En påtvingad aktion
Konsten att ge konstruktiv kritik har jag för många år sedan (medan jag studerade faktiskt) diskuterat om tidigare i denna blogg och vi vet ju alla att ger man konstruktiv kritik så ger man utrymme för utveckling, förbättringar och motivation för att vidareutveckla sina idéer för projekt eller annat som man håller på med och det spelar ingen roll vart man befinner sig någonstans egentligen. Människor gör fel och misstag och inga människor är perfekta varelser för vad är egentligen ordet perfekt för något? Det är därför alltid viktigt att samla in kunskap och bedömningar för att sedan analysera vad som behöver förbättras om någonting går snett och då är det också viktigt för alla att vara överens och att ge samlad konstruktiv kritik för att inte demotivera någon för att hamna sedan tillbaka i en ond cirkel. Man vill att alla parter ska vara sansade och överens och det är alltid viktigt att vara överens för att undvika konflikter och vi vet ju alla att konflikter vill man helst undvika.
Jag läste lite på min blogg av nyfikenhet förstås, ett gammalt inlägg om just detta fenomen att ge konstruktiv kritik och att min far vid denna tidpunkt (2014) att jag hade på mig lite kläder som inte passade hans standard. Vid denna tidpunkt vill jag minnas att jag egentligen inte hade en stil eller passande kläder för vissa tillställningar. Problemet här var ju att det var bara ett vanligt besök hem till min far men jag kan förstå honom ur ett ”gammalmodigt” perspektiv: han är uppvuxen i en sådan kultur att man är finklädd nästan till alla tillställningar. Om det var hemma så var det också en ”fin” klädkod som var den viktigaste koden att bära med sig. Och detta med kläder… På den tiden hade jag verkligen ingen stil. Idag, sex år senare så har jag fortfarande ingen modestil men jag går med mina skjortor och fina byxor och det anser jag är finkläder att bära med sig varje dag eftersom jag känner en viss komfort i dem. Mina syskon har också smått ”kritiserat” mina klädstilar eftersom jag inte följer mönster. ”Du ser inge bra ut i dem kläderna” hörde jag ganska så frekvent av mina syskon, främst av min bror som idag har blivit någon form av ”mode-fascionista” – något jag aldrig kommer att vara vare sig någon vill det eller inte. Jag förstår mig inte på konceptet heller så det är lika bra att låta det vara. Men förr var det ständigt ”tjat” om det vilket jag inte pallade eftersom det kom från ”nästan” hela min familj. Mamma brydde sig inte och det är jag tacksam över.
Ja, det var kritik över min klädstil, what gives? Jag vet inte. Idag tycker jag bara det är lite fånigt eftersom det var helt enkelt onödig kritik som angavs och ingen konstruktiv kritik på förbättring eller rekommendationer angavs aldrig heller och inte hade jag råd med nya kläder heller eftersom jag då var fattig student. Fattig? Ja, fattig, det kommer jag alltid att vara. Så länge jag lever kommer jag alltid att ha ordet och benämningen ”fattig” i bagaget med mig.
Men vad har detta med en ”påtvingad aktion” med att göra?
Let me tell you….
Det hänger lite ihop med att ge konstruktiv kritik. Något jag försökte få pappa med att förstå konceptet när jag träffade honom innan jul nu förra året. Det började som ett simpelt snack om våra minnen och om våra misstag vi har gjort i våra liv. Pappa gav mig information om hans åsikter om vår uppväxt och om han varit en ”god” förälder. Det är ett hårt påstående för en start på en lång diskussion som vi hade.
Vad var det jag tidigare nämnde om att ingen människa är perfekt? Personligen tyckte jag att pappa uppfostrade mig som man ska göra egentligen. Nog för att han sa åt mig att göra saker som jag hatade att göra på grund av avsaknad av kompetens. Som till exempel att skicka mig att desarmera samt att reparera en metallbit (som jag än idag, inte har en aning om vad det kan vara). Jag visste inte hur man gjorde och jag har idag fortfarande svårt med teknik och utrustning eftersom jag vet, inte behärskar den kunskapen. Denna lilla ”händelse” kom att vara startpunkten för mig att utveckla någon form av ”fobi” för desarmering av utrustning. Och hur gammal var jag här? Jag gissar att jag var någonstans runt tio år gammal. Att pappa lät mig göra denna uppgift som tioåring då i en modern tid tycker jag idag är lite absurt.
Pappa hade alltid kontrat med att utrycka att ”det kunde jag göra när jag var tio år gammal”. Problemet med det talesättet är att det idag är en helt annan kultur och hur man uppfostrar barn och unga till att bli ”super-humans” idag är, enligt min mening, beroende på tur. Varför? Jag ska ge ett exempel.
Ponera att du blir född och uppvuxen i en rik tillställning. Du behöver inte anstränga dig mycket för att få det du vill och när du blir äldre är du säkrad en stor plats i styrelsebordet för det bolag dina föräldrar äger och du behöver inte tänka på kostnader. Är denna hypotes något som du känner igen så anser jag att du föddes helt enkelt vid rätt tidpunkt och tillfälle. Av ren tur helt enkelt.
Well, detta antagande kan man ta med en nypa salt. Vad vet jag om rikedomar? Jag har ju aldrig varit rik och som jag sa tidigare om rikedom/fattigdom: jag kommer alltid att vara fattig vare sig jag vill det eller inte.
Efter att jag påmint pappa lite om detta minne började han berätta om de saker han hade ”tvingat” oss att göra på grund av att vi saknade något att göra på vår fritid. Det må stämma att vi inte gjorde så mycket på vår fritid som ung. Vad gjorde jag hemma? Jag satt ju och lekte med min bandspelare och hoppades kunna spela lite på keyboarden som vi fick att honom som en fin gest att utöva lite kreativitet. Och det gjorde jag faktiskt. Kanske inte lika mycket som jag borde ha gjort men det var i alla fall kreativt.
En annan sak som pappa nämnde mig om i vårt samtal var om huruvida han tänkte om det var ett gravt misstag att låta oss använda datorer i vår ungdom. Han ansåg att vi spelade för mycket om dagarna och att vi satsade mindre i skolorna. I min aspekt tycker jag att han har fel. Jag hade inte så mycket problem i skolan. Jag utförde ju min plikt. Jag studerade och jag fick mina betyg. Men det gick mindre bra för min bror vid denna tidpunkt. Han gick in i väggen och mådde psykologiskt dåligt och detta var ju inte min pappa medveten om att han var. Han kommer aldrig att förstå konceptet med att vara deprimerad och det förstår jag med tanke på den kultur som finns i Centralamerika.
Och även min syster gick in i väggen på grund av privata skäl och detta påverkade henne också. Så då tyckte pappa att det var en briljant idé att få henne att gå på privatundervisningar, något som var påtvingat och som jag tror inte hon tyckte om i slutändan att hon slutade gå på dessa. Med andra ord, slöseri med pengar och tid för båda parter vilket jag inte hade någon aning om. Det kanske hade nämnts tidigare men jag måste ha ansett det som någon form av ”skämt” men att pappa berättade detta för mig utförligt blev jag snabbt förvånad och sa till honom att detta var påtvingat och att man tvingar inte någon att utföra saker om man inte är motiverad eller inspirerad att gå på.
Jag minns att pappa hade köpt ett staffli och målarutrustning också under vår uppväxt och förstod inte vad dessa skulle användas till. Jag visste ju att det var målarsaker och jag visste på den tiden att min bildlärare inte tyckte om mina bilder och ritningar eftersom jag vet att jag inte är en bra ritare eller konstnär. Jag vill minnas att ingen kom att använda det staffli. Jag tror det var till min syster men jag kan ha fel. Så om jag var dålig på att måla så kom jag att aldrig använda stafflit.
Inget eller ingen kom att motivera mig att utföra dessa saker heller. Jag hade ju hoppats få någon form av inspiration någonstans men det var hela tiden bara gissningar och antaganden och detta demotiverade mig i alla fall att inte utföra saker som jag vet var/är dålig på. Detta koncept kommer inte pappa att förstå vilket jag förstår honom till viss del. Allt som pappa fick lära sig under 60 – 70- talet var ju till viss del också påtvingat och också under mycket stora restriktioner att till exempel: gör du inte detta så får du ingen mat. Och mat behöver ju vi för att överleva. Tänk er det mardrömsscenariot. Fruktansvärt.
Pappa drar alltid sådana referenser och jag försöker få honom att förstå att det är moderna tider nu och att vi tyvärr lever i ett samhälle där många människor idag kommer och blir stressade och hamna i en ond cirkel av ilska, frustration och psykisk ohälsa. Det är inte lätt att vara människa i ett stressat samhälle fyllt med krav och prestationsångest.
Nej, nu har jag ”babblat” rät så mycket kring detta. Hoppas ni får en fortsatt trevlig torsdag önskar
//Eddie
