Destruktiva fobier.
Ahh yes. Vi människor är sociala varelser. Vi är levande varelser. Vi är till personligheten, också unika. Vi människor är varelser som i dagens samhälle, kommunicerar med människor vare det sig är hemma med sin egen familj eller med andra människor runt sin egen omgivning. Det sättet att kommunicera med varandra genom ett språk som vi alla förstår tillsammans är ett kraftfullt verktyg som alla tar del utav. Tyvärr finns det människor som tyvärr har svårigheter med att kommunicera med andra människor eller har andra svårigheter med att träffa människor runt omkring en och man känner genast obehag eller någon form utav rädsla som gör att man flyr undan den omgivningen till ett mycket säkrare ställe som släpper tanken och känslan av obehag.
Jag har precis sammanfattat för er, i alla fall för att få in en ganska passande inledning; en fobi av någon form. Det jag valt att fokusera mig i detta inlägg är social fobi så som jag ser det.
Jag vill dock klargöra att jag inte "lider" utav någon social fobi. Det är främst mina två yngre syskon, (speciellt min bror) som lider utav social fobi. Eller det är i alla fall vad jag tror han har för fobi då han beskriver de obehag som uppstår när han är illa tvungen att uträtta ärenden som inte kräver extra hjälp från utomstående person. Oftast är det då jag som hjälper honom med att uträtta lätta ärenden tillsammans som till exempel handla varor, gå ut tillsammans eller annat som får honom att bli tvingad att lämna sin komfortzon.
Annars sitter han hemma om dagarna och gör absolut ingenting eller också så studerar han till något på distansutbildningar som jag personligen, har problem med. Jag känner att jag inte lär mig alls genom dessa distansutbildningar. Jag har testat och det var ett rent misstag helt enkelt. Jag vart bestraffad, helt i onödan...
Just detta beteende har lett ibland till ilska och frustration då det jämt förekommer ärenden som måste uträttas. För att dessa ärenden ska uträttas måste det meddelas i förväg enligt brorsans mekanism till "rutiner" som jag anser är bedrövliga. Det är därför som jag sällan, eller vi skriver aldrig, för att jag får fasiken aldrig några besök till min lilla lägenhet längre sedan brorsan flyttade in en sen sommar 2013.
När brorsan flyttade in förväntade jag mig nya hopp om framtiden; vi skulle fungera som ett team helt enkelt. Det har vi, det ska jag inte neka men mycket utav detta team har varit negativt också då jag tröttnar så in åt skogen ibland (läs ofta) på honom och hans ibland, ganska bisarra agerande.
Och ja, jag använder ordet bisarrt då jag tycker det är bisarrt att till exempel, ha en sådan usel ursäkt för att inte gå ut för att uträtta ett ärende; "för att jag inte har rena kläder" när detta påstående, enligt mig, är ett påhitt och att han har mer kläder än mig och kan använda dessa helt utan problem. Men tyvärr lider han utav en annan fobi utöver sin sociala fobi som utformar detta beteende och det är bakterieskräck, så kallat mysofobi.
För att vara helt ärlig, jag vet ingenting om dessa fobier eller beteende om hur dessa fobier uppstod. Vi båda hade identisk uppväxt men det hände verkligen något tragiskt för honom en kall och mörk dag som han beskriver som en av sina värsta.
Sammanfattningsvis kan jag berätta om att han var ute med några vänner. Sedan kommer det fram en bil och där blir gruppen utfrågade av en man som ville ha en tio-kronors mynt. Gruppen anar oråd och de flyr undan platsen och olyckligtvis får mannen tag på min bror och lägger honom på marken och hotar honom med vad jag tror han har beskrivit det, som en kniv och blir aggressiv. Det hela slutar med att en annan man från bilen kommer fram och hjälper brorsan upp och tar med sig mannen som var hotfull tillbaka fram till bilen och brorsan, i ett chocktillstånd, går hem och berättar det för oss (familjen) om denna händelse. Detta är ett sådan otrolig händelse att han efter denna dagen utvecklar en fobi mot människor; en socialt fobi.
Detta är så oerhört tragiskt ska ni veta. Jag tycker synd om honom när det gäller denna fobi. Men den tar till helt nya nivåer verkligen när vi är hemma och försöker hålla ordning och reda. För det förekommer verkligen sällan, ordning och reda så att säga. Privatlivet är ju för länge sedan förstört för mig och för varje dag som kommer och går känner jag mig mer ensam och ensam på grund utav detta.
Brorsan kan leva precis utan vänner och liknande men det kan ju inte jag. Men det känns som om hans liv automatiskt applicerade det mot mig och detta helt ofrivilligt när jag trodde att det skulle gynna mig positivt. Men det har verkligen varit mixade känslor när det gäller detta verkligen.
Det var inte hans fel...
Men...
Det drabbade mig i alla fall oavsett...
Enda utvägen ut ur detta är helt enkelt om jag hittar någon form utav försörjning eller jobb som tvingar mig att hitta ett annat ställe för mig för att bo såhär som jag gör just nu, med en bror som håller sig inomhus om dagarna på grund av sina fobier, är verkligen inget som jag tänker ha som ett levnadsstandard för resten av mitt liv.
Han har ju klarat sig själv förut så att säga......
Om jag säger såhär, för att försöka runda av detta...
Jag syns ofta. Brorsan syns extremt sällan ute.
Här har ni förklaringen till varför. Åtminstone som en ren sammanfattning utöver detta.
//Eddie
Eddie älskar vatten.
Ahh yes. Det är lördag idag. En lördag som kommer att spenderas med familjen. Idag hemma hos gamle far min och imorgon söndag besöker jag morsan lagom till mors dag vilket jag tycker är fascinerande.
Igår var en riktigt hemsk dag och den var hemsk i psykologiska aspekter; jag kände mig för ensam och var allmänt deprimerad. Varför det må ni då fråga er. Av ekonomiska orsaker. Jag har aldrig haft tur med ekonomin, inte under min uppväxt då jag ser att min uppväxt var tragisk nog, och sedan under mitt unga vuxenliv som än idag, borde florera, det borde belysas med framgång men det gör ju inte det för mig. Jag har alltid haft otur med det och det är ingen förutom mig själv som måste rätta till mina enormt djupa misstag jag tagit av i mitt liv. Men det var ju självklart inte det vi skulle snacka om. För att hela mina sår, genom tiden förstås, så lugnar jag ned mig med att bara gå ut och ta en nypa luft för mig själv i detta regnande som jag tycker är så fascinerande. Det är alltid så himla mysigt och trevligt när vatten kommer från de gråa molnen uppe vid himlen och faller ned mot marken.
Foto: Eddie i Motala Hamn Augusti 2014
Som ung och vilsen har jag alltid fascinerats av regn och vatten i allmänhet. Bara att höra hur regnet faller ned på olika ställen har alltid varit lugnande, euforiskt för mig. En eufori som får mig att känna lugn och stillhet. Det är åtminstone väldigt trevligt och unikt att bara känna sig lugn av detta ljud. Därför har jag alltid gillat "dåliga väderförhållanden" på något sätt. Dock har det aldrig varit så.
Fortfarande ung och vilsen, yngre till och med var jag extremt rädd för åska och dunder. Och detta var då problematiskt i skoltiden då jag hela tiden efter varje muller och dunder, alltid grät av förtvivlan och rädsla.
Men under åren har jag lärt mig att hantera denna rädsla och idag känner jag ingen rädsla mot åska, blixt och dunder och förknippar det istället med häftigt och naturens lagar. Det är så naturen fungerar och vi som människor, bör värna om naturen. Det är just naturen som ger oss liv helt enkelt.
Det är inte bara regn som får mig att få vara lugn och känna någon form utav ro, stillhet och eufori; som jag nämnde tidigare, vatten i allmänhet. Ljudet av vattendroppar, en bäck, vattenfall, vattenfontäner. Ja, allt med vatten helt enkelt. Det är så djupt lugnande och fascinerande. Jag älskar verkligen vatten.
Älskar ni också vatten?
Låt mig få veta.
Ha en fantastisk dag!
^_^
//Eddie
Kännetecken på ett ointressant inlägg...
...Skrev jag igår. Verkligen, det syntes att ingen var intresserade av inlägget. Då vet man vilka saker man helst bör undvika att skriva om.
Och det är ingenting som man bör ursäkta sig för eftersom jag sakta men säkert börjar lära mig att inte behöva be om ursäkt 24/7 om saker och ting för även det tröttnar vissa människor ut på ganska rejält och då vet man att en varningsklocka är satt.
Vad kännetecknar ett ointressant inlägg?
Klagomål. Definitivt klagomål. Jag tycker dock inte att jag klagar i mina inlägg. Klagar jag så gjorde jag det ganska så rejält i början av min så kallade "bloggkarriär" och det syns verkligen. Idag har jag lärt mig att vara kreativ och informationsrik till mina blogginlägg för det är så man får unika läsare att fånga upp intresset och det utan utbildning förstås. Jag är självlärd för det mesta. Det finns utbildningar till bloggandet men det är inget som jag tänker gå på men om någon erbjuder mig det vore det ju fantastiskt. Att söka sig till mer kunskap är makt verkligen för då vet man mer.
Gårdagens inlägg handlade också om mina mål som jag inte lyckats nå ännu. Mål och drömmar. Tanken var ju att dela med mig utav mina problem och "synder" om det nu ska tolkas på det viset men det var då ingen som läste den och det märksa av verkligen då det finns statistikvisningar för respektive blogg.
Jag antar att när jag skriver om mina intressen och delar med mig av mina intressen är helt enkelt för tråkigt och det vet vi ju från tidigare artiklar om bland annat musiken och varför vissa inte gillar när jag har musiken i öronen exempelvis.
Drömmen om att vara en berömd musiker/artist...
...Försvann i samband med att jag förlorade backup och att jag aldrig lyckades utveckla mig själv som musiker och/eller beatboxare samtidigt som folket förlorade intresse och att det sedan inte var populärt med denna unika genre.
Tjenare!
För er som undrar varför jag började ett inlägg på detta vis var helt enkelt på grund av att jag ibland minns saker och ting som har hänt och som jag tycker borde upplysas... Igen.
Jag har tidigare berättat om vad beatboxing är för något på bloggen så jag behöver egentligen inte göra en insider-analys av det hela igen.
För många som känner mig så är jag också en musikälskare, speciellt inriktad och förälskad i genren Reggae, gör att jag alltid får den där euforiska känslan av så kallat "flow" varje gång jag lyssnar på reggaemusiken i öronen och jag har hela tiden fantiserat mig själv som en "berömd reggaemusiker."
Ahh yes, kära reggaemusik. Jag dyrkar all form utav reggaemusik, det spelar ingen roll om det är Bob Marley eller Ziggy Marley till Elijah Prophet och Beres Hammond; jag älskar reggaemusiken i alla former. Jag vet egentligen inte hur jag utvecklade denna unika form utav "kärlek" till en musikgenre men det kan ha varit mycket på grund av vad det var för musik som kom ut från högtalarna eller radion då under min unika uppväxt. Så något otroligt har jag faktiskt gjort i alla fall under min uppväxt, den som jag oftast brukar kritisera vart jag än befinner mig och i denna blogg också förstås. Mer om det får ni en annan gång.
Mina syskon hatar reggaemusiken dock så jag förstår inte hur jag kunde gilla reggaemusiken och när jag menar "hatar" så menar jag att de ogillar musikstilen och att de absolut inte kan lyssna på grund av dess rytm och takt. Åtminstone om man frågar bror min om varför han avskyr musiken så får man ungefär det svaret.
Jag vet inte exakt hur jag kunde "älska" reggaemusiken. Det är ett mysterium och ja, jag har funderat väldigt länge på hur jag kunde favorisera reggaemusiken men jag gjorde det tydligen och jag kan avnjuta musiken hela tiden. Alla mina spellistor har reggaemusik och jag har den alltid med mig vart jag än går någonstans. Det är alltid bra att ha med sig musik överhuvudtaget då jag kan tänka på positiva tankar och kanske forma nya idéer såsom mina drömmar som jag bara kan tänka på vid det här laget. Tänka och spekulera kring mina drömmar...
Ahh yes, jag vet, jag har konstiga drömmar. Det är inga drömmar som är lätta att en gång lyckas uppnå, det är drömmar som är just nu, omöjliga att uppfylla då jag saknar både kunskap och erfarenhet kring det. Det jag behöver är utbildning eller liknande för att få ökad kunskap och erfarenheter kring musiken. Och ja, det är ingenting som verkligen är något som jag vid dagsläget, strävar efter. Som jag nämnt hela tiden; det jag strävar är att infinna den där egna försörjningen som jag hittills har sökt och åter sökt och saknat. Och detta är 2015.. Jag har misslyckats i så många aspekter och är orolig att jag hamnar i en sådant hål som jag aldrig lär komma ut från. jag är fast i ett hemskt hål och jag behöver verkligen någon som räddar mig från detta hål.
Nej, vi snackar inte om fiktion, vi snackar alltså om saker som stämmer och som är på riktigt för just nu, det enda jag känner just nu är sorg och kanske depression, trotts att det inte syns...
Jag är tydligen väldigt bra på att dölja mina känslor men de kommer fram om man frågar mig dessa frågor. Det kanske är privata saker men jag har verkligen misslyckats i alla aspekter. Därför vill jag hjälpa mig själv på något sätt men jag misslyckas och misslyckas. Jag kan inte fatta varför jag har misslyckats så horribelt i livet. Mycket har med min bakgrund och uppväxt att göra som jag måste kanske berätta om en vacker dag.
Att en vacker dag, uppträda för folk, att göra folk lycklig genom att de lyssnar på mina låtar, uppträdanden, föreläsningar och får samtidigt höra framtidens euforiska musik och kreativitet, det vore verkligen en dröm. En dröm som jag, i dagsläget kan drömma om och det; rejält...
Godkväll...
Världens sämsta kompis?
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. En blogg där jag, Eddie, berättar lite om mitt liv och hur jag ser på saker och ting som jag tycker borde nämnas i denna blogg. Det kan vara allt från min fina frisyr till människors unika beteenden och den sysselsättning jag ständigt söker.
Jag har funderat rätt så mycket nu på senaste tiden om allting egentligen. Någonting som fick mig dock att fundera på extra mycket var mitt beteende och hur jag beter mig som människa för andra personer i omvärlden. Nu är ju inte jag direkt världselit eller kändis eller någonting sådant men hur är jag som person mot andra?
För er som känner mig mycket väl; jag är en glad, nöjd och optimistisk, fantasifull kille med det brinnande intresset att utvecklas mer som person genom att skriva, som jag gör nu, en unik blogg. Jag vill en vacker dag, underhålla folket genom att bidra och ge folk den lycka som många idag söker och glädje. Någon att samtala med och någon som verkligen behöver min hjälp och stöd. Det låter ju som en fantastisk människa eller hur? Eller hur???
Funderingen i det hela ligger och uppstod när jag i lördags gick ner mot lilla staden Arboga och ville utforska då det var barnens dag samtidigt som den lokala Kulturveckan invigdes samma dag. Det var väldigt mycket folk och det fantastiskt fint väder. Lyssnade till reggaemusiken i öronen och njöt utav den euforiska känslan som uppstår varje gång jag lyssnar på en fantastisk reggaelåt. Men den varade dock inte länge och jag kanske var bara ute en halvtimma vilket jag tycker var en riktigt hemsk upplevelse. Jag hade alltså längtat efter att gå ut och ta mig en rundtur runt stadens gator och torg men den var verkligen kortvarig. Men varför var den kortvarig? Vi ska ta och undersöka det...
Jag vet inte hur jag ska börja med detta egentligen men det jag kände när jag var där och utforskade var en känsla av obehag och rädsla. Det brukar jag vanligtvis inte få men det var verkligen obehagligt. Och det är inte så att jag "lider" utav någonting eller har en fobi eller liknande. Det var bara en konstig känsla där jag helt enkelt tänkte att det inte kändes rätt till på något sätt.
Och för att göra saken ännu värre; jag gick ensam. Ensam, trotts det att jag normalt brukar gilla det när jag är ensam och gör mina saker och ting men just denna dag som i lördags kändes det inte alls rätt att vara ensam. Men jag har ju varit det hela mitt liv så varför just denna dag?
Jag har många vänner. Jag älskar alla mina vänner, don't get me wrong!
Som jag sade tidigare, jag är ingen världselit, jag har mina vänner som jag normalt, brukar umgås med när alla har tid och/eller lust, när vi helt enkelt vill så att säga men jag undrar om jag är en bra vän? Det var just sådana tankar som surrade mer extra i lördags och det var kanske då som obehaget kom fram; jag är ingen bra kompis. Vi analyserar vidare om detta då jag just nu har problem med att försöka få fram det jag egentligen menar med mitt påstående om att jag kanske är världens sämsta kompis...
För det första måste vi snacka om ensamheten som jag brukar prata jämt och ständigt om här i bloggen. Som jag nämnde i ett annat inlägg; det är en omgående trend och det är precis vad detta är just nu. Det kommer fram och tillbaka och ensamheten har just varit den enormt stora faktorn i hur jag lever mitt liv idag. Det är därför som jag på alla möjliga sätt, försöker visa mig genom att vara aktiv i alla möjliga forum och evenemang men ibland finns det gränser och det är just den där känslan att begränsa sig själv på något sätt, som gör det för mig ibland omöjligt att nå alla mina mål och förutsättningar i livet. Heh, det är därför som jag burkar misslyckas på många andra områden men det är just mitt liv detta och för att ändra på dessa vanor måste jag alltså ändra helt och hållet mitt beteende. Och nej, jag försöker inte ens trotts att min hjärna säger det men det gör jag inte. Det syns inte heller så sluta ljug, Eddie.
Ahh yes, kära ensamhet. Jag önskade du bara försvann helt enkelt. Jag orkar ibland inte med att leva livet som en ensam liten prick i detta jordklot. Vad tusan hände i min uppväxt egentligen som skapade och formade mig till den som jag är idag? Det kan vi kanske ta och undersöka en annan dag men vad jag försöker säga här idag är att dessa stora faktorer såsom ensamheten och mitt beteende gör mig till den människa jag är idag. Och detta påverkar förstås mina relationer till andra människor.
För det andra, om jag nu måste skriva så...
Vad har detta med "världens sämsta kompis" med att göra? Det är ju självklart inte den andre personen som det handlar om. Nej, det handlar återigen om mig och hur jag är som kompis mot andra.
Som jag började inlägget; jag är en glad, nöjd och optimistisk kille. Det räcker för att beskriva mig som person. Men när det där känslan av obehag som uppstod när jag gick ut ner mot staden då? Och ensamheten? Hey, vi måste dra en konklusion av detta och jag vet att i skrivande ögonblick, att det är riktigt komplicerat då jag har återigen, problem med att formulera mig men jag ska försöka.
För att dra en kort konklusion av vad jag försökt förklara i detta inlägg; på grund av mina vanor och beteende (kanske utseende) så kanske jag inte är en bra kompis för andra personer. Trotts att jag försöker påvisa att jag är social och försöker hjälpa andra så gott jag kan i mån av tid så räcker det fortfarande inte.
Därför är jag kanske världens sämsta kompis helt enkelt på grund av att jag är den personen som jag är; oerfaren, ensam och för ointressant.
Detta är mina ord.
En trevlig lördag
En trevlig lördag fyllt med aktiviteter hemma har gjort att jag nästan glömt bort att blogga. Det är inget nytt egentligen, bloggen har ju varit död annars innan men det ska bli förändring på det. Dock har jag sagt det tusen gånger redan tidigare men jag hoppas det inte ska dö ut nu i alla fall när jag har intresset fortfarande på topp.
En lördag spenderat med familjen är alltid trevligt. Att höra visdomsord från min far och annat smått och gott från mor min är alltid lika trevligt. Jag får vara väldigt glad eftersom det finns tyvärr de som inte kan uppleva kvalitetstid med föräldrar av många olika orsaker så jag har verkligen tur med det att jag får göra det.
Ett kort inlägg idag men ni får ett som vanligt imorgon.
Önskar er alla en fortsatt trevlig lördagskväll!
//Eddie
Du passar inte i keps, Eddie!
Tjenare och välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub. En blogg där jag, Eddie, berättar om mitt liv i princip med lite humoristiska inslag trotts att det jag berättar är 100% sanna. jag ljuger inte längre efter att ha tagit till mig alla mina hemska lögner under min uppväxt. Jag kan inte ljuga helt enkelt. Jag kan inte bara. Det går inte. Det är därför som många, speciellt från en speciell lokal förening i Arboga, sagt och uttryckt sig att jag, Eddie, ha ren usel pokerface.
Tjenare!
Det är fredag idag. Det brukar normalt vara fyllda med fredagspubinlägg men jag känner att jag inte tänker summera veckorna längre. Det är inte min uppgift längre känns det som. Det är nog inge som är intresserade av vad jag gör om veckorna. Hahahaha.
Jag skrattar åt mig själv lite hysteriskt eftersom många frågat mig detsamma. Eller?
Nej, det där var en ren lögn. Det är ingen som frågat mig det. Det är jag själv som frågar mig den frågan om vad jag gör om dagarna och svarar jag ingenting småljuger jag lite trotts det att jag är med i projekt och annat smått och gott som jag nämnde igår dock att det genererar ingen försörjning.
Men herregud Eddie. Vart är jag på väg med detta egentligen? Är jag lite av en pessimist nu eller är det helt enkelt så att jag hatar livet?
Nej, jag hatar definitivt inte livet men jag har bara en extrem otur. Därför skriver jag på detta viset. Men nu över till huvudsaksfrågan.
Jahaja. En ny och unik titel för en gångs skull! Jag var inte kreativ denna gång när jag funderade på ämne och titel. Detta är något som jag pratat om dels tidigare snack på min Twitter (@TheTharox) och dels också minnen som jag kommer ihåg lite sådär egentligen. Varför de dök upp vet jag inte men vi kanske får en liten uppfattning och kanske en förklaring lite längre fram...
Foto: Eddie 2009
Jahaja. En ny och unik titel för en gångs skull! Jag var inte kreativ denna gång när jag funderade på ämne och titel. Detta är något som jag pratat om dels tidigare snack på min Twitter (@TheTharox) och dels också minnen som jag kommer ihåg lite sådär egentligen. Varför de dök upp vet jag inte men vi kanske får en liten uppfattning och kanske en förklaring lite längre fram...
"Du passar inte i keps, Eddie!".
Vem har sagt detta till mig och varför och i vilket syfte? Och varför passar jag inte i keps? För att svara på några utav dessa frågor måste vi gå tillbaks i tiden, tillbaka till året 2009. Det hände mycket detta specifika årtal. Jag började intressera mig för politik, jag beatboxade, jag underhöll mycket med musiken och jag jobbade som lokalvårdare. Inte mycket så där egentligen men för mig var detta ganska mycket aktiviteter åtminstone. Tanken var ju att förgylla mina vardagar med något för att inte göra familjen besviken eller annat som får att tänka att; "du gör ingenting med ditt liv" mentaliteten. Det är lite som nu egentligen fast utan den där rädslan förstås. Och år 2009, då var jag 20 år gammal. Med andra ord, en ung kille med framtidsvisioner att bli någonting unikt och annat som får en att tänka att; jag är inte värdelös. Idag när man tänker efter så letar jag fortfarande efter vissa frågor när det gäller att existera. Eller ja, något åt det hållet i alla fall men vad jag vill komma till är att jag var ung!
Jag hade mina framtidsvisioner men jag kunde fortfarande inte bestämma över mig själv som individ då jag på den tiden förstås, var väldigt oerfaren i många aspekter i livet (är det fortfarande, bli inte förvånade). Till exempel som jag nämnde igår angående min frisyr och hårstil. Det var mycket som jag inte fick till exempel ha på mig eller liknande för att då ansåg majoriteten att jag var ful. Och ja, vi snackar fortfarande om min familj.
Det är många otydliga och onödiga normer och regler som om jag tänker på idag, får mig att spy egentligen. Vem i helvete kan liksom inte gilla en unik frisyr på sin egen son/dotter? Seriously? "Du ser ut som en älg" eller "du ser sjuk ut" får jag då till svars.
Men vad har då detta med kepsen då? Det är i princip på samma nivå fast det tog en helt annan nivå samma årtal då; 2009. I maj 2009 så skulle jag hålla ett första maj-tal för SSU Arboga tillsammans med Socialdemokraterna i Arboga.
Det var ett eventfyllt evenemang med mycket publik, äldre publik, men också några ungdomar och småbarn som lekte i parken. Och det var då mitt första tal någonsin för en publik och på offentlig plats och jag tyckte det var väldigt trevligt och fint tal jag höll i. Jag hade dessutom kepsen i högsta hugg när jag höll mitt tal och det kanske var ett av mina grymma misstag någonsin då alla som kontaktade mig efteråt gjorde en kommentar om min så kallade "approach" och keps om att "det inte passar när man håller tal". På ett sätt kan jag faktiskt hålla med om att det är ju ett tal man håller i och det är ju dessutom ett formellt evenemang men samtidigt måste ni förstå att jag kommer alltså från en bakgrund som på denna tid kan kort sammanfattas som en "kulturell" bakgrund. Detta betydde alltså att jag hela tiden, under denna tid, hade keps och andra kläder som symboliserade min stil då. Att säga då att jag inte passade i denna nya stil, kort för bara en dag och för ett tal, det kom som en chock för mig. Och inte nog med att det hela tiden kom folk och inte beundrade mig för mitt första tal någonsin. Det kom alltså folk hela tiden och kommenterade om att kepsen inte passade för detta evenemang.
Foto: På bilden ser man mig tydligt med den där vita "trademark" kepsen.
Det var ett eventfyllt evenemang med mycket publik, äldre publik, men också några ungdomar och småbarn som lekte i parken. Och det var då mitt första tal någonsin för en publik och på offentlig plats och jag tyckte det var väldigt trevligt och fint tal jag höll i. Jag hade dessutom kepsen i högsta hugg när jag höll mitt tal och det kanske var ett av mina grymma misstag någonsin då alla som kontaktade mig efteråt gjorde en kommentar om min så kallade "approach" och keps om att "det inte passar när man håller tal". På ett sätt kan jag faktiskt hålla med om att det är ju ett tal man håller i och det är ju dessutom ett formellt evenemang men samtidigt måste ni förstå att jag kommer alltså från en bakgrund som på denna tid kan kort sammanfattas som en "kulturell" bakgrund. Detta betydde alltså att jag hela tiden, under denna tid, hade keps och andra kläder som symboliserade min stil då. Att säga då att jag inte passade i denna nya stil, kort för bara en dag och för ett tal, det kom som en chock för mig. Och inte nog med att det hela tiden kom folk och inte beundrade mig för mitt första tal någonsin. Det kom alltså folk hela tiden och kommenterade om att kepsen inte passade för detta evenemang.
Till och med min familj höll med detta och jag kunde inte annat än bara att svälja all kritik och lägga min älskade vita keps någonstans i vinden och samla på sig damm och sedan gråta av förtvivlan för något som inte jag visste skulle vara så stort.
Det var då som jag, efter denna hemska dag, valde att besluta att jag aldrig skulle ha på mig keps igen.
Idag då?
När jag har keps på mig så ser jag till att mitt hår inte är för långt för är det långt så passar jag tydligen inte i keps heller då för långt hår plus keps inte är lika med. Men vem som gjort denna konstiga och fundersamma matematik bör kanske ta sig en funderare. Jag vet inte varför det är så. Jag kan tydligen inte få ha en egen stil för då kommer familjen kalla mig för sjuk igen eller varför inte göra en fuling till genom att addera att jag ser ut som en förbannad älg. För det har jag redan sagt att jag inte alls begriper mig på.
Godkväll!
Den perfekta frisyren?
Tjenare. Kanske inte världens bästa bild på mig men damn, vilken frisyr. Eller ja, vilken utstyrsel!
Godkväll.
Jahaja, ännu en titel med ordet "perfekt" i. Det är som en omgående trend som jag skapar verkligen. Det är inte på grund av att jag håller till en trend eller liknande. jag vet ingenting om något sådant och inte följer jag trender heller. Vad jag dock följer med är strömmen. Ingen aning vad jag menade där. jag fastnar lika enkelt som min förebild och idol; Karl Pilkington.
Den perfekta frisyren. vad innebär det då? Och varför vill jag prata något som detta, igen till och med?
Det är ett förekommande ämne, speciellt i min familj då och jag ska tala om varför.
För det första vill jag dock bara säga att jag har ingenting emot förslag eller idéer till förbättring. Vad jag dock har problem är när någon inte kommer med nya idéer eller för konstruktiv kritik till mig. Det är bara kritik jag fått och det är mestadels hemma som jag får det.
Alla i min familj hatar att jag har för "långt" hår. Och ja, jag skriver ned "hatar" i detta sammanhang då jag inte hört eller sett något annat mer än bara hat från min familj när det gäller detta. Vad brukar de säga då?
Det brukar vara i denna stil;
- Du ser sjuk ut med det håret.
- Klipp dig, du ser ju förjävlig ut!
- Du ser ju ut som en älg.
- Du passar inte med långt hår.
(Med en fårmask så ser jag fruktansvärd ut; som ett får alltså)
Och många andra kommentarer som jag tyvärr inte kommer ihåg just nu men detta är alltså sant. Dett har jag fått alldeles för ofta. Men säg mig kära läsare... Ser jag ut som en... Älg?
Jag är ju en människa och ingen älg för det första.
Alla dessa kommentarer kommer från min familj trott eller ej och det är det som jag nämnde tidigare; det är sjutusan inte konstruktiv kritik. Och jag har tjatat om detta med att ge konstruktiv kritik tidigare i bloggen och sagt det face to face med familjen om detta men de tycker att jag inte passar med långt hår i alla fall.
Är det för att jag inte tar hand om frisyren? Jag försöker hålla i alla fall en liten stil men det räcker väl tydligen inte för att ful, det har vi ju redan konstaterat att jag är med tanke på vad jag skrivit om kärleken tidigare.
Undrar om jag söker efter den perfekta frisyren och i sådana fall, hur ser den ut? Eller har vi den perfekta frisyren överhuvudtaget? Det kanske skulle en utbildad frisör kunna försöka svara mig en vacker dag. jag får helt enkelt be om förslag på en bättre frisyr eller helt enkelt bara raka av detta hår. Men det är ju inte tanken för att som jag nämnde tidigare; jag älskar mitt långa hår och tänker inte lyssna på kritik som jag får konstant av min familj. Bara för att jag har långt hår betyder det inte för guds skull att jag ser ut som en älg.
EN ÄLG!??!?!
Ibland förstår jag mig inte på mig den logiken.
Ett kort inlägg idag. Undrar varför? Det kan bero på mitt humör. Jag ber om ursäkt för det.
The "Perfect" Guy
Jahaja. Ännu en dag fylld med möten och aktiviteter. Jag gör någonting som genererar information men ingen försörjning. Vilken bra start på bloggen, jag vet, det är fruktansvärt men vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och se att vara glad och nöjd ut. Det är jag ju som en personlig sak liksom, det sker automatiskt så att säga.
Godkväll!
Igår fick jag fantastiskt många visningar till bloggen. Det är fantastiskt att bara ett inlägg gav så mycket visningar och att många ens läste mitt inlägg om min så kallade oerfarna kunskap om kärleken som jag idag, inte förstått alls mig på konceptet av den enkla anledningen till att jag helt enkelt inte upplevt den så kallade romatiska biten i det hela och det har vi ju redan undersökt så varför prata om det igen?
Det är så intressant att jag valt att fortsätta undersöka denna unika upplevelse eller känslan som uppstår när man blir kär i någon person som man verkligen visat intresse för.
Nu är det så här att jag tyvärr inte haft den känslan på ett extremt bra tag. Varför? Enkelt, det gjorde vi ju en analys på igår och kom fram till konklusionen att; jag definitivt inte är attraktiv och att jag dessutom är oerfaren. Det är nu som den tredje faktorn kommer in i det hela och det är som själva titeln till detta inlägg kommer att handla om; the "perfect" guy.
Vem är då denna "perfekta" killen då? Vem är han? Vad har han presterat i livet och vad är det så speciellt med just honom? Då jag inte har en absolut aning om just detta kan vi åtminstone spekulera i detta. Jag tror jag nämnt detta tidigare i ett annat inlägg men jag minns inte men vi prövar oss fram i alla fall.
Har ni hört talas om "The Alpha Male"? Om ni gjort det så behöver jag inte förklara så mycket mer om det men för er som inte vet vad detta handlar om kan jag dra åtminstone en liten kort sammanfattning om detta. Dock behöver det inte just betyda att jag har svaret på detta, som sagt, jag har för lite erfarenhet kring detta och det var under ett podcastinspelning som jag nämnde detta om just alfahannen-perspektivet.
Vad jag förstått så är alfahannen, sedd ur ett människoperspektiv förstås, en människa som är född att vara ledare. En som utstrålar enorm karisma samtidigt som han är extremt duktig, fylld med rikedomar och är superattraktiv. Wow... Jag är inget utav det som nämndes nyss. Inte en chans! Det finns ingen chans på miljoner symboler att jag är något utav detta. Detta är vad man kallar för den "perfekta" killen.
Under inspelningen av podcasten vart jag enormt ledsen inombords (är just nu också i skrivande stund) för att jag inte på de föregående symboler jag nämnde, var den perfekta killen.
Men vänta nu. Perfekta killen? Perfekta? Är det så att om man har några utav dessa kännetecken, en alfahanne? Den perfekta killen? Jag tror det handlar om två unika saker detta men om detta överensstämmer så är det extremt sorgligt att det ska vara så. Som sagt, detta är spekulationer i och med att jag inte vet så mycket om just detta ämne samt jag inte heller vet så mycket om den perfekta killen.
För mig... Den perfekta killen är den personen som fortfarande utstrålar karisma, har en unik och fantastisk personlighet och dessutom är snäll. Rikedomar kan man helt enkelt skippa, det är vad som finns i insidan som räknas, brukar man ju säga och jag hoppas detta överensstämmer med verkligheten. Men tyvärr har jag inte upplevt det och har haft denna mentalitet hela livet. Det kanske kommer en förändring men just nu är den förändringen inte existerande. Dock är det pengar som lockar majoriteten tyvärr och detta är sant. Det sa till och med mina kamrater under inspelningen också vilket jag uttryckte ilska om att det egentligen inte borde vara pengar som lockar en till kärleken. Det är vad man som människa erbjuder en såsom den unika personligheten, karisman och välviljan. Man älskar sin partner för all evighet dessutom och man är som ett DREAM TEAM varje dag, varje månad, varje år tills dödens skiljer de åt.
Det var just så jag uttryckte mig under podcasten men då visade sig att mina kamrater inte höll med mig i den aspekten att det är omöjligt för en människa att ha ett sådant perspektiv. Men är inte det som är målet med ett förhållande? Det är bara synd att man har en sådan mentalitet. Hade jag haft en partner hade jag verkligen gett min framtida kvinna och partner för all framtid, den respekt som hon verkligen förtjänar. Det är så som enligt min bror uttrycker, våra indian-förfäder gjorde i Amerika. Man respekterade kvinnan för allt hon gjorde. Och det är precis så jag kommer att behandla min partner, med kärlek och respekt!
Hmm. Intressant ämne verkligen. Jag skulle kunna fortsätta men jag tror jag gör ett break här om kärleken. Jag tror inte jag förstått ännu. Det kanske kommer men just nu ser det inte så ut att jag kommer att förstå.
Godkväll och jag hoppas ni alla mår bra. Verkligen.
Peace and love.
//Eddie
Forever love? Forever Alone...
Jahaja, dött var det i min blogg. Precis som vanligt med andra ord. Att hitta motivation eller dagar att skriva några rader är inte lätt ibland. Speciellt när man ibland undrar hur det går med en i livet så sent som denna majmånad, Godkväll.
Att försöka infinna titlar till ett inlägg är inte lätt det heller med tanke på att man måste göra någon form utav undersökning i hjärnan för att hitta de passande orden och de unika uttrycken som symboliserar det man ska försöka skriva om. Forever. För alltid, en ren översättning om ni inte redan visste det. Varför har jag titulerat detta på detta sätt? Well, jag tar och tänker tillbaka i februari först och främst. En speciell dag som jag hatar så in åt helgskogen och det är den 14:de februari. För många är det en betydelsefull dag. För minoriteten som jag tillhör i är det en plåga att försöka leva in sig i den propaganda som fylls varje gång detta specifika datum gong-gongar fram - precis, alla hjärtans dag.
Men ursäkta mig för en sekund här. Jag börjar alltså reflektera det som jag skrev om i feburari samt att jag yttrar mig om alla hjärtans dag och kärlek generellt igen? Det är ett intressant diskussionsämne verkligen och jag vill ju kunna förstå konceptet med kärleken och min tanke om "att ha en kärlekspartner för alltid".
Men innan jag börjar så vill jag dock påpeka om att det här som jag säger just nu är från MITT perspektiv då jag INTE har någon alls erfarenhet om kärlek överhuvudtaget. Detta är som sagt vad jag "tror" mig uppfatta vad kärleken innefattar.
Alright...
För majoriteten är kärleken något som kommer automatiskt. Det brukar sägas "kärlek vid första ögonkastet". Det inträffar ofta antar jag. Det andra brukar vara om man spanar varandra tillräckligt länge för att sedan ha konversationer som sedan leder till vad jag antar är partnership. Och mycket tror jag handlar också om utseende samt personlighet. Jag tror i dagens perspektiv att personlighet spelar mycket roll när det gäller att infinna en partner men utseendet spelar också en betydande roll. Det är problematiken för mig kommer in. För det första så är jag inte alls, enligt mig då eftersom jag gör en självanalys här, snygg. Nope, period. Helt ursnygg, nej, det har aldrig varit så och det är inte så att folk säger det till mig, det har aldrig inträffat. Jag är ful som stryk. Det är just den faktorn som har gjort till att jag inte har någon att dela mina åsikter med, förstås av det motsatta könet. Ful? Yes, jag är ganska kraftig samtidigt som jag är blyg.
-Har du barn, Eddie?
-Nej.
-Har du en partner, Eddie?
-Nej.
-Är du kär, Eddie?
-Nej.
Har är jag ganska tveksam till att säga nej som svar till frågan, är du kär... Kär har jag varit, det ska jag inte neka men om jag är det just nu så, nej. Det beror på när man frågar mig om just den frågan.
Hmm. Jag gör det för mig EXTREMT svårt just nu att försöka vända mig om och rätta till mig själv och omvandla detta till något positivt då jag erkänner här att jag inte är attraktiv. Meningen är ju, åtminstone om man söker sig till lyckan, är att man som individ, människa, att infinna ro och harmoni i livet genom att leva ett hälsosamt liv. För mig har det inte ens inträffat alls och många gånger handlar det om ekonomiska frågor. Jag har dessutom fått enorma mängder inbjudningar till grupper eller evenemang om att köpa preparat eller liknande för att på så vis gå ned i vikt och att förbättra sin hälsa - när det finns tillräckligt med forskning om att dessa produkter inte hjälper en i längden; hälsoperspektivmässigt. Ska jag försöka hålla mitt liv ur ett hälsomässigt perspektiv så ska jag helt enkelt äta rätt och träna genom motion och styrketräning. That's it.
Nu när jag vet hur jag ska försöka hålla mig under balans är det helt enkelt dags för mig att göra det också men det är dock inte så lätt men en dag kanske jag ser mig själv i spegeln och säger; mission f****** accomplished.
Det finns orsak till varför jag skriver om detta. Varje gång jag kommer på något så måste jag säga det till någon men till vem egentligen? Familjen är inte intresserad och resulterar oftast i att någon förmodligen kommer att känna sig besviken vilket inte är meningen egentligen. En annan är inte intresserad... En annan är för upptagen och en annan håller på att glömma bort mig. Ja, det ser ju väldigt ljust ute nu. Nä, nu är jag verkligen sarkastisk...
Godkväll!
