A Hopeless Leadership
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, min personliga blogg på nätet.
Så det är dags att uppdatera bloggen lite tycker jag med aktuell nonsens vilket inte skapar denna obehagliga känsla varje gång jag läser sektionen på min blogg ”A Hopeless Leadership”. För att tro mig, när jag skrev dessa texter för snart 10 år sedan (oj då) så är det fascinerande att läsa dem och göra en återblick samtidigt som man blir ”cringad” på hög nivå. Och med cringe i detta fall så handlar det om som jag nämnde tidigare, denna känsla av obehag på hur vidrigt det var att uppleva det. Men varför är det så egentligen? Sättet jag skrev texterna och artiklarna på var rent utsagt utav ren ilska men också en aning smula av ignorans, okunskap och förvirring. Inte så konstigt att jag inte kunde skriva texter på denna tid, den okunskap som florerade (nu också) på den tiden får mig att fundera på vad jag egentligen gjorde i skolan?
Så vad handlar detta om då vill ni veta? Surely. Jag ska förklara det för er. Men vi börjar med varför jag valde att kliva in i en värld där jag hade ett brinnande intresse som ung och ville följa min goda pappas råd om förbättring utav livskvaliteten – Politiken.
Så det brinnande intresset inom politiken började väldigt sent för mig. Jag har visserligen en fader som är jämt och ständigt informerad om dagens politiska agenda i hemlandet El Salvador men inte i Sverige och det var här som jag kommer in i bilden. För att påverka eller agera så gäller det att ha en agenda och ett mål. Visioner om inte annat samt ett brinnande intresse för men det var inte alltid så lätt. Som sagt, jag blev debuterad inom politiken väldigt sent och det började så sent som i gymnasiet.
I en värld av nyfikenhet fick jag ett erbjudande i skolan från en högst respekterad lektor i samhällskunskap om att vara med och påverka Arbogas politik genom att medverka i det Ungdomsfullmäktige som på den tiden var ett mycket stort, nytt, drivet samt intressant aspekt då äntligen fick ungdomarna i Arboga försöka påverka politiken genom att diskutera, influera och analysera politiken i Arboga. Syftet med Ungdomsfullmäktige var att öka möjligheten för ungdomar att påverka utvecklingen i samhället och vara rådgivande till politiker vilket är ett stort ”statement” tagen från Arboga Kommuns hemsida för referens.
För mig var detta nästan en dröm som hade kommit i uppfyllelse men en hel del jobb kvarstod dock och eftersom jag kom in i en period där denna nya aspekt för ungdomar att påverka så fanns det också självklart konkurrens vilket inte förvånar mig ett dugg idag. Allt har en förbannad konkurrens men det tar vi en annan dag.
Jag vill minnas att ungdomsfullmäktige startades upp året 2005 men jag kom in året efter en inbjudan som jag nämnde tidigare. Och det var här som jag fick en inblick om hur politiken fungerade. Eller försökte få in den informationen vilket skulle leda till någon vart eller hur? Det var ju tanken från början. Ahh, min käre far ville att det skulle bli någonting stort efter att ha ”joinat in” denna nya aspekt i livet. Men boy gjorde jag ju honom besviken på den fronten också, men vi fortsätter.
Om man analyserar tiden i ungdomsfullmäktige för mig så tycker jag det var givande vilket kom och bestod av att jag senare blev medlem i Socialdemokraterna i Arboga samtidigt som vi skulle starta upp ett nytt ungdomsförbund i Arboga vilket inte var lätt eftersom det för det första, inte fanns för många delaktiga och intressegivande ungdomar som ville vara med och påverka politiken. Men vi skapade ett nytt ungdomsförbund i Arboga som hade legat i vila i många år tidigare men som startades upp av mig och en annan framgångsrik person, vilket kom att vara SSU Arboga.
Så med detta i bagaget hade jag någonting att se fram emot. Jag var en ny medlem i en politisk förening och en ny medlem i ett ungdomsförbund vilket är två prestationer som jag tycker att jag borde vara nöjd med, villket jag är, don’t get me wrong.
Men var jag redo för denna nya förändring? Var jag tillräckligt kompetent nog med att vara med och påverka politiken? Svaret är nej. Jag var verkligen inte redo. Och jag känner fortfarande än idag att jag inte är redo eller kompetent nog att utföra uppdrag inom politiken. Jag fick uppdrag att utföra inom politiken, det fick jag vilket jag gläds utav men jag var nog fel person att utföra dessa uppdrag på grund av den brist på kunskap och kompetens som krävdes för att fullfölja uppdragen. Vissa politiska uppdrag var superenkla att utföra men att bemöta folk och inleda politiska samtal i ett fullsatt kommunfullmäktige, det är där som blodpulsen ökade rejält från att vara chill till panikslagen.
Jag minns ett fullmäktigemöte där jag som ersättare, fick en plats i fullmäktige men det var alltså en plats som dåvarande kommunalråd i Arboga satt i och det är en tuff plats. Inte nog med att jag var redan nervös för att jag fick den platsen, paniken som uppstod när jag skulle införa ett samtal med att bara säga ”ja eller nej” om ett pågående beslut var en av de absolut värsta upplevelser jag någonsin har beskådat i mitt liv vilket efter denna händelse kom att vara vändpunkten inom min politiska karriär. Nog för att det handlar om ovana, inkompetens och okunskap, det var inget ställe för mig egentligen. Jag har ju redan tidigare i bloggen nämnt om att jag lider utav social fobi och att träffa nya människor är oftast inte min specialitet. Och att sedan bemöta folk i ett fullsatt fullmäktige, det högst beslutande organet i kommunen, ja, då uppstår det ju panik och ångestfyllda känslor – jag borde stannat hemma. Vilket kom att vara sanningen efter den händelsen.
Så inte nog med att jag sedan väljer att säga upp alla mina politiska uppdrag några år senare, sa jag också upp alla uppdragen inom den politiska föreningen jag var insatt i och alla uppdragen i det ungdomsförbund jag var tidigare insatt i. Men även där fick jag uppdrag som var givetvis givande men var jag tillräckligt kompetent nog att utföra dessa?
Jag vill minnas att jag dessutom blev vald som ordförande för SSU Arboga vilket kom att vara en annan stor milstolpe eftersom det var ju lite som en dröm som kom i uppfyllelse eller hur? Så var tanken då men när jag tänker tillbaka lite idag så, ja, må det vara en dröm som gick i uppfyllelse med den drömmen kom att bestå utav ”skräckvälde” hela vägen ut eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända efter att man blev vald som ordförande. Och det var panikångest som djupast alltså. Jag var inte glad för majoriteten av 2016. Jag var extremt deprimerad och ville bort från allt som handlade inom politiken och det, rapido.
Mycket som kom att vara orsaken till detta var att bemöta folk, det som alltid varit min svaghet och som kommer att plåga hela mitt liv, min sociala fobi och här var den extremt tung. Det kom uppdrag och möten efter möten vilket gjorde att jag som ordförande, inte var lämplig för just det uppdraget. Det är en stor uppgift och jag misslyckades extremt hårt med att fullfölja det uppdraget. Så när det äntligen var dags att ”avsätta” min plats som ordförande, det var då som jag innerst inne, kände en sådan lättnad som aldrig förut. Det var en extrem lättnad som jag inte hade känt tidigare faktiskt och det är så djupt sorgligt nu när man tänker efter att jag, på grund av detta, är så patetisk och löjlig så det är inte klokt.
Jag borde ha typ ”man the f, out” för länge sen men allt har med min ”traumatiska” barndom att göra. Det är så som jag utvecklades till den jag är idag, ett misslyckande inom många aspekter och detta är något som inte ser bra ut om man ska titta ut så att säga. Vem vill till exempel berätta om sina problem och obehag varje dag liksom? Det finns många tappra människor som gör det och jag är en av dem. Men jag känner att det som jag berättar här kanske blir ett problem i framtiden?
Visst, jag kanske inte platsar som ordförande, sekreterare eller kassör men jag platsar definitivt med inom andra uppdrag som inte kräver så mycket till exempel en lojal lyssnare eller medlem? Det är jag bra på, jag lyssnar och blir fascinerad av människor som berättar saker för mig. Jag blir enkelt betagen av historia och saker som andra likasinnade människor berättar för mig. Jag kanske ska fortsätta med det? För att vara född ledare, det är jag verkligen inte. Så ja, jag har nog gjort min pappa ännu mera besviken inom den aspekten. Sorry, pappa. Jag var inte redo, jag är inte redo och kommer förmodligen aldrig att vara redo för detta igen.
Därför kallar jag detta fenomen för ”A Hopeless Leadership. Att vara född ledare, det blev jag aldrig och kommer aldrig att vara. Men nu är det andra tider, förstås.
