motiverad så vill man inte göra saker helt enkelt och vet man dessutom att man inte kan dessa konster så gör man det inte heller. Men jag vet innerst inne att alla människor kan lära sig nya saker oavsett ålder. Det är lättare som yngre absolut men som äldre kräver det lite träning och passion att utföra sådana konstformer.
Men blir man tvingad till att göra saker och ting som exemplet med den där metallbiten som farsan gav mig av ren överraskning, så blir man demotiverad och gör inte saker som man blir tillsagd att man ska göra. Det är exakt samma känsla som uppstår när jag till exempel ska rita en sak eller att beatboxa. Det känns som om jag blir tvingad fast jag vet att sådant är inte fallet och det är därför som jag inte utför dessa konstformer längre eftersom jag tycker att jag är så himla dålig på att utföra dessa saker och ting. Att beatboxa säger du? Det kan du ju kanske du tänker? Men jag tänker att sådant inte är fallet eftersom det gick ju åt helvete med det efter min sista spelning som jag gjorde i Köping 2009 under ett Beach Rock event. Jag åkte till Köping, var på eventet, gjorde min akt i ca 10 minuter eftersom jag glömde att hämta en vattenflaska eftersom jag blir konstant törstig efter ett sådant pass, sticker därifrån eftersom jag var alldeles själv under det eventet och hade ingen att göra sällskap med, åker hem, traumatiserad över vad som hade hänt.
Jag hade misslyckats ännu en gång med att underhålla folket som jag hade lovat. Brorsan hade lovat också men avböjde i sista sekund (igen såsom många gånger tidigare, tack för den…) Och detta misslyckande bär jag än idag i mig och det plågar mig eftersom jag vill kunna utföra beatbox utan att känna sådant obehag, denna motvilja att INTE kunna utföra en sak som man gillade förr. Det är obegripligt att det är hemskt, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det mer för er men det känslan av obehag, den är enorm när jag ska utföra beatbox. Och gör jag det vill jag oftast vara ensam.
Samma sak är detta med att måla/rita. En gång för längesedan i skolan så hade man dessa kära bildlektioner som för många är ett paradis eftersom man får utöva konsten att måla och rita under en lektion och bli bedömd för sina unika förmågor. Jag då? Det var ett säkert ställe ett tag för mig också tills man fick reda på att det jag målade var helt enkelt skit för min bildlärare. Min lärare tyckte att jag ritade udda och försökte tvinga mig till att måla andra saker men eftersom jag visste att jag var dålig på att måla och rita så lydde jag aldrig min bildlärare och fortsatte att rita mina saker på mitt sätt vilket ledde till ett sämre betyg på bildlektionen. Och när man jämförde betygsättningen med de flesta elever som var det långt ifrån verkligen. Jag var basically, usel och sämst bland alla vilket fick mig att tänka att jag aldrig kommer att utöva denna konstform igen i mitt liv eftersom just denna traumatiska händelse i mitt liv är så inprintad så in åt skogen att jag rent utsagt, hatar att rita och måla. Speciellt med tanke på att jag vet att jag är så usel på det. Jag hatar att bli tvingad till saker och ting vilket får mig att bli, återigen, demotiverad till att göra saker och ting. Ni ser ett tydligt mönster här va?
Så om vi ska dra en slutsats i det hela. Som jag nämnde tidigare, allt handlar om motivation. Och har man inte motivationen så utför man inte saker och ting. Och det blir ännu värre om man blir tvingad till att göra saker och ting som man vet inte är bra på, då gör man inte saker och detta fenomen kallar jag för ”The Torture room” - Tortyrrummet.
