Eddiemans Fredagspub - Efter ett långt uppehåll
Så det var ett tag sedan man skrev ett inlägg här i min nu verkligen gamla och intressegivande blogg som är min personliga plats fylld med tankar, inspirationer, inlägg, inriktningar och en hel del klagomål.
Ja, en hel del klagomål i mina unga dagar som en fattig arbetsmarknadspolitisk-engagerad ungdom var den vardag som jag aktivt bloggade om för ca 12 år sedan för att jag ansåg att samhället svek mig när jag inte fick komma in i drömutbildningen jag hade sökt till efter det miserabla som var till studentfest jag fick uppleva som var året 2008.
Spolar man fram klockan till nu så är inte mycket förändrat egentligen. Jag vill inte börja med comebacken med att försöka fylla mina inlägg till det negativa för att det har jag redan gjort nu i så många år. Det är dags att kanske vända om det negativa till det positiva. Därför tänkte jag börja skriva inlägg nu med motivet och syfte att generera positivism och att dela med mig av tips, information och saker som ger och inspirerar glädje och motivation.
Ett stort syfte med att jag startade bloggen tidigare som ny student var ju för att försöka förbättra min livssituation och att kunna dela med mig av mina insikter, idéer och åsikter kring det men jag misslyckades ganska hårt det första och andra året jag valde att blogga om mina saker eftersom det gjorde så att jag hamnade till slut i en liten mindre konflikt vilket aldrig är bra. Speciellt när man har och hade då, idéer på att expandera genom bloggen.
Efter den lilla incidenten har jag sedan dess, försökt att inte skriva nedvärderande inlägg i mina inlägg och istället satsa på det positiva. Och det behöver vi alla nu speciellt i sådana mörka och dystra tider som är nu i samband med covid-19 pandemin som nu härjar hejvilt bland oss i världen över.
Precis, detta alarmerande covid-19 har verkligen förstört mitt liv i alla aspekter och det är så oerhört svårt nu i dessa stunder, att ens försöka generera positiva aspekter och tankar på grund av denna riskfaktor som är pandemin. Hur kunde det gå så illa? Och varför blev det så illa?
Dessa frågor kanske jag som en enskild person från Blekinge, kanske inte kan svara på bordet just idag men att försöka hålla sitt sunda förnuft, att ta ansvar och att hålla avstånd är liksom en ren självklarhet att försöka bekämpa detta oerhört vidriga virus.
Jag ska mer i detalj berätta om mina åsikter kring detta som har varit av pandemin som kom som en oerhörd chock för mig. Inte nog med att vi hade tidigare viruspandemier eller liknande (det som slog mig hårt och först nu var svininfluensan), jag är nu definitivt i riskgruppen på grund av min dåliga hälsa med diabetes och astman i bagaget. Det är ett tufft liv man har att se fram emot om man kollar på prognosen som ges ut dagligen av Folkhälsomyndigheten.
Trotts detta så försöker jag i alla fall behålla lugnet som sagt och hålla mig hemma efter rekommendationerna som våra myndigheter begär oss att göra även om jag vet att det är oerhört svårt för många att göra så. Men gör vi inte det så kommer viruset att inte bekämpas och vara kvar hos oss om många månader mer, eller år i värsta fall tills det kommer ett mirakelvaccin till oss alla som jag tror våra kära läkare och forskare jobbar febrilt med det just nu och dagligen!
//Eddie
Ingen snö? Dags att oroa sig?
Jag skrev på Facebook för ca ett år sedan att jag hatade snön och att jag hatade vintern för att det medförde med sig massa onödigt trubbel och problem för både mig och samhället. Well, det gör det väl fortfarande skulle jag tro om man tänker på det lite extra noga idag men det finns ett litet problem; det har inte snöat och varit kallt på flera månader denna vinter.
Jag vet inte hur det ser upp i norr eller där jag växte upp i Arboga nuförtiden men här i söder så har det inte varit någon snö alls. (Om man inte räknar med en veckas nedkylning och en ”skvätt” snö som varade i ca en timme). En ”normal” vinter brukar bestå av snö lagom till decembermånad och debutera oftast i mitten av november för att sedan smälta bort sakta men säkert i marsmånad för att inleda våren. Men det får vi glömma bort i alla fall just nu eftersom vissa plantarter nu börjat pollinerat på grund av det milda vädret. Helt otroligt att det skulle behöva vara se egentligen och frågan blir nu om det nu är dags att börja bli orolig eller är det försent redan?
Ahh, klimatfrågan är idag ett enormt stort ämne både inne och utanför politiken. Vi hör om den varje dag. Jag gör det i alla fall om bränderna i Amazonas regnskogar. Om skogsbränderna i Kalifornien och skogsbränderna i Australien. Människor är oroliga, djuren är hotade och den kära marken med växter och plantor blir otroligt hotade med ökad torrhet, ökade naturkatastrofer och ökade klimatförändringar som på grund av våra föroreningar som vi förorsakat nu inlett denna inhemska och otroliga process som nu är denna klimatfråga.
Att klimatfrågan blivit den stora frågan alla pratar om är ju helt enkelt på grund av att vår kära planet, jorden, är hotat på grund av dessa förändringar och det är nog ingen, åtminstone inte jag, som kan förneka det längre. Det är otroligt skrämmande att se och följa denna sorgliga trend i morgontidningarna och bland radiokanalerna som jämt tar upp det som en ständig påminnelse att planeten lider av en sorts ”feber” som behöver snart akut hjälp från oss alla att försöka bota planeten ifrån den djupa och hemska ”febern”.
Och att det blivit en politisk agenda är också något som egentligen borde varit i den politiska agendan redan från början. Åtminstone har ju vissa länder haft det i åtanke hela tiden och andra halt totalt ignorerat klimatfrågan helt och förnekar det som om det inte vore något fel och att det ”kommer att återgå till det normala sen” men jag tror inte så faktiskt.
Som ung och dum som var för längesedan trodde man inte på klimatförändringar alls. Jag och bror min var extremt skeptiska för det ”påhittet” och det var för att jag helt enkelt trodde på det brorsan sa hela tiden om att det hela bara är en konspiration och att samhället gör det för att skrämma ihjäl oss. Att ha en sådan tankeställning var helt enkelt standard för både mig och bror men ju mer jag började höra och lyssna på media samtidigt som jag gick mina ensamma och långa promenader hemma började jag inse att planeten är sjuk och illamående och behöver hjälp.
Att jag börjar tänka på detta nu är ju för att jag idag reflekterade som sagt över mitt inlägg jag gjorde förra året där jag klagade på vinterväglaget, snön och halkan som var närvarande och det gjorde mig lite fundersam. I år har vi överlag, haft en mild vinter vilket i mina andra tankar bakom allt det negativa, är mycket trevligt men är det normalt att ha en mild vinter? Vi har haft milda vintrar förr men att det börjar bli en pågående ”trend” detta är något som skrämmer mig lite inombords. Och att det ser helt olika ut i andra ställen i världen är också någonting som förbryllar mig lite, speciellt bränderna som kostar liv för både människor och djur. Det är otroligt sorgligt att behöva gå igenom denna kris som kommer att vara dagligt i våra liv eftersom vi lever ju i vår planet. Den planet som vi måste värna om på många olika sätt. Annars kan det gå ”käpprätt åt helsike.”
//Eddie
Att ta risker
God dag och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, en personlig blogg av mig, Eddie, i spetsen.
Ännu en vecka har passerat oss och vi fortsätter in i 2020 med nya framsteg och hopp, det är i alla fall vad man hoppas på och tänker på varje dag.
Dagens inlägg kommer att handla om konsten att ta risker. För att det gör vi alla någon eller några gånger i våra liv, att ta en risk för att leda till någonting nytt på både gott och ont. Och man kommer att misslyckas många gånger med att ta risker. Men när det presenteras alternativ till förbättring blandat med tur, det är då som att ta tag i vissa saker som kommer att leda till en livsförändring i alla aspekter. Jag tog en djup och verklig risk förra sommaren när jag valde för första gången på riktigt, att flytta till en helt annan stad i Sverige. Från den lilla kommunen Arboga till en annan kommun som kom att vara Karlshamn i Blekinge.
Att flytta till en annan stad har länge varit och funnits i agendan för mig. När jag började studera folkhälsovetenskap i Västerås till exempel var jag ändå ganska nära på att flytta men vågade inte göra mig av med lägenheten i Arboga då eftersom jag inte var redo för flytt. Inte med ekonomiska bekymmer i bagaget efter att ha varit på ett arbetsmarknadspolitiskt program i ca 3 år med sämre anställningsformer (jag blev aldrig anställd) och då blev man också ekonomiskt oförberedd för att betala all studentlitteratur som kom att kosta en summa för utbildningens skull.
När sedan brorsan valde att bo tillsammans med mig 2013 avstannade flyttkänslorna eftersom jag hade då någon att prata med varje dag och vi tillsammans skötte lägenheten och jag dessutom fick en annan anställning i hemstaden så det blev inte av helt enkelt. Och så skulle vi bo i fem år tills min bror ändrar upp och ner på sina livsvanor och stil 2018. Jag såg det med en positiv inställning eftersom jag då hade längtat att bo ensam igen som jag gjorde tidigare innan 2013 men den tankeställningen ändrades ganska snabbt hösten 2018 eftersom det var då som jag bokstavligen gick in i väggen som jag fortfarande inte visste till en början vad det handlade om. Brorsan hade flyttat ut och jag skulle bli gladare och nöjdare blev ju tanken men så blev det inte och det blev plötsligt en kamp mot mina ångestfyllda tankar och känslor som uppstod efter brorsans flytt; ensamheten hade kommit tillbaka och denna gång hade den verkligen amplifierats efter att ha legat i dvala i fem rika och långa år.
Ensamheten blev alltså den största boven igen och jag mådde mycket sämre psykologiskt men jag hade inga ”botemedel” för det eftersom jag inte visste hur jag kunde hantera situationen. Hur kan man hantera en sådan situation egentligen när ensamheten präglat en i hela sitt liv?
Städning och rensning av hela lägenheten kom att vara ett långvarigt projekt som jag startade i hopp om att tänka på annat eftersom jag vet att städning inte är så farligt egentligen, tvärtom! Det är bra med städning för det jag gillar belöningen som man får efter ett avslutat städpass; en fin och fräsch lägenhet. Men detta projekt skulle ta tid. Att städa och rensa efter både mig och de saker min bror hade lämnat kvar för att han inte kunde få med sig hela paketet kom att kosta mig enormt mycket tid på bekostnad av min fritid. Och det är också tur att man har en hjälpande familj lite då och då tillsammans med vänner som hjälpte mig att slänga massor med skräp och saker som inte kom att vara till användning längre och all den pant som jag hade samlat och sparat till i så många år blev till en pantsumma på ca 2300kr och det kvittot tror jag finns inramad någonstans.
Ja, städningen var alltså ett botemedel men känslorna av ren ensamhet fanns fortfarande kvar och jag mådde verkligen inte bra. Då kom nästa förslag lagom till julen 2018 att totalt renovera lägenheten men jag hade inga resurser för det på den tiden så jag gick verkligen på knäna då för att kämpa för överlevnad. Det var här också som jag blev introducerad till katter som kom att vara det bästa botemedlet (i alla fall då) mot ensamheten. Jag hade aldrig någonsin tidigare föreställt mig att ha en katt som en viktig livskamrat och kompanjon i hemmet och jag fick testa mig hur det var att ta hand om en katt. Jag fick med mig en broschyr också om katter för att mentalt förbereda mig på hur man tar hand om en katt. Jag skulle ta hand om denna specifika katt i minst tre veckor och jag måste ändå säga att det må vara mina tre bästa veckor med trevligt umgänge. Katten tyckte om den nya miljön och tyckte om mig och jag tyckte om katten också.
I samband med detta föreslogs det ett annat alternativ som kom att vara startskottet för den ultimata flytten som kom att äga rum senare; Flytta till Karlshamn!
Den största orsaken till att jag valde att flytta till Karlshamn var helt enkelt för att bota min ensamhet. Det fanns många andra orsaker men det viktigaste som jag måste belysa här är helt enkelt på grund av min ensamhet som var nära att kosta mig min mentalitet. Projektet såg ut att vara mörkt från början med det på långt sikt och successivt stöttande och insamlingskrafter från de människor som ville ha mig i Karlshamn hjälpte mig att förbereda mig för denna flytt.
Sen är allt historia; jag flyttade med omnejd sommaren 2019 som kom att vara en mycket kaotisk sommar med mycket känslor och aktiviteter att jag nästan blev utbränd på grund av det. Det tog en lång stund också att förbereda mig för en helt ny miljö och anpassningen till ett nytt liv med umgänge varje dag tog också en enorm tid att anpassa sig till eftersom jag nästan hela mitt liv, levt ensamt.
Jag ångrar inte flytten från Arboga till Karlshamn. Det var ett klokt beslut som kom att kosta mig relationer till vänner, arbetskamrater och familj. Det var alltså en mycket stor risk jag tog som tack och lov idag, var verkligen värt den risken eftersom jag mår mycket bättre mentalt med att leva det liv som jag gör det idag. Men det var verkligen inte lätt. Mentalt var det svårt eftersom jag skulle anpassa mig till något som jag helt enkelt inte var van vid. Och att sedan på grund av flytten också reparera relationer till andra människor också på distans, säga upp sig från jobbet och avbryta mötestillställningar med det lokala partiet och allt annat som jag helt enkelt var tvungen att ge upp, det var för mycket saker som hände i samband med flytten men det har vi nu tagit oss igenom nu. Jag har gjort det nästan omöjliga att ta mig ur min komfort-zon för att det verkligen var en mycket tuff uppgift att utföra.
Så, när det finns möjligheter i alla aspekter för att ta en risk, gör det och gå på magkänsla. Ibland har man tur.
//Eddie
En påtvingad aktion
Konsten att ge konstruktiv kritik har jag för många år sedan (medan jag studerade faktiskt) diskuterat om tidigare i denna blogg och vi vet ju alla att ger man konstruktiv kritik så ger man utrymme för utveckling, förbättringar och motivation för att vidareutveckla sina idéer för projekt eller annat som man håller på med och det spelar ingen roll vart man befinner sig någonstans egentligen. Människor gör fel och misstag och inga människor är perfekta varelser för vad är egentligen ordet perfekt för något? Det är därför alltid viktigt att samla in kunskap och bedömningar för att sedan analysera vad som behöver förbättras om någonting går snett och då är det också viktigt för alla att vara överens och att ge samlad konstruktiv kritik för att inte demotivera någon för att hamna sedan tillbaka i en ond cirkel. Man vill att alla parter ska vara sansade och överens och det är alltid viktigt att vara överens för att undvika konflikter och vi vet ju alla att konflikter vill man helst undvika.
Jag läste lite på min blogg av nyfikenhet förstås, ett gammalt inlägg om just detta fenomen att ge konstruktiv kritik och att min far vid denna tidpunkt (2014) att jag hade på mig lite kläder som inte passade hans standard. Vid denna tidpunkt vill jag minnas att jag egentligen inte hade en stil eller passande kläder för vissa tillställningar. Problemet här var ju att det var bara ett vanligt besök hem till min far men jag kan förstå honom ur ett ”gammalmodigt” perspektiv: han är uppvuxen i en sådan kultur att man är finklädd nästan till alla tillställningar. Om det var hemma så var det också en ”fin” klädkod som var den viktigaste koden att bära med sig. Och detta med kläder… På den tiden hade jag verkligen ingen stil. Idag, sex år senare så har jag fortfarande ingen modestil men jag går med mina skjortor och fina byxor och det anser jag är finkläder att bära med sig varje dag eftersom jag känner en viss komfort i dem. Mina syskon har också smått ”kritiserat” mina klädstilar eftersom jag inte följer mönster. ”Du ser inge bra ut i dem kläderna” hörde jag ganska så frekvent av mina syskon, främst av min bror som idag har blivit någon form av ”mode-fascionista” – något jag aldrig kommer att vara vare sig någon vill det eller inte. Jag förstår mig inte på konceptet heller så det är lika bra att låta det vara. Men förr var det ständigt ”tjat” om det vilket jag inte pallade eftersom det kom från ”nästan” hela min familj. Mamma brydde sig inte och det är jag tacksam över.
Ja, det var kritik över min klädstil, what gives? Jag vet inte. Idag tycker jag bara det är lite fånigt eftersom det var helt enkelt onödig kritik som angavs och ingen konstruktiv kritik på förbättring eller rekommendationer angavs aldrig heller och inte hade jag råd med nya kläder heller eftersom jag då var fattig student. Fattig? Ja, fattig, det kommer jag alltid att vara. Så länge jag lever kommer jag alltid att ha ordet och benämningen ”fattig” i bagaget med mig.
Men vad har detta med en ”påtvingad aktion” med att göra?
Let me tell you….
Det hänger lite ihop med att ge konstruktiv kritik. Något jag försökte få pappa med att förstå konceptet när jag träffade honom innan jul nu förra året. Det började som ett simpelt snack om våra minnen och om våra misstag vi har gjort i våra liv. Pappa gav mig information om hans åsikter om vår uppväxt och om han varit en ”god” förälder. Det är ett hårt påstående för en start på en lång diskussion som vi hade.
Vad var det jag tidigare nämnde om att ingen människa är perfekt? Personligen tyckte jag att pappa uppfostrade mig som man ska göra egentligen. Nog för att han sa åt mig att göra saker som jag hatade att göra på grund av avsaknad av kompetens. Som till exempel att skicka mig att desarmera samt att reparera en metallbit (som jag än idag, inte har en aning om vad det kan vara). Jag visste inte hur man gjorde och jag har idag fortfarande svårt med teknik och utrustning eftersom jag vet, inte behärskar den kunskapen. Denna lilla ”händelse” kom att vara startpunkten för mig att utveckla någon form av ”fobi” för desarmering av utrustning. Och hur gammal var jag här? Jag gissar att jag var någonstans runt tio år gammal. Att pappa lät mig göra denna uppgift som tioåring då i en modern tid tycker jag idag är lite absurt.
Pappa hade alltid kontrat med att utrycka att ”det kunde jag göra när jag var tio år gammal”. Problemet med det talesättet är att det idag är en helt annan kultur och hur man uppfostrar barn och unga till att bli ”super-humans” idag är, enligt min mening, beroende på tur. Varför? Jag ska ge ett exempel.
Ponera att du blir född och uppvuxen i en rik tillställning. Du behöver inte anstränga dig mycket för att få det du vill och när du blir äldre är du säkrad en stor plats i styrelsebordet för det bolag dina föräldrar äger och du behöver inte tänka på kostnader. Är denna hypotes något som du känner igen så anser jag att du föddes helt enkelt vid rätt tidpunkt och tillfälle. Av ren tur helt enkelt.
Well, detta antagande kan man ta med en nypa salt. Vad vet jag om rikedomar? Jag har ju aldrig varit rik och som jag sa tidigare om rikedom/fattigdom: jag kommer alltid att vara fattig vare sig jag vill det eller inte.
Efter att jag påmint pappa lite om detta minne började han berätta om de saker han hade ”tvingat” oss att göra på grund av att vi saknade något att göra på vår fritid. Det må stämma att vi inte gjorde så mycket på vår fritid som ung. Vad gjorde jag hemma? Jag satt ju och lekte med min bandspelare och hoppades kunna spela lite på keyboarden som vi fick att honom som en fin gest att utöva lite kreativitet. Och det gjorde jag faktiskt. Kanske inte lika mycket som jag borde ha gjort men det var i alla fall kreativt.
En annan sak som pappa nämnde mig om i vårt samtal var om huruvida han tänkte om det var ett gravt misstag att låta oss använda datorer i vår ungdom. Han ansåg att vi spelade för mycket om dagarna och att vi satsade mindre i skolorna. I min aspekt tycker jag att han har fel. Jag hade inte så mycket problem i skolan. Jag utförde ju min plikt. Jag studerade och jag fick mina betyg. Men det gick mindre bra för min bror vid denna tidpunkt. Han gick in i väggen och mådde psykologiskt dåligt och detta var ju inte min pappa medveten om att han var. Han kommer aldrig att förstå konceptet med att vara deprimerad och det förstår jag med tanke på den kultur som finns i Centralamerika.
Och även min syster gick in i väggen på grund av privata skäl och detta påverkade henne också. Så då tyckte pappa att det var en briljant idé att få henne att gå på privatundervisningar, något som var påtvingat och som jag tror inte hon tyckte om i slutändan att hon slutade gå på dessa. Med andra ord, slöseri med pengar och tid för båda parter vilket jag inte hade någon aning om. Det kanske hade nämnts tidigare men jag måste ha ansett det som någon form av ”skämt” men att pappa berättade detta för mig utförligt blev jag snabbt förvånad och sa till honom att detta var påtvingat och att man tvingar inte någon att utföra saker om man inte är motiverad eller inspirerad att gå på.
Jag minns att pappa hade köpt ett staffli och målarutrustning också under vår uppväxt och förstod inte vad dessa skulle användas till. Jag visste ju att det var målarsaker och jag visste på den tiden att min bildlärare inte tyckte om mina bilder och ritningar eftersom jag vet att jag inte är en bra ritare eller konstnär. Jag vill minnas att ingen kom att använda det staffli. Jag tror det var till min syster men jag kan ha fel. Så om jag var dålig på att måla så kom jag att aldrig använda stafflit.
Inget eller ingen kom att motivera mig att utföra dessa saker heller. Jag hade ju hoppats få någon form av inspiration någonstans men det var hela tiden bara gissningar och antaganden och detta demotiverade mig i alla fall att inte utföra saker som jag vet var/är dålig på. Detta koncept kommer inte pappa att förstå vilket jag förstår honom till viss del. Allt som pappa fick lära sig under 60 – 70- talet var ju till viss del också påtvingat och också under mycket stora restriktioner att till exempel: gör du inte detta så får du ingen mat. Och mat behöver ju vi för att överleva. Tänk er det mardrömsscenariot. Fruktansvärt.
Pappa drar alltid sådana referenser och jag försöker få honom att förstå att det är moderna tider nu och att vi tyvärr lever i ett samhälle där många människor idag kommer och blir stressade och hamna i en ond cirkel av ilska, frustration och psykisk ohälsa. Det är inte lätt att vara människa i ett stressat samhälle fyllt med krav och prestationsångest.
Nej, nu har jag ”babblat” rät så mycket kring detta. Hoppas ni får en fortsatt trevlig torsdag önskar
//Eddie
Diabetesupptäckten – Min historia
Välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Min personliga blogg på nätet där jag tar upp saker och skriver ned dem som om det vore en fantastisk prestation. Och att skriva i sig, är en underbar prestation om man är villig och motiverad till det.
Ahh yes, motivationen måste man själv infinna och uppsöka och när den finns där så får man ett flow. Ett flow av inspiration och kunskap.
För er som inte vet idag så är jag tyvärr en av de miljoner människor idag som lever av och med sjukdomen diabetes. En diabetes som sakta men säkert är som en tidsinställd bomb med en säkerställd giftvätska, kommer att slå ut organ en för en. För ca tio år sedan hade jag ingen kunskap om diabetes och vilka konsekvenser den kunde medföra för kroppen och eftersom jag åt och drack som en galning under en lång period av mitt liv så blev kroppen alltmer sämre och sämre för varje dag som gick och det var i december 2017 som jag absolut inte orkade mer med smärtan och de följder som kom att vara diabetes typ 2.
Jag måste ha amplifierat sjukdomen ännu mera under min livsstil jag hade innan 2017 och det vet jag att jag gjorde eftersom jag vet själv att jag åt som ett svin och jag drack enorma mängder läsk utan problem. Eller snarare med problematiken men det hade jag ju ingen vetskap om eftersom jag var så korkad och dum nog att konsumera så mycket onödigt att det skadade till slut mig inre.
Pappa hade förvarnat mig många år tidigare under min uppväxt om problematiken med att konsumera mycket mat och dryck så onödigt mycket jag gjorde under min uppväxt men det gjorde jag ju för att jag kände en viss tröst med maten. Jag åt ju mycket mat för att den var så fantastisk god och utförde någon form utav eufori och stimuli att jag kände att maten lyssnade på mig. Maten fanns där när jag hade det som värst. Lite som ett begär av något slag. Jag begärde trösten från mat eftersom den gav mig så mycket ”gott” och stimuli vilket jag vet också läsken (socker i allmänhet) medför.
Jag konsumerade farligt mycket läsk också som förstärkte framkomsten av diabetes. Jag försökte rådgöra med min läkare om i vilket skede jag fick eller skulle ha fått min sjukdom men det är svårt att kartlägga det eftersom jag kanske hade dessa sjukdomar många år tidigare fast utan min vetskap? Det skulle det nog mycket väl varit möjligt men jag uppsökte aldrig någon läkare då eftersom jag inte hade typiska symptom eller uppvisade det av någon form och jag led inte utav det heller vilket försvårar kartläggningen. Men att jag förstärkte ankomsten och besvären av dessa sjukdomar blev hela summeringen då när jag just sökte läkarvård för mina besvär med magen och mina tarmar för att det var just där som jag hade mina största besvär hela tiden och under en mycket lång period.
Jag hade konstant magvärk och tarmarna led verkligen varje gång jag hade ätit eller druckit någonting men att jag sökte läkarvård så sent var just på grund av att jag var orolig för att få en mycket större diagnos eller cancer och bara att få en sådan stämpel är ju förödande…
Det var därför jag inte uppsökte vård i tid och hade jag inte gjort det alls hade jag förmodligen inte suttit här och skriva ned dessa rader idag. För att ta hand om mig och min livsviktiga hälsa och att leva ett enkelt men trevligt liv med diabetes, visste man inte då.
Som sagt, jag uppsökte läkarvård för mina magvärkar och tarmproblematiken som uppstod i samband med värken och berättade detta utförligt och noga för min läkare bara för att sedan en vecka senare få resultatet att jag har diabetes och en rad massa andra olika följdsjukdomar.
Great… Nu var jag verkligen tvungen att ändra på min kost, hälsa och livsstil för min egen hälsas skull och även börja tänka på mig på riktigt för det hade jag inte gjort under min uppväxt. Så lång tid och period som jag verkligen skrek av smärta och jag förstod det inte bara. Jag var helt mållös och korkad.
Ja, jag får uttrycka mig så eftersom när jag tänker på detta just vid detta ögonblick kan jag inte bara sluta tänka på att jag hade just chansen som ung att inte utföra dessa onödigheter som kommer i slutändan att kosta mig enorma konsekvenser och även kostnader i onödan. Som sagt, jag visste inte om jag hade diabetesbesvär då men att förstärka och amplifiera den sjukdomen kunde jag göra utan problem.
Idag lever jag med diabetes typ 2 alltså. Och jag är vaksam med min kost och jag tar mina mediciner som mina läkare har ordinerat mig att jag ska göra och jag lever ett mycket hälsosammare liv idag än vad jag gjorde förr. Det kan jag med lite stolthet säga också och på grund av det samt med lite hjälp av mitt tidigare jobb och motion, att jag gått ned så mycket i vikt att vissa som känner mig sett resultatet av viktnedgången. Jag hade ju ingen aning eftersom man ser ju typ inga förändringar om man tittar sig själv i spegeln men andra gör ju det och det är lite roligt när man får höra det från person till person.
Jag kan definitivt förbättra min egen situation ännu mera och det får vara ett utav mina livsviktiga mål, åtminstone för det nya året 2020, att tänka ännu mera positivt och att tänka också på min egen hälsa.
God fortsättning på nya året önskar
//Eddie
Nytt år – nya möjligheter
Det sägs att när ett nytt år inträffar och anländer så ser man många nya möjligheter och satsningar. Och inte nog med att vi sade farväl av året som var 2019, ett annat hemskt år, välkomnar vi år 2020 med öppna perspektiv i våra aspekter i livet eftersom det är ju ett nytt decennium.
Javisst, nu har alltså året 2020 inträffat på riktigt. Det känns som om vi borde varit igenom det som var konceptet med ”framtiden” och ”high tech” men så som världen ser ut idag med ilskna och förvirrande presidenter och ledare världen över så är det inte så konstigt i alla fal för mig som en liten prick i denna värld, att se världen ur ett tyvärr cyniskt perspektiv att det är lite skrämmande faktiskt att beskåda.
År 2019 var ett riktigt hemskt år för mig. Det började uselt med att ekonomin rasade ihop på grund av ett uselt betalt jobb men vad hade man för framtidsplaner då? Mina enda tankar på den tiden var just att lämna det konceptet att bo ensam för evigt efter att ha bott i min gamla lägenhet i Arboga i tio långa år och starta sedan ett nytt i en helt annan stad långt söderut som jag kunde känna till.
Nog för att sedan sommaren skulle inledas med att jag beskådade några utav mina bästa vänner ta examen från en utbildning som jag anser hade sina konstiga utbildningsmetoder. Men de kämpade igenom ett helvete av plågsamt arbete och slit att det faktiskt var väldigt surrealistiskt för mig som vet att det kunde ha varit jag också som kunde ha kämpat mig igenom det också men just den känslan att se andra få någonting som man kämpat för länge och se deras ansikten glöda av glädje och tårar. Ja, det blir en surrealistisk känsla för mig.
Och för att sedan dagen efter examinationsdagen utforska det som är Sweden Rock Festival, det var en sjuk surrealistisk känsla. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv, varit på en festival. Det närmsta jag kan komma när det gäller festivaler och konserter är när jag fick se Eminem live i Stockholm som en fin födelsedagspresent och jag kommer aldrig att glömma den känslan för att även den var verkligen surrealistisk och kan verkligen inte tacka min ”brother” hemma i Arboga för det. (Du vet vem du är).
Men sommaren brukar också vara synonym för plåga. I alla fall har det varit så för mig. Av alla somrar jag minns så har det alltid varit något som tyvärr plågat och drabbat mig mer eller mindre. Oftast är det psykologiska besvär som jag egentligen borde ta mig igenom enkelt och att jag egentligen inte borde bry mig om aspekter i livet som jag ser andra njuta av – något som jag inte, i alla fall just nu, ser som en möjlighet för mig att göra. Kan det vara relationer nu igen?
Ding!
Mitt största problem med det är att jag inte satsar. I alla fall inte just nu men när jag väl satsar så är det oftast något hinder i vägen men jag som sagt satsar inte. Det är mitt problem och jag tar itu med det när jag känner mig redo helt enkelt.
Nej, sommaren 2019 skulle egentligen varit en mycket fin och underbar känsla. Jag skulle ju flytta permanent till en annan stad och vara med mina fantastiska vänner varje dag. Men flera faktorer gjorde så att jag inte kunde uppleva en trevlig sommarkänsla för att det hade jag en viss period. Under flytt brukar det vara kaotiskt men att det skulle vara kaotiskt i hela tre långa månader (nästan) var inte med i min planering för att sedan få ett annat ”meteoritnedslag” sista månaden. Då blev det för mycket. Men jag kämpade mig igenom det tillsammans med mina vänner och än idag, januari 2020, lever vi och kämpar oss vidare varje dag.
Jag ska ta detta med flytten mer i detalj i ett annat inlägg. Dagens inlägg är mer utav en sammanfattning som var året 2019.
Det är ju rätt så många som fortfarande inte vet att jag har flyttat och för vilka grunder (varför) jag flyttade men jag har nämnt det lite i mitt nuvarande inlägg men som sagt, mer detaljerat får ni i ett annat inlägg.
Hösten 2019 var mer eller mindre depressivt. Efter att ha flyttat under en kaosperiod och fått iordning alla saker så fick jag till slut mitt egna ”space” och utrymme. Det som jag länge under sommaren varit utan. Depressivt i den benämningen att framtidsplanerna jag hade, tagit en rejäl paus. Demotivationen såg ut att vinna över mig och det har den nog gjort. I alla fall då som jag kände mig, helt orutinerad till allt. Men med musiken, bloggandet, skrivandet och läsningen får det mig att känna mig lugn och kreativ.
Och nu vintern. Om det ens är någon vinter för att snön syns i alla fall inte på håll. Jag tror vi fick genomskåda ett litet snöfall som varade i någon timme innan det blev för varmt igen och det blev regnigt istället. Och på tal om regn… Hela november syntes inte solen en enda gång. Kanske ett par minuter eller så men sedan intog molnen atmosfären igen för att sedan låta det regna. Kunde det inte varit så i somras istället? Det är verkligen ett knasigt väder vi har fått nu på sistone. Och värre kommer det att bli enligt våra vetenskapsmän som jag förlitar mig på till 100 %.
Och julen tillbringade man hemma i kära Arboga igen. Dock ganska så ensamt och trist de andra dagarna men självaste julafton tillbringade man tid hos nära och kära med trevlig mat, nöje, musik och spel.
Det var mig då en trevlig liten sammanfattning av året som var 2019 och jag hoppas för guds skull, att det nya året för med sig goda saker till oss.
//Eddie
Konsten att "förlora" vänner
Sommaren var verkligen kort
Så, vi lider mot septembermånads slut. Helt otroligt att vi återigen, hamnar i kalla och mörka perioder. Det var liksom inte så längesedan jag ”klagade” på väderleken med att säga att ”jag längtar till sommaren” eller till ”värmen”. Visst, nu fick vi den också men den var bara kortvarig. Eller jag kände och tycker att den var extremt kortvarig. Det är bara att kolla när det börjar bli mörkt efter klockan 19.00. Att leva i nordiska klimatzoner tenderar att ha mörka perioder, oftast långa och mörka perioder och själv tycker jag att vi har mer mörka dagar än ljusa dagar.
Nog för att sommaren upplevdes kort för mig men jag tycker också att hösten gjorde sin årliga debut lite för tidigt också. Den höstkyla som kommer med sig på köpet, gjorde också sin fantastiska tidiga debut i år.
Det är dags att börja småklaga lite på beteenden för att det var ju ett tag sedan jag gjorde en så kallad ”rant”. Rant i detta syfte är helt enkelt att klaga, även om jag tycker att definitionen av ordet ”rant” är lite småflummig.
Vänner. Vad vore vi människor utan vänner? Jag hade aldrig funkat utan mina närmaste vänner. Vännerna finns där om man behöver och söker hjälpen. Vänner står vid din sida, håller med dig om saker och argument och vänner är helt fantastiska människor som lyssnar på dig. Jag har vänner, vi alla har vänner av något slag, i olika nivåer men dem finns där, vänner…
Ponera att du sedan blir totalt ”dissad” av din närmaste vän av okända eller kända (icke-logiska) orsaker. Vännen totalt vänder helt om, hör inte av sig längre, blockerar dig på alla tänkbara sociala medier och tar bort dig från ditt liv. Detta är förödande.
Jag är livrädd för att förlora mina närmaste vänner. Jag har förlorat ett par stycken av icke-logiska orsaker. Vad menas med det egentligen?
Icke-logiska orsaker enligt min definition, anses vara att personen i fråga gjort slut med vänskapen på grund av dumma orsaker. Så korkade beslut och oftast involverar det pengar också vilket min pappa alltid varnat mig för när det gäller summor, ekonomi, pengar och lån. Vad pappa varnade mig för hela tiden var att aldrig låna ut pengar till någon, var det sig är din närmaste kompis, vän, syskon eller sin egen familjemedlem. Men ibland går verkligen inte ekonomin ihop och då kanske man måste ta drastiska beslut och vara illa tvungen be om ett lån av en summa eller liknande.
Ta mig som ett tydligt exempel; jag har ALLTID varit fattig. Från den dagen som jag föddes i mitt hemland El Salvador, var jag fattig. Att jag hamnade i Sverige till slut är egentligen ett mirakel egentligen. Undrar om jag hade levt ett normalt liv i mitt hemland om inte min familj tog det drastiska beslutet att fly undan ett land i krig? Svaret är nej. Jag hade varit död. Definitivt död. Så illa var det då…
Med fattigdom så menar jag självklart att man alltid haft brist på pengar och man har oftast inte råd med att köpa saker åt en för nöjets skull eller liknande. Jag kanske inte är fattig i den benämning som ”fattigdom” är idag men alltid har man aldrig haft råd med någonting och aldrig har man haft ett riktigt jävla jobb. Tidningsdistributionen är det närmaste jag kan komma som ett ”riktigt” jobb för att det var det ju. Problemet var att i en sådan liten stad som Arboga och med tidningsdistributionen var under tre dagar i en vecka, genererar det inte en sådan stor inkomst. Detta betyder att jag alltid haft problem ekonomiskt och inte tjänat mer än 10.000 svenska kronor. Jag har ALDRIG tjänat mer än det på riktigt. Inte ens när jag var lokalvårdare inom kommunen genererade inkomst eftersom min ”lön” var mindre än existensminimum på grund av min, dåtida, unga ålder.
Vad jag försöker åstadkomma här är helt enkelt att man måste vara försiktig med planering och struktur av saker och ting och när pengar blir involverade blir det extremt personligt.
Det är aldrig roligt att få stämpeln som ”fattig” på sig hela tiden men vad gör man för att inte försöka påverka sin livssituation.
Alright, så nu när vi har det i fokus, det här med brustna vänskap. Det är aldrig roligt att förlora vänner. Men vissa kan vara iskalla att inte helt bry sig om det och ser det istället som en ”vinst” att bryta kontakten med någon och det är oftast personer med psykopatiska beteendedrag som kan göra så. Visst, man förtjänar personens säkerhet och pålitlighet men allt på bekostnad av något och då kommer pengarna oftast i vägen eller i konflikt med en.
Jag har tyvärr drabbats av detta, dock inte av psykopatiska beteendedrag eller liknande men jag har sett andra drabbats av detta och det är djupt obehagligt.
Som jag nämnt tidigare så har jag istället förlorat vänner av okända och icke-logiska orsaker. Jag vet inte varför man väljer att ta bort kontakten helt från mig. Jag vet att min usla egenskap är att inte höra av sig till folk och där brister det för många som är extremt extroverta, den sociala tillställningen. Jag är introvert vilket jag berättat om tidigare om min telefonfobi så där är det egentligen kört för mig. På sådant sätt förlorar jag vänner, för att jag helt enkelt väljer att inte lyfta på luren. Och det är hemskt men också helt ofattbart. Och jag som dessutom är konflikträdd så betyder det att jag inte väljer att reparera ”skadorna” heller. Men vilka skador egentligen? Jag har ju inte valt att socialisera med en person till exempel eftersom personen i fråga, kanske har helt andra värderingar än mig. Vi kanske har olika politiska värderingar och grunder. Vissa kan fortfarande vara vänner på grund av det men andra kan inte det och då måste man respektera det. Men väljer man att blocka en från sina liv så kommer man att ta det som ett hot och desillusion.
Och ställer man upp för vänner för att sedan bli nedtryckt och smutskastad på så är det också allvarligt och man bör se på om dessa personer verkligen är ”vänner”. En vän ska ju finnas där för en, stå bredvid, supporta, ge omdömen om saker och ting och vara bästa ”dream team”. Inte smutskasta på varandra, då har man valt fel tyvärr och man måste avlägsna sig från riskfaktorerna, personer som genererar dålig energi och samvete och sprider onödiga rykten om en och andra negativa faktorer.
Har ni bästa och nära vänner så ta alltid vara på dem. Gör inget dumt. Respektera varandra så som man vill bli respekterad tillbaka.
Att vara otursbenägen?
Jag har ett oskrivet dokument i min dator som har titeln ”Otursbenägen”. Vad kan det betyda, månne?
Inlägget idag ska mestadels bestå av min obskyra och underliga titel om att vara otursbenägen. Om man undersöker dokumentet lite noga så skapade jag dokumentet dagar innan efter min födelsedag i år, alltså den 13 april 2019.
Då hade jag precis fyllt mina 30 år, en ålderdomssiffra om inte annat. Jag tycker att idag, om jag får tänka lite, så hade jag nog en mycket trevlig födelsedag med mina närmaste vänner och familj. Även om vissa inte kunde vara med på grund av olika orsaker så firades i alla fall min födelsedag av och jag vart inte bortglömd av mina så kallade ”peers” jag tror jag umgås med varje dag. I alla fall nu. Men jag hade precis fyllt år som sagt.
Att vara otursbenägen i detta sammanhang måste jag nog tänka ut lite. Kan det vara för att jag helt enkelt inte hade ett större kalas? Det är ju trotts allt ett 30-års firande.
Jag har ett ensamt liv, det vet alla. Så det är naturligt att man inte kan bjuda folk på grund av att man inte känner sig trygg runt okänt folk eller bekantskap. Det är just det problemet som jag hela tiden haft egentligen. Och folk har (jag har sagt detta tidigare) tendensen att glömma bort mig helt och hållet från sina liv och inte nog med det, jag får varje månad, en liten notis från mina sociala medier att jag förlorat en eller två ”vänner” eller följare och jag vet att det är oftast gamla bekantskap och klasskamrater som gör detta. Tro mig, jag har gjort min lilla undersökning och det visar ju sig på vissa profiler som man besöker lite på måfå och så ser man att just den personen har avföljt eller tagit bort en från listan. Och det här var människor som jag trodde hade ”common sense” i huvudet. Jag förstår mig inte än idag om att man måste ”rensa i sina vänlistor”. Det är, om inte annat grövre, ren (pure) mobbning på elitnivå. Och jag säger eller nämner inte detta för att det är roligt eller ironiskt för att det är det inte.
Ponera att just du precis har förlorat kontakten helt med en person som du kan ha kallat för ”friends for life” och bara från det vilda senare, tagit bort dig från alla sociala medier och upphört kontakten med omedelbart. Det är inget trevligt agerande och detta händer och förekommer hela tiden, främst på Facebook. Många personer (jag är en av dem) har tagit Facebook extremt personligt och jag har mina vänner och följare där som en hög för att jag vet att jag behöver kontakta dem och ENKLAST är faktiskt via sociala medier. Men avbryter man kontakten så blir det helt enkelt inte betryggande och då blir det istället en plåga, ångest om inte annat, en stor faktor istället vilket man vill undvika.
Facebook är en fantastisk plattform för att integrera med folk om det är din familj, vänner eller bekanta som du har stött på någon gång i livet och dem är ju där, enligt mig, att hållas för evigt.
Jag förstår att om inte så är fallet för andra som till exempel att man har problem med en annan människa om vad som helst så är det bra att avlägsna sig från problemen och riskfaktorerna och då finns det också sådana verktyg för att man ska helt enkelt kunna må bra. Men för en sådan ensam person som jag är så är det fascinerande men också skrämmande att bli dagligen, påmind om att jag bara är en liten prick på detta jordklot där folk har tendens att glömma bort mig. Så var det för mig när jag var liten och så är det för mig idag när jag dingat 30 år gammal.
Så att vara otursbenägen med att hitta bekantskap eller att socialisera sig med annat folk, det kan jag hålla med om att det är lite otursformigt.
Det hela problemet med det är för mig helt enkelt att jag inte vågar framhäva som denna person som är utåtriktad. Personen som inte har några som helst problem med att titta på okända främlingar i ögonen. Jag har otroliga problem med det så det är egentligen inte så konstigt att folk glömmer bort mig ur den aspekten. Jag ”bollar” med mina tankar fram och tillbaka men sådant är vanligt förekommande i mina inlägg och i min hjärna.
Det är så svårt…
Men… Jag tänker på något annat om att vara otursbenägen nu. Jag tror inte det bara handlar om att socialisera. Det är något annat bakom tror jag.
Konsten att prokastrinera.
Ibland finns det bra dagar där man har ett så kallat flow. Ett flow som beskrivs som ett stadium där du har full kontroll, är medveten om saken eller om ämnet (vad du håller på med typ) och att du vet om att du kommer att få ett fantastiskt resultat.
Men sen finns det också dagar där du känner dig vilsen, helt omotiverad, ledsen och frustrerad över prokastrineringen som görs dagligen vilket försvårar situationen ännu mera. Du orkar bara inte. Japp, grattis! Då är du inte ensam. Det finns då ingen annan människa därute som kan lätt påstå att ”jag har aldrig prokastrinerat” för att det finns inte i agendan. Jag kan inte tro det. Jag vet att det finns människor som brinner av nyfikenhet, arbetar och sliter hårt för att få arbetsdagen att rulla och är allmänt engagerade i saker och ting men inte finns det en människa som ”aldrig” har fördröjt på saker. Det är egentligen svårt att försöka i textformat, ”kartlägga” vilka personlighetstyper som har en tendens att dra ut på tiden på saker, ärenden eller i värsta fall, viktiga möten. Det har dock funnits mönster på sådana beteenden hos människor som har tendensen att vara tillbakadragen, folkskygga och introverta. Alltså, tendensen att fördröja på saker och ting. Det har i alla fall, onekligen, hänt mig ett ex antal gånger då jag känner igen mig lite utav den lilla beskrivningen som jag framfört här. Frågan förblir i sådana fall, varför gör man det?
En sak som jag vet avskyr när det uppstår det där med att ”prokastrinera” är att när man blir ombedd av en annan människa att göra en sak som man vet innerst inne absolut inte vill göra men som måste göras nu eller under en begränsad tid. Man har med andra ord, fått en så kallad ”time limit” över ett ärende. Och jag hatar den känslan extremt. Den känslan är verkligen ett typiskt ”hat” av en sak blandat med ångest och oro. Det är där oftast problemen infinner sig i. Ångesten och oron är som två ingredienser som man blandar i ett laboratorium och får sedan ut resultatet eller effekten av elixirdrycken som man nyss uppfunnit; elixiren att prokastrinera; att fördröja på saker.
I allmänhet så gillar jag inte att bli tvingad att göra saker som jag vet ogillar. Och det är ganska många saker som jag ogillar tyvärr. Men har man haft den uppväxt som jag haft helt enkelt kan man inte tycka om allt. Även om jag vet har extrem tålamod så är det alltid innerst inne som jag bråkar med; mina känslor. Mina känslor av att kunna slippa obehaget, den oron och ångesten. Kan man inte hitta på andra lösningar?
Mycket utav det som har hänt mig i livet har man gjort för att man har en brinnande passion för men ibland eller i sällsynta fall, dyker det upp saker och ting som man vet att man bara måste göra men skjuter upp det eftersom i mitt fall då, känner obehag och ångest för att göra det. Oftast handlar det om till exempel ”onödiga” telefonsamtal som jag hellre tar (anser jag) via e-post eller varför inte textmeddela? Det är så mycket bättre då jag vet att jag yttrar mig bättre i skrift än talspråk. Men ibland kan man inte kontakta människor via dessa medier då de antagligen vill att man tar upp ett samtal via telefonen och då är det extroverta människor som inte har några alls problem med det – människor som har det enkelt att socialisera.
Andra fall är det myndighetsfrågor men det brukar i mitt fall, vara så. Det är när informationen brister till exempel via deras Internetsidor som man ibland måste ringa ett samtal men då är istället risken att hamna i en lång kö, den kön som man kunde ha sluppit om man kunde kontakta folk med e-post. Men även där är det oftast folk som dröjer på att svara. Ingenting verkar fungera i den världen heller. Jag antar att människor är upptagna i så många aspekter att man inte kan svara alla. Det är bara att kolla dig omkring egentligen, hur många människor finns det inte i världen idag?
Jag börjar ”side-tracka” men sådant är vanligt förekommande i min blogg.
Så, är det ”bra” att prokastrinera? Mitt svar blir ett tydligt nej. Ibland måste man ta tag i hårdhandskarna och göra färdigt vad man nu håller på med. Det är bättre att få det överstökat än att dröja på det. Det kan leda till otrevliga konsekvenser. Tro mig…
Dags att börja blogga igen
Dags att börja blogga igen
Tjenare och mycket välkomna ska ni vara till Eddiemans Fredagspub, Eddies personliga blogg på nätet vars syfte inte har ett egentligt syfte om jag inte kommer på ett förstås.
Men att skriva och den formen att skriva också har jag länge haft i bagaget. Inte för att min gymnasiementor tyckte om mina texter om generella och allmänt ”dåliga” berättelser om min extremt dåliga fantasi eller om mina filosofiska kunskaper. Min mening var alltid att skriva någonting eftersom jag tyckte om att skriva. Eller snarare, jag tycker om att skriva. Det är en förmåga som jag tycker själv behärskar ganska rejält men som sagt, vissa utav mina dåvarande så kallade ”peers” var en aning skeptiska över mina texter.
Det är dock nackdelen med mig, jag minns för mycket utav de negativa aspekterna i livet och för få utav de goda. Det är en mycket sämre egenskap av mig det här med att trycka ned sig själv och det har man små-analyserat lite i min serie i bloggen ”The Road to Happiness”. Den serien är inte klar med tanke på att som jag nämnde tidigare, jag har den dåliga vanan att trycka ned och tycka illa om mig själv när det egentligen ska vara tvärtom. Jag har dock funderat länge nog om jag borde söka psykologisk hjälp för det om det går över styr? Jag tänker inte på det men eftersom mitt nya liv involverar mycket människor än min tidiga livsstil, så blir det att människor konfronterar mig och påpekar om att jag nu gjort fel igen. Och tro mig, det har hänt så många gånger redan att varje gång jag blir påmind om det så har jag gråten i halsen. Det är inte trevligt, de vet jag men jag kan inte rå för det men att de beteendena går att förändra betvivlar jag inte.
Så, det är därför jag ska börja skriva igen. Det är en befrielse på något sätt och det är också mycket stimulerande att börja blogga igen. Drömmen om att bli professionell i något börjar idag, lite sent men bättre sent än aldrig eller hur?
Ha en trevlig måndag allesammans.
